Lummiga syrénbuskar och pittoreska små hus och villor. Ett glittrande blått Kalmarsund i majsol vid horisonten. Ängar översållade med tusenskönor och gula maskrosor och här och där några hundägare ute i den skira sommargrönskan. Ett sömnigt centrum där det inte sker mycket. Om uttrycket ”långsamhetens lov” hade ett ansikte skulle det vara Mörbylånga.

Han eller hon står på ängen ett stenkast från villaområdet. Blickstilla med huvudet vänt mot stigen (och mig). Hjorten har stannat upp mitt i en rörelse, så då gör jag det också. Vi står där säkert i tio minuter och betraktar varandra. Ömsesidig nyfikenhet. När jag till slut börjar röra mig så bryts förtrollningen och hon tittar åt ett annat håll. Tappar kanske intresset.

Inne på det lilla kaféet ”Söderbönor” sätts mottot för dagen. På en skylt i entrén står det att det gäller att inte ha bråttom. Och bråttom verkar ingen ha i staden som på wikipedia beskrivs som ”en tätort i Kalmar län belägen på sydöstra Öland cirka 15 km söder om Färjestaden”. En gammal hamnstad som ligger ett stenkast från alvaret.

Husen är en blandning mellan sekelskiftesvillor i trä och mer moderna varianter i tegel. Det finns en esplanad som anlades under 1900-talets början och ett torg. Mörbylånga var från början ett samhälle vid hamnen och Kalmarsund ligger alldeles inpå knuten. Tidigare gick det en ångbåt in till fastlandet och Kalmar. Ett sockerbruk (numera nedlagt) anlades 1907 och 1910 gick järnvägen förbi här. Fram till 1961 fanns det nämligen tågförbindelse från Ottenby i söder till Böda i norr. Numera går det buss från Kalmar så för den som inte har bil är det ändå smidigt att ta sig hit.

I maj är trädgårdarna i Mörbylånga sprängfyllda med blommande buskar, magnoliaträd och prunkande rabatter. Torget är soldränkt och stilla denna torsdagseftermiddag och till och med getingarna surrar slött. Pittoreskt och idylliskt. Har tiden stannat helt?

Enligt tjejen som jobbar på ”Lindas pizzeria” har turisterna börjat komma.
”Nu är det mycket fågelskådare och folk som kommer hit för att titta på orkidéerna som blommar så säsongen börjar redan i slutet av april. Sen i juli kommer de allra flesta turisterna”, säger hon. Hon har bott på Öland i över 30 år, i Färjestaden, men berättar att det är värre när det är lågsäsong och på vintern: ”Folk här blir allt äldre och de unga flyttar. De som kommer hit är ofta sommargäster och personer som köper sommarhus men de är inte här resten av året”. Situationen låter inte ovanlig, utvecklingen ser likadan ut för många svenska småorter men det är tråkigt när samhällen somnar av och permanentboende ersätts av sommargäster.

Det finns ändå något rogivande i att strosa runt i detta lilla öländska samhälle, förbi butiker där de gamla skyltarna fortfarande hänger kvar, blommande rosenbuskar i gatuhörnen, ett bibliotek, en konstateljé, några stängda butiker och den lilla strandpromenaden. Medelåldern är hög, men här och där syns ett och annat yngre par, ofta med småbarn i släptåg. Nära hamnen ligger den kombinerade restaurangen och hotellet Magasin 1. Där finns närproducerat kött, öländskt öl och rosévin, liksom ostkaka och friterade kroppkakor (!) bland annat på menyn. Priserna över lag påminner om vad du betalar i Stockholm, kanske något billigare för maten. Jag klämmer i mig ostkaka med jordgubbssylt och vispgrädde och provar det lokala rosévinet – som är helt ok. Inget sent nattliv, när jag är här stänger allt klockan 21.

Sen strosar jag långsamt tillbaka till det boende jag hittat via Air bnb (ett helt hus märkligt stort nog med flera sovrum men billigare än hotell). Hjorten ser jag inte till igen.

Medan solen faller och majnatten sänker sig så ljuder fågelsången sent ute i trädgården. Doften av grillat sprids med vinden. En enstaka bildörr slår igen. Annars – tystnad. Stillhet. Bara naturen hörs, med aldrig sinande fågelsång dessa ljusa nätter, prassel i buskarna och vindens sång i syrensnåren.
Och det finns en särskild sorts magi även i detta.