Lysande rosa rallarrosor, höga fjäll som anas som majestätiska skuggor i fjärran, svullna floder som forsar fram efter de senaste regnen, skogar med små förgrenade fjällbjörkar, glittrande vattenfall och den glasklara sjön Torneträsk som sömnigt återger kvällsljuset och midnattssolen. Naturen uppe i Abisko är bedövande vacker men det jag slås mest av är doften. En doft som väcker speciella minnen till liv…

Det här blogginlägget ska inte handla om den 18 timmar långa tågresan. Eftersom tågen just nu inte går till Narvik i Norge tvingas halvsovande resenärer byta från nattåget strax efter halv sex på morgonen i Boden, till ett tåg som anländer fem timmar senare i Abisko. Det ska inte heller handla om hur svårt semestrande svenskar verkar ha för att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer om att hålla avstånd.

Det här blogginlägget ska handla om dofter och minnen, för dofter kan förflytta tid och rum. Av våra fem sinnen anses det vara just doften som starkast återuppväcker minnen och kan utlösa svallvågor av känslor. Doften av till exempel nyklippt gräs, pepparkakor, grillad korv, en parfym någon älskad bar, kan återuppväcka något som vi för länge sedan trodde var förlorat och glömt. Ett minne som legat långt bak i hjärnans dammiga vrå men står plötsligt framför oss lysande och glasklart. Doften som möter mig i Abisko nationalpark i norra Lappland är en sådan. Den kastar mig 30 år tillbaka i tiden till det förflutna i ett ögonblick.

När jag var liten hade vi en stuga i Lofsdalen i Härjedalen som vi först hyrde och sedan köpte. Stugan var gjord av handtimrade stockar målade i en stilla blågrå färg, det fanns tre rum förutom köket och badrummet, i köket fanns en gammaldags kökssoffa och jämte badrummet en liten bastu. Vi var där ibland på vintern men oftast åkte vi dit på somrarna när nätterna var som ljusast och längst och sommarlovet kändes oändligt. Veckorna i fjällen var oftast fyllda av aktiviteter; det var tipspromenader, fisketurer (en gång fick brorsan en röding men det var den enda gången jag kommer ihåg att det nappade) vi plockade hjortron på myrarna även i ösregn, grillade korv över öppen eld på en liten grillplats på tomten även om det var omöjligt att vara ute efter kl 17 på grund av mygg och knott, gjorde dagsturer till Norge och till en fäbod och regniga dagar kunde man ligga inne i sängen och läsa serietidningar och böcker.

Men framför allt fjällvandrade vi.

Det blev otaliga turer till fjällen Hovärken och Sömlingshågna med bedövande vackra omgivningar över myrar och genom små skogar. Pappa bar ryggsäcken med picknick och liggunderlag och sedan gick vi några timmar och rastade och åt lunch när vi kommit upp till toppen. Över myrar och sankmarker, genom tall- och björkskogar och uppför den karga fjällmarken. Lycka var att sedan sitta där och titta ut över den otroligt vackra omgivningen och de mäktiga fjällen. Känna hur vidunderlig världen faktiskt kunde vara.

Doften som möter mig i Abisko är exakt densamma som de där somrarna i Lofsdalen. Jag vet inte om det är lukten av ljung eller av någon speciell fjällväxt eller en kombination, av båda, eller om det är en lukt från myrmarker och mossar, men det är en doft som sitter långt inne i själen och som är så välbekant.

Redan första kvällen tar jag en tur till Abiskojåkka kanjon (på samiska Ábeskoeatnu gorsa) som bara ligger ett stenkast från STF:s turiststation. Abiskojåkka är en fjällälv som mynnar ut i Torneträsk. Jokken och tidigare isälvar har skapat den djupa dalen och vid inlandsisens avsmältning för 8 000–9 000 år sedan var vattenmassorna ännu mäktigare. Strömstaren lär häcka i skrevorna, röding och harr finns i vattnet och utter och mink fiskar gärna i älvarna. Torneträsk är Sveriges sjunde största sjö och jag hinner med en tur ner till den lilla stranden i kvällsljuset. Myggen surrar runt huvudet, solen är på väg att gå ner, vattnet kluckar mot stenarna – det är iskallt och klart jag känner på det med handen. I fjärran ser man bort mot den mäktiga Lapporten eller ännu hellre Cuonavaggi som det heter på samiska. Jag följer några mindre stigar längs med vattnet där det växer krokiga björkar. Längre in på gömda stigar är marken översållad med små, vippande vitrosa linneor och andra blommor som tittar upp ur ljungen.

Midnattssolen speglas i vattnet. Men doften, må det vara av ljung eller myrmark eller en blandning eller något annat, följer mig hela vägen tillbaka till hotellet och letar sig in i mina drömmar.