Fåglar, kor, hästar, insekter av alla de slag, hare, hjort. Och förstås fågelskådarna som man kan se krypa runt i buskarna eller fylla parkeringsplatserna med husbilar. Djurlivet på Öland är mycket varierande och somliga arter är omöjliga att undvika.

Det som ständigt hörs är fågelsången. Ur buskar och snår, nere vid vattnet och strandängarna och ute på alvaret. I lövskogen där solen väver nät av ljus och skugga och marken täcks av gullvivor och liljekonvaljer gal göken oavbrutet. Även på kvällen hörs fåglarna sjunga ute i trädgården till huset jag hyr och de tystnar för bara några få timmar när ljuset försvinner.

Solens och vindarnas ö är ett paradis – särskilt på vår och försommar när mattor av orkidéer och andra blommor täcker alvaret. Då ölandstoken så smått börjar blomma med sina gula blommor, gullvivorna nickar inne skogen och nattviol, cikoria, smörblommor, allehanda försommarblommor kantar stigar. I år hyr jag för första gången en cykel för att lättare kunna ta mig runt. Hos den äldre mannen som har haft cykeluthyrning i Mörbylånga i 11 år kan man välja mellan vanliga cyklar, elvarianten och elsparkcykel. Jag ber att få den enklaste och långsammaste, det är nog inte vad han brukar få höra. När jag var barn cyklade jag från och till skolan i nio år, efter det var jag ganska trött på cykla. Men ringrostigheten går över snabbt och efter ett tag är jag och mitt nya resesällskap på hyfsat god fot/hjul.

Uthyraren föreslår en tur ner till strandängarna ”där kan det finnas säl, men du måste vara uppmärksam många misstar dem för stenar när de ligger ute och solar på klipporna”. Så jag följer rådet och trampar bort mot Risinge och kusten. Jag ser en oändligt mängd sjö- och havsfåglar; gäss, måsar, sillgrisslor, sothönor, häger, fiskgjuse (?) och sådana jag inte kan namnen på. Tyvärr inga sälar. Ett tillfälligt möte med kor på vägen, som vägrar att flytta sig. I maj är annars Öland fyllt av häckande fåglar av alla dess slag. En del bygger sina bon direkt på marken i den torra, kalkhaltiga jorden på alvaret. Man kan se dem hovra ovanför huvudet, nervöst skrikande för att de är rädda att någon ska trampa på äggen, så det gäller att vara försiktig. I kölvattnet följer förstås fågelskådarna – och de kan dyka upp när man minst anar det.

Jag cyklar vidare mot idylliska byn Kastlösa, förbi sommarvackra hagar och ängar, prunkade trädgårdar dolda bakom hägg- och syrénhäckar, kor och hästar som nyfikna tittar upp där de går lösa ute på alvaret. Kastlösa är platsen där poeten Erik Johan Stagnelius växte upp, hans pappa var präst i den lilla stenkyrkan som blickar ut över samhället. Här finns numera några konstateljéer, loppisar och gårdsförsäljning av grönsaker, kött och ägg. Det är inte mycket folk i rörelse på de soldränkta bygatorna. Egentligen vill jag till Vickleby och Resmo men nu blir det istället en mindre väg ut mot sjön Möckelmossen och närmaste vägen till alvaret.
Och det är här jag träffar en djurart som visserligen är harmlös men som uppenbarligen inte går att undvika och som känns igen på sin entusiasm, attiraljer och oftast säregna klädedräkt.

”Har du precis kommit hit? Vi har varit här i två veckor och kan inte slita oss. Egentligen skulle vi bara varit här i en vecka, men det är så fantastiskt väder och fint”.
Den entusiastiske mannen är i 65-årsåldern med bar överkropp, shorts, hatt och kikare har först överfallit personerna som precis parkerade sin bil tio minuter tidigare (de är ute i samma ärende, också i hatt och i friluftskläder) och nu har han sett mig stå vid cykeln och hittat nästa offer. Han och hans fru är entusiastiska fågelskådare, frun dock lite mer timid, och han håller oavbrutet låda om vilka vandringar de gjort, vad man ska se, vad de ätit till middag osv. Frun lyckas inflika att de har laddat ner en app som kan identifiera fågeln på själva lätet om man spelar in ljudet. För enkelhetens skull sover de dessutom i pickupen, ”det går jättebra”. Jag anar att detta kan ta väldigt lång tid så efter en kvart lyckas jag slita mig loss med frammumlande ursäkter att jag har en tid att passa och åker för att hitta en annan väg/stig in på alvaret.

Stora alvaret är en unik biotop på framför allt södra Öland och det finns inte många liknande platser på jorden. I maj sjuder det av liv i denna karga, tundraliknande terräng, från insekter och smådjur till fåglar och betande kor. Vinden blåser ständigt genom enbuskarna medan solen bränner i ansiktet. Marken och den kalkhaltiga jorden är täckt av lav, mossa, växter och örter, många finns bara här som till exempel Ölandssolvändan. Mitt i allt ihop breder orkidéerna ut sig på höga stänglar och blickar upp mot himlen i ett skirt virrvarr av rosa, lila, ljusgult och purpur. På våren kan delar av det stora området svämmas över och små sjöar bildas. På sommaren torkar det nästan ut.

Tiden stannar när man är ute och vandrar på alvaret. Det förgångnas röster viskar i vinden och spåren från det förflutna finns överallt, inte minst i form av vittrande kalkstensmurar. Minnen av vandringar med mamma (och pappa, bror) kommer tillbaka och vetskapen om hur mycket hon älskade Öland. Göken hörs igen när jag parkerar cykeln och ger mig ut. Himlen är hög och lysande blå, en fågel piper enträget ur närmaste enbuske och här och var syns röda fläckar av den kalkhaltiga jorden. Det är bedövande vackert. Ensamhet. Oändlighet. Ljus. Kärlek. Ingen annan mänsklig varelse är i närheten bara den öppna horisonten.

Inte ens några fågelskådare.

Lummiga syrénbuskar och pittoreska små hus och villor. Ett glittrande blått Kalmarsund i majsol vid horisonten. Ängar översållade med tusenskönor och gula maskrosor och här och där några hundägare ute i den skira sommargrönskan. Ett sömnigt centrum där det inte sker mycket. Om uttrycket ”långsamhetens lov” hade ett ansikte skulle det vara Mörbylånga.

Han eller hon står på ängen ett stenkast från villaområdet. Blickstilla med huvudet vänt mot stigen (och mig). Hjorten har stannat upp mitt i en rörelse, så då gör jag det också. Vi står där säkert i tio minuter och betraktar varandra. Ömsesidig nyfikenhet. När jag till slut börjar röra mig så bryts förtrollningen och hon tittar åt ett annat håll. Tappar kanske intresset.

Inne på det lilla kaféet ”Söderbönor” sätts mottot för dagen. På en skylt i entrén står det att det gäller att inte ha bråttom. Och bråttom verkar ingen ha i staden som på wikipedia beskrivs som ”en tätort i Kalmar län belägen på sydöstra Öland cirka 15 km söder om Färjestaden”. En gammal hamnstad som ligger ett stenkast från alvaret.

Husen är en blandning mellan sekelskiftesvillor i trä och mer moderna varianter i tegel. Det finns en esplanad som anlades under 1900-talets början och ett torg. Mörbylånga var från början ett samhälle vid hamnen och Kalmarsund ligger alldeles inpå knuten. Tidigare gick det en ångbåt in till fastlandet och Kalmar. Ett sockerbruk (numera nedlagt) anlades 1907 och 1910 gick järnvägen förbi här. Fram till 1961 fanns det nämligen tågförbindelse från Ottenby i söder till Böda i norr. Numera går det buss från Kalmar så för den som inte har bil är det ändå smidigt att ta sig hit.

I maj är trädgårdarna i Mörbylånga sprängfyllda med blommande buskar, magnoliaträd och prunkande rabatter. Torget är soldränkt och stilla denna torsdagseftermiddag och till och med getingarna surrar slött. Pittoreskt och idylliskt. Har tiden stannat helt?

Enligt tjejen som jobbar på ”Lindas pizzeria” har turisterna börjat komma.
”Nu är det mycket fågelskådare och folk som kommer hit för att titta på orkidéerna som blommar så säsongen börjar redan i slutet av april. Sen i juli kommer de allra flesta turisterna”, säger hon. Hon har bott på Öland i över 30 år, i Färjestaden, men berättar att det är värre när det är lågsäsong och på vintern: ”Folk här blir allt äldre och de unga flyttar. De som kommer hit är ofta sommargäster och personer som köper sommarhus men de är inte här resten av året”. Situationen låter inte ovanlig, utvecklingen ser likadan ut för många svenska småorter men det är tråkigt när samhällen somnar av och permanentboende ersätts av sommargäster.

Det finns ändå något rogivande i att strosa runt i detta lilla öländska samhälle, förbi butiker där de gamla skyltarna fortfarande hänger kvar, blommande rosenbuskar i gatuhörnen, ett bibliotek, en konstateljé, några stängda butiker och den lilla strandpromenaden. Medelåldern är hög, men här och där syns ett och annat yngre par, ofta med småbarn i släptåg. Nära hamnen ligger den kombinerade restaurangen och hotellet Magasin 1. Där finns närproducerat kött, öländskt öl och rosévin, liksom ostkaka och friterade kroppkakor (!) bland annat på menyn. Priserna över lag påminner om vad du betalar i Stockholm, kanske något billigare för maten. Jag klämmer i mig ostkaka med jordgubbssylt och vispgrädde och provar det lokala rosévinet – som är helt ok. Inget sent nattliv, när jag är här stänger allt klockan 21.

Sen strosar jag långsamt tillbaka till det boende jag hittat via Air bnb (ett helt hus märkligt stort nog med flera sovrum men billigare än hotell). Hjorten ser jag inte till igen.

Medan solen faller och majnatten sänker sig så ljuder fågelsången sent ute i trädgården. Doften av grillat sprids med vinden. En enstaka bildörr slår igen. Annars – tystnad. Stillhet. Bara naturen hörs, med aldrig sinande fågelsång dessa ljusa nätter, prassel i buskarna och vindens sång i syrensnåren.
Och det finns en särskild sorts magi även i detta.