Vi har stått helt stilla i två timmar utan att vi rör oss en centimeter, när bussen plötsligt börjar rulla – och stannar efter en knapp meter. Väninnan som är smått desperat utbrister ”jag hade nästan glömt hur det kändes när ett fordon var i rörelse”.

Hon och jag är på väg från Dubrovnik i Kroatien till Kotor i Montenegro med buss, en nätt liten resa på cirka 10 mil, men som bussbolaget har utlovat ska ta två timmar.

Vad de underlåtit att upplysa om är de två gränskontrollerna (kroatisk respektive monegrinsk) som krävs för att man ska komma in i landet och som för närvarande är helt igenkorkade. Något som är mer regel än undantag. Vi sitter fast på en buss utan toalett och med AC på högsta nivå så det känns som Nordpolen. Väninnan har tagit på sig alla tröjor hon hittar.
Efter ett tag börjar en efter en av busspassagerarna desperat kliva av och antingen utnyttja en buske eller gå bakom ett gammalt hus som sett bättre dagar, för toalettbesök.
Bussföraren säger inte ett ord, han kliver av då och då för att röka och står där och blossar ilsket.

När vi kommer fram till första gränskontrollen, ska alla passagerare gå ut och ställa sig på rad, sedan gå fram en och en till den lilla kuren och visa sitt pass. Är du inte EU-medborgare även lämna fingeravtryck. Sedan följer en procedur där man radar upp sig längre fram längs vägen (också på led) och inväntar tills alla är klara, för att sedan kliva på bussen igen. Men detta är bara första kontrollen.

Resan tar totalt sju timmar.

Jag är ingen vän av bussar över lag.
Kanske härrör det från tonåren när jag gick i gymnasiet och varje dag fick åka buss (cirka en mil) in till stan (Västerås) på en skumpig buss och sedan tillbaka. Men troligen handlar det mer om bekvämlighet, dvs obekväma bussäten, ingen möjlighet att röra sig under resan som på ett tåg eller båt, och det tråkiga i att åka buss – det är inte min melodi. Men att åka buss i Sverige är ljusår från att åka buss på Balkan. Tyvärr lyser tågen i stort med sin frånvaro i Kroatien så första sträckan blir buss mellan Split och Dubrovnik där jag ska möta upp väninnan.

Man kan aldrig räkna med tidtabellerna, Split-Dubrovnik-resan är från början en halvtimme försenad och totalt kommer det bli en och en halv timmes försening. Allt är lite lappat och lagat med tejp i bussen, men det finns faktiskt en toalett. Visserligen utan fungerande lyse så man måste använda mobilens ficklampa, inget fungerande lås, ingen tvål och så är det torrtoa, men ändå. Senare kommer jag upptäcka att detta är lyx.

Dagen efter ska vi alltså åka till Kotor i Montenegro och är aningslösa när vi kliver på. Resan tar som sagt 7 timmar och när vi utmattade kliver av, vill vi helst inte tänka på återresan, två dagar senare, via samma bussbolag.

Men denna resa visar sig ändå vara hyfsad, föraren annonserar ”toapaus, tio minuter”, under sista stoppet före gränskontrollerna. Så där rusar de flesta av passagerna av (ett 20-tal) mot de offentliga toaletterna (tänk bensinmacksstuk) och bildar en lätt desperat kö. I denna kö frodas irritation och stress, men en liten gumma sköter med järnhand kön, knackar på toadörrarna om någon tar för lång tid på sig och lovar lugnande att bussen väntar på de sista eftersläntrarna. Sedan kliver vi på, märkligt nog har ingen glömts kvar, och av någon anledning går det denna gång snabbare – ”bara” cirka 2 timmar genom de båda kontrollerna. OCH vi häpnar, denne bussförare, som ser ganska mycket ut som den vi kom med och som vi spekulerar i är en bror, kusin eller pappa till den förre, ler till och med vid ett tillfälle.
Trötta men ändå vid betydligt bättre mod än tidigare är vi tillbaka i Dubrovnik.

Montenegro är fantastiskt, mer om detta i ett senare blogginlägg, men vi kommer definitivt ta färjan nästa gång om vi ska åka samma väg (börjar gå från och med juni) eftersom det hintas att gränskontrollerna är betydligt enklare.
Förhoppningsvis skulle detta bli en betydligt smidigare resa än denna lång dags färd mot natt.