De går långsamt runt i värmen och plockar sopor. De unga balinesiska killarna i shorts, t-shirt, slitna sandaler och med påsar och olika redskap i händerna. På en strand som är så vacker att det nästan gör ont och som ser ut som drömbilden ur en resekatalog. Turisterna är fullt upptagna med att fotografera havet.
Utanför lyxhotellen står taxibilar och bärare/bagagevakter redo. Längre ner på gatan sitter några män vid en vagn och säljer grillad majs. Utanför en butik direkt på en filt på trottoaren ligger en hund med ett stort antal nyfödda valpar som diar. En svettig turist stoppar vad som motsvarar 6 kr i en pappersmugg: ”For the dog”.

Bali är en otroligt vacker ö. På stranden trängs turisterna – mestadels asiater från Kina, Korea, Japan och inhemska men även européer och många många australiensare.

Vi befinner oss på västkusten på orten Seminyak. När solnedgången färgar havet karmosinrött och gyllene sätts kamerablixtarna på. Och i blixtarnas skugga vandrar lokalbor och plockar sopor som sköljts upp ur havet. Sopbergen längs stränderna växer i paradiset. Och turismen går fram som en orkan även om det är lugnare nu efter att vulkanhotet skrämt bort européer.

Flera miljöorganisationer varnar för att Bali är på väg mot en ekologisk och mänsklig kollaps i turiststormens kölvatten. Själv berörs jag, som aldrig tidigare varit i Asien men sett extrem fattigdom i Sydamerika, ändå illa av de stora skillnaderna. Kanske för att alla människor är så otroligt vänliga och hjälpsamma. Samtidigt finns det tydliga skillnader överallt; Fattig – rik. Turist – lokalbo.

En fransman, Antoine, som bott på Bali i fem år och jobbar som musiker är trött på ön och på värmen. Han funderar på att flytta någon annanstans.
– Bali är otroligt smutsigt, det ser inte turisterna. Dessutom är det på väg mot en miljökatastrof. Den inhemska kulturen håller på att slås sönder.

Turismen på Bali har funnits mer eller mindre i större utsträckning sedan 1970-talet. Men på bara drygt tio år har omfattningen fördubblats och växer från år till år. Många av lyxhotellen förbrukar en stor andel av öns färskvattenreserver och sopbergen växer. Problematiken finns där.

På eftermiddagen faller ett lätt duggregn över Seminyak. Det är varmt men svalkar ändå efter den värsta hettan. Solen går ned över stranden. En hund springer i vattenbrynet. Det är fantastiskt vackert som en dröm.
Men sopplockarna går fortfarande runt med sina slitna sandaler och säckar.

Det är inte för inte som Bali, som tillhör Indonesien, kallas för Gudarnas ö. Färgerna är skarpare, maten exotisk, dofterna och upplevelserna så mycket intensivare. Det är också en kontrasternas ö där turister är som bortskämda barn som avnjuter alla bekvämligheter, ortsborna är otroligt vänliga och hjälpsamma, men där fattigdom och kringstrykande gatuhundar är en stor del av vardagen. Lika färgstark ö som nyårsfyrverkerierna…

Bali är också känd som ”de tusen templens ö”. Troligtvis även ”de tiotusentals australienska turisternas”. Vi befinner oss för närvarande i Legian, en liten ort norr om Kuta och Denpasar flygplats vars centrum egentligen bara består av några gator kantade med små butiker och de stora turisthotellen vid stranden.

Väninna i regn

På själva nyårsafton ösregnar det som det bara kan göra i tropikerna dvs man blir blöt på två sekunder utan paraply och trottoarerna översvämmade (för tillfället råder monsunsäsong) och vår påbörjade strandpromenad utmynnar i en flykt till närmaste bar. I gengäld serveras fantastisk pizza (vår servitör ringer två gånger till köket för säkerhets skull för att kolla så ingen fisk finns i närheten, är man fiskallergisk kan det nämligen vara lite marigt) och gott te, vilket får inleda nyårsfirandet.

På eftermiddagen tar jag en tur genom centrum, överallt smyckas barer, restauranger och hus med dekorationer. Offer och gåvor bestående av blommor, ris, rökelse och mynt läggs ut i små askar för att fira in det nya året och som gåvor till andarna. Alla ropar gott nytt år och stämningen är festfylld.

Vi käkar middag på hotellet på kvällen, medan väninnorna tar buffén med helstekt spädgris och rispudding med friterade bananer väljer jag Nasi Goreng. Fyrverkerierna pågår i timmar och alla samlas nere på stranden vid havet för att fira in det nya året. Familjer med barn, äldre, par, turister, turister, turister.

Allt under en blek måne.

Jag får ett myggbett (väninnan tror det är flygmyra men det hela är oklart) dock står det att Denguefebermyggorna sticker på dagen.

Imorgon väntar Komodo islands.

Om borttappade väskor, tidsskillnader, flygresor på 22 timmar och spöregn i Legian.

Jag kommer aldrig någonsin mer klaga på långa flygtider till Paris eller södra Frankrike. ALDRIG mer.

En flygtid på totalt 22 timmar kan sänka den tappraste och sedan blir det inte bättre när bagaget åker iväg på en helt egen sightseeing resa. Med ett annat plan…

Som nämnts i tidigare inlägg fick jag ju en stand-by biljett och från Amsterdam klev vi på ett flyg som tog 13 timmar till Jakarta. ”Det är väl inget”, konstaterar ena väninnan och tar en sömntablett och sover hyfsat. Andra väninnan ser ut att lida nästan lika mycket som jag där hon försöker titta på filmer, vänder sig i den ganska obekväma flygstolen, lyssnar på musik, äter, allt för att desperat kunna somna.

Flygplansmaten är helt ok.

Inne på flyget

Det lyckas inte alls för mig.

Personalen på flyget är vänligheten själv och kommer hela tiden med mat; muffins, croissanter, vin, varm mat och frukost. Men när man inte kan sova överhuvudtaget blir det olidligt. Och när flyget åker bergochdalbana pga väderleken blir det ännu värre. Då vaknar första väninnan till och menar att det är guppigare när man sitter längre bak i planet. Somnar om. Själv bedövar jag mig med vin men det resulterar bara i att jag blir piggare.

Efter 13 timmar landar vi slutligen i Jakarta och tar nästa flyg mot Bali (ca 1 ½ timmar). Dödströtta landar vi och då visar det sig att mitt bagage har skickats med planet som landar en timme senare. Oklart varför.
Värmen i kombination med akut sömnbrist gör att jag fyller i en blankett och ber dem att köra ut bagaget till hotellet (jag är inte den enda som råkat ut för detta, vi är en hel samling). Det spöregnar i Legian. På kvällen lånar jag väninnans kjol och sandaler för stövlar och jeans är INTE att rekommendera när temperaturen ligger på 29-30 grader.

Flygplatstoaletterna i Indonesien måste vara de renligaste. i världen, i klass med USA. Samt små söta blomsterarrangemang

Det spöregnade i Legian men hotellet lånar ut paraplyer.

Till slut, vid 22-tiden står den där, väskan, i receptionen som en blå, solid och trygg uppenbarelse. Det är bara att släpa den upp till rummet och äntligen packa upp.

Så flygresor på 6-7 timmar – inga problem.
Bilresor på 20 timmar – bring it on. Tror däremot att jag kommer avstå från liknande långresor i framtiden, för tidsskillnaderna och jetlagen är en fruktansvärd kombination.

Nu stiger spänningen inför hemresan då vi precis fått meddelande från flygbolaget att tiden ändrats för vårt flyg tillbaka. I Jakarta har vi knappt en timme på oss att gå igenom tullen, hitta till gaten och byta flyg.
Huruvida väskan åker själv eller inte återstår att se.

Rama Residence Padma i Legian. bild från hotellets hemsida

Tiden är märklig. Tiden kan förändras och förändra dig och föra dig obönhörligt tillbaka till minnesbilder som gnistrar likt stjärnor och som fortfarande lyser lika klara som för flera år sedan. En plötslig doft, en vind som blåser i ansiktet och viskar med avlägsen röst, en bild som för några sekunder fryser verkligheten till en känsla av déjà-vu.

För några veckor sedan var jag i Göteborg, strax före jul, och där lurade glimtarna av ett annat liv och minnena runt hörnet. Jag befann mig på Göteborgs centralstation i jobbsyfte på väg från Lund och vi skulle övernatta för att sedan åka vidare till Mölndal. Runt omkring gnistrande julbelysningar och doften av regn i luften. Tillbaka mer eller mindre för första gången på mer än tio år. Då bodde jag i Olskroken när jag pluggade till journalist på JMG och då tycktes framtiden oändlig – långt före den hårda verkligheten med nedskärningar, arbetslöshet, bantade redaktioner och krisen inom journalistbranschen. Då pluggade jag ett ämne som jag älskade och när lektionerna var över hängde vi ett gäng studenter på lokala puben eller kaféet och drack vin eller kaffe och rökte och pratade om allt mellan himmel och jord. Då tillbringades helgerna på Valand eller andra nattklubbar eller privatfester och det fanns ett inslag av LYCKA i vardagen.

Då skaffade jag mig också en hund – Pyret. Mitt livs bästa beslut.

Och det var skuggan av honom som följde mig ihärdigt under de timmar jag var i Göteborg. På perrongen när vi klev av stod nämligen en hundägare med sin stora schäfer i koppel. Ivrigt hoppande, med halvgrå päls och mörka vänliga ögon. Och det var som om jag plötsligt såg mig själv med Pyret i koppel som valp när han följde med på mina resor med tåg från Göteborg till Västerås och tillbaka. När jag utforskade skogarna bakom huset där jag bodde om morgnarna och han sprang runt bland höstlöven och gömde mig bakom träden. Eller när han åkte spårvagn första gången. Eller när han följde med på fest och sedan somnade under bordet vid tre på morgonen och vi tog taxi hem.
Det var som om jag klev i fotspåren av min egen skugga de där timmarna. Som om jag följde en mer än tio år yngre version av mig själv fylld av hopp, tillförsikt och med sin bästa vän bredvid.

Tiden är märklig. Städer förändras, hus rivs och nya byggs. Människor föds, dör, flyttar, förändras, glömmer, bleknar. Men det finns märkliga ögonblick utanför tiden, minnesglimtar som för evigt är frusna. Som sekunden där jag står på perrongen med min hund. Där skuggan av mig vänder sig om och våra blickar möts. Och för en oändligt kort glimt är allt som förr.

En mullrande vulkan, hotande monsunregn, 22 timmars flygning, tropiska sjukdomar, konstig mat och världens största ödlor vars bett är giftiga.
Så då åker vi till Bali och Komodo då, jag och väninnorna.
Till platsen där alla ens nojjor och fobier får fritt utlopp.

Florida, Australien, Kap Verde-öarna och Mallorca var förslag på listan. Till och med södra Frankrike och Spanien för att småbarnsmammorna skulle kunna följa med. Men.
Medan ena väninnan samlar på länder och andra väninnan (som fyller år, 30+) vägrar att välja ett land utan sol och bad och jag alltid drömt om att se jättevaranerna på Komodo lyckades vi enas om Bali. Efter att jag lagt in mitt veto mot Goa.

Stormen lät inte vänta på sig.

”Vad i helvete ska du göra i Bali, tänk på vulkanen. Varför åker ni inte till Costa Rica istället?!” skrev en av mina bästa vänner i Paris.

”Tänk på monsunregnen”, sade brorsan.

”Tänk på alla sjukdomar och myggorna”, konstaterade oroliga föräldrar.

Kontentan blev – nu är vi på väg till Bali och till platsen där alla ens egna och ens familjs och vänners fobier och nojjor får fritt utlopp.

Bara flygtiden; ca 17 timmar, 22 om man räknar alla stopp kan pröva den tåligaste. Och resan började inte lovande, på Arlanda vid incheckningen sitter det en ung tuppkyckling som ser ut att vara högst 17 och tittar forskande på min utskrivna PDF.
”Det här är standby”, säger han.

”Vaddå standby?, undrar jag.

”Ja du har ingen plats på första flyget, så du kanske inte kan åka med…”
”VA?!!” svarar jag och svär.
Ena väninnan konstaterar att det har hänt henne många gånger att flygbolagen medvetet överbokar platserna ifall att folk uteblir. Andra väninnan tar det med ro; ”ja men se det från den ljusa sidan, kommer du efter oss så kommer du garanterat uppgraderas till VIP”. Jag själv får ett vredesutbrott (mestadels inombords) och önskar KLM konkurs och ruin och allsköns plågor och tänker att om jag jobbade kvar på tidningen jag jobbade på i fjol skulle jag gräva i det här.
Det hela löser sig (so far) när vi kommer fram och ska gå på flyget.
”Nej nej det här är ingen fara alls”, säger de äldre och som det verkar betydligt mer rutinerade kvinnan. ”Det här blev lite fel eftersom jag inte hade börjat jobba än men det är klart att du inte ska ha standby”.

Oklart vad hon menar men följaktligen kommer jag med på flyget med brasklappen att jag måste checka in IGEN i Amsterdam och dubbelkolla att bagaget följer med.
Så nu är jag i Amsterdam.
Och hoppas att bagaget följer med på nästa etapp vilket är oklart…och att jag kommer fram till Bali innan nyår.

”There is a crack, a crack in everything. That’s how the light gets in.”
Det där första genomträngande ljuset som skingrar skuggorna. Det tysta regnet hänger som en dimma ute i mörkret och en gren skrapar förlorat i vinden mot rutan. Löven har fallit från träden och ligger i guldgula sjok på marken. Ibland känns det ovanligt långt till sommaren som om det där första genomträngande ljuset som skär genom alla skuggor behövs mer än någonsin.
Men det här handlar inte om hösten. Det handlar om att våga avslöja sådant som fler vill tysta ner. Den där viskande rösten som höjs från någon som vågar berätta.

Det handlar om den flodvåg av berättelser om sexövergrepp och trakasserier som lagts ut på sociala medier och på nätet och som sköljt genom Sverige de senaste veckorna i kölvattnet av sexskandalerna och sexanklagelserna i Hollywood mot Harvey Weinstein. Det handlar om#metoo-kampanjen som fått tjejer i alla åldrar att berätta om sina upplevelser. Som dragit fram övergrepp begångna av folkkära programledare och medieprofiler som tystats ner och sopats under mattan. Det handlar om avsaknaden av ryggrad och civilkurage och närvaron av en patriarkal kultur som håller sina medarbetare om ryggen i det allt mer sjunkande träsk som utgör svensk media.
Och de senaste tidens historier visar hur skrämmande stort problemet är.

Det här är egentligen ett inlägg jag varit på väg att skriva länge.
Ända sedan de första rösterna höjdes i fjol och nättrollen började skriva om sexuella ofredanden på festivaler och att övergreppen uteslutande begicks av flyktingar och ensamkommande började jag skriva det här inlägget i huvudet. Jag ville ge svar på tal om att medierna ”mörkade”.
För problemet är så oändligt mycket större än så.

Första gången är lite diffus.
Jag minns att jag gick i sexan eller sjuan, var inte speciellt populär bland killarna, hade glasögon och hängde mest över en bok. Inte mobbad för jag hade kompisar men tillhörde inte heller de populära tjejerna utan snarare nördarna…den där gången vi stod utanför slöjdsalen, några killar övertalade en kille som var lite efterbliven att retas. Det blev en massa knuffar, fler och fler anslöt i en ring, det kom händer från olika håll, en del av dem var händer mot delar av kroppen som var privata. Jag minns inte så noga i efterhand och det var inte länge det pågick.
Men det var inte sista gången.
Den där kvällen på studentnationen i Uppsala.
När någon okänd tar tag om och nyper mig hårt i baken. Instinkten är att slå till, men när jag vänder mig om är det så många som trängs på det svettiga, stökiga dansgolvet att det är omöjligt att veta vem som gick över gränsen. ”Men slappna av liksom, de visar ju bara att de gillar dig, ” det fick jag höra.
Listan kan göras lång. Det har varit händer mot rumpor och bröst, catcalls, kommentarer och sexuella anspelningar långt över gränsen för vad som kan räknas som komplimanger; på krogen, i krogkrön, nattklubben, mataffären, gatan. Man skrattar ofta lite lätt generat bort det. För egentligen är det väl bara komplimanger och en killes sätt att uttrycka sig eller? Det har varit sexuella anspelningar från chefer och arbetskollegor. Kompisar som blivit utsatta för närmanden och som stått villrådiga om hur de skulle reagera; ”Han är ju chef och jag är ju bara vikarie”, tafsanden under fester. Sen har vi alla sexuella anspelningar och hot och vidriga meddelanden med löften om sexövergrepp som en kvinnlig journalist kan få. För att hon sköter sitt jobb.

Och så har vi de där gångerna när det gått betydligt längre än bara verbala trakasserier.

Den där mannen som drog in mig på en toalett i en bar, låste dörren och tog fram hela paketet. Det kom en vakt och jag har förmågan att prata mig ur sådana situationer. Så det slutade bra.
Eller den där gången jag blev överfallen av en kille på en gata i Paris sent sent på natten i kvarteren runt Montmatre efter att ha varit ute med väninnor. Och killen stack ner hela handen under kjolen. Men jag lyckades få ut honom genom porten och i Frankrike fanns förr alltid en liten concierge som vaktade så det var aldrig nån riktig fara. Men den gången anmälde jag. Och mina underbara väninnor började följa mig hem till min avsides gata efter det.

Och så den där gången.
När jag var ute med goda vänner en midsommarafton och en av kompisarna har med sig en kille som blir som Dr Jekyll och Mr Hyde. Vi har trevligt, äter god mat, dricker alldeles för mycket, grillar, badar  och framåt småtimmarna kryper jag till kojs i båten. Killen jag tänker på som jag knappt känner ramlar in otroligt onykter och frågar om han kan dela kojen med mig. Eftersom det är dåligt med sovplatser säger jag ja och somnar om.
Vaknar av att han har stoppat upp ett finger där inget finger borde vara utan tillåtelse och att det gör ont. ”Vad f-n gör du”, skriker jag.
”Oj då, jag trodde att du ville”, sluddrar han.
Jag anmälde det aldrig men det borde jag ha gjort. Killen bad hundra ggr om ursäkt och såg skuldmedveten ut varje gång jag träffade på honom efter det. Men det spelade liksom ingen roll, jag ville inte ens vara i samma rum som honom.

Hur är man funtad när man inte respekterar en människas personliga gränser? Och klarar man inte av alkohol ska man inte dricka för det är aldrig en faktor som ursäktar ett beteende.

Det här borde varit sådant som får mig att må dåligt men jag är som en våt hund som skakar det av mig.

Jag vill minnas alla de män och killkompisar som varit fantastiska.

Killen som på samma gata som jag överfölls i Paris, gick runt med mig flera timmar en väldigt lång natt och tröstade när jag grät pga att jag var olyckligt kär. Killen som körde omkring i tre timmar i Santo Domingo i sin skåpbil för att hitta rätt adress när jag inte hittade tillbaka till boendet mitt i natten. Killarna som följde mig hem till studentkorridoren i Uppsala förbi kyrkogården på 90-talet för att jag var mörkrädd. Män som stöttat, uppmuntrat, tröstat mig.
Er kommer jag ihåg.

Som en vän och kollega skrev; det börjar redan i skolan.

Det är där saker måste förändras om samhället ska bli annorlunda. Inställningen, synen på andra människor och synen på kvinnor.

Mörkret och diskrimineringen kan bara skingras i ljuset av våra berättelser. Och de må svida, göra ont, göra folk förbannade men de måste ut i ljuset för att få till en förändring…för som en mycket duktig vissångare diktade:

”There is a crack, a crack in everything. That’s how the light gets in.”

Produktionsbolag, content marketing, tv-kanaler, streamingtjänster och journalister – höjdarna inom tv-världen samlas just nu i Cannes när mässan Mipcom slår upp portarna.

Sol, vajande palmer och vita sandstränder. Det är brittsommar i södra Frankrike. Temperaturerna ligger upp emot 25 grader och glada semesterfirare steker på stränderna samma vecka som Mipcom, världens största TV-festival, drar igång. Säkerheten har höjts rejält sedan terrordådet i Nice förra året med vakter som går igenom väskor och skannrar vid säkerhetskontrollerna in till Palais.
Man vill inte ta några risker.
Under fyra dagar flockas tv-världen i Cannes. För att köpa och sälja, bevaka de hetaste trenderna och diskutera nya format, gå på screenings, pitchar, kolla in nya shower och presskonferenser. Nordiska dramaserier har fortfarande riktigt gott rykte utomlands så det går bra för Sverige och svenskproducerade länder just nu.

Men det är som en inköpschef jag pratar med säger: ”Alla letar efter nästa Game of Thrones, men marknadsförs en serie som en sådan är det godnatt direkt, för det finns ingen ny serie som kan tävla med GoT.”

Själv springer jag och min vän/kollega runt på diverse presskonferenser och möten under dagen. Däremellan hinner vi klämma in en lunch på Disney. Något som blir en surrealistisk upplevelse, det är nämligen vi och tio andra journalister från SYDAMERIKA. Lunchen är reklam för ett nytt samarbete kring en produktion om en känd argentinsk boxare men alltihop hålls på spanska. Ett språk varken kollegan eller jag behärskar. Men däremot är lunchbuffén en höjdare.

På lunch hos Disney

Vid slutet av dan värker fötterna (och då har jag ändå hyfsat bekväma skor och inte högklackat som de allra flesta kvinnor jag ser springer omkring i), väskan känns flera ton tung och huvudet snurrar. Men hur mycket än soffan eller stranden hägrar i kvällssolen så nix, nu börjar kvällens partyn. Och jag och alla vi andra svettas vidare i värmen, men nu med ett glas iskall champagne i handen.