Grekland och hunden på Peloponnesos

Solstänkta sluttningar, vita sandstränder, doftande pinjeträd och lummiga apelsinodlingar. Blekta stenruiner och vittrande pelare under stjärnklara natthimlar som vittnar om ett storslaget förflutet. Grekland är demokratins vagga och blev allra första utlandssemestern på egen hand tillsammans med dåvarande pojkvännen. Men konstigt nog är det hunden på Peloponnesos som jag minns bäst.

Det var ingen tvekan om vart vi skulle åka. Jag har alltid drömt om Grekland. Antikens Grekland som återfinns i Illiaden och Odysséen, i grekiska sagor och myter och i historieböckerna. Där Sokrates och Platon vandrade på gatorna och de allra första teaterspelen sattes upp, där filosofi, konst, astronomi och vetenskap frodades. Så sagt och gjort, sommaren efter vi tagit studenten bestämde vi oss och bokade en vecka på ett tvåstjärnigt hotell på den lilla ön Poros. Den ligger cirka en timmes båtfärd från Athen och ett stenkast från Peloponnesos och består egetligen av två öar; Sferia där Poros stad ligger och Kalavria, förenade genom en bro. Det är bedövande vackert där. Stora doftande pinjeskogar, sandstränder, turkosblått hav, ett kloster och en liten pittoresk by med små vita och bruna hus med röda tegeltak, smala gränder och en livlig liten hamn. Vi hyrde cyklar första dagen (det gjorde vi inte om med tanke på de branta sluttningarna i värmen) men däremot en Vespa så vi kunde ta oss runt.
Vi passade på att besöka Athen och stod på toppen av den cirka 150 meter höga klippan där Akropolis ligger och där utsikten är häpnadsväckande. Vi vandrade runt på ett öde Agora tidigt en morgon i blekt skimrande solljus och såg förfallna statyer och det ståtliga Hefaistostemplet som byggdes på 400-talet f Kr och kände det förgångna viska bakom ryggen. Vi åkte och tittade på de stora apelsin- och citronodlingarna, besökte klostret på Poros och åt god mat och drack Ouzo och Retsina (som får sin smak av kåda och som jag fortfarande gillar). Pratade med bybor, låg en dag och solade och badade på en strand men jag har aldrig varit en strandmänniska så det blev nog ända dagen och hade över lag en fantastisk vecka. Och eftersom detta var i stort sett före mobiltelefonens och Internets tid ringde man hem för att lugna eventuella oroliga föräldrar en eller två gånger i veckan genom att låna telefonen i den lokala lilla matbutiken.

Men tillbaka till den lilla hunden på Peloponnesos.

På Poros dröjde det till tredje kvällen innan vi såg gatuhundarna som samlades nere vid hamnen. Hundar i alla storlekar, de flesta blandrashundar. De hemlösa katterna var ännu fler och strök runt kring hotellet. En dag tog vi båten över för utflykt till Mykene men på väg till de Mykenska kungagravarna och Lejonporten lyckades vi missa den enda bussavgången och gick istället ner till byn. Det var när, vi kom ut från en butik, som han satt, som om han väntade på oss. En vit blandrashund med mörka ögon som viftade på svansen. Han var ensam och de flesta hundar vi sett höll ihop i flock. Hans kropp var ett enda virrvarr av sammankletade pälstovor, bulor och parasiter i mängder.

Av någon anledning följde han efter oss. Vi gick till ett lokalt slakteri och fick tag i något kött. Men han ville inte äta. Han satt bara och väntade när vi stannade och följde efter oss när vi gick. Det var som om den lilla vänlighet vi visat honom var nog för att han skulle ty sig till oss. När vi kom ner till hamnen försökte han hoppa ner i båten efter oss. Då blev båtägaren arg och sparkade efter honom. När båten lade ut satt den lilla hunden kvar på kajen och tittade långt efter oss, han satt där och hans mörka ögon följde oss hela vägen över sundet. I efterhand kan jag fråga mig varför vi inte kontaktade en veterinär eller djurorganisation. Hade det varit idag hade jag försökt få med honom hem. Men både jag och mitt ressällskap var vid denna tidpunkt unga, oerfarna och rädda för saker som rabies och parasiter.

Jag vill gärna tro att det finns en särskild skyddsängel för hemlösa djur. Att hunden på Peloponnesos blev räddad av en lokal djurvän eller att han slog sig ihop med andra lösdrivande hundar. Men jag vet att det är önsketänkande. Nu är det många år sen Greklandsresan och jag har rest till många olika platser och länder sedan dess, dock aldrig tillbaka till Grekland, det har helt enkelt inte blivit av.
Och fortfarande är det hunden på Peloponnesos som jag minns mest av allt från resan.