Livet i Cannes – en vecka senare…

Vita sandstränder, filmfestival och rika turister – men Cannes är så mycket mer. De senaste dagarna har pengarna från privatpersoner strömmat in till förmån för katastrofens offer och volontärer tar sig tvärs över Frankrike för att erbjuda stöd och hjälp till de som förlorat allt i översvämningarna.
När deltagarna på tv-mässan MIPCOM åkt hem, fylls gatorna åter under de ljumma oktoberkvällarna av lokalbor som försöker leva sina liv som vanligt efter stormen och förödelsen.

Medelhavet glittrar turkosblått i fjärran från min lägenhet. Solen steker från en klarblå himmel och en palm vajar stillsamt i vinden. Som på ett vykort. Kvarterets matbutik som varit stängd i flera dagar har äntligen öppnat igen och i bageriet köar fransmännen som vanligt på morgonen för sina baguetter och croissanter.
En dryg vecka efter stormen som tog så många liv och ställde till med sådan förödelse har livet återgått till det normala för de allra flesta – men många har också fått sina hem och affärsverksamheter förstörda och är ekonomiskt ruinerade. I Cannes-la-Bocca är flera av butikerna fortfarande igenbommade och ingen vet när man kommer kunna öppna igen. Ägarna tvingas nu påbörja den plågsamma processen med att försöka få ut ersättning från försäkringsbolagen. En ung brittisk tjej vi träffar på i hamnen i Mandelieu berättar att hennes pojkvän kände flera av de personer som blev instängda och drunknade i ett garage. Själv var hennes pappas hus det enda i kvarteret som klarade sig utan vattenskador, men hela trädgården är nu täckt av lera och skräp och är totalförstörd. Röjningsarbetet längs Rivieran kommer ta lång tid.

Men det finns ljuspunkter.
De senaste dagarna har människor skänkt pengar till katastrofens offer via särskilda insamlingsbössor som satts upp i centrala Cannes. Samtidigt har 300 volontärer och lokalbor anmält sig för att hjälpa till att röja upp och stödja de som drabbats värst. Många andra har spontant tagit sig hela vägen tvärs över hela Frankrike ner till Rivieran för att hjälpa till.
Röda korset finns på plats och en kristelefon har inrättats dit oroliga och förtvivlade människor kan ringa.
Gemensamt försöker boenden röja upp efter översvämningarna i sina områden genom att lägga upp appeller på Facebook under paroller som ”tillsammans för vårt kvarter”.

Cannes anses ofta vara en lite ytlig och glittrande kulisstad för de rika och för alla filmstjärnor som åker hit en gång om året under festivalen.
Men skrapar man lite på ytan framkommer en helt annan bild av omtanke, värme och solidaritet – något som märkts tydligt de senaste dagarna i efterdyningarna av översvämningsatastrofen.

En kulinarisk resa – Italien vs Frankrike

Publicerad av ninnabengtsson

Från florentinsk biffstek, krämig italiensk pasta och små bakverk fyllda med vaniljkräm till frasiga friterade zucchiniblommor, färsfyllda tomater och auberginer, möra entrecôter med hemmagjorda ”frites” och Crème Caramel. Det går inte att klaga på maten de senaste veckorna.

Två av världens giganter när det gäller matlagning är Frankrike och Italien. I en kulinarisk tävling mellan de båda är det omöjligt att säga vem som skulle avgå med segern.
Å ena sidan – Italien. Lasagne, gnocchi, bruschetta, fantastiska pastarätter, korvar, proscuttio, parmesanostar, pecorino, mozarella olivoljor och balsamico lagrade i ett par år. Här lär den första pizzan (Margheritan) ha uppfunnits i Neapels kök av kocken Raffaele Esposito. En skapelse som innehöll mozzarella, tomater och basilika, dvs den italienska flaggans färger. Säg den mat här som inte är god…
Å andra sidan – Frankrike. Landet som vispade ihop den första bearnaisesåsen, har bidragit med boeuf bourgignon, den bästa entrecôten, baguetten och inte minst en symfoni av efterrätter från tarte au citron, profiteroles och crème brûlée till macaroner och de mest utsökta chokladpraliner.

Svårt val? Jo mycket. Nedan följer en kortare redogörelse över alla kulinariska vandringar.

Carolina äter pizza på Gherardo

Gelaterierna står som spön i backen

Min resa börjar i Florens, Toscana där jag besöker en god vän. Nedanför Apenninernas gröna kullar ligger staden som inte bara är berömd för sin konst och vackra byggnader men också för maten.
Här finns allt ifrån blodiga florentinska stekar till pasta med vildsvinsragu, tagliatelle med tryffel, världens i särklass bästa gelato och krämig pannacotta. En gudomlig pizza med kronärtsskockor, hemmagjord tomatsås och pecorinoost hittar vi på ”Gherardo” på Borgo S. Frediano, enligt min italienska väninna Carolina den bästa pizzarestaurangen i Florens.

Sent en stjärnbeströdd natt ramlar vi in på en taverna nära torget vid Santo Spirito för att äta panini och dricka rödvin, en annan kväll köper vi ett glas vin på kvarterets lokala hak och då ingår en gigantisk buffé eller ”apritivo” bestående av små pastarätter, krämig risotto med saffran, rostad potatis, grönsaker och skinka. Allt är gratis.
Italien har även många hektiska men charmiga matmarknader där försäljare bjuder ut färska grönsaker och frukter från den egna gården, inlagda oliver, lagrade parmesanostar och väldoftande skinkor. Och vin förstås.

Matmarknad i Florens

En solig söndag i september beger vi oss till vinprovarfestivalen i Montefioralle, en liten by mitt ute på toskanska landsbygden bland lummiga olivlundar och vingårdar i Greve-in-Chianti. Besökarna köper inträde för 10 euro och får då på köpet ett glas med ingraverad tupp (symbolen för detta speciella vinsällskap) samt en liten påse att hänga runt halsen där glaset kan ställas mellan provsmakningarna. Sedan är det bara att vandra runt bland stånden och provsmaka viner från olika gårdar, gemensamt för alla är att vinet tillverkas av Sangiovesedruvan.

Vinprovningsfestival i Montefioralle. Killen på bilden tillhör en familj som har en vingård, han är bara 12 år, men redan en van vinkonässör.

Färden fortsätter en dryg vecka senare med bil från Florens genom nordvästra Italien och orter som Genua, Albenga, San Remo och Ventimiglia mot gränsen, via små sovande sydfranska byar (Menton, Villefranche-sur-Mer, Juan-les Pins, Antibes) längs med kusten till Cannes. Därmed kommer vi in på det franska och provencalska matundret.

Friterade zucchiniblommor på ”Farigoule”

Biff med pommes på ”Le Dauphin”

Längs med franska Rivieran lagas mycket fisk och vegetariskt som ratatouille eller friterade zucchiniblommor ”Beignets fleurs de courgettes”, men också fantastiska kötträtter.
En specialitet är att fylla tomater, squashskivor eller aubergine med kryddig färsblandning – ”farci”. På favoriten ”La Farigoule” avnjuter vi fantastisk biff med pepparsås och på ”Le Dauphin” en ljuvlig Poire caramel, en crème caramel med päron.
Då har jag inte ens nämnt innehållet i det lokala patisseriets (bageri/konditori) fönster…

Slutsatsen efter två gudomliga veckor av ätande och drickande i de två länder som rankas bland de bästa i världen när det gäller mat är dessvärre ett något tilltaget midjemått, begynnande melankoli inför hemresan och en absolut oförmåga att utse en vinnare.

Typexempel på provencalska specialiteter bl a farcis

Italienska bakverk från Florens

Poire caramel, Crème caramel med päron

Tre dagar efter stormen

Publicerad av ninnabengtsson

Tre dagar efter katastrofen som drabbade Sydfrankrike i lördags natt har dödssiffran stigit. 21 personer omkom i vattenmassorna. Två saknas fortfarande.

Kontrasterna är stora. I Cannes pågår för tillfället världens största tv-mässa MIPCOM med deltagare från hela världen, partytält, gratisbufféer, screenings av kommande tv-program (ikväll visas första avsnittet av nya Arkiv X) och champagnekvällar. Samtidigt försöker boende återgå till det normala.
I Cannes-la-Bocca saknas fortfarande el på många platser, trafikljusen fungerar dåligt och uttagsautomater inte alls. Många av butiksägarna har fått sina lokaler och produkter helt förstörda och tvingas nu vänta på ersättning från försäkringsbolagen, något som kan dröja månader berättar en man för mig.

Skräckhistorierna från i lördags natt är många. En kvinna drunknade på en gata mitt i Cannes, en man i sin bil. Många berättar om hur panikslagna de var när ovädret kom och gatorna förvandlades till forsande floder.

21-åriga Marie som jobbar på en skönhetssalong säger att hon var på väg hem i bilen och fastnade mitt i stormen. Hon var livrädd att bilen skulle spolasav vägen ut i havet och bestämde sig för att öka farten och köra mot strömmens riktning för att inte svepas med.

-Det värsta var att min pojkvän också var ute på vägarna och vi fick ingen kontakt eftersom mobilnätet inte funkade. Till slut fick han tag i mig, genom att låna en grannes fasta telefon när han kom hem, säger hon.

Själv fick hon övernatta hos sin pappa inne i Cannes eftersom vägarna var helt blockerade.

Det finns många liknande historier att berätta.

Idag är det varmt och solen har lyst på Croisetten hela eftermiddagen. Långsamt håller livet vid Rivieran på att återgå till det normala men åtminstone jag känner ett visst obehag nu vid minsta tecken på mörk himmel, moln och regn.

Kaos och förödelse i Cannes

Publicerad av ninnabengtsson

Översvämmade butiker, restauranger och hotell. Gator täckta med lera och skräp. Förtvivlade affärsägare som försöker rädda sina verksamheter. 16 döda och tre saknade. Det är facit efter en av de största naturkatastroferna i Frankrike i modern tid

-Jag har aldrig sett något liknande, vi var på teater inne i Cannes när det började forsa in vatten genom taket. Pjäsen fick avbrytas och lokalen utrymmas. Jag kom inte ens hem i går kväll, jag fick sova hos min son inne i stan, säger Emilia Castiglione, som bor i Cannes la Bocca, en halvmil utanför Cannes.
-En man lämnade sin bil och försökte ta sig fram genom vattnet men han var nära att spolas med av vattenmassorna, vattnet gick upp till bröstkorgen på honom.

Ingen var egentligen förberedd på gårdagens storm och chocken är fortfarande stor. I morse vaknade boende vid Côte d’Azur till förödelse och kaos.
Bilar med fortfarande blinkande baklyktor som svepts med av vattenmassorna längs vägarna, gator täckta med lera och skräp, ambulanser och räddningsbilar på utryckning. Cannes-la-Bocca en halvmil utanför Cannes är ett av de områden som drabbats värst. Sent i natt var vägarna helt blockerade av enorma vattenmassor – omöjligt att ta sig in.
Under hela morgonen och till långt in på eftermiddagen har butiksägare försökt få undan vatten, beräkna hur stora skadorna blivit och rädda det som räddas kan i de översvämmade butikerna.

Många har troligen lidit svåra ekonomiska förluster.
– Jag har bott här i 30 år och aldrig varit med om något liknande, all elektricitet är utslagen hos oss som hos alla andra men jag hoppas att det ska fixa sig, säger Lin som driver en kinakrog i kvarteret.

En av de som blev strandsatta under stormen var Emilia Castiglione.

Lin städar undan vatten från sin restaurang

Ovädret startade igår eftermiddag med regn och vindar. Vid 20-tiden på kvällen mitt under pågående tv-mässan MIP Junior och MIP.com vräkte regnet ner. Uteserveringarna längs med stranden fick utrymmas av säkerhetsskäl. Jag befann mig tillsammans med vänner nere vid vattnet vid Martinez beach stora partytält (på invigningen av mässan) när himlen korsades av blixtar och regnet tilltog i styrka. Paniken spred sig och deltagarna blev mer och mer skräckslagna när vattnet började läcka in genom taket.
Det som återstod var att vada tvärs över gatan i knähögt vatten in på hotellet mitt emot. En del försökte skydda sig med paraplyer, andra tog av sig skor och strumpor. Inne på hotellet var stämningen märklig och nästan lite hysteriskt uppsluppen, men när strömmen gick och personalen började lägga ut handdukar på golvet för att hindra vattnet från att ta sig in genom dörrarna kände vi att det var dags att ta sig därifrån.
I dag är hotellet helt stängt på grund av översvämningarna.

Dödstalen fortsätter att stiga, nu är siffran uppe i 16 döda och tre saknade. I lilla Mandelieu ett stenkast från Cannes bor en god vän och han berättade under dagen att fem personer från stan omkommit.

Vid 15-tiden på eftermiddagen börjar gatorna torka upp men leran ligger fortfarande kvar i rännstenen och ägarna till den lilla hårsalongen dit jag tagit mig (en av få platser där Internet fungerar) är stämningen tryckt när ingen vet hur det går med försäkringar, förlorade inkomster eller hur framtiden kommer att se ut.

Skymning över floden Arno – vandringar i Firenze

Publicerad av ninnabengtsson

Slingrande gränder, klocktorn, vackra renässanspalats och små trattorier som hål i väggen där stämningen är stökig men hemtrevlig, maten gudomlig och vinet flödar. Nedanför Appeninernas böljande gröna kullar ligger Toscanas huvudstad Florens – en medeltida dröm.

Det är när kvällssolen precis går ner över Arno och den blå septemberskymningen sakta kommer krypande och sveper in stans gator i ett suddigt skimmer likt en abstrakt målning som staden går från turistmagnet till en tidslös och magisk plats. Turisthorder och japaner med kameror bleknar bort, seklerna skalas av och plötsligt befinner du dig i en renässanstad där du förväntar dig se Galileo svänga runt ett hörn på språng eller hitta Leonardo da vinci i sin ateljé med penseln i högsta hugg.

Utsikt över Florens från terrassen på Hotel Astoria. I bakgrunden katedralen och kupolen.

Florens är en av mina favoritstäder, jag har varit här förr och blev förälskad första gången jag klev av tåget en riktigt ruskig och dimmig kväll sent i november. Det vilar något magiskt och drömlikt över hela stan trots alla turister som trängs på gatorna.

Kanske för att det påminner lite grann om ett jättelikt konstmuseum med sin arkitektur, vackra byggnader och stenpalats. Där finns den tårtbakelseliknande katedralen Santa Maria del Fiore som kröns av den välkända duomon, kupolen, som skapades av Filippo Brunelleschi. Det stora Uffiziepalatset där tavlor som Botticellis ”Våren” och Leonardo da Vincis verk trängs med andra renässansmästare. Den smäckert välvda bron Ponte Vecchio där guldsmedsbutiker numera huserar men som några sekler tillbaka var ett tillhåll för slaktare och garvare, där blodet behändigt rann rätt ner i floden. Innan de styrande furstarna satte stopp för den illaluktande kommersen.

Men till skillnad från ett konstmuseum är Florens en levande stad.

Längs med de små vintavernorna ”Vinaino” trängs florentinarna

Överallt på gatorna trängs människor – turister och infödingar. Om kvällarna när mörkret fallit fylls uteserveringarna av florentinare som dricker vin, intar sin aperitivo (ett smörgåsbord i miniatyr med pasta- och grönsaksrätter, salami, proscuttio, ostar, bröd och risotto och allt är gratis när du köper ett glas) och småpratar med vänner. Ett perfekt sätt att äta sig mätt för en billig peng.

Ett annat fenomen är ”Vinaini”. Pyttesmå tavernor som vattenhål i väggen där du kan köpa god mat, oftast enklare ostbrickor eller paninis och sedan avnjuta dessa ute på trottoaren tillsammans med ditt vin.

Min första dag i Florens strosar jag längs med Arno i skymningen och ser solen går ner bakom kullarna och den blommande bougainvillean på andra sidan vattnet. Fullmånen stiger upp i dess ställe på den bleka himlen och även om det är kyligare i september, min väninna Carolina som är tvättäkta florentinska huttrar i vinden trots vinterjacka, är den 18-gradiga kvällen knappast kall.

Vi sneddar över floden till torget vid Basilica Santo Spirito som förvandlas till ett enda stort party på fredags- och lördagskvällar då alla minglar under bar himmel med öl- och vinglas i händerna och går från bar till bar.

På vägen passerar vi Trattoria Casalinga, välkänd från boken om kannibalen Hannibal. Delar av filmen spelades faktiskt in i Florens och i boken nämns hur Hannibal Lector strosar runt i stan och känner lukten av ”Fiorentina bifteca” från denna restaurang.

Lara och Carolina utanför Hannibal the Cannibals favoritrestaurang

Vi skippar dock blodig biff och äter en sen middag på en liten osteria med god mat och vin. Carolinas alla vänner kommer ner en efter en och slår sig ner vid vårt bord. Stämningen är munter, ljudnivån hög, kyparna skämtar med alla och bjuder frikostigt på prosecco och limoncello. Maten – tagliatelle med ragu på köttfärs och Karl Johan-svamp är gudomlig. Cheesecaken med jordgubbar likaså.

Utanför restaurangen lyser månen och när vi vinglar hem i natten speglar sig alla ljusen från staden i Arnos vatten.

Jag tycker mig för en sekund ana skuggan av en renässansklädd furste skymta förbi i pelargången längs floden, men sedan försvinner han lika snabbt uppslukad av natten.

Lettlands egen Willy Wonka

Publicerad av ninnabengtsson

Reklamaffischer på muren utanför Laima-fabriken på Miera Iela

På en liten bakgata med gamla slitna, flagnade hus från början av förra seklet, bohemiska kaféer, en bistro där ägaren står och målar väggarna med röd färg och ett gammalt kråkslott som ser ut som ett spökhus hämtat från Scooby Doo ligger Rigas berömda chokladfabrik – Laima.

Hemlighetsfullt dold bakom höga murar täckta av gigantiska reklamaffischer för choklad, karameller och kakor tronar det på Miera iela (Fredsgatan). Några buskar och träd sticker upp sin sommarskira grönska ovanför de stängda järngrindarna och en tung doft av choklad svävar genom luften.

Det är som att kliva in i en Roald Dahl-bok och stå utanför Willy Wonkas chokladfabrik.

Nötter är en given ingrediens

Varm choklad serveras ur chokladfontänen

Väl inne i entrén till chokladmuseet möts besökaren av 50 nyanser av choklad; chokladbruna väggar, tak, mörkbruna golv, sobert ljusbruna lampor i taken – allt ska föra tankarna till fabrikens produktion. I taket ovanför kassan sitter en gigantisk lampa gjord av små färgglada karameller i glas.

En gyllene biljett ger inträde till utställningen som börjar med en rykande kopp tjock mörk choklad och ett antal smakprover. Men själva utställningen är egentligen ingenting att hurra för, fabriken får man till vår stora besvikelse inte besöka och museet är bara tre rum stort.

Chokladfigurer i glittriga papper var populära

Chokladdockan i montern är över 120 år gammal

I en upplyst monter står en liten docka av choklad som enligt historien är över 120 år gammal. Den ska ha tillhört en kvinna som hette Elza, som när hon var liten såg den i ett skyltfönster och sedan fick den i julklapp av Theodor Riegert själv. Hon behöll den och lät den gå i arv till sina döttrar som 2008 skänkte den till museet.

Under Sovjettiden övertogs fabriken av staten men man fortsatte oförtrutet sin produktion. Nuförtiden görs här även tårtor, kex och karameller av alla de slag förutom de fantastiska chokladpralinerna med olika fyllningar av mjuk kola, mjölkchoklad, olika frukt- och bärgeléer som tranbär och blåbär eller tiramisu och panna cotta.

Laima importerar hela och torkade chokladbönor från Ghana som bereds inne på fabriken till skillnad från många tillverkare som använder färdiga chokladchips. Och överallt i hela Riga kan man hitta de vackra presentaskarna.

Under hela rundturen då man får se filmer om hur tillverkningen går till och hur kakaobönorna skördas, liksom en miniatyr av det berömda Laima klocktornet som är en av Rigas främsta mötesplatser och symboler, svävar doften av choklad sövande tung genom rummen.

Möjligen fattas det en smal, lustig herre med hög hatt och ett halvgalet leende som viftar med sina gyllene biljetter och chokladkakor i handen. Och det är nästan så att jag kan se hastiga små skrattande skuggor – en handfull oompa loompier – pila förbi i ögonvrån.

Wind of change

Publicerad av ninnabengtsson

Den hemlöse killen i t-banan vid centralstationen i Riga spelar Scorpions ”Wind of change” på gitarr.
Det är bedövande vackert med musiken som fortplantar sig i de ekande tunnlarna.
Och jag undrar om de som stannar och lyssnar vet vad det är för sång han spelar.
…Den om Förändringens vind som sveper in, slår ner, utplånar och river murar och gränser, skapar nytt och låter ett spirande hopp börja gro.

På Brivibas iela ligger KGB:s gamla högkvarter.

Sången är från 1990 vilket också är året då allting förändrades i den värld jag växte upp i. Då var Sovjetunionen ett stort maffigt område på skolkartan där ockuperade länder som Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina, Turkmenistan och andra ingick i det stora öststatsmaskineriet.
Sångtexten som skrevs av den tyska gruppen Scorpions beskriver de kaotiska händelseförloppet 1989-1991 då Östeuropa blev fritt, Berlinmuren revs och Sovjetunionen upphörde att existera. Ett imperium och diktatur byggt på hat, rädsla, angiveri och förtryck besegrades till slut.

Ockupationsmuseet

För Lettland och de baltiska staterna blåste förändringens vind likt en storm. 1990 pågick Lettlands självständighetskamp för fullt. Den hade börjat flera år tidigare. På årsdagen av den gamla Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Hitler och Stalin med dess hemliga tilläggsprotokoll som ledde till den sovjetiska ockupationen – bildade två miljoner balter en mänsklig kedja genom Tallinn-Riga-Vilnius. Det var den 23 augusti 1989.
Och överallt i Riga märks minnena av förtryck och totalitärt styre tydligt.

Fängelsecellerna i källaren. Här kunde 20 fångar vistas i rum avsedda för fyra. Det var ofta över +30 grader varmt, skarpt neonljus dygnet runt och miserabla sanitära förhållanden. Då och då kom vakterna ner och ropade upp begynnelsebokstaven i någons namn ”Herr V” till exempel. Då skulle alla fångar svara med sina namn och den som det gällde fördes upp till förhörsrummet.

På Ockupationsmuseet kan man läsa om Lettlands korta tid av frihet – mellan första och andra världskriget. Hur de förtvivlat kämpade mot den sovjetiska armén vid andra världskriget slut men att det var en kamp dömd att misslyckas mot en alltför stark övermakt. Och medan omgivningen inte lyfte ett finger för att hjälpa förlorade de sin frihet och uppslukades i ett kommunistiskt förtryckarsystem.

En av cellerna i det ökända Corner House

I det gamla KGB-fängelset ”Cheka” eller ”The Corner House” som låg på Brivibas iela 61 och öppnades i fjol, kan man höra överlevande berätta om en era av terror och angiveri då mängder av letter anklagades för ”anti-sovjetisk verksamhet” och försvann. Hur människor som råkade äga ”fel” sorts böcker, publicerade under Lettlands korta period av självständighet arresterades och fördes bort till den ökända byggnaden.
En guidad tur visar fängelsehålorna och avrättningsrummet, men de flesta mördades inte här. Många politiska fångar skickades vidare till Moskva eller försvann in i Gulag-systemet. Nuförtiden är det mörkt nere i de ödsliga gångarna, de tunga celldörrarna står på glänt som om fångarna nyss förts bort men rädslan tycks fortfarande sitta kvar i väggarna och lura bland skuggorna.

Jag tänker på ett annat land vi nyligen lämnat där människorna fortfarande lever under oket av förtryck. Lukasjenkos värld – Vitryssland – har liknats vid ett marionettland med starka band till Ryssland och här är Sovjetnostalgin ständigt närvarande i gatunamn som ”Karl Marx” och ”Lenin”, pampiga byggnader i öststatsstil, stora esplanader, stenhård bevakning, i toppstyrningen uppifrån.
Det är ett land där oppositionella fängslats eller ”försvunnit” och demonstrationer brutalt slagits ner. Där internetsajter förbjuds och politiker beläggs med munkavle. Där åsiktsfriheten är en schablon och det senaste valet starkt kritiserades av oberoende observatörer som Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE.
Men det är också ett land med ett öppet och vänligt folk som en hjärtlighet som inte är spelad.

En stilla vindil drar fram genom ett fortfarande sommarvarmt Riga, min sista helg på denna resa innan jag åker tillbaka till Stockholm. Musiken flyter genom t-banan i melodiska stycken. Killen spelar på den enkla gitarren med slutna ögon. Någon stannar och lägger i några mynt i hans pappmugg.

Den 11 oktober i år är det nytt ”presidentval” i Minsk.

Kanske kommer förändringens vind fortsätta blåsa och växa till en storm som drar igenom landet och sopar rent och för med sig hopp om ökad frihet.

Håll i hatten…

Publicerad av ninnabengtsson

Glittrande kronor, mössor gjorda av bark och mänskligt hår, två meter höga shamanhattar och afrikanska förhäxade masker somhuvudbonader. I Riga finns ett av världens två (?) hattmuseum…

Grundaren är en resglad kille, Kirill Babaev, som samlat hundratals hattar, mössor, bahytter, fezar, baskrar och alla möjliga och omöjliga huvudbonader från hela världen och olika tidsepoker. Här finns vackra afghanska bröllopsutstyrslar behängda med stenar, juveler och vackert färgade band liksom en tvättäkta Tyrolerhatt, en riddarhjälm, hattar från Sydamerika och pälsmössor från Sibirien.

Den som vill kan dessutom få prova olika kreationer. Verkligen ett museum för den som är lite i hatten…

Kontroller, kontroller, kontroller – och en ko…

Publicerad av ninnabengtsson

Att resa in och ut i Vitryssland kräver ett visst tålamod.
Det är nämligen rigorösa kontroller så att ingen ska kunna smita in över landets gränser som inte har skaffat det fina visumet på ambassaden. På tåget från Vilnius till Minsk blir vi kontrollerade av tre olika kontrollanter, bistra män och kvinnor i gröna uniformer. En av dem tillbringar tio minuter med att läsa av våra pass under lupp. En annan vill att vi öppnar väskorna, uppenbarligen så vi inte smugglar in något skumt.
Kaoset i min gör att han mumlar något ohörbart, ser lätt svettig ut och försvinner vidare bort i vagnen som en skottspole.
Likadant på tillbakaväggen, fast då tar vi bussen och går igenom passkontroll och väskscanning som på en vanlig flygplats. Från Riga till övriga Europa löper mängder med olika busslinjer; Ecolines, Eurolines är några av dem. De flesta långfärdsbussar har wifi, gratis kaffe, till och med små tv-apparater vid fåtöljerna om någon får lust att titta på film eller surfa på nätet för att fördriva tiden. De funkar nästan aldrig.

Den vitryska landsbygden sveper förbi bussfönstren i kvällssolen så fort vi lämnat Minsk bakom oss. (För mer om nattlivet i Minsk rekommenderar jag min reskompis Nicoles blogg http://nicoleschulman.blogspot.com ).
Oändliga grässlätter, odlingsmarker, stäppmark breder ut sig, då och då avbrutet av enstaka hus och floder. Stora delar av landet består av odlingar men de sydöstra delarna drabbades hårt av Tjernobyl-katastrofen och ligger fortfarande i träda.
När vi kommer in på litauisk mark ersätts de grästäckta slätterna av majsfält och potatis- och veteodlingar. Vi ser få människor ute, dock en ensam fastkedjad ko som långsamt går och betar en stenkast ifrån vägen i det höga gräset.
Snart sänker sig mörkret och bussen fortsätter att skumpa fram på vägarna mot Riga under en blek augustimåne.
Det är 21.00 på kvällen och +26 grader ute och hösten känns mycket långt borta.

Bland vapen och klockor på museum i Minsk

Publicerad av ninnabengtsson

I guideboken över Minsk som vi införskaffar i en turistshop finns ett museum vi tillbringar två dagar med att leta efter men aldrig hittar.
Det heter ”Great Patriotic War Museum” och verkar på något mystiskt vis flytta runt mellan olika gator beroende på vilken guidebroschyr eller internetsajt vi konsulterar.

Ett par vi frågar ser lika förbryllade ut men gissar att det precis har flyttat till den lite flashiga modernare delen av Minsk vid Peramozhtsau avenue. Ett stenkast från den gigantiska amfiteatern i det stora sportpalatset.
Inget konstigt i att det flyttar mellan adresser. Minsk är en levande, ungdomlig stad där det hela tiden byggs nytt, det märkliga Nationalmuseet som är 22 våningar högt och mest av allt liknar en rymdfarkost stod klart 2006. Men det som byggs är fortfarande pampigt, i postsovjetisk anda och den lilla människan, individen, försvinner och går vilse någonstans bland dessa jättelika avenyer och gator.

Det nybyggda Nationalmuseet

Liksom vi på vår jakt, så vi beslutar att besöka ett annat museum, som också visar sig ligga på ett helt annat nummer än vad som är markerat på kartan. National Historic museum på Karl Marx gata nummer 12. Min väninna tar en iskaffe under ett parasoll på ett litet kafé i den tryckande värmen. Även jag är trött i fötterna men beslutar mig för att ge det en chans.

En 200-årig kanon står placerad vid ingången. Värmen är lika obönhörlig inomhus, någon luftkonditionering verkar inte finnas. Personalen består av äldre damer med prydliga namnskyltar som noggrant håller koll på alla besökare och vänligt men bestämt visar exakt vilka rum man ska gå in i och i vilken ordning de ska besökas. Turister lotsas runt på löpande band i utställningarna som består av en brokig samling kuriosa, föremål och tavlor om Minsk historia.
Här finns tavlor på väggarna som visar hur stan såg ut vid seklets början med svartvita foton på hästkärror, hus och breda gator, kvinnor i svepande brodyrklänningar med parasoller i händerna och män i svarta kläder. Några tegelstensbyggnader sticker ut på bilderna, annars ser stan förvånansvärt lik ut. Ett rum inhyser dammiga porträtt på furstar och härskare som uttråkade blickar ner på oss, kanske är de från tiden när Vitryssland tillhörde Polen och Litauen.
Vi blickar lika uttråkade tillbaka.

Och så… kliver jag in på en avdelning som berättar om krigen.
Hela rummet är fyllt med vapen prydligt uppsatta i glasmontrar.
Tyska revolvrar och ryska automatvapen samsas med gevär och knivar i rader. En karikatyrbild visar hur en figur/soldat med hammaren och skäran räddar Vitryssland undan hakkorset. Foton visar befolkningens lidande under andra världskriget.
Det är som ett besök på Historiska museets forntidsutställning i Stockholm men stenyxorna har ersatts av svarta, lätt nötta men fortfarande blankpolerade skjutvapen.
Av någon anledning får jag en klump i magen och går snabbt till nästa rum med kläder och föremål från 1800-talet. Synbarligen ingen kronologisk ordning mellan rummen. En centralt placerad glasmonter är fylld med KLOCKOR- fickur – av alla de slag. Stora, små, utsirade, i silver, med initialer, dekorerade, glänsande, svarta. Som en absurd Dalí-målning.
En gigantisk metafor över tiden? Av hur förgängligt livet är och hur groteskt det är med vapnen i andra rummet.
Ingen av klockorna går längre, som om själva tiden har stannat i dessa dunkla, varma rum på museet.

När jag slutligen hittar till entrén frågar den vänliga damen i kassan om jag inte vill se bottenvåningen, där finns nämligen en utställning med historiska kläder. Jag tackar artigt nej. Svetten rinner i pannan och jag längtar efter något svalt att dricka. Min väninna sitter kvar på kaféet när jag kommer ut i solljuset.

En bit bort slår en kyrkklocka två.
Själv drömmer jag mardrömmar halva natten om vapen och klockor.

Ut i vida världen

Om världen, vandringar, människor, äventyr och drömmar. En resande reporters reflektioner.

Uncategorized

Livet i Cannes – en vecka senare…

En kulinarisk resa – Italien vs Frankrike

Tre dagar efter stormen

Kaos och förödelse i Cannes

Skymning över floden Arno – vandringar i Firenze

Lettlands egen Willy Wonka

Wind of change

Håll i hatten…

Kontroller, kontroller, kontroller – och en ko…

Bland vapen och klockor på museum i Minsk

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: