Den öppnar upp sig plötsligt när man svänger runt kröken på stigen. Njakajaure (Vuolip Njáhkájávri). En vidunderligt vacker sjö, som ett glimmande öga som speglar himlen bland dvärgbjörkar, snår och myrmarker.  Molnen skockar sig i hopar, trögflytande och mörka. Regnet hänger i luften. Till och med myggen är dämpade. Ensamheten är total, turisterna har för tillfälligt försvunnit. Det är vidunderligt vackert. Rogivande. Stilla.

En upplevelse så nära du kan komma det gudomliga och magiska, det som vi inte kan se med blotta ögat utan bara anar. Det är lätt att förstå varför många samhällen, så även det samiska, ansåg att vissa platser som till exempel sjöar och forsar var heliga platser.

Det är lite förvånande, vandringen som börjar tvärs över järnvägsspåren från Abisko turisthotell, är en av de enklaste. Därför uppenbarligen populär bland barnfamiljerna. Det är en sträcka på cirka 5-6 kilometer tur och retur och jag har dagen innan sett det mäktiga Kårsafallen och för trött att ta mig till Trollsjön som var planen, så tänker att jag går leden mest för att ha något att göra. Men det blir en av de finaste upplevelserna på hela resan.

Man följer orange markeringar en bit in på Kungsleden innan man kommer fram till ”Marmorbrottet”, där det faktiskt bröts marmor på 1800-talet. Förbi och längs med den virvlande älven på vägen upp har man en makalös utsikt över klippor och vattenfall.

Sedan dyker sjön upp som genom ett trollslag.

På vägen tillbaka balanserar man på smala stundtals vattendränkta träspångar över sankmarker och myrar, där hjortronen lyser röda. En del av marken utgörs av öppna fjällhedar där tjälen aldrig går ur marken. En del hjortron har redan börjat bli mogna medan andra har någon vecka kvar. Svamp finns det gott om, både Karl Johan, diverse soppar och blodriska. Vad jag kan läsa mig till är det för övrigt tillåtet att plocka bär och svamp i Abisko nationalpark.

Men jag hinner stanna länge vid sjön. Slår mig ner på en sten och blickar ut över vattnet. I fjärran syns de avlägsna fjällen med sina snötyngda toppar och blå silhuetter. Bakom mig surrar mygg och knott i snåren. Några små vita blommor på rangliga stänglar höjer sina huvuden ovan ljungen. Tittar man ner i vattnet i sjön  syns stenarna som slipats släta av vågorna i årtusenden i olika färger. Det är ett evigt växelspel mellan ljus och mörker. Mellan regnets skugga och solen som bryter fram bakom molnen. I sjön häckar storlommen och man ska tydligen kunna se silvertärnor, men det verkar inte som om några fåglar är ute eller så ser jag dem inte.

Sjöar har i många samhällen ansetts heliga. Under stenålder och framför allt bronsålder, för flera tusen år sedan, offrade man i sjöar och vattendrag. Inom den samiska folktron och mytologin ansågs som sagt vissa platser i landskapet som forsar, sjöar och andra vattendrag heliga. Enligt traditionen rådde Tjasolmai eller Tjáhtjeålmåj (vattenmannen) över sjöar och vatten och gav fiskelycka. Det var guden som förde fisken till kroken. Kanske finns han någonstans där ute i djupet i sjön. Det är lätt att förstå hur berättelserna kom till och det är lätt att gripas av mystiken när man sitter vid Njáhkájávris strand.

För en kort sekund drar molnen isär och solen gjuter silver på vågorna. Världen förvandlas till ett silverdis. Och näst intill osynliga ringar sprids på vattnet som om de rördes av vinden eller en osynlig hand.

Mjölke eller mjölkört kallas också för rallarros. De lila blommorna på långa höga stänglar, som är så vackra att se på, växer alldeles invid Abiskojåkka och i bakgrunden hörs bruset från älven. Järnvägen mellan Kiruna och Narvik öppnade 1902. Tusentals rallare slet med att bygga den och många, många fick sätta livet till. Blomman fick smeknamnet eftersom den ofta växte upp efter rallarnas arbete med att anlägga tågräls mitt ute i skogen. Den lyser lila i stora klungor invid rallarleden, den väg som användes till att frakta material för järnvägen med häst och vagn mellan Abisko och Rombaksfjorden i Norge. Som en hälsning från det förgångna och alla de vars röster tystnat och nu bara anas som viskningar i vinden men vars gärningar är långt ifrån bortglömda.

Rallarleden är 55 kilometer lång men man kan följa den i korta sträckor, till exempel på en led mellan Björkliden och Abisko som är cirka 8 kilometer lång och går längs med berget Njullá. Jag vandrar delar av sträckan och det är grönskande omgivningar med mängder av blommor och buskar, små björkskogar men högre upp ersätts dessa av mossmarker och myrar. Rallarrosorna växer överallt. När skogar röjdes och ibland brändes ned ökade nämligen kvävehalten i marken vilket gynnar växten som kan bli upp emot 1,5 meter hög.

Rallarna var ursprungligen grov- eller lantarbetare, historieskrivaren Torvald Karlbom beskrev de första rallarna som ”många gånger vildsinta men också veka före detta bonddrängar och torparepojkar”. De sökte sig till järnvägsbyggen som poppade upp ur jorden som svampar framför allt under 1800-talets senare hälft då de stora stambanorna byggdes.

Arbetet var tungt och riskfyllt, arbetsvillkoren usla och dagarna långa. Man använde spett, spade, grova störar, stenborrar, släggor ochskottkärror. Bostäderna utgjordes av barackliknande skjul, jord- och stenkulor och det berättas om hur ett 15-tal man eller flera fick dela på ett rum i ett skjul på 25 kvadratmeter där det regnade och blåste in. Kosten var undermålig, under bygget av Malmbanan rådde handelsmonopol längs banan och den mat som fanns tillgänglig var mager gulaktig salt sill och illaluktande fläsk där maskarna fick skrapas bort (skriver Gustav Rosén som sedermera blev tidningsman, politiker och landshövding i Västerbotten).

Rallarelag från bygget av Malmbanan. Foto Järnvägsmuseet, från Digitalt Museum.

Rallarna kunde vara illa ansedda i de bygder där de drog fram och förknippades med oregerliga slagsmål (rallarslagsmål), hejdlöst drickande och festande och stor framgång bland traktens kvinnor vilket förstås väckte ont blod. Men de byggde järnvägarna och stambanorna som bland annat kunde frakta malm från gruvorna.

Rälsläggarlag /rallare/ från järnvägsbygget 1885, Malmbanan. Foto: Järnvägsmuseet fri att använda från Digitalt Museum

Rallarfamilj vid byggnation av Malmbanan i närheten av Luossavaara. Foto: Järnvägsmuseet hämtat från Digitalt Museum

På bevarade svartvita bilder syns männen med grova kängor eller stövlar, västar, mollskinnsbyxor och hatt, mössa eller keps. Allvarliga eller leende, ibland med de tunga arbetsredskapen i händerna som om de bara tagit en paus och fotografen bett dem ställa upp sig framför kameran. Men det finns också kvinnor med på bilderna, ofta kokerskor ansvariga för matlagning åt rallarlagen. En av de mest berömda kvinnorna kallades Svarta Björn men hette egentligen Anna Rebecka Hofstad. Hon var norska och beskrivs som mycket vacker och intelligent med långt mörkt hår och vackra ögon. Hon levde ett hårt liv, enligt en del forskare blev hon hänsynslöst utnyttjad av rallarna och avled av olika sjukdomar endast 23 år gammal. Enligt andra källor ska hon ha kommit i bråk med en annan kvinna som också arbetade som kokerska, och avled till följd av de skador hon ådrog sig i bråket. Vilka var dessa kvinnor? Vad blev deras livsöden? Hur såg deras vardag ut? Frågorna hopar sig.

Tar man sig bort till Björkliden är det bara några kilometer vidare till Tornehamns kyrkogård, även kallad för rallarkyrkogården. Här begravdes de som dog när Malmbanan byggdes, första begravningen hölls 1899. Enkla vita träkors med namn och datum på markerar vilka som sover under marken. Man kan undra över deras livsöden och liv.

De illande rosa och tåliga rallarrosorna på sina långa stänglar vajar i vinden. De finns överallt och viskar sin historia.

Det finns framför allt två sorters djur i fjällen som det är bra att känna till och som man ideligen stöter på. Mygg, knott och tydligen bromsar (dessa delar jag in i en grupp för de tillhör den ursprungliga faunan) är den första. Turister är den andra.

Den andra typen av djur kan i sin tur delas in i huvudsakligen tre underarter:

• Barnfamiljer (en av den mest förekommande och smått tröttande och högljudda sorten som är uppe prick klockan sju när frukosten öppnar och ser oförskämt pigga ut trots den tidiga timmen).
• Seriösa backpackers som kommer bärandes på enorma ryggsäckar med dinglande tillbehör som vattenflaskor, kåsor, sovsäckar, tältpinnar, hoprullade tält och spritkök etc fastknutna och som är utrustade i de perfekta vandringskläderna och skorna. Ibland med eller utan hund. De vet exakt vilka byxor, tröjor, jackor och kängor som ska bäras i vilket väder och hur. Ingen är sminkad. Deras ryggsäckar dyker upp överallt; utomhus på bänkarna och inomhus i ett hörn i receptionen. De handlar rejäla kartor över vandringsleder och fjällområdet, pratar om att gå Kungsleden (totalt över 40 mil) medan jag själv står där med min lilla vikutbara broschyr som hotellet tillhandahåller över leder på några kilometer vardera och känner mig dum.
• Utländska turister, som bär en viss likhet med både kategori 1 och 2 men hamnar någonstans mittemellan. Enligt en tjej i personalen som står i den lilla butiken som ligger inrymd i hotellet där man kan köpa allt ifrån torkad renkorvsnacks till pulversoppor, mjukost, bananer, souvenirer, kartor, kläder och glass, så brukar tredje kategorin vara en stor grupp bland gästerna. Hon skakar på huvudet, tyvärr inte i år p g a Coronan. De utländska turisterna torde i övrigt bli förfärade av priserna på menyn. Även om det ser gott ut med älg Rib Eye med pommes, rödingfilé eller rosastekt reninnanlår med kantarellsås så hamnar en huvudrätt på 290 kronor och tre rätter på 440 spänn. Ett glas vin kostar 95 kronor.

Tilläggas kan att djur nummer 1 också upplever en festlig semester med några månaders muntert kalasande på djursort nummer 2 dessa ljusa sommarnätter.

Var jag själv hamnar bland underarterna är tveksamt. Glittrig t-shirt är nog jag ensam om att ha med mig, partyklänningen var nog inte rätt val heller, liksom väskan på hjul det ser jag bara en ytterligare som har med sig och hon verkar vara japan. Men tack och lov har även vindtygsjacka, regnbyxor, vandringsskor, regnställ och varma tröjor packats ner. Och whisky.

Lite snacks på vägen finns att köpa i butiken på turiststationen

Den första längre turen jag testar går till Kårsafallen, cirka en mil tur och retur. Kårsafallen i Kårsajåkka (Gorsajohka) är beläget strax innan älven rinner in i Abiskojåkka. Trots att vandringslederna är lika trafikerade som Södermalms hetaste hipsterbar en lördagskväll visar det sig att det är TIDIGT på MORGONEN som gäller om man vill vara för sig själv så följaktligen är jag uppe och på väg redan vid 08.00.  Före barnfamiljerna. Tro det eller ej. Vilket innebär att jag vandrar stora delar av sträckan helt själv med morgonsolen i ansiktet som letar sig ner bland dvärgbjörkar, buskage och snår.

Mängder med blommor täcker marken den första sträckan som löper utmed älven. Smörboll, skogsstjärna, klöver och skogsnäva hör till de vanligare sorterna men så småningom syns andra arter som hönsbär, rödblära, gullbräcka och kanske till och med fjällsippa. Överallt fladdrar blåvingar omkring. Smala träspångar löper över vattenfyllda myrmarker som glittrar i solen med snötäckta fjäll vid horisonten. Tydligen har det regnat mycket de senaste veckorna, vilket visar sig genom att det stundtals är ren lera och sumpmark och ibland små bäckar man får ta sig över. Skorna blir blöta. Solen steker i nacken. Undertecknad tar av sig jackan och går i ärmlös topp vilket kommer visa sig vara en MYCKET DÅLIG IDÉ på kvällen.

Den ena vyn är vackrare än den andra, men till sist ligger Kårsafallen där med sina strida strömvirvlar och lilla träbro där vissa delar av övergången saknar räcke att hålla sig i, oklart varför, vilket gör att de som ska gå över balanserar sig fram på träplankorna likt lindansare med armarna utsträckta. Ett felsteg och du faller rakt ner i det virvlande vattnet. Det är obeskrivligt vackert och vilt, med skummet som yr i luften, den dånande forsen och de branta klipporna där växter och små dvärgbjörkar klamrar sig envist fast över stupen.

Så småningom lägger jag mig på picknickfilt i ljungen för att vila fötterna. Forsens sång ljuder i mina öron men det är ganska skönt att ligga i solen. Efter en stund påbörjar jag vandringen tillbaka. Myggen följer mig lika glatt i spåren som tidigare.

Väl tillbaka på hotellet på kvällen visar det sig att jag har umgåtts med diverse djur i kategori nummer 1 (mygg knott m.m) i stort sett hela dagen. Det kliar överallt och här och var slår det upp större röda bulor, varav en i storleken av en golfboll på ena axeln. Enligt en ur personalen kan detta dock tyda på att det är en broms. Eller möjligtvis resultatet efter en hungrig svärm knott.

Facit från första dagen är att det är fantastiskt vackert. Men lite besviken över djurlivet…