En gång i tiden, som barn, var nyårsafton magisk. 
Det var en dag som gick i festens tecken. En dag då själva tiden betedde sig konstigt, då det gamla året upphörde vid tolvslaget och försvann och ett nytt tar sin början. Ring ut det gamla, ring in det nya.

Vi klädde alltid upp oss och åt gott (i början delvis julbord) men så småningom saker som små minipizzor, krustader fyllda med svampstuvning, ostar, delikatesser, exotisk frukt och föräldrarna drack champagne och vi barn drack cider, men när jag blev lite äldre fick man prova lite, lite i glaset och jag tyckte det var förfärligt och smakade tvål. Det var alltid Louis Roederer Carte blanche som införskaffades enligt tradition. Pappa sköt upp raketer i trädgården vid tolvslaget, inga dyra vräkiga saker, men några stycken som sattes i flaskor som noggrant ställdes ner i snön och tändes på. Ja för i min barndom var det nästan alltid snö och minusgrader, trädgården var ett vitt landskap och skogen som låg alldeles runt knuten hade klätt sig i vinterskrud. Mamma och jag kom ut för att titta men annars stod vi inne i värmen med SVT:s direktsändning från Skansen och nyårsklockorna på i bakgrunden. Man åt ett äpple, enligt familjetraditionen, för att hålla sig frisk resten av året. Hela himlen brukade fyllas av blixtrande fyrverkerier som dansande stjärnor. Skogen vilade mörk och dolsk i bakgrunden och jag brukade föreställa mig det gamla året som en gammal man som tyst smög iväg och gjorde plats för det nya. Jag hade livlig fantasi.

Som lite äldre var nyårsafton en dag för fest med kompisar, jag minns särskilt ett tillfälle i gymnasiet då vi samlades hemma hos en väninna, gjorde egen pizza, pratade om killar drack alldeles för mycket vin och hade skitkul. På det följde år som student i Uppsala och en rad nyårsaftnar som av någon anledning förblivit lätt suddiga och inte lämnat något bestående avtryck. Långsamt började jag känna att nyårsafton inte var så magisk som jag alltid tyckt, utan lätt överreklamerad, då folk drack för mycket och snarare blev en källa till ångest; ”Vad ska du göra på nyår?” ”Jag har inte blivit inbjuden till någon fest” ”Finns det någon fest vi kan våldgästa” ”Man kan ju INTE sitta själv på NYÅR”. Så är det många, många som känner varje år.
Jag blev antinyår. Jobbade som vikarie inom mediebranschen och hade inget emot att tillbringa nyårsafton på TT:s nattredaktion, flera gånger tillsammans med min parhäst Lasse, han bevakade utrikesnyheter och jag inrikes. En nyår jobbade jag till kvart i tolv på en redaktion, skålade i sherry och gick hem genom snömodden i Gamla Stan till sängen. Det var på något sätt befriande. De senaste åren har en av mina närmaste väninnor haft fest och hon anordnar riktigt roliga fester där stämningen är på topp, men jag har aldrig riktigt återfått känslan jag hade som barn.

I år ser nyårsafton annorlunda ut.
Det tror jag det kommer göra för många.

Det har varit ett mörkt år och jag är inte ledsen över att se det försvinna iväg. Men det finns också små ljusglimtar i mörkret som det gäller att inte förlora ur sikte och det har funnits bra stunder även 2020. I år kommer nyårsafton troligen spenderas själv hemma vilket är helt ok. Det viktigaste överhuvudtaget är det som min mamma alltid sade; att vi lever och har hälsan, allt annat är oväsentligt. Så även om jag inte spenderar nyår med familj, nära och kära och vänner, så innebär det inte att de inte finns i mina tankar. Eller att de människor som inte längre finns ibland oss, varav en bidrog just till att min nyårsafton var magisk som barn, inte finns där och vandrar bredvid oss fanns vi inte kan se dem längre.
Tiden är besynnerlig just på nyårsafton. Det förflutna och framtiden flyter in i varandra vid tolvslaget. Och magin finns där fortfarande.

När jag vaknade ur oroliga drömmar fann jag mig förvandlad. Till en storögd turist i oändligt vackra Prag. En stad fylld av andra turister, historiska byggnader, gotiska skuggor och nattliga promenader i tomma gränder medan det astronomiska uret i rådhuset räknar ned timmarna.

Det är en mycket sen kväll i Prag. Jag vandrar ensam i hjärtat av gamla stan på regnvåta gator som blänker i skenet från ljusen, medan de vackra byggnaderna kastar sina långa skuggor över trottoaren. Floden Moldau är ett svart band längre bort i fjärran som anas svagt genom gatlyktornas sken. Jag passerar rådhuset med det berömda uret. Hör skratt och sorl från öppna barer där folk rör sig fram och tillbaka och stämningen är hög. De dricker grön Absint i små shotglas, röker cigarrer och cigaretter under den kolsvarta himlen och ljudet av hög musik når ända ut på gatan. Rökmolnen svävar i luften. Jag lämnar skratten och musiken bakom mig och strosar vidare genom märkligt ödsliga gränder tills jag når gatan Vězeňská. Det är midnatt. Byggnaderna som kantar området sover med slutna ögon. En kylig vind skär genom märg och ben, det är fortfarande bara april.
Plötsligt anas en skugga som rör sig framför mig med stora steg.
Den ser märkligt välbekant ut.

Prag är en turistmagnet, känt för sina konstmuseer och marionetteatrar, Karlsbron som löper över Moldau, magnifika Pragborgen som en gång i tiden var hemvist för kungarna av Böhmen och de gamla judiska kvarteren Josefov. Prag är god öl, vacker arkitektur, gotisk mystik, mysiga kaféer, gatumusikanter och den ökända konstnärsdrycken Absint (originalet innehöll bland annat malört). Men det finns också en annan sida, mer osynlig och dold under ytan. En värld där det absurda och surrealistiska har huvudrollerna. Där märkliga historier och sägner är något som finns i överflöd. Det är inte för inte som Prag är staden där författaren Franz Kafka föddes och levde. Och det är i hans anda som samma dag börjar…

12 timmar tidigare:
Jag står framför en upplyst monter inne i slottet i Prag eller Prazsky hrad. Guld och ädelstenar glittrar i ljuset. De böhmiska riksregalierna fångar ögat; kronan, riksäpplet och spiran.
Det är bara det att de är kopior. De riktiga regalierna förvaras i Sankt Vitus-katedralen, känd för sin gotiska arkitektur, i ett kassaskåp till vilket det finns sju nycklar. Bland de som har nycklar återfinns bland andra Tjeckiens president, landets premiärminister och Prags borgmästare respektive ärkebiskop. Samtliga sju nyckelbärare måste vara närvarande för att regalierna ska kunna flyttas vilket har skett exakt nio gånger under 1900-talet.
En historia som är så absurd så man undrar om den är sann.

Efter besöket på slottet strosar jag runt på måfå. Vädret är lite kyligt men luften klar, nakna grenar vajar på träden och solen tittar tillfälligt fram. Passerar Wenceslas torg där försäkringsbolaget som Kafka jobbade på hade sitt kontor, förbi platsen där han föddes Náměstí Franze Kafky 3, huset förstördes i en brand men originalbyggnadens ingång finns kvar. Fortsätter på vindlande gator tills jag kommer till Pinkas synagoga, en del av Judiska museet med minnesmärke över de cirka 80 000 tjeckiska judar som föll offer för nazismens vansinne, inklusive en hjärtskärande utställning med barnteckningar från Terezín (Theresienstadt). Nära museet hittar jag till den gamla judiska begravningsplatsen, Starý Židovský Hřbitov, som är en av de äldsta i Europa och vandrar runt bland tusentals judiska gravar. Det är ett virrvarr av gravstenar, enligt judisk sed fick inte gravar flyttas, vilket resulterade i att kropparna begravdes ovanpå varandra. En av de mest kända personerna som vilar här är rabbi Judah Loew ben Bezalel som dog 1609. Han ska, enligt legenden, ha skapat en golem av lera för att skydda judarna i staden från förföljelser.

Efter lunch fortsätter promenaden med ett besök på Franz Kafka-museet vid Malá Strana. Här kan besökaren se böcker, dagböcker och brev som Kafka skrev under sin livstid (1883–1924) och höra mer om hans bakgrund och liv. Men här finns också rum som inspirerats av hans böcker – det absurda och nattsvarta, de märkliga existentialistiska teman som genomsyrar hans verk. Ett av de mest minnesvärda är ett rum med enbart svarta arkivlådor längs med alla väggarna i långa rader, det handlar förstås om hans verk ”Processen”.

När museerna stänger börjar nattlivet komma igång och det finns många restauranger och kaféer att välja mellan medan vårhimlen mörknar. Jag slår mig ned på Grand Café och betraktar flödet av turister och flanörer, grupper av studenter och ett och annat förälskade par.
Och så småningom efter ett antal timmar och några glas tjeckiskt öl, är jag på väg tillbaka till hotellet. När jag passerar torget slår Pražský orloj, det märkliga astronomiska uret från 1400-talet timmen och visar midnatt. Figurerna – bland annat de tolv apostlarna och Döden – kommer ut ur klockan och visar sig en efter en till häpna utrop från enstaka förbipasserande turister som vinglar hem mot sina hotell. Jag fortsätter på ödsliga gator och hamnar som sagt så småningom på gatan Vězeňská. Tomma fönster i byggnaderna. Regndroppar hänger som dimma framför gatlyktorna. Skuggorna är långa. Där ser jag skuggan lösgöra sig från de andra, den som känns som en gammal bekant. När vi närmar oss varandra i den svaga gatlyktans ljus visar det sig vara en tom kostym med en man ridande på axlarna på den tomma kostymen. Vi stannar båda till, nickar helt kort åt varandra och fortsätter var och en åt var sitt håll. När jag vänder mig om har mörkret uppslukat honom som om det bara var en dröm.

Paris är en kvinna med tusen ansikten. Ung, gammal, mystisk, vacker, nattsvart, skrämmande, sårbar, lidande, skimrande, tidlös. Hon rör sig lätt och ledigt som en danserska genom tidsåldrar och decennier. Paris kallas även för ljusets stad eller La Ville-Lumière, en plats där allt är möjligt.

För mig var det kärlek vid första ögonkastet.

Det är som en målning av van Gogh eller Monet.
Utanför fönstren vilar ett sammetssvart sensommarmörker. Vi har kommit med flyget från Sverige, checkat in på hotellet i 9:e arrondissementet och krupit till kojs. Det är midnatt. Paris har dragit sig tillbaka i sömnigt tillstånd eftersom det är augusti och många parisare har åkt på semester söderut. En hund skäller och doften av nybakat bröd anas från en butik någonstans längre ner på gatan. Några turister släntrar förbi.
Ljudet av skratt och ett musettdragspel stör plötsligt den relativa tystnaden i kvarteret. Någon börjar spela franska chansoner på gatan och andra sjunger med. Brel, Piaf, Brassens. Sedan hörs klingandet av glas mot glas. Vid ett bord ute på trottoaren sitter ett mindre sällskap. De skålar under stjärnorna.

Att beskriva Paris, min favoritstad i världen, i ett enda blogginlägg är omöjligt. Att berätta om allt det som gör just Paris till En fest för livet – för att citera Hemmingway – skulle kräva ett helt bibliotek. Paris är kvällspromenader i snöstorm på Sacre Coeur, vindrickande på studentbarerna runt Sorbonne, varma croissanter som smular på Café de Flore, fantastiska middagar och samtal mörka augustinätter på Montmartre, picknick nedanför Eiffeltornet, demonstrationer, strejker, ilska, små butiker fyllda med märkliga saker från gångna sekler, konstgallerier, rökiga jazzbarer i Montparnasse, regnfyllda dagar under grå himlar, botaniserande bland böcker hos les bouquinistes, flörtande fransmän (finns överallt) och ljusblå aprilkvällar nere vid Seine. Det är chocolaterier och ostbutiker, crepèrier, varm falafel i bröd med tillbehör i Marais, nordafrikansk couscous, japanskt på den japanska gatan nära Quartier Latin, Croque Madame (Croque Monsieur med ägg på) där osten väller ut ur brödet när man sätter kniven i det, anka, fondue, ostron, enorma sallader, baguetter, vin och champagne för att inte tala om alla dessa matmarknader där det står bönder och säljer sina pinfärska varor under helgerna.  Det är museer, teatrar, kabaréer och biografer som visar gamla svartvita filmer veckorna igenom, L’Opéra Garnier och stationsuret i den omgjorda järnvägsstationen som numera inhyser konstmuseet Musée d’Orsay. Det är parkerna och trafiken och broarna och båtarna på Seine.

Paris har många många ansikten och det finns ingen livstid som är tillräckligt lång för att lära känna dem alla.

Första gången jag satte min fot på fransk mark var under mitt första riktiga journalistjobb på Aftonbladet. Det tajta gäng som utgjorde redaktionen på bilagan jag jobbade på fick som bonus att åka på en studieresa under en helg till valfri europeisk stad (det var på den tiden medierna fortfarande hade pengar, före tidningsdöden). Jag minns att det var omröstning – jag röstade på Rom och London – men det var Paris som vann.
Något jag tackat min lyckliga stjärna för sedan dess.
Vi var ett brokigt gäng bestående av äldre kollegor som jobbat på Bladet i 40 år, några yngre medarbetare och så ett gäng vikarier. Flyget gick från Skavsta till Beauvais och sedan hoppade man på bussen in till Paris (cirka en och en halv timmes resa). Stämningen var hög och jag minns fortfarande den första anblicken av förorterna och kvarteren som dök upp i kvällsljuset på väg in till Paris. Det blev en fantastiskt rolig helg där en av kollegorna (som varit i Paris redan på 1960-talet) glatt deklarerade att ”Nu går vi ut och gör natten i Paris”. Och det gjorde vi också. En av kvällarna hamnade vi på en karaokebar, den andra kvällen på anrika La Coupole. Dagarna fylldes – åtminstone för min del – av besök på Opera Garnier, loppisen  Marché aux Puces i Clignancourt  och katakomberna, ett nätverk av underjordiska tunnlar och rum under Paris, som sträcker sig över 30 mil.

Det var första besöket i Paris men det kom att bli många, många fler med både vänner och familj. Under 2007 flyttade jag dit och bodde där i ett år i en minimal studio ett stenkast från konstnärerna på Place du Tertre, sexklubbarna vid Pigalle och de små undanskymda gränderna, trädgårdarna och kaféerna i hjärtat av Montmartre.

Paris har många tusen ansikten. Några bra, andra mindre bra. Men fortfarande överraskar staden och kärleken till La Ville Lumière är lika stark som den där natten när ljudet av musettedragspel svävade under stjärnorna utanför hotellfönstret.  

Paris i regn, sjudande städer, hiking på vulkanen Etna i snöstorm, en rökig Fado-bar i Lissabon, björnmöte, en natt under stjärnorna på Bali och vilda delfiner utanför Skottland. Människor och möten. Nya intryck, exotiska platser, spännande mat. Jag älskar att resa men i dessa tider med en pågående pandemi har allt blivit annorlunda. Inspirerad av väninnan Nicole som gör en återblick på länder hon har besökt under december kommer jag att se tillbaka på resmål och platser som etsat sig fast i minnet. Som lyser som stjärnor i höstmörkret.

Först ut är en av de mest magiska platserna på jorden, det som har kallats den allra sista vildmarken, Alaska…

Oändliga skogar, vidsträckt frusen tundramark, pipelines som likt silverglänsande ormar skär genom landskapet från norr till söder, mäktiga glaciärer, Denali nationalpark med snöskimrande Mount McKinley. Björnskog. Urskog. Alaska är en magisk plats där redan luften som slår emot en när man kliver av flyget känns annorlunda. Det finns en doft av det vilda, det otämjda och ursprungliga bortom civilisationens gränser i vinden.

Resan vi gör tar 22 timmar med mellanlandning i Chicago och Seattle innan vi slutligen hamnar i Fairbanks. Från Fairbanks blir det under de veckor vi är här utflykter till Barrow, Denali nationalpark, Anchorage, Homer och slutligen kryssning längs med Alaskas västkust till Yakutat, Juneau och Ketchikan.

Av alla platserna är Barrow den mest förtrollande. Öde slätter, frusna marker och tundra där tjälen aldrig går ur, baracker och plåtskjul möter oss i den här lilla staden. Inga bilvägar går till Barrow. Transporter till och från staden görs vanligen via flygplan. Detta är så långt norrut du kan komma på den nordamerikanska kontinenten, på andra sidan finns Nordpolen och mitt emellan sträcker sig det oändliga Ishavet.

Här jagar innuitstammen Inupiaq fortfarande val som de gjort i tusentals år, allt på valen tas till vara och köttet delas upp jämlikt mellan de olika familjer som deltagit i valjakten.  I staden råder arktiskt klimat, mycket låg nederbörd, och extrem molnighet. Temperaturen klättrar sällan över 10 grader Celsius ens mitt i sommaren och det inträffar ofta att snö ligger kvar året om.

Vi tar en biltur från Barrow ut till yttersta spetsen, Point Barrow, och möts av är ett öde ”månlandskap” av svart sand och jord. Här och var några rostiga gamla bilar. Inga träd, inga buskar, ingen växtlighet utan bara denna oändligt platta horisont och svarta sand. Längs vägen ligger övergivna och förfallna hus, bråte och möbler och tomma gungor vajar i vinden. Alla dessa mänskliga spår på de oändliga vidderna utgör en mycket märklig tavla. Som om människorna som bott där bara plötsligt försvunnit därifrån. Den före detta byn används enbart som campingplats för jaktlag. Några barn leker på en förfallen lekplats mitt bland all bråte. De tittar upp för en sekund när vi åker förbi och återgår sedan till att leka.
Till slut blickar vi ut över ett ändlöst hav som sträcker sig ut mot horisonten och in i oändligheten. På avstånd syns en familj innuiter på väg ut i fiskebåten.

Kylan och vinden biter i kinderna, sanden klibbar fast i skorna och sedan skingras plötsligt molnen och solen bryter fram några dyrbara sekunder och skiner ner på fiskebåt och hav. Och den mest ödsliga platsen på jorden förvandlas i några sekunder till en magisk plats målad i silver och ljus. Den allra sista vildmarken.