Det finns skogar som man inser är magiska. Mystiska. Förtrollade. Gränslösa. Kanske är det något med solen som silar ner genom lövkronorna och förvandlar allt till en grön katedral, kanske är det växelspelet mellan skuggor och ljus, dofterna, eller anblicken av de majestätiska, flera hundra år gamla träden. Kanske är det prasslet i snår och buskar av okända, osynliga varelser som betraktar inkräktarna på håll ur skuggorna. Bakom varje träd gömmer sig en dryad. Djupt inne i snåren anas en stillatigande vätte i en grå luva som betraktar främlingarna på avstånd. Vinden viskar nära ditt öra och lockar dig att följa vägen djupare in under träden. Du vandrar på stigar som det känns som om du är den första mänskliga varelsen att beträda. Här är Lyktskogen i Narnia, här är Den Förbjudna skogen i Harry Potter eller Fangorn i Sagan om ringen.
Här är skogen där allt kan hända.

Jag befinner mig vid Ryssberget, ett stenkast norr om Sölvesborg. Ett naturreservat som har en bredd på cirka sju kilometer och också platsen för en av landets största bokskogar. Ryssberget reser sig mer än 150 meter över havet i ett annars relativt flackt landskap i sydvästra Blekinge. Bok och mycket gamla ekar liksom andra lövträd bildar en urtidsliknande lövskog. Några av de äldsta kända spåren efter människor på berget är gravar från bronsåldern, cirka 1 800 till 500 år f Kr, det finns även gott om fornlämningar och fynd från stenåldern.

Men den känns om möjligt äldre än så.

Det går ganska snabbt att hitta hit från Sölvesborg. Man korsar den trafikerade motorvägen, passerar prydliga idylliska villor med tillhörande trädgårdar och sedan så är det mestadels uppförsbacke med cykeln innan man kommer fram. Så plötsligt, genom ett trollslag är man inne i en grön oas av träd som välver sina kronor ovanför huvudet likt ett tak av grönt ljus och bladverk. Ryssberget är hem för en oändlig mängd arter växter, lavar, mossor och svampar, liksom groddjur, insekter och djur som älg, rådjur, grävling, räv. På Ryssberget utvecklades tidigt en omfattande handel med bokträ; det användes som byggnadsvirke, brännved, till smörtunnor och andra produkter. Varifrån fick berget då sitt nutida namn? Kanske från danska ordet ”riisbier” som betyder det risskogsklädda berget, eftersom det finns gott om blåbärsris.

Jag ger mig in i skogen och den liknar inget annat. Det är något ursprungligt, vilt och trolskt över träden och snåren, över mossbelupna stenar och sluttningar. Över gläntor och små stigar som nästan ligger helt dolda och som man inte upptäcker förrän man praktiskt taget snubblar över dem. Det är lätt att promenera fram över de mjuka stigarna, det finns flera leder att följa om man så vill och det är förtrollande vackert. Myggen surrar i luften och vinden far tillfälligt fram. Solen strilar ner genom lövverket men förmår inte lysa upp alla skuggor under det enorma lövtaket. Det är som om man plötsligt befinner sig i en annan värld. Tankarna dras ständigt till urskogen Fanghorn i Sagan om ringen och det är inte en långsökt tanke. Det känns om om en ent när som helst kan materialiseras bland träden. Eller att alverna väntar med pilbågarna spända, osynliga inne i snåren eller dolda bakom trädstammar. Jag hör något som rör sig i buskarna längre fram, något stort, och det låter som röster.

Men när stigen svänger finns märkligt nog ingen där.

Och jag fortsätter att vandra djupare och djupare in i skogen tills jag nästan förlorar mig på glömda stigar, bakom täta snår och under flera hundra år gamla ekar och bokar. Bara fantasin sätter gränsen för vilka världar som går att upptäcka…