Mjölke eller mjölkört kallas också för rallarros. De lila blommorna på långa höga stänglar, som är så vackra att se på, växer alldeles invid Abiskojåkka och i bakgrunden hörs bruset från älven. Järnvägen mellan Kiruna och Narvik öppnade 1902. Tusentals rallare slet med att bygga den och många, många fick sätta livet till. Blomman fick smeknamnet eftersom den ofta växte upp efter rallarnas arbete med att anlägga tågräls mitt ute i skogen. Den lyser lila i stora klungor invid rallarleden, den väg som användes till att frakta material för järnvägen med häst och vagn mellan Abisko och Rombaksfjorden i Norge. Som en hälsning från det förgångna och alla de vars röster tystnat och nu bara anas som viskningar i vinden men vars gärningar är långt ifrån bortglömda.

Rallarleden är 55 kilometer lång men man kan följa den i korta sträckor, till exempel på en led mellan Björkliden och Abisko som är cirka 8 kilometer lång och går längs med berget Njullá. Jag vandrar delar av sträckan och det är grönskande omgivningar med mängder av blommor och buskar, små björkskogar men högre upp ersätts dessa av mossmarker och myrar. Rallarrosorna växer överallt. När skogar röjdes och ibland brändes ned ökade nämligen kvävehalten i marken vilket gynnar växten som kan bli upp emot 1,5 meter hög.

Rallarna var ursprungligen grov- eller lantarbetare, historieskrivaren Torvald Karlbom beskrev de första rallarna som ”många gånger vildsinta men också veka före detta bonddrängar och torparepojkar”. De sökte sig till järnvägsbyggen som poppade upp ur jorden som svampar framför allt under 1800-talets senare hälft då de stora stambanorna byggdes.

Arbetet var tungt och riskfyllt, arbetsvillkoren usla och dagarna långa. Man använde spett, spade, grova störar, stenborrar, släggor ochskottkärror. Bostäderna utgjordes av barackliknande skjul, jord- och stenkulor och det berättas om hur ett 15-tal man eller flera fick dela på ett rum i ett skjul på 25 kvadratmeter där det regnade och blåste in. Kosten var undermålig, under bygget av Malmbanan rådde handelsmonopol längs banan och den mat som fanns tillgänglig var mager gulaktig salt sill och illaluktande fläsk där maskarna fick skrapas bort (skriver Gustav Rosén som sedermera blev tidningsman, politiker och landshövding i Västerbotten).

Rallarelag från bygget av Malmbanan. Foto Järnvägsmuseet, från Digitalt Museum.

Rallarna kunde vara illa ansedda i de bygder där de drog fram och förknippades med oregerliga slagsmål (rallarslagsmål), hejdlöst drickande och festande och stor framgång bland traktens kvinnor vilket förstås väckte ont blod. Men de byggde järnvägarna och stambanorna som bland annat kunde frakta malm från gruvorna.

Rälsläggarlag /rallare/ från järnvägsbygget 1885, Malmbanan. Foto: Järnvägsmuseet fri att använda från Digitalt Museum

Rallarfamilj vid byggnation av Malmbanan i närheten av Luossavaara. Foto: Järnvägsmuseet hämtat från Digitalt Museum

På bevarade svartvita bilder syns männen med grova kängor eller stövlar, västar, mollskinnsbyxor och hatt, mössa eller keps. Allvarliga eller leende, ibland med de tunga arbetsredskapen i händerna som om de bara tagit en paus och fotografen bett dem ställa upp sig framför kameran. Men det finns också kvinnor med på bilderna, ofta kokerskor ansvariga för matlagning åt rallarlagen. En av de mest berömda kvinnorna kallades Svarta Björn men hette egentligen Anna Rebecka Hofstad. Hon var norska och beskrivs som mycket vacker och intelligent med långt mörkt hår och vackra ögon. Hon levde ett hårt liv, enligt en del forskare blev hon hänsynslöst utnyttjad av rallarna och avled av olika sjukdomar endast 23 år gammal. Enligt andra källor ska hon ha kommit i bråk med en annan kvinna som också arbetade som kokerska, och avled till följd av de skador hon ådrog sig i bråket. Vilka var dessa kvinnor? Vad blev deras livsöden? Hur såg deras vardag ut? Frågorna hopar sig.

Tar man sig bort till Björkliden är det bara några kilometer vidare till Tornehamns kyrkogård, även kallad för rallarkyrkogården. Här begravdes de som dog när Malmbanan byggdes, första begravningen hölls 1899. Enkla vita träkors med namn och datum på markerar vilka som sover under marken. Man kan undra över deras livsöden och liv.

De illande rosa och tåliga rallarrosorna på sina långa stänglar vajar i vinden. De finns överallt och viskar sin historia.