Det finns en särskild magi i den svenska skogen. En magi som håller på att dö ut.
De två senaste åren har jag sett över hälften av alla svamp- och blåbärsställen, skogar och utmarker jag vandrat i sedan jag var liten, försvinna. Utplånas. Men även de små skogsdungarna i kvarteret liknar ökenmarker där allting förstörts. Kalhyggena breder ut sig och skogsskövlingen når nya nivåer i det tysta. Sverige är ett av de sämsta länderna i Europa när det gäller att skydda sina skogar, framför allt från denna destruktiva form av skogsbruk. Dessutom är andelen nybildade skyddsområden rekordlåg. I många fall är det redan för sent.

Vita björkdungar och en backe täckt av blå- och vitsippor skimrar i solen. Alldeles intill ängarna och hagarna vaktar den täta urskogen med sina majestätiska tallar och granar, myrstackar som myllrar av liv, buskar, blåbärsris och hemliga stigar i den mjuka mossan. Dungar med skimrande liljekonvaljer, spröda skogsstjärnor och spretiga ormbunkar breder ut sig. Mörka vattengölar blickar som ögon mot himlen. Här har skogsinvånare av alla de slag sitt hem – myror, spindlar, flugor, ekorrar, fåglar, rådjur, harar, rävar, älgar. Här ligger grå stenblock utspridda likt väktare från det förgångna och sover de tidlösas sömn. På våren är det en plats där ljuset svävar över markerna i moln av silver och allting är nytt, på hösten kryper dimmorna fram när naturen sakta går till ro och allting är förgängelse.
   Här lever det gåtfulla. Det hemliga. Det som är bortom människornas kontroll. Det vilda.
   Platsen ligger några mil utanför Västerås och man kommer dit på slingriga landsortsvägar förbi bondgårdar och fält, åkrar och nybyggda villor. En plats där vi hade picknick som barn i backarna och gick på stigar i de trolska, mörka skogarna och letade svamp och blåbär i augusti och september.
   Nu är skogen borta och kvar finns bara kalhyggen som enorma öppna sår i markerna. Träden har huggits ner och skövlats, markerna rivits sönder och ligger där med spår efter skogsmaskinerna likt öppna sår.
 Det är långt ifrån den enda platsen.

Bara de två senaste åren har jag sett ett oräkneligt antal liknande ställen, som funnits i minst 40–50 år, försvinna. Det handlar framför allt om skogarna i Västmanland men även norrut upp mot Salbohed och Dalarna. Det är ingenting vi kan få tillbaka. De är borta för alltid. Och den största boven stavas Sveaskog.

Sverige är ett av de värsta länderna i Europa när det gäller kalhyggen (föryngringsyta är ibland ett förskönande ord) och skogsvård. Skogsvårdslagen ställer få krav på skogsägare, det är frihet under ansvar som gäller, något som uppenbart slagit enormt fel. Skogsstyrelsen stoppar huvudet i sanden, kanske påverkad av skogsindustrins enorma lobbyresurser. Tanken är inte orimlig.
   För tre år sedan kritiserade EU Sverige för det svenska skogsbrukets kalhyggen, som anses skada klimatarbetet och den biologiska mångfalden. ”Kalhyggen ska praktiseras med stor försiktighet och bara i specifika situationer”, enligt EU:s miljökommissionär. I forskningsstudien var Sverige det land som stod för den största delen av europeisk skogsavverkning – 27 procent. Inte mycket verkar ha hänt sedan dess – tvärtom.

Enligt Skogsstyrelsen anmäldes 261 953 hektar skog för avverkning 2023, vilket är en ökning med 9 procent jämfört med 2022. För fjällnära skog ökade anmälningarna med 117 procent, till 12 393 hektar. 
Så här skriver myndigheten själv på sin hemsida redan två år tillbaka:

”Avverkningsnivåerna under 2021 och 2022 har varit de största hittills om vi bortser från 2005 och 2007 då avverkningarna var mycket höga på grund av stormarna Gudrun och Per.”

Den skyddade skogen och antalet nybildade skyddsområden är alltså generellt på en mycket låg nivå. Höga virkes- och fastighetspriser liksom mindre pengar från staten uppges vara några orsaker. Men det handlar också om att de pengar som finns går till intrångsersättning till markägare som får nej till att avverka i den fjällnära skogen med ”mycket höga naturvärden”. Dessa ansökningar har ökat kraftigt de senaste tre åren, enligt statistik från myndigheten.

”År 2023 bildade Skogsstyrelsen 129 nya biotopskyddsområden och 28 nya naturvårdsavtal. Sammantaget motsvarade detta 995 hektar produktiv skogsmark och en ersättning med 160 miljoner kronor. Det är en fortsättning av de senaste årens rekordlåga nybildning av områdesskydd.
Orsaken till de låga nivåerna är att Skogsstyrelsen behövt reservera medlen till intrångsersättning för nekade tillstånd att avverka fjällnära skog. Dessa ersättningar har ökat kraftigt sedan starten 2020, under 2023 betalades 309 miljoner kronor ut.”

Den svenska skogen är unik och enormt viktig för den biologiska mångfalden. För oss själva. Det finns goda exempel på hyggesfritt skogsbruk som är betydligt mer skonsamt, men det måste också uppenbarligen till ett större skydd för allt virkesuttag. Just nu skövlas den svenska skogen och det pågår i det tysta.

Kanske har många sett nyinspelningen av ”Ronja Rövardotter” på Netflix? Författaren Astrid Lindgren lär ha skrivit den vid ett tillfälle när hon kände en längtan efter det vilda och ursprungliga, efter den orörda skogen och naturen. I hennes bok spelar skogen en enormt viktig roll som en plats för rumpnissar, grådvärgar och vildvittror, men också för Ronja själv. Den svenska skogen hon längtar till är på väg att försvinna.
En annan författare som tidigt vände sig mot skövlingen av skogen var J RR Tolkien. I hans ”Sagan om ringen” mobiliserar enterna, trädens väktare, sig till en sista strid för att besegra Saruman som hugger ner och förstör Fangornskogen. Han verkar ostoppbar men enten Lavskägge lyckas övertala de andra enterna att agera för att stoppa honom och skövlingen som pågår. I Tolkiens bok beskriver Lavskägge sorgen efter vänner, träd, som nu är borta.

Är det här enternas sista strid?

Soldränkta, uråldriga klippor, smala backsluttningar med vindpinat gräs, grå och röda sjöbodar som överlevt generationer, slingrande stigar som nötts av otaliga fötter och vågorna som vaggar de förtöjda båtarna vid bryggorna. Strupö är en liten ö i Misterhults skärgård belägen mellan Oskarshamn och Västervik långt ifrån allt vad exploaterad skärgård kan heta där solen, vinden, havet styrt i århundraden. Där varje grästuva, träd, busksnår, klippa, skugga, sten minner om det som en gång var och där mina fötter trampar samma stigar där släktingar en gång sprang. Det förgångnas röster viskar i vinden och det gäller att lyssna noga för att uppfatta de spår de lämnat efter sig. Kanske går det ibland att höra undflyende skratt, rop, röster som fortfarande ekar mellan klipporna.

Vinden rasslar i gräset. En fiskmås skriker högt över våra huvuden. Det sitter en brunspräcklig nästan flygfärdig fågelunge på stigen som löper mellan husen och sjöbodarna och blinkar upp mot solljuset. Den har burrat upp sin fjäderdräkt så att den blivit en liten fjäderboll och vägrar absolut att flytta på sig när vi kommer gående. Genast skaver det i mig att göra något och inte låta den sitta kvar helt oskyddad, men efter en snabb koll att det inte finns några katter eller andra rovdjur i närheten, låter jag den sitta kvar i solen. När vi kommer tillbaka en halvtimme senare är den borta. Jag hoppas och tror att den har flugit iväg eller blivit upplockad och satt i ett bo av någon av de boende. Men denna ö är full av berättelser och historier – både glada och tragiska.

Som den om kvinnan vars lille son fick en fint snidad leksaksbåt av trä och när hon vände ryggen till i några minuter var han plötsligt borta. Hon slängde allt och sprang ner till vattnet och pojken hittades nära bryggan på botten med båten i famnen. En senare son fick samma namn som pojken, så att man inte skulle glömma. Det finns berättelser om båtar som gått på grund och många familjemedlemmar som dukade under när det var difteri. Eller en annan historia om en familj som aldrig hann fram när mamman skulle begravas, på grund av en snöstorm, den då vuxna kvinnan som tvingades vänta ut stormen var min mormor.

Historierna är många. Livet var hårt och sällan rättvist på öarna, men idag är det inte många som minns. Förutom vinden, havet, klipporna.

På wikipedia står det ”Strupö med omnejd tillhör Misterhults skärgård. Ön har sedan 1500 varit ett fiskeläge i ytterskärgården. År 1666 blev Strupö ett lotshemman och lades ned 1 juli 1933”. Och högst upp med utsikt över hela skärgården står det gamla lotstornet, för länge sedan övergivet. På gamla svartvita foton ser jag min mormor – en förunderligt stark person – stå på samma plats tillsammans med sin pappa, överlotsen Johan Peter Gottfrid Öhlin och familjen som bestod av barnen Aldo, Uno, Svea, Etel och Viva/Vivan. Vad jag har hört berättas var att han var otroligt snäll, modern i sitt tankesätt (alla flickorna skulle få utbildning). Vivans mamma Amalia Öhlin syns på många foton, hon är vacker som ung, man ser hur beslutsam hon verkade vara som äldre, jag tror hon var en stark person. Vad jag har fått berättat för mig var att hon var sjuk men vägrade gå till läkare och till sist var det för sent. Hon dog i cancer 1940, mitt under pågående brinnande världskrig.

Från Klintemåla eller som i detta fall, Lindhaga båtvarv tar det cirka 20 minuter ut till Strupö med båt. Det är jag och papa som åker. Att åka runt kommunalt i östra Småland är ungefär lika kul som att göra det i Alaska, dvs inte alls. Men Lindhaga båtvarv kör turer för den kommunala trafiken och Marcus och Anders på Lindhaga är verkligen att rekommendera. Trevliga och hjälpsamma.

Precis efter att jag har sett den lilla värnlösa fågeln mitt på stigen, råkar jag på en av de boende som har hus på ön och som det visar sig vara en mycket avlägsen släkting. Han i sin tur följer med mig och pappa till paret som numera äger huset där mammas morfar bodde och där hon själv växte upp. Det gula huset är vackert invändigt och utvändigt med spröjsade fönster, färgat glas, fina väggar, noggrant utvalda möbler och en fantastisk inglasad veranda. Det är undernara rum där de har lyckats behållit tidsandan och tapeterna. Allting minner om ett annat sekel, ett annat århundrade, en annan tid. Under ett par timmar känns det märkligt nog som om jag har kommit hem. Kent och Christina visar mig runt i huset, i trädgården, till de andra byggnaderna. Man kan se var mammas morfar skrev in märken och siffror i träposten vid grisslakten, att det fanns nät uppsatt längs väggen i ett av uthusen eftersom de hade trutungar som de födde upp för mat, var dasset fanns, var hönsen gick, var sjöboden stod. Och alldeles intill husey ligger lotsskolan, skolan för alla barnen till lotsarna. Vad jag fick höra var att denna stod utanför kyrkan, barnen här hörde till en helt annan direktion vilket innebar att de var friare. När lärarinnan till exempel fick en reprimand av en besökande präst på att eleverna kunde sin bibliska historia dåligt, svarade hon att barnen behövde kunna läsa, skriva, matematik mer än kristendom.

Det känns märkligt att åka ut till Strupö och se var jag kommer ifrån; varma klippor under fötterna, stugor och sjöbodar och ett gult hus med vackra fönster och en enorm värme.

När jag lämnar Strupö så kvittrar det ur alla buskar och snår och jag inbillar mig att den lilla fågelungen är där någonstans. Den som satt på stigen och vägrade flyga. Stormen kommer tillfälligt med mörka moln på himlen, vinden friskar i och jag är blir orolig ett tag eftersom vi ska tillbaka med båten men det klarnar upp. Någonstans ovanför mitt huvud finns lotstornet. Någonstans längre bort anas den småländska kusten. Jag känner en vind svepa fram över vågorna och det är en vind av kärlek. Där flyger också fågeln.

”Even a regular secretary, a housewife or a teenager can turn on a small light in a dark room”, orden är Miep Gies, kvinnan som hjälpte till att gömma Anne Frank och hennes familj under andra världskriget i Amsterdam.
Det finns ljus även där natten är som mörkast.
Det finns hopp och medmänsklighet även när allt verkar förlorat.

Nyligen öppnade Sveriges museum om Förintelsen och dess utställning ”Sju liv” i Stockholm.  Ljuset och kunskapen om vad som hände då och vad som aldrig får hända igen fortsätter att spridas

Foto: Sveriges museum om Förintelsen, SHM

Krig, människor på flykt, människor som förföljs och misshandlas och samlas in i dödsläger och som förföljs på grund av sin hudfärg, religion, sexuella läggning, etnicitet, kön – listan kan göras lång.
Den mänskliga historien är ofta fylld av mörker och därför är de ljusglimtar som finns så viktiga.
   De senaste veckorna har sett flera sådana – inte minst i Sverige.
För första gången någonsin, och man kan undra varför det har tagit så lång tid, har en byst av Raoul Wallenberg, mannen som kom att personifiera den svenska räddningsinsatsen av ungerska judar och som sedan försvann och mördades i Sovjetunionen, invigts på Kajplats 13, Strandvägen 7A. Vilket är nära platsen där han jobbade och hade sitt kontor innan han skickades till Budapest.
   Samtidigt invigdes Sveriges första museum om Förintelsen, ett museum som handlar om sju liv vilka alla påverkades av andra världskriget. Om människorna och vad de genomled och hur de överlevde. Den handlar om Walter, Alice, Czesław, Lieselotte, Hanna, Kiwa och Eva. Sju liv i skuggan av mörkret där ljuset ändå fanns. Lägg deras namn på minnet. Läs mer: https://museumforintelsen.se/

Anne Frank House/Frans Dupont/AP

Samtidigt så har nyligen en serie haft premiär på Disney+ om hur Miep Gies (och hennes man Jan) m fl gömmer familjen Frank och familjen Pels uppe på annexet bakom en falsk bokhylla på kontoret på Prinsengracht 263. Storyn är känd. Anne Frank kommer att skriva om allt det hon känner, älskar och är rädd för. Alla deporteras i slutändan och bara hennes far Otto Frank överlever, men genom dagboken överlever hon och talar direkt till oss. Det är ett unikt vittnesmål. Och det är hjärtskärande.

Miep Gies

Jag tänker att Anne var en enormt modig, rolig, intelligent och verbal person som skulle lutat sig tillbaka och sett på oss idag och sagt; ”jag måste skriva ner detta för Kitty”.
Men hon var så mycket mer. Hon var ett ljus i mörkret. Hon var sprudlande glad och hade aldrig sett sig själv som ett offer – vilket hon inte var. Hon kommer aldrig någonsin att glömmas bort.

”Även en vanlig sekreterare, en hemmafru eller en tonåring kan, på sitt sätt, tända ett litet ljus i ett mörkt rum.” Det var vad Miep Gies sade.
Och om fler lade de orden på minnet skulle mörkret och ignoransen och rasismen och diskrimineringen och partierna som låtsas att de lämnat sitt förflutna bakom sig och de som hatar, aldrig aldrig någonsin ha en chans. Ljuset är starkare.

Vinden viskar i ekens krona och blåser genom gräset vid de övergivna klosterruinerna i Eldena utanför Greifswald. Några ekollon faller till marken och studsar till innan de blir liggande. Det är en mulen dag med regn som hänger i luften. Mot en blank, genomskinlig himmel avtecknar sig delar av klosterväggarnas kantiga profiler. De som bland annat återfinns på tyske konstnären Caspar David Friedrichs målningar. Gräs täcker delar av det forna stengolvet. Inne i det som en gång var klosterkyrkan sitter två tonåringar och dricker öl och spelar tysk hip-hop. Det förflutna och nutida sida vid sida.

Hur lång tid tar det för ett ekollon att växa upp till ett träd? Enligt wikipedia, cirka 30 år för en ek att bli 10 meter hög. Men ekar kan bli betydligt äldre, minst tusen år gamla. Så det är inte omöjligt att eken jag tillfälligt satt mig under började växa när klostret byggdes för 800 år sedan och att trädet fortfarande var ungt när det stängdes vid reformationen 1535.
Nu är munkarna för länge sedan borta, byggnaden i ruiner och världen en annan. Men kanske kan träd bära på minnen som sitter kvar i deras rotsystem, bark, grenar och löv likt årsringar?

Scenen ändras. Träden som växer på området där det nazistiska koncentrationslägret Ravensbrück en gång låg utanför Fürstenberg, är betydligt yngre. De står i klungor av tall och gran i små skogspartier på båda sidor om kullerstensvägen som leder in på området från det pyttelilla samhället med samma namn. Lövträd växer vid den vackra sjön som öppnar upp mot himlen till höger och där man kan se tornspiran till kyrkan i Fürstenberg tvärs över vattnet, de står vid de hus där de nazistiska fångvaktarna och SS personal bodde och som man ser till vänster och de kastar sina skuggor inne på själva lägerområdet. Vid industrilokalerna där hundratals kvinnor tvingades till slavarbete. Nära bunkern där fångar fängslades i små fängelseceller, torterades och förhördes av SS. Lindarna planterades när lägret byggdes 1938. Barackerna finns inte längre, allt som återstår är rektangulära nedsänkningar i gruset och jorden. Under kalla kriget demolerades de av ryssarna som använde platsen för militären.
Men träden står kvar.

Länge talade man inte om Ravensbrück, många överlevare ville inte prata om sina upplevelser och lägret hamnade bakom järnridån. Historikerna fokuserade på andra koncentrations- och förintelseläger än det ökända kvinnolägret och det är först på senare tid och efter murens fall som fler har börjat forska om det och skriva om vad som utspelade sig här.

Inne på det lilla museet kan man ta del av vittnesmål från denna mörkrets tid, se vardagsföremål som bevarats, teckningar, kläder och väggar med foton på fångar – en del mördades, andra överlevde. Här finns små dockor, halsband, personliga ägodelar som kvinnorna tillverkade i hemlighet medan de satt fängslade. Dikter de skrev. Totalt uppskattas det att cirka 130 000 kvinnliga fångar passerade portarna till Ravensbrück under åren det var i bruk, tusentals av dem avrättades och gasades ihjäl, framför allt mot slutet av kriget. Siffror pratar om allt ifrån 30 000 till 90 000 personer, men sanningen kan ligga någonstans emellan. Judar, romer, kommunister, politiska motståndare, prostituerade och andra ”arbetsoföra” element eller bråkiga ungdomar, Jehovas vittnen var några av de som drabbades av nazisternas vansinne. Det fanns även ett litet läger för män och en del just för unga. Verkligheten i Ravensbrück var brutal och stundtals blir det för mycket att ta in när man läser om medicinska experiment, svält och umbäranden och individuella öden.

Ute på den öppna platsen där barackerna stod steker solen från en molnfri himmel. Det är ödsligt och tomt, näst intill kusligt tyst. Även här susar vinden och får löven i trädkronorna att prassla. Att viska. En bit bort finns ett område där krematoriet ligger. Här har besökare lagt ned blommor. Nära intill finns en mörk passage med stenmurar som kallades för ”shooting wall” där fångar avrättades. Idag finns en minnessten på platsen.

Så många människor dog här för 80 år sedan. Så mycket lidande. Så många livsöden. Sådant mod.

Men de tysta vittnena, träden, står fortfarande kvar med sina rötter djupt nere i marken och minnena sitter etsade för evigt i deras rotsystem och långa skuggor.

Den lilla mässingsklockan på glassförsäljarens vagn pinglar när han cyklar förbi. Ljudet blandar sig med fiskmåsarnas skrik, glammet från skrattande barn som bygger sandslott eller plaskar i vattnet och brus från vågorna och vinden. Pampiga sekelskifteshus som liknar gräddtårtor ligger på rad vid strandpromenaden. Kilometerlånga stränder med pudervit sand sträcker lojt ut sig innan de övergår i tät bokskog där husen tar slut. Rader på rader av färgglada strandkorgstolar i rött, blått, grönt står prydligt uppradade vid vattnet. Dofter av nygräddade våfflor och brända mandlar blandar sig med currywursten.
Den gamla badorten Ostseebad Binz på Rügen är som hämtad ur en annons för badhotell från 1800-talet. Det vilar liksom ett skimmer av bleka pastellfärger från gångna sekler över orten.

Jag är där en lördag sent i juli med fint väder, så mycket folk kommer och går längs promenaden. Barnfamiljer, par, unga och många äldre. De marängliknande villorna (numera inhyser de hotell, turistlägenheter och restauranger) tävlar i att överglänsa varandra i trästuckatur, snickarglädje och krusiduller.
Nedanför en bar på en bänk sitter en man i 80-årsåldern, röker pipa och läser faktiskt en papperstidning. Det är Der Spiegel och han är djupt försjunken i dagens rubriker. Några meter längre bort växer kön till en av strandbarerna som säljer populära fischbrötchen eller sillmackor.
Solen är varm men blåsten får vita gäss att skumma på vågorna. Samtliga nedgångar till stranden är noggrant numrerade, det gäller nämligen att veta vilket sorts bad man ska till för det finns flera att välja på; ”textilbad (vanligt bad), bad med hund eller nakenbad.
Att gå fel kan föranleda pinsamma situationer.

Rügen som är Tysklands största ö och belägen utanför nordtyska östersjökusten, har tidvis varit svenskt. Ön tillföll Sverige efter Westfaliska freden 1648 (efter trettioåriga kriget) och var svenskt fram till 1815. Hit tar man sig lätt från Ystad till Sassnitz och det går snabbfärjor. Det finns många vackra och intressanta platser på ön väl värda ett besök som till exempel nationalparken Jasmund nära Sassnitz med sina vita kritklippor, pirhuset i Sellin, lilla fiskebyn Vitt eller Prora, orten där Hitler en gång i tiden började bygga flervåningshus som sträckte sig i fyra och en halv kilometer och skulle bli de ”ariska arbetarnas” egen semesteranläggning. Arbetet avstannade när kriget bröt ut men byggnationen återupptogs av DDR och det blev då anläggningar för mililtären. Numera håller de på att omvandlas till semesterbostäder.
Det bästa är förstås om man har bil och lätt kan ta sig runt, men regionaltågen går relativt ofta och till stora delar av ön. Binz är en av de mest populära orterna, speciellt för de som gillar bad och sol. Här finns mängder med hotell att bo på men priserna är saftiga inte minst under högsäsongen.

Från början var Binz en liten oansenlig fiskeby men prins Wilhelm Malte Putbus – som så småningom blev svensk generalguvernör över svenska Pommern – anses ha introducerat badkulturen. Han köpte raskt upp hela byn och förvandlade den till ett besöksmål för aristokratin som ville njuta av frisk luft och badliv.
Numera är det inte adel man möter i Binz, däremot en övervägande majoritet tyska turister. Semesterfirare och barnfamiljer som solar, badar, äter på restaurangerna, strosar längs strandpromenaden, tar en öl eller ett glas vin och botaniserar i de små hippa butikerna. Den som vill kan promenera ut på piren en sväng där det råder huggsexa om tappad mat bland fiskmåsarna.

Nere vid vattnet har folk slagit upp tält eller gjort små egna avspärrningar bakom skynken, alternativt parkerat sig i en strandkorb. Den första ”strandkorben” lär ha uppfunnits i Rostock 1882 åt en dam med reumatism som ville njuta av strand och bad men slippa blåst och dåligt väder. Numera verkar det vara mer standard än undantag. Folk sitter inne i sina små strandkorgar och mumsar på currywurst eller sillmackor, glass och tar en öl och skålar.

När man är mätt på sol och det pastellfärgade ljuset och krusidulliska är det bara att långsamt strosa tillbaka mot järnvägsstationen. Några hästdragna vagnar som det fanns på Wilhelm Malte Putbus tid som fraktade besökare mellan strandhotellen och stationen finns inte längre. Men man kan nästan föreställa sig dem stå där och vänta i skymningsljuset.

Det är heltimme och turisterna håller förväntansfullt andan framför det stora uret. En procession av snidade apostlar i trä tågar ut i procession framför Kristus innan de försvinner in igen i klockan och Judas stängs ute. Det är svalt inne i valvet och den näst intill magiska klockan vars urtavla visar zodiaken, månens faser och månaderna ser ut att vara hämtad ur en Harry Potter-bok. I Mariakyrkan (Marienkirchen) i stans centrum kan man alltså se ett av de äldsta astronomiska uren i världen som fortfarande fungerar, med ett urverk i ursprungligt skick, som markerar timmen sedan medeltiden. Det tillverkades 1472 av Hans Düringer och sedan dess har det oavbrutet räknat ner tiden i snart 600 år. I en stad som ofta är tidlös.

Rostock är vackra byggnader, slingriga små kullerstensgator, ett rådhus vars rosa fasad glimmar i solnedgången och en porlande fontän. Men den är även pompösa tegelbyggnader, en livlig och smått kaotisk hamn, stål och graffitti, små restauranger i dunkla källarlokaler med handskrivna menyer och en arkitektur som minner om det forna DDR.
En förtryckarregim som inte är längre borta än ett stenkast i tiden.

En stad består nämligen inte enbart av den moderna stadskärnan och förorterna, affärerna, restaurangerna, barerna, pulsen eller nöjeslivet, människor och tillfälliga besökare, utan också av glimtar av det förflutna. Små historiska ögonblick frusna i tiden, som man hittar lite överallt under en promenad genom gator och gränder. I den gamla Hansastaden i nordöstra Tyskland – 800 år gammal är stan – märks denna närhet till gångna sekler tydligt. Här löper gator som fått namn efter personer i historiekrönikor och berättelser, politiker och furstar som är borta sedan länge. Här finns medeltida stadsportar som byggdes när handelsförbundet Hansan dominerade staden. Här ligger också husen där människor bodde som mördades under Kristallnatten eller deporterades under naziregimen (nazisterna fick stort stöd i Rostock i valet 1932) men det finns också minnen i stål och järn i hamnen som berättar om storslagna planer under en sovjetisk förtryckarregim som skulle bygga ett klasslöst idealsamhälle när Rostock var DDR:s viktigaste hamnstad.

Efter en lång och inte särskilt intressant båtresa fylld med semestrande barnfamiljer och trötta lastbilschaffisar med Stena Line från Trelleborg (resan tar cirka 6 timmar och det finns två bolag som trafikerar sträckan) kommer jag fram till Rostock. Väl framme upptäcker jag att hamnen ligger en bra bit ifrån själva centrum, men av en slump träffar jag på en trevlig svensk tjej som bor i München och ska vidare med tåget och vi delar taxi in till stan. Mitt hotell vid järnvägsstationen ligger en bit från Neuer Markt och Gamla stan men spårvagnarna går ofta.

Rostock är en småputtrig, mysig stad med många vackra äldre byggnader och kyrkor i en salig blandning med mer moderna (och i mitt tycke) ganska fula tegelstensbyggnader. Under Sovjetunionens diktatur efter andra världskriget byggdes Rostock upp igen. Staden har även fått en rejäl ansiktslyftning sedan DDR-tiden, men fortfarande märks spåren av det förflutna tydligt. Det är lätt att ta sig ut till Warnemünde, en bit utanför stadskärnan där långa vita sandstränder och verkstadsindustrier dominerar. Platsen var en gång i tiden en liten fattig fiskeby, innan den blev populär kurort på 1800-talet och så småningom DDR:s viktigaste hamn.

Första kvällen strosar jag runt i de östra delarna av staden och hamnar på en liten omodern restaurang i en källare. Kala väggar, mörka trämöbler, små tända ljus på borden, här finns inga turister överhuvudtaget och menyerna är helt på tyska. Enligt vad jag har läst är de experter på schnitzlar och det märks tydligt på utbudet. Schnitzel med stekt potatis, schnitzel med svampsås, bakad schnitzel med ost. Och det är rejäla portioner.

Efter en gedigen måltid håller solen på att gå ner när jag går mot hotellet, men de sista solstrålarna målar torget och rådhuset i ett skimrande ljus innan skymningen sänker sig denna sena kväll i juli. Folklivet är sjudande, människor sitter ute på kaféer och restauranger, äter glass eller tar ett glas öl.

I närheten räknar Mariakyrkans astronomiska ur in ytterligare en timme.

Det står ett par palmer på gågatan mitt emellan de dystra tegelbyggnaderna utanför rådhuset och slokar i duggregnet. En H&M, diverse klädaffärer, Clas Ohlson, en sportbar och en galleria i storlek mindre, Stortorget, Vattentornet och ett antal pizzerior utgör själva centrum i stan.
Som man går igenom på fem minuter även om man skulle råka vara snigel.
Till Trelleborg verkar många komma inte för att stanna, utan för att de är på väg någon annanstans.

Trelleborg kallas ibland för Lilla Miami eller ”Palmstaden” och under mitt besök har jag mycket svårt att se några större likheter mellan de två förutom för de stackars palmerna.

Det är så klart regnigt och framför allt blåsigt under mitt blixtsnabba besök. Några barnfamiljer har klättrat upp i det lilla gula turisttåget som går igenom stan. Utanför rådhuset står några försäljare och försöker halvhjärtat sälja jordgubbar till förbipasserande, det går så där i regnet. Jag har hyrt rum för natten på ett litet bnb ”Systrar och bönor” som också har kafé. Fräscha rum och välkomnande personal, man känner sig som man har förflyttats till ett mycket litet badhotell, rumme ligger på ovanvåningen med toa och dusch i korridoren. Kaféet är på bottenvåningen. Tyvärr finns ingen ljudisolering alls vilket kommer att visa sig under natten när folk kommer och går i korridoren, slår igen dörrar, spolar i kranar och det är omöjligt att sova.

Trelleborg är Sveriges sydligaste stad (by?) med cirka 30 800 invånare enligt Wikipedia och även här finns förstås sandstränder och närheten till Östersjön. När jag har checkat in tar jag därför en buss till Dalabadet, den närmaste badplatsen, där det också finns en camping. Blåst och duggregn gör att jag inte badar, men det är ändå ganska trivsamt att strosa längs vattnet, blicka ut över Östersjön och de inrullande vågorna, känna sand mellan tårna och blåsten i håret och se på när den enda barnfamiljen på stranden flyger drake. (Med blandat resultat, vinden är så stark att den trasslar in sig hela tiden i vassen). Några fiskmåsar cirklar förbi på den ljusa himlen, skummet från vågorna yr i luften. I närheten campare som slagit upp sina tält och vagnar, det finns inte mycket att göra för de som inte vill bada i sådant väder.

Tillbaka i centrum lämnar den fula stadskärnan med tegelhus mycket i övrigt att önska, men det finns guldkorn lite här och var som glittrar denna regndisiga dag.
Ett litet syrianskt konditori/bageri med förtrollande skapelser i fönstret och ännu mer exotiska bakverk och kakor som doftar ljuvligt inne i butiken.
En del av staden man plötsligt hamnar i efter att ha strosat en bit, där svunna tider plötsligt gör sig påminda med skånska stenhus i pastellfärger med stockrosor utanför knuten, en gammal biograf, vackra husfasader.
Efter en pizza och en öl på en riktig turistfälla (där man till och med fuskar med pinten och låtsas att det är en pint för att det är i en annan typ av glas) – ja det är mycket folk där och personalen är trevlig, men Casa blanca är absolut inte värt ett besök – hamnar jag på en liten pub som heter Tre Lyktor.

En gullig pub, tydligen en institution i Trelleborg (från 1906) med lång bardisk med barstolar, brunröda lädersoffor, dämpad belysning, reklamskyltar för Guinness och där man genast känner sig som hemma när man sjunker ner i en av de slitna fåtöljerna.
Ute fortsätter det att regna småspik och palmerna syns knappt i diset men det är ingen förlust.