Strange times are these in which we live. Detta äro besynnerliga tider. Förra året stod London, Skottland och Orkney på menyn. I år semestrar jag i Sölvesborg i Blekinge. Och för första gången på över 25 år har jag använt mig av en CYKEL som transportmedel.

Vacker väg ut till badplatsen vid Sandviken

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Sölvesborg. Det är en mycket liten stad med ett mycket litet och sömnigt centrum och en ganska liten population (17 452 invånare i kommunen enligt en beräkning från 2019) men det ligger vackert i det blekingska landskapet omgivet av kusten med sina klippor och öar, små byar, långa vita sandstränder, odlingslandskap och bokskogar.

För det mesta trevliga människor som glatt hejar på främlingar, inte minst bor jag på ett underbart litet B&B som heter Villa Orion. Men så har vi ju baksidan, det där med att det är Jimmies hemstad och att stödet för SD är rekordhögt i den SD-styrda kommunen och jag sneglar misstänksamt på folk jag möter och undrar vad de röstar på tills jag kommer på mig själv och tvingar mig att låta bli. Men så har vi den andra sidan av myntet; pappa växte upp i Sölve utanför Sölvesborg där farfar var lärare på skolan och de hade ett hus i Sandviken. Detta har fört med sig att man från barnsben har fått höra berättelser om allt ifrån skidåkning i Johanssons backe och på Ryssberget, till fiske och metning av abborre, badande på olika stränder, skolutflykter till Hanö, sommarstuga i Sandviken som farfar byggde med hjälp av släktingar, jordgubbsplockning på sommarloven och turer till Hälleviken. Så beväpnad med en hel rad tips om vart man ska åka och vad man ska göra beger jag mig alltså iväg.

På cykel.

De som känner mig vet att jag ogillar all typ av motion (förutom svampplockningsturer) och inte har cyklat på 25 år. Men när det nu så behändigt finns en cykel att låna på boendet och det nu är en sådan situation med pandemin att jag ogärna sätter mig på en överfylld buss framstår detta som det bästa alternativet. Det börjar vingligt och med samma hastighet ungefär som en snigel men efter ett tag märker jag att man får in rytmen och tekniken kommer tillbaka och jag trampar på. Plötsligt känns det som en befrielse att susa fram med vinden i håret som svalkar i hettan och passera åkrar och ängar, Sölvesborgs golfbana och små hus och trädgårdar. Jag börjar vid Sandvikens havsstrand och följer cykelleden, det finns massor markerade på kartan över Listerlandet. Över Sölvesborgsbron som består av tre bågar och med sina 760 meter ska vara den längsta gång- och cykelbron i Europa.

Jordgubbar finns det gott om i den lilla gårdsbutiken liksom andra färska grönsaker. Ett paradis för den som älskar god mat. 

Här kan man botanisera länge.

Jag kör på skumpiga stigar, förbi en gårdsbutik där jag stannar på tillbakavägen och köper söta jordgubbar för 40 kronor litern, förbi små kiosker och stugor, åkrar och hagar, tills jag kommer fram till Sandviken med sina sanddyner, vita, finkorniga sand och havet. I början går det bra, solen skiner och det är varmt, jag gillar sandstränder och långgrunt och trots att det bara är knappt 15 grader i vattnet känns det som ett paradis. Men sedan väller det in folk. Bortglömt eller nonchalerat är allt vad det heter att hålla avstånd och att nysa och hosta i armvecket. Alla ligger packade som sillar och efter att ha tillbringat ett antal minuter bredvid paret varav en av de två hela tiden hostar, snörvlar, nyser packar jag ihop.

Istället blir det en tur tillbaka över bron och till Sölvesborgs slottsruin, en medeltida befästning i Blekinge när det var danskt. Slottet har anor från 1100-talet men hade sin storhetstid först på 1360-talet. 1452 brände Karl Knutsson slottet, och det blev 1525-26 en reträttplats för Sören Norby under hans sjörövarfärder. En vacker promenadväg löper nedanför slottet där man har en bra utsikt över vattnet. Dagen avslutas med ett besök vid vackra Ryssberget och bokskogarna.

Sölvesborgs slottsruin

Inne i centrala Sölvesborg

Bokskogarna vid Ryssberget är förtrollande.

Nöjd med dagen trampar jag hem och den här gången går det betydligt snabbare, kurvor och vägar svischar förbi och det går galant att rulla fram även över de kullerstensbelagda, äldre gatorna. Jag kan konstatera att dagen varit bra; jag har inte sett till Jimmie, jag har inte kört omkull och Sölvesborg har visat sig från sin vackraste sida. Staden må vara lite tråkig men bortsett från det politiska styret så är det en sömnig svensk småstad som så många andra. Det är omgivningarna som är fantastiska.

Träningsvärken talar vi tyst om.