Uncategorized

Två timmar i Georgien – ett stenkast från Polhemsgatan

Publicerad av

0

Dimhöljda berg, vidunderlig natur, uråldriga städer och kryddstark mat i skuggan av Kaukasusbergen. Georgien ligger på gränsen mellan Europa och Asien och med sina 4,5 miljoner invånare är det ett relativt okänt resmål. Men sedan en mycket god väninna uttryckte en önskan om att åka dit, har jag också känt suget att sätta mig på ett plan till Tiblisi.
Men för den som inte har möjlighet att ta sig dit finns en skärva av georgisk mat- och vinkultur mitt på Kungsholmen.

Khachapuri, chkmeruli och ostri liksom exotiska grytor med nötkött, lamm, kyckling och specialkryddor eller grillspett med tillbehör.

Det är inte ofta jag skriver om restauranger men den här gången gör jag ett undantag. På Hantverkargatan har nämligen den nyöppnade restaurangen Tiflisi slagit upp sina portar sedan två månader tillbaka. Stället är knökfullt på helgerna, då måste man boka bord, men på vardagar går det lättare att slinka in oanmäld på en bit mat.

image

Georgiska förrätter är mättande. Längst upp ostbrödet följt av köttfärsfyllda vindolmar med smetana.

Juvelprydda, antika knivar sitter uppsatta på väggen, georgisk musik strömmar ur högtalarna och dofterna från det lilla köket bakom disken sprider sig snabbt i lokalen.
För den som är hungrig finns en uppsjö av förrätter som ostbröd, vindolmar fyllda med köttfärs, små dumplings att välja mellan. Och portionerna är stora.
Vi delar på khachapuri (ostbröden) som liknar tjocka pizzabitar sprängfyllda med ost – gott men mäktigt.
Efter vindolmarna som kommer med smetana att dippa i bestämmer vi oss för att dela på en varmrätt. Det blir en kycklinggryta med rödlök och tomater, kryddor och färsk koriander.
Såsen är gudomlig. Men till rätten har man använt kycklinglår, visserligen har de kokat länge så köttet faller av benet men samtidigt kan man riskera att få med en och annan broskbit, vilket inte är min melodi. Ändå fantastiska smaker, med hemliga kryddor avslöjar vår kypare, och de rostade potatisklyftorna som vi beställer till – utan extra kostnad – är smarriga.
Stämningen är på topp, maten är gudomlig, servicen bra. Minus för priset på vinerna – de georgiska kostar från 100 spänn glaset.

imageNär vi efter maten vinglar ut i vinternatten och ett lätt snöfall yr i luften som har svept in världen i en vit filt, känns det som vi för några timmar varit i det kulinariska Georgien och tillbaka.
En vanlig onsdagskväll mitt på Kungsholmen.

Att strosa med en berömd författarinna längs havet i Bretagne…

Publicerad av

1

För några år sedan åkte jag och fotografen Kristofer Sandberg till en småstad i Bretagne, Frankrike och spenderade en hel dag med en mycket speciell rödhårig kvinna. Lite svår, eftertänksam, skör men samtidigt oerhört stark och intelligent och efter någon timme tinade hon upp rejält.
Vi pratade om allt ifrån hennes författarskap, böckerna, inspirationen, uppväxtåren, de tokiga grannarna men också om saker som gjorde livet svårt. Tog en lång promenad längs med havet som hon älskade. Hon avslutade samtalet innan hon gav oss skjuts tillbaka till stationen, med glimten i ögat när hon berättade att hon höll på att packa för att flytta tillbaka till Sverige och inte fick glömma Familjen Tejp (en hel låda med tejprullar i olika storlekar hon oförklarligt lyckats samla på sig).
Hon gjorde ett oförglömligt intryck och jag älskar det mesta hon skrivit. Vila i frid Bodil Malmsten, jag tror någon däruppe verkligen fått ett riktigt tillskott i form av ett rödhårigt yrväder…
Allers – Bodil Malmsten0001
Foto: Kristofer Sandberg

Vinterweekend vid Vättern

Publicerad av

1

Bland soppkök, loppisar, kyrkor och gigantiska pizzor i pittoreska Jönköping. Reseåret 2016 inleddes med en tur ner till ett vintrigt och snötäckt Småland.

Taken with NightCap Pro

Centrala Jönköping vid Rocksjön sent på kvällen.

IMG_2210

Mitt resesällskap Ola vid Vättern.

”Va?!” säger min vän och resesällskap ytterst upprört ”VAD är det HÄR! Stänger affären klockan 14.00 lördag-söndag! Så kan de väl inte göra?!”
”Jomen, det är ju så att det här faktiskt inte är Stockholm utan här funkar saker och ting annorlunda och det är bara en familjeägd kvartersbutik i Gräshagen…” försöker jag förklara.
För döva öron.
Min vän utbrister indignerat: ”Men det är ju inte riktigt klokt!!!”
Och ser nästan gråtfärdig ut.

Det är en särskild upplevelse att se en tvättäkta inföding från Stockholm som ytterst sällan lämnar huvudstaden för övriga Sverige besöka Jönköping en weekend. Det finns saker som han överhuvudtaget inte förstår sig på och de kan räknas upp i följande lista;
1) Väntetider på bussen
2) Öppettider hos mataffärer
3) Uteliv
4) Lokala ortsnamn
Är man van vid att sucka djupt över att tvingas vänta hela fem minuter till nästa t-bana, blir väntetider på 20 minuter för nästa buss groteskt.
Ortsnamn som ”Tokarp” väcker stor munterhet och utelivet i centrala Jönköping en lördagskväll med en blandning av studenter och vanligt folk som försöker komma in på de fåtal klubbar (”Harrys” och ”Karlssons”) som är de hetaste, en skräckupplevelse.

För rätt länge sedan bodde jag i Jönköping och gillade stan skarpt. Mängder med små kaféer, vackert belägen vid Vättern, fem minuter till sandstrand och grillplats från centrum, små inredningsbutiker och loppisar i varje gathörn, vänliga människor, trevliga busschaufförer – ja allt som definitivt saknas i Stockholm.
Att det ligger mitt i Bibelbältet och frikyrkorna står som spön i backen är en annan sida men det är bara att gilla läget.
Finast är det förstås på sommaren när restaurangerna öppnar upp filialer ute på bryggan kallad ”Piren” vid vattnet eller man kan ta bilen och åka ut några kilometer utanför stan och vandra runt i de trolska småländska skogarna med mossbelupna stenar och täta granar, där solen silar ner genom grenarna.
En idyll som för tankarna till Emil i Lönneberga och John Bauers sagovärld med troll och tomtar.

En iskall helg i januari är inte lika angenäm men det är ändå trevligt att strosa genom staden som ligger inbäddad i snö.

IMG_2198

Gamla Tändsticksområdet. De första byggnaderna uppfördes redan på 1840-talet.

IMG_2201

Tändsticksaskar på Tändsticksmuseet.

Det finns några obligatoriska sevärdheter som John Bauers museum och tändsticksområdet där Ivar Kreuger hade sina fabriker. IMG_2199 Vi hinner inte med allt men strosar runt bland de gamla tegelstensbyggnaderna inne på fabriksområdet som även tronar med ett museum och sin gigantiska lördagsloppis där det verkligen går att göra fynd.
Även här blir mitt resesällskap chockad och i hemlighet misstänker jag smått imponerad. Några glas som inhandlas kostar inte 20 kr/st något han trodde utan 5 kr/st. Obegripligt med så billigt för en tvättäkta 08:a.

På vägen tillbaka hinner vi även in i ytterligare en second hand-butik, kasta en blick genom fönstret till Frälsningsarméns lokaler där man glatt erbjuder ”Soppa, tvål och frälsning” och strosa runt längs med Vättern och det blanka, tysta vattnet som speglar en blek vinterhimmel.
Det blir några stillsamma dagar med god mat, bland annat Tapas på en nyöppnad restaurang och lite vinterpromenader.

IMG_2204

”Soppa, tvål och frälsning”… utanför Frälsningsarméns lokaler

Och sedan fenomenet som gör min vän mest förbryllad – pizzorna?
”Kan man verkligen ha pommes frites på pizzan?” (Frågar han lätt avvaktande och med en darrning på rösten.)
”Jo då, här nere funkar det. En typisk Jönköpings-pizza”, svarar jag. ”Det är sant.”IMG_2181
Han ser skeptisk ut men favoriten en HV71 (fläskfilé, skinka, champinjoner, tomatsås, ost och bearnaisesås) med extra pommes beställes.
Och det blir en hit. Så klart.
Made in Jönköping.

 

Baltikum, Vitryssland och Sydeuropa – reseåret 2015

Publicerad av

1

Cigarrdoftande lyxbarer  i Minsk, skymningspromenader längs floden Arno och vinfestival i Greve-in-Chianti, översvämningskatastrofer men också picknick på stranden i Cannes i solen, vita sandstränder och en kontrasternas stad i Riga och julmarknad, sjönöd  i Tallinn.
Det gångna året 2015 blev ett färgstarkt, och annorlunda  resår…

”Att resa, är att leva”, sade författaren HC Andersen. Ett uttryck som de flesta av oss kan skriva upp på. Oavsett om det handlar om en veckas solsemester på Mallis, fotvandring i Peru eller bara en resa i fantasins värld genom en bra bok eller film så är det något magiskt att lämna platsen där man är rotad och ge sig ut och se nya länder och upptäcka främmande världar.

För att sammanfatta det gångna reseåret började det med en kryssning till Helsingfors med jobbet och avslutades med en kryssning till Tallinn i december. Båda städerna är väl värda ett besök, kan dock rekommendera att inte ta färjan i november, december, januari när vädret på Östersjön inte är det bästa.

 

IMG_0779

Stranden fem minuter från min lägenhet i Cannes.

IMG_0657

Palmkantade gågatan La Croisette

Det hanns även med två besök i Cannes, Frankrike. Det ena i april och den andra resan i oktober då jag också lyckades pricka in översvämningskatastrofen efter ett mycket häftigt regn och vadade fram på gatorna i vatten som gick till midjan.

IMG_0284

Gatorna täckte av lera och vatten – Cannes la Bocca, efter stormen…

Efter stormens härjningar tog det lång tid för invånarna att återhämta sig; bankomater, internet, el och annat låg nere. Nära tjugotalet människor omkom. Obehagligt.
Veckan före Cannes besökte jag min kompis Carolina i Florens och återupptäckte denna underbara stad där jag bodde tillfälligt för några år sedan.

IMG_0481

Jag i Florens

Men årets mest annorlunda resa gick till Minsk, Vitryssland tillsammans med en väninna… I augusti åkte jag över och hälsade på henne i Riga, Lettland, dit hon flyttat tillfälligt och sedan fortsatte vi gemensamt till Minsk – med buss och tåg via Vilnius. Att se ett land som styrs av en diktator och vars invånare framlever sina liv i skuggan av Lukasjenkos hemliga polis var en mycket märklig upplevelse. Och ändå…de människor vi mötte var vänliga, glada, hjälpsamma. Mer om resan här https://ninnabengtsson.wordpress.com/2015/08/22/leende-manniskor-i-diktatorns-skugga/

IMG_9975

Staty av Lenin utanför regeringsbyggnaden i Minsk, Vitryssland.

 

Nu återstår att se vad 2016 kommer att bjuda på och vilka resmål som väntar runt hörnet. Kanske Svalbard och Peru. Förhoppningsvis Paris och London. Åtminstone många resor i fantasin och böckernas värld.
För det är inte värt att leva om man inte får resa…

IMG_0839

På båttur med norska vännerna Wenche och Dag Vidar på Medelhavet

IMG_0616

Utsikt från lägenheten i Cannes.

IMG_0825

Hamnen i Mandelieu

IMG_0793

Picknick på stranden efter stormen. Med Nicole och Carolina

IMG_0531

På vinprovarfestival i Toscana

IMG_0600

Bästa pizzerian i Florens, med Carolina

IMG_0502

Italienska bakelser

image

…och franska friterade zucchiniblommor

IMG_0545

I Florens…

IMG_0486

Solnedgång, Arno

IMG_0232

I Riga

IMG_0263

På chokladfabrik i Riga

IMG_9962

Minsk

IMG_0035

Vitryskt bröllop

image

Lyxbar i Minsk

image

Vackra Riga

image

På kräftskiva på Åland hos Mia

IMG_0466[1] IMG_0501[1] IMG_9991

 

 

Julens verkliga budskap

Publicerad av

0

Vintern sveper in världen i mörker, is och kyla. December. Tidig skymning. Snart jul…

Hennes ögon är trötta och jag anar en djupt liggande sorg i blicken. Hennes ögon har sett mycket redan, de är oändligt mycket visare än hennes ålder ger sken men det unga parets framtid är ännu oviss. De har färdats långt, flytt från fasor och våld till ett helt okänt land. Hennes man ser uppgiven ut, hans huvud hänger ner mot bröstet av trötthet.
Kvinnans mage är svullen för hon väntar barn. De vet inte om de får stanna, för det finns inga bostäder, ingen plats eller ens om de kommer kunna hitta tak över huvudet när de kommer fram.
Men det är omöjligt för dem att vända tillbaka.

Så har det sett ut varje dag för de som flyr undan Daesh (IS), fasorna och kriget i Syrien och tar sig till Sverige. I en stadig ström har flyktingarna kommit hit hela hösten, på rangliga båtar över Medelhavet och över välbevakade gränser i Europa i det som kallats den största flyktingkatastrofen i modern tid.
De flyr från något de själva inte rår över och lämnar sina hem och länder för något skrämmande okänt. Därför att de är tvungna.
Och visst förstår jag att det finns stora problem med att skaka fram boenden, att många kommuner går på knäna för att det det är ont om resurser att ta emot de människor som kommer hit och att det innebär en utmaning att lösa dessa frågor under kommande år. Visst kan jag tycka att andra europeiska länder borde ta ett större ansvar och ta emot fler som behöver hjälp.
Men regeringens nya återhållsamma flyktingpolitik med utspel som att stänga Öresundsbron är en skam.
I Danmark ska polis nu få beslagta värdesaker från asylsökande för att finansiera asylprocessen. De som flyr kan få behålla personliga värdesaker som vigselring, klocka, mobiltelefon och kontanter upp till 3000 kronor. I en tid när det är viktigare än någonsin med medmänsklighet och empati är beslutet ett slag i ansiktet på människor som redan tvingats lämna så mycket bakom sig.

Det är plusgrader ute och skymning utanför fönstren. Snön lyser med sin frånvaro i ett ganska ruggigt och dystert Stockholm. Snart är det knappt en vecka kvar till jul – en helg som mer än någon annan blivit en symbol för kärlek, ljus och värme. I morgon är det Lucia, hon som kommer med ljus mitt i mörkret…
Oavsett om man är religiös eller ateist så firar de flesta svenskar jul.
Och nu är det viktigare än någonsin att räcka ut en hand till de som behöver hjälp och att försöka förstå julens verkliga budskap som till syvene och sist inte handlar om julklappar eller massa mat eller Kalle Ankas julafton utan om medmänsklighet, kärlek och empati.

…trots allt, paret jag skrev om har jag aldrig mött i verkligheten och kanske har de inte funnits.
Enligt historien levde de för mer än tvåtusen år sedan.
De befann sig också på flykt och kunde inte hitta en fristad.
Till slut var det en vänlig själ som upplät ett stall.

Och än idag firar vi jul.

 

 

 

Till havs i december – mot Tallinn

Publicerad av

0

Adventsstjärnor, varm glögg och stearinljus. Trots att december kan vara mysig, inomhus, är det inte mycket som rår på den konstanta gråheten, kylan, mörkret. 
Det är som om en stor grå kvävande filt täcker världen och timmarna med dagsljus blir allt kortare. I stället är allt en mystisk skymning där solen bara är ett blekt minne. 
Det är i dessa tider man behöver röra på sig, det kryper under skinnet att komma bort från Stockholm men frågan är – vart? Riga och Vilnius klarade jag av i somras när jag besökte en väninna men det finns ett land kvar bland den baltiska treenigheten och nu är det dags för Estland och Tallinn.
Så nu styr jag stegen mot grannlandet i öster… I kväll färja ut över ett mörkt Östersjön och imorgon lägger vi förhoppningsvis till i Tallinns hamn…

Om nyupptäckta stjärnor och ett nattsvart Sverige

Publicerad av

0

En okänd del av Vintergatan har nyligen upptäckts av forskare vid rymdorganisationen ESO, skrev tidningarna i förra veckan. Det rör sig om en tunn skiva yngre stjärnor som sträcker sig tvärs igenom mitten av galaxen, några av dem är ”bara” 100 miljoner år gamla. Dessa mörka, ruggiga höstkvällar syns stjärnorna tydligt på natthimlen, tusentals minimala ljuspunkter utströdda som diamanter. Det är lätt att förundras över rymdens oändlighet och vår lilla planets litenhet och glädjas över att det någonstans fortfarande finns ljus kvar som lyser upp mörkret.
För med höstens alla bränder på asylboende, det ökade våldet mot romer och tiggare, diskussioner om tiggeriförbud, SD:s starka stöd och rivningen av EU-migrantlägret i Malmö var det länge sedan Sverige kändes så svart.

Enligt SR Ekot har 20 asylboende härjats av bränder det senaste året. Natt efter natt fortsätter bränderna och man må ha vilka åsikter man vill om flyktingkatastrofen, om hur Sverige ska klara situationen ekonomiskt och om hela situationen som tvingat så många människor från framför allt Syrien på flykt undan IS och inbördeskriget men att medvetet sätta eld på byggnader tänkta att inhysa människor som flytt hit är gement och uselt.

60 miljoner människor befinner sig idag på flykt i världen, många av dem – både barn och vuxna – dör när de försöker sätta sig i säkerhet. I ett sönderbombat Syrien pågår en av de värsta katastroferna i modern tid, många av städerna ligger i ruiner.

Visst är det viktigt att diskutera och se över hur situationen ska kunna lösas ekonomiskt för att klara av att ta emot alla de människor som kommer hit. Att i första skedet se till att det finns boenden och i ett senare skede att de kommer ut på arbetsmarknaden. Det är stora utmaningar som måste lösas innan situationen blir totalt kaotisk.
Men personligen är jag av den åsikten att man aldrig kan neka folk som har behov av en fristad möjligheten att komma hit eller att få hjälp.
Och utan att dra någon övrig parallell mellan det värsta folkmordet i historien nämligen Förintelsen och dagens flyktingkatastrof (för det är två helt olika situationer) kan man ändå ställa sig frågan – om Sveriges flyktingpolitik hade varit lika generös då som den är i dag, hur många tusentals människor hade kunnat räddas?

I år har också våldet mot romer och EU-migranter ökat. Romer drabbades hårt under andra världskriget, mellan 250 000 och en halv miljon människor mördades i nazisternas utrotningsläger. Och fortfarande är diskrimineringen och förföljelsen stor mot denna folkgrupp, inte minst i Europa.
Tidigt i morse revs EU-migrantlägret Sorgenfri utanför Malmö under tumultartade former och 400 människor har plötsligt ingenstans att ta vägen. Slänger man ut folk på gatan måste det också finnas ett alternativ för dem, någonstans de kan ta vägen.
Sverige är ett land som är snabb på att döma andra länder och gärna vill slå sig för bröstet och framstå som den bästa av världar. I Frankrike har ett domstolsbeslut nyligen tvingat myndigheterna att upprätta sanitära faciliteter i flyktinglägret i Calais och även Tyskland har gett många människor tak över huvudet.

Men enligt Stefan Löfvén är dessa människor hemländernas ansvar, länder som de ofta lämnat på grund av fattigdom, misär och misshandel. Den stora majoriteten av EU-migranter sitter inte och tigger på gatan utanför affärerna eller ber om något att äta för att de vill utan för att överleva.

Natten mellan söndag och måndag 8-9 november för 77 år sedan stod också byggnader i brand, men då i Nazityskland under det som senare kom att kallas Kristallnatten. Hundratals judar mördades och arresterades, judiska butiker och synagogor förstördes. I helgen kommer jag att tända ett ljus för offren.

För trots att det gått så lång tid, att vi vet att jorden är vårt enda hem och att vi allihop delar på samma lilla stenkula i den oändliga rymden där nya stjärnor och mysterier avslöjas för forskarna hela tiden, fortsätter människors rädsla, hat och brist på empati visa sig även 2015.

Ett nattsvart Sverige där de flesta av ljusen bara finns ovanför våra huvuden.

*Foto ovan: ESO

Hur mycket är friheten värd? – efter valet i Vitryssland

Publicerad av

0

I augusti besökte jag Minsk och mötte ett vänligt, öppet och ganska välmående folk i en stad som kändes som ett östeuropeiskt Bryssel.
Men samtidigt var det en märklig känsla av att promenera omkring i en välstädad kulisstad med pampiga avenyer, byggnader och arkitektur i gammalkommunistisk anda. Inte en papperslapp eller minsta skräp på gatorna, inga tiggare, inga hemlösa. Och en staty av Lenin utanför den hårdbevakade regeringsbyggnaden.

Igår – den 11 oktober – hölls val i landet och inte överraskande ”vann” sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko eller Europas siste diktator som han också kallas, en ”jordskredsseger” med  83,49 procent av rösterna. Den enda motkandidat som överhuvudtaget brydde sig om att föra en valkampanj var 38-åriga Tatiana Karatkevitj som enligt valkommissionen ska ha fått 4,4 procent.

Valen i Vitryssland är varken rättvisa eller demokratiska, Lukasjenkos motståndare anses allmänt vara låtsaskandidater. Förtidsröstning är en metod som gör att myndigheterna kan manipulera valsedlarna, något som bland annat människorättsorganisationen Vjasna rapporterade om.

Men samtidigt menar flera oberoende observatörer att Lukasjenko (som har suttit 21 år vid makten) ändå har ett visst stöd bland vitryssarna och skulle ha vunnit även utan valfusk.
Situationen och rädslan för ett liknande krig som det i Ukraina har spelat Lukasjenko i händerna. Vitryssland är ekonomiskt beroende av Ryssland men Lukasjenko är skicklig på att framstå som att han balanserar Putin mot EU. Många människor är nöjda med att det är lugnt, att ekonomin stabiliserats och levnadsstandarden höjts, åsikter jag hörde yttras under mitt besök.

Den bilden ska förstås vägas mot en annan och betydligt mörkare baksida.
Många oppositionella har fängslats och avtjänar långa fängelsestraff sedan förra valet för fem år sedan. Då misshandlades sju av nio motkandidater av polisen på valdagens kväll. Vitryssland är den enda stat i Europa som inte skrivit på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och som fortfarande har dödsstraff.
Listan kan göras lång över hur Lukasjenkos regim trampar på de mänskliga rättigheterna och åsiktsfriheten.

Nu kan det vitryska folket se fram emot ytterligare fem år med Aleksandr Lukasjenko och samtidigt överväger EU att häva de sanktioner som infördes 2010.
Återstår några frågor som envetet biter sig fast…
Hur starkt väger längtan efter fred och välstånd mot rätten att få tänka och tycka fritt? Hur mycket vågar man engagera sig när motstånd tidigare slagits ner så brutalt?
Hur mycket kan de oppositionella själva kämpa mot regimen utan stöd utifrån och är det verkligen rätt av EU om man nu beslutar sig för att häva sanktionerna?
Hur mycket är friheten värd?

Bussåkningens konst på franskt manér

Publicerad av

1

Att åka buss i Frankrike är en särskild konstart, där allting tycks följa en hemlig artighetskod som jag inte helt listat ut mekanismerna bakom.
När man går på bussen gör man det med ett artigt ”Bonjour” varpå busschauffören svarar (i 99,9 procent av fallen) med ett lika artigt ”Bonjour” tillbaka. Givetvis kan detta vara avhängigt stad, tidpunkt, väder och de båda parternas humör, men i de allra flesta fall är det så det går till.
När passageraren sedan kliver av ska hen gärna säga tack ”merci” och vinka lite snällt mot chauffören som tack för att hen faktiskt får gå av och som tack för resan, vilket chauffören besvarar med en artig nick tillbaka eller till och med en vänlig handviftning.

Idag när föraren av 2:ans buss mellan Cannes-la-Bocca och Cannes klev av sitt tidiga morgonskift vid 14-tiden lämnade han bussen med ett elegant ”Au revoir mesdames et messiurs” slängt över ena axeln. Alltså ”På återseende mina damer och herrar”. Varpå halva bussen ropade samma tillbaka. Läskigt eller bara trevligt? Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka…
Jämför med Stockholm en tidig måndagsmorgon på 4:ans buss och man inser snabbt den absurda skillnaden.

Vidare kan busschauffören mycket väl stanna lite varstans längs rutten. Om någon ber att få gå av där det inte syns röken av en hållplats är detta inte något problem.
Annorlunda mot vad vi är vana vid är också den lilla paus som föraren ofta gör vid knutpunkten Hôtel de Ville i Cannes. Oavsett tidpunkt – det kan vara klockan 2 på natten eller tidigt på morgonen – stannar chaufförerna helt sonika sina bussar och kliver av.
Men de står inte bara snällt utanför och dricker sitt kaffe, de småpratar med sina kompisar som hänger på hållplatsen, tar en promenad, flörtar lite och minglar. Kvar på bussen sitter en rad passagerare tålmodigt väntande även när föraren är borta 20 minuter, utan protester.

Resenärerna på franska bussar är annars sällan tysta och stilla. Är det någon som ber om hjälp hjälper man gärna till – idag var det en äldre dam som ville ha en vägbeskrivning. När hon klev av vid hållplatsen började hon gå åt fel håll varpå bussen tvärnitar, tjugo fransmän hänger ut genom den öppna dörren, gestikulerar, pekar och ropar att hon ska gå åt andra hållet. Inklusive chauffören.

Det allra märkligaste med franskt bussåkande till skillnad från svenskt torde dock vara avsaknaden av mobiltelefoner och passagerare som intensivt stirrar ner på dessa under hela resan.
Visst finns det några fransmän som kollar mobilen, men de allra flesta sitter och tittar ut genom fönstret, slumrar till, läser en bok, pratar med grannen. Under hela resan på 15 minuter ser jag bara en enda person förutom mig själv som fipplar med sin mobil.
Och han visar sig vara engelsman.