Hon dansar för evigt i min sinnesvärld, med sitt korta hår och sitt snörskört med små metallhylsor längst ner på kjolen som klingar varje gång hon rör sig. Kanske har hon dansat till gudarnas ära, kanske bara för glädjen i att dansa. Egtvedflickan som gravlades för cirka 3 400 år sedan bar på en värld av livserfarenheter, drömmar och minnen. Hennes namn är för länge sedan bortglömt. Men hon dansar evigt ung i en värld där alla klockor stannat.
Och det här är min berättelse om jakten på hennes grav.

Det är lite grann som i den där filmen, en gammal svart-vit, film noir där en främling kommer till en stad med tåget, han kliver av på perrongen och allt är besynnerligt och alla människor underliga. Tror Spencer Tracy spelade huvudrollen och misstänker att det är ”En man klev av tåget” jag tänker på.
Samma känsla får jag när jag för första gången sätter foten i Egtved, en sömnig liten by med ungefär 2200 invånare mitt ute i ingenstans i mitten av Jylland.

Resan hit har föregåtts av diverse små irriterande olägenheter. En styck för tung väska att släpa med sig. Bisarra busstidtabeller och inställda tåg. Börjar med att tåget från Århus till Vejle där jag ska byta till buss, men eftersom jag släpar omkring på en enorm resväska ger jag mig ut på jakt efter ett skåp att ställa in väskan på stationen. Den enda lediga boxen är sönder och jag får veta att det finns en man som fixar sådant men han går runt ”någonstans här inne” i byggnaden och ”håll utkik efter en man i blåställ”. Med knappa fem minuter till att bussen ska gå inser jag att det är dömt att misslyckas.
Reser därför vidare med väska och hoppas på det bästa. Kliver av i Egtved med en gps på mobilen som visar 28 minuter för att gå till Egtvedpigens grav. Minst.
Gatan är folktom och kantad med små radhus i tegel med trädgårdar med nedfallna löv och här och var en blomsterrabatt. Jag kliver in i vad jag tror är en butik vid busshållsplatsen för att möjligtvis höra om jag kan lämna min väska där men inser snabbt att det är någon sorts självbetjäningsbutik. Ett solarium.
Med ett halvt öga på Gps:en och en tacksam bön att jag hade vett att ta med en bärbar laddare, tar jag en annan väg. Trottoarerna ligger öde och lite halvspruckna i solljuset. Löv blåser runt i gyllene sjok vid vägkanten. Hittar till Egtved forsamlingshus, en grå stenbyggnad uppförd 1884 och här står det visserligen bilar utanför men inte ett livstecken. Här och var längs gatorna ligger märkliga butiker och verkstäder som alla verkar igenbommade och tysta. Känns lite som en spökstad. Inte en människa i sikte.

Till slut rundar jag ett hörn och befinner mig plötsligt vid en gigantisk matbutik. Och här är det faktiskt folk.
Hos den mycket vänliga damen i bageriet kan jag lämna väskan, hon ger mig en huvudskakning när jag säger att jag är på jakt efter Egtvedpigens grav och visar gestikulerande som en upprörd fransyska ATT DET ÄR VÄLDIGT LÅNGT. Speciellt om man går till fots.
Men nu känns det omöjligt att ge upp.

För att förklara vad det är jag på jakt efter måste vi hoppa långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till den 24 februari 1921 då bonden Peter Platz skulle röja undan de sista resterna av en hög på sina marker.

När han stod ute på den halvt frusna jorden och satte ner spaden i marken upptäckte han en nästan två meter lång ekkista gjord av ett urholkat träd. När kistan öppnades inne på Nationalmuseet i Köpenhamn fann man ett ett stycke vävt ulltyg som täckte kroppen av en ung kvinna 16-18 år gammal. Hon hade på sig en omsorgsfullt tvinnad kjol av snören – ett snörskört – och en stor bältesplatta av brons i midjan med spiralformat mönster. En kam av horn satt fast i hennes bälte. En liten ring i örat och bronsringar längs båda armarna. De brända benen av ett 5-6-årigt barn låg insvept i ett tygstycke vid hennes fötter där det även stod ett kärl av björknäver som varit fylld med någon sorts mjöd eller öl. Flera ben från samma barn låg också i en ask vid hennes huvud. Dateringar och rester av en röllika inne i kistan visar att hon begravdes någon gång på sommaren 1370 f Kr. Det unika med Egtvedpigen och många andra fynd från gravhögar i Danmark är bevaringsförhållandena. Särskilda kemiska reaktioner i marken har gjort att organiskt material som kläder, hår, naglar och skinn bevarats trots att gravarna är över 3 000 år gamla.

Men vem var hon och vilket sorts samhälle kom hon ifrån? Forskare har genom tester av hår och naglar kunnat påvisa att hon troligen växte upp i sydtyskland och färdades i omgångar mellan platserna. Kanske hade hon med sig en släkting en liten bror eller syster som dog på färden och därför brändes på vägen. För mer om de nya rönen läs här!

På hällristningar har man sett bilder av människor som dansar, det finns figuriner av brons med markerade snörskört som gör baklängesvolter. Vad var hennes plats i den världen?
Historien fascinerade mig från allra första början och när jag för ett halvt liv sedan valde att plugga arkeologi handlade delar av min uppsats just om Egtvedkvinnan. Hon ligger nu utställd på Nationalmuseum i en glasmonter men jag har aldrig riktigt kunna släppa tanken på ett besök vid platsen.

Långa dammiga landsvägar med vidsträckta nyplöjda åkrar och grästäckta ängar flyter förbi. En och annan traktor, en bärgningsbil, några bondgårdar, nybyggda villor och ett par med en hund som är ute på promenad. Solen har klättrat högre på himlen och jagat morgondimmorna på flykten. Vägarna blir smalare och smalare ju fler kilometer jag tillryggalägger, buskarna tätare och snart täcks markerna av gula blommor. När skylten visar Peter Platz vej börjar jag närma mig. Han fick också ett minnesmärke, mannen som hittade Egtvedkvinnan, en väg uppkallad efter sig.
Vägen gör några skarpa krökar och lite längre fram öppnar sig en glänta. Jag är framme.
Kanske skulle några tycka att det här är ett antiklimax. Inget av fynden förvaras här och Egtvedflickan är långt hemifrån
Men målet är inte det viktigaste, utan vägen.
Att insupa landskapet, kullarna, himlen, växtligheten marken. Att höra hennes röst. Att se med hennes ögon.

Bakom det lilla huset som inhyser en utställning ligger den rekonstruerade gravhögen.

En stig leder in till ett litet hus med en miniutställning, flera skyltar och en rekonstruerad gravhög. Lummiga lövträd och snåriga växter bildar en urtida lövskog kanske lik den som en gång i tiden täckte stora delar av Skandinavien under bronsåldern.

Det är inte bara en tom plats.

Det är en plats fyld av sol, susande löv, uråldriga träd, naturens sång och det avlägsna minnet av människorna som en gång levde här.
En plats fylld av frid. Sällan har jag känt mig så nära flickan som fascinerat mig så länge som idag.

Rekonstruktion av flickans kläder. Från Nationalmuseet i Köpenhamn

Det finns en konst lika komplicerad som hjärnkirurgi, förvirrande som tyska verbböjningar och utmattande som möbelinstruktionsbroschyrer från Ikea.
En del vänner gör upp egna regler och skriver långa listor. Andra färgkoordinerar. Andra har inga som helst problem och förstår inte alls när jag påtalar denna märkvärdighet. Men för mig förblir denna konst fullständigt obegriplig. Jag talar om konsten att packa.

Jag har en blå Samsonite-väska som har varit med lite överallt. På flyget, bussen och färjan. I vildmarken i Alaska, Minsk i Vitryssland och strandpromenaden i Cannes. Den här blå väskan har stått pall för det mesta och vi har tillryggalagt många många mil ihop. Tanken var att jag skulle packa light men nu står den i ett hörn och ser nästan anklagande på mig. För packningen är allt annat än lätt.

Vissa klarar konsten att packa galant.

Min svägerska till exempel skriver listor. Mamma skriver listor. Bästa väninnan lyckas alltid stoppa ner precis det hon behöver och åker oftast med endast handbagage. Själv misslyckas jag varje gång. När jag inte slänger ner saker huller om buller för att jag är ute i sista minuten, packar jag i timtal och packar om dagen efter.
Behövs det där extra paret skor? Jag vet inte. Kanske. Så de åker ner.
Är det verkligen NÖDVÄNDIGT med tre kollegieblock? Jo men tänk om jag… Så de åker ner.
Tror på fullt allvar att om någon skulle skriva en handbok eller manual i konsten att packa skulle hen bli miljonär på kuppen.

Kanske är det lättare för folk som vet att de åker till ett varmt land och ska tillbringa en vecka på stranden (något jag personligen skulle sky som pesten eftersom jag blir uttråkad på en dag) eller en vecka i Alperna på skidsemester, svala respektive varma kläder, men hur gör man när man passerar flera olika länder och klimatzoner?

Var är boken ”How to pack your luggage for dummies” när man så väl behöver den?

Min blå väska står där i ett hörn och det känns som om den blänger. Tung är den i alla fall. Och gnisslar liksom anklagande. Dessutom ramlade handtaget av när jag kom fram. I ren protest misstänker jag.
Trots att jag önskar mig en handbok för packning kan jag meddela att den aldrig skulle rymmas i min proppfulla väska.

En tillfällig lösning

Jag går en sväng med soporna när jag kommer hem från jobbet vid halv elva en varm och strålande vacker sensommarkväll i juli. Inte för att jag nödvändigtvis är tvungen utan för att jag med påsen i ena handen och mobilen i den andra letar efter Pokémons.

Det finns inte särskilt många på Stora Essingen.

Men det är en förbluffande avkopplande sysselsättning med en hypnotisk dragningskraft. Att kunna försvinna in i en annan verklighet som existerar parallellt med vår egen. En verklighet där två världar blandas samman och flyter in i varandra som vattenfärger och de enda monster som finns är söta och du fångar dem lätt med bollar.

Det var egentligen tänkt att detta inlägg skulle handla om Nice och hur det var att komma ner dit mitt i kaoset förra helgen.

Om sorgen och chocken, om de sörjande som letade efter sina anhöriga, om de skadade och traumatiserade barnen, om alla beväpnade polisstyrkor, om de unga reservisterna som patrullerade på Nice flygplats dagarna efter dådet med skarpladdade vapen, nervösa ögon och k-pistar i krampaktiga grepp, om tårarna och förtvivlan, hettan, trafikkaoset, blomsterhavet som bara växte, människor med darrande händer som skakade när de berättade vad de varit med om, den avspärrade strandpromenaden med kropparna som fortfarande inte hunnit hämtas till bårhuset, ljudet av vågor från havet likt ett ständigt bakgrundsljud.

Mötena dröjer sig kvar – den gravida kvinnan som räddades genom att hennes man knuffade undan henne innan han själv mejades ner. Killen som jobbade på ett hotell och var tvungen att lägga kroppen av den döde 11-årige pojken i rummet där bagaget förvarades för att inte orsaka panik bland övriga 200 människor som flydde in i lobbyn och tillbringade timmar sovandes i korridorerna där av rädsla. Familjen där alla omkom utom en som blev ensam kvar. Den unga tjejen som satt och skakade i hela kroppen när hon berättade hur hon sprang ur bilen och sökte skydd i ett hus och såg döende och skadade människor ligga överallt. Kvinnan som bodde granne med gärningsmannens exfru och barn och som klarade sig men som berättade för mig att hennes barn bara grät hela dagarna och vägrade att gå ut eftersom de var livrädda för att bli överkörda. Traumatiserade även om skadorna i det här fallet var osynliga.

Och så – den tyska kvinnan i matbutiken…

Så här skrev jag om mötet då:

En välklädd tysk kvinna i 40-årsåldern inne i mataffären håller på och letar förvirrat efter betalkortet i handväskan, hennes engelska är knagglig, franskan obefintlig. Till slut hittar hon kontanter som hon lägger fram med darrande händer och jag börjar plötsligt lyssna till vad hon försöker förmedla på engelska till den franska kassörskan.

”Jag är här och letar efter min dotter som de säger är rapporterad saknad, hemma i Tyskland har de börjat sörja henne redan men jag vill ha bevis att hon är död. Jag har fortfarande inte hittat henne på något sjukhus. Jag har gått runt och letat och hon finns ingenstans. Kan ingen hjälpa mig?”

Försöker på halvdan tyska fråga om hon varit hos polisen och hon säger att det har hon men att de ingenting vet.
Vi skiljs åt utanför matbutiken.
Hon ska fortsätta leta.

Hela vägen tillbaka till hotellet bränner tanken i mig…borde jag ha försökt hjälpa henne, följt med henne? Jag talar trots allt franska. Värmen obeskrivlig här nere idag, sorgen ännu värre. Och värst är ovissheten.

Igår sköts tio personer ihjäl i tyska München, många av dem barn och unga. Det är svårt att ta in när minnesbilderna från södra Frankrike fortfarande bränner bakom ögonlocken.

Det här inlägget skulle handla om Nice.

Men det är svårt att prata om och beskriva det oförståeliga och obegripliga. Som Nice och München och Paris och Bryssel och Orlando och Utöya och alla andra platser som de senaste åren etsat sig in i minnet.

Istället laddar jag ner hypade Pokémon Go för att fördriva tankarna. Jag kan förstå tjusningen och fascinationen med att försvinna in i en tecknad värld som är så nära, bara en hårsmån ifrån vår egen. En värld som är så mycket roligare och ljusare där jag letar efter Mankey, Weedle, Bulbasaur och springer runt på vägarna och skjuter Pokémon-bollar.

Och när julinatten sänker sig så inser jag att det faktiskt har hunnit gå två hela timmar när jag nästan inte tänkte alls på hur det gick för den tyska kvinnan och alla barnen.