Ett glittrande blått Medelhavet i kvällssolen, vingårdar och vackra bergsbyar. Södra Frankrike är ett mecka för alla som älskar sol och bad – men bjuder på mycket annat för de som vågar lämna trängseln på playan. För de som vill utforska det dolda i ett landskap som sjunger med de förgångnas röster.

De spelar från buskar och snår och ljudet är öronbedövande när vi efter en resa på slingriga vägar förbi sovande små byar äntligen kliver ur bilen. Cikadorna. De hälsar oss välkomna.

Det är en 20 minuters biltur från Béziers i södra Frankrike till den gamla befästa keltiska staden Oppidum d’Ensérune, som grundades 575 f. Kr. och 2 500 år senare tar emot turister och besökare från hela världen. Vi har på vägen hit passerat lummiga vinodlingar, dammiga bensinstationer (varav vi stannade till vid en för att fylla på bensin, småprata och bli bjudna på kaffe), små byar och skjul med vägförsäljning av allt från meloner och tomater till hemmagjord Sangria.

Långsamt blir det brantare, torrare, terrassodlingar, sluttningar och smalare vägar. Vi är till slut uppe på en kulle med milsvid utsikt över åkrar, skogar och ängar. Platsen bjuder på magnifika vyer över den solfjäderformade numera torrlagda dammen,”étangen”, nära byn Montady. Solen steker från en molnfri himmel och temperaturen har klättrat till över +35 C. Vi lämnar bilen och tar oss till fots uppåt på en minimal, krokig stig som leder förbi cypresser, oliv- och pinjeträd och stenrösen till ljudet av cikadornas sång.

Sol, skugga och insekter som svärmar runt våra huvuden. Det är en kort bit upp till entrén men vi stannar ändå till för att dricka vatten och vila. Längre upp på de branta sluttningarna väntar en överraskande syn. Här slumrar resterna av en keltisk boplats i solen och hettan och drömmer om det förgångna.

Inträdet till området är inte dyrt och i priset ingår ett besök på museet. Här kan du se vad de arkeologiska utgrävningarna, som startade redan 1909 (boplatsen upptäcktes på 1850-talet) avslöjat om de förflutna. Det är en stor stad som breder ut sig här uppe, vars ruiner så här 2 000 år senare, fortfarande är synliga mellan träd och buskar. Bostäder ligger på rad i solen, nekropolen eller kyrkogården utgör ett eget område, här finns förvaringskammare för spannmål och mat, hantverks- liksom nöjeskvarteren och rester av tempel. Är du högst upp på kullen ser du bort till Pyrenéerna och Canal du Midi på ena sidan och Caroux-massivet och Medelhavet på den andra. Själva museet är inrymt i Villa Maux, som byggdes mellan 1911 och 1914, och visar den viktiga roll som oppidumet spelade under forntiden. Staden var belägen invid den romerska vägen Via Domitia som förbinder Italien med Spanien och flera keltiska, grekiska, iberiska och romerska föremål har grävts fram av arkeologer. En oljelampa, mängder med urnor och förvaringskärl, delar av statyer och vardagsföremål.

Väl tillbaka i hettan igen efter det luftkonditionerade och underbara svala museet vandrar vi runt på de små sluttningarna. Stannar till och sätter oss vid en bänk under cypresser och olivträd. Insekter surrar i snåren. Här och var syns rester av väggar, rum och härdar som en gång i tiden utgjorde hem för de som levde här för flera tusen år sedan. Här lagade människor mat, här levde de och sov, här födde de sina barn, skrattade, ängslades, slogs, dyrkade sina gudar och begravde de döda. Och när vinden leker i pinjeträden kan man nästan höra deras röster viska svagt i brisen. Ständigt ackompanjerade av cikadornas musik.

En cikada lever under jord som nymf i många år, men som vuxen i solen bara några få veckor. Vi hör deras eviga sång ljuda ur buskar och snår och det känns som om de spelar för oss. Och för en kort minut är det som om en osynlig hand sträcks ut mellan dåtid och det förflutna i vänskap. Cikadorna har alltid funnits här och spelat. Och någon stannade upp och lyssnade till dem även för 2 000 år sedan.