Han kliver fram lika ljudlöst som en vålnad ur dimman. Ett majestätiskt djur med en enorm spretig krona, rödbrun, lite raggig päls och en fuktig darrande nos. Han stannar och står blickstilla på den lilla stigen, vänder det enorma huvudet mot mitt håll och nosen far upp och vädrar i vinden. Ett stilla regn faller runt omkring oss och skapar ringar på vattenytan i bäcken, det prasslar i snåren från tusen små djur, träden har klätt sig i prunkande färger; guld, rött, gult, lysande orange. En skugga i snåren skymtar förbi som inte var där tidigare. Det är ett oväntat möte och jag står blickstilla. Hans ögon betraktar mig oavvänt och jag förstår att jag är inkräktaren i hans rike.  Jag letar i väskan efter kameran och när jag tittar upp igen har han försvunnit, som uppslukad av dimman som om det bara var en dröm.

Det är lätt att tänka sig att det är alvfolket eller Tuatha Dé Danann som förtrollat världen tillfälligt. För det finns magi kvar i världen, hur mörk vardagen än verkar vara. Den finns där – i sånger, sagor, i böcker och poesi. Hur mycket du än vill sticka huvudet under kudden och gå i ide och gråta djupt ibland när ingen ser eller hör, över personer du har förlorat, så finns ljuset där. För det ljuset och den magin gavs till dig av de personer du förlorade.

Sjunde resmålet att blicka tillbaka på blir alltså så klart Irland för där är magin i högsta grad fortfarande levande.

Det är oktober och inte många turister i nationalparken i Killarney. Snåren växer täta och döljer stigen under sina hängande grenar. Regnet droppar från grenar och lövverk. Det är som om jag är ensam i hela världen och alla de myter och sagor och legender som lockade mig allra första början till Irland, tagit form just här. Det är precis innan Halloween eller Samhain så det firas stort på Den gröna ön.
Jag har tagit mig från Dublin, där jag bor i en extremt sunkig liten etta med bruna heltäckningsmattor, inrökta väggar, en granne som hämtar hyran per vecka helst i sedlar i mikron och definitivt fel sida om Liffey, men där det inte fattas barer och gemenskap. Irland är bedövande vackert i de nordvästra delarna av ön; Donegal, Cliffs of Moher, Sligo, Glencolumbkille till östsidan och söder. Utanför Dublin är det keltiska arvet och förhistorien bara ett stenkast bort med platser som Newgrange, Knowth och Tara. Det stora problemet är att landet är hyperkatolskt och ett av ynka få länder i hela Europa där abort är förbjuden. Det skaver. Jag skriver om den ekonomiska krisen som drabbat Irland hårt och intervjuar förtvivlade människor, bevakar demonstrationer och sitter med i rättegångar med människor som tog lån och sedan förlorade sina hem och allt de ägde, dansar på pubarna på kvällarna, stirrar ner i Liffeys mörka vatten på väg hem och pratar IRA med ungdomar som är frustrerade. Den lokala kvarterspuben är ett ställe där man trakteras med Guinness, sympati och vänskap redan vid lunchtid och där ”sessions” hålls om kvällarna och musiken flödar ut över gatan.  Det är 2010 och Irland är hårt drabbat av den ekonomiska krisen. Ändå är Dublin världens vänligaste stad. Yeats är nationalpoeten som citeras överallt. Och magin och musiken finns där ständigt levande och närvarande bara man skrapar på ytan.

Hur ska man kunna sammanfatta en ö fylld av poesi, sång, litteratur, historia och skönhet?  Omöjligt på några få rader. Jag vet bara att jag såg en magisk varelse i Killarney National Park, den där oktobermorgonen, vars ögon för ett ögonblick mötte mina innan han försvann i dimman och förblev borta. En glimt av evighet bortom skuggorna.