Tiden.
Det är något konstigt med tid.
Enligt Einstein finns inte det vi definierar som dåtid, nutid, framtid alls i verkligheten utan det är en konstruktion för att försöka förstå det vi inte förstår och många har lekt med tanken att all tid existerar samtidigt – det förflutna och framtiden sida vid sida med nuet. Vi kan bara inte se eller förnimma det.
Men om vi låtsas att vi kunde dra bort den silvergrå dimman likt ett tjockt ogenomträngligt draperi mot det förflutna för bara några korta sekunder. Likt en ridå av regn. Lika snabbt som någon vänder blad i en bok och börjar på ett nytt kapitel.

Vad skulle vi se?
Vilka människors fotspår skulle vi möta?
Vilka val skulle vi göra?

Jag är nere i Helsingborg eftersom min underbara fantastiska mamma i år skulle ha fyllt 80 år, för att sätta blommor på graven. Det är ett tungt besök i en sorg som är nattsvart och aldrig blir bättre. Men jag har även kommit i ett annat syfte nämligen att besöka platser på båda sidor om sundet. Jag minns nämligen att mamma en gång berättade om sin kompis när hon var barn, vars far hjälpte judiska flyktingar från Danmark till Sverige under andra världskriget över sundet. Han gick ut på nätterna i sin båt med släckta lyktor. Och han visste att det var farligt. Att stå emot en militär övermakt är alltid farligt.
Men för att citera Astrid Lindgren, ”det finns saker som man måste göra, för annars är man ingen människa, bara en liten lort”.

För att citera en annan:

”Trots att det har gått femtio år sedan 1943, så minns vi tydligt dessa dagar av terror och förföljelse. Vi minns de skrämda blickarna, de förstenade ansiktena, de oändliga tårarna, de svåra upplevelserna hos människorna som flydde undan förintelsen.  Vi minns nätter fyllda av hat och skräck. Vi minns en värld som var så tömd på mänsklighet och medlidande att våra tårar torkade ut. Mina föräldrar lärde mig att jag skulle bry mig om sina medmänniskor och min omgivning. De lärde mig lyssna till vad folk runt mig sa. Därför var vårt bidrag bara något som låg i vår natur – det var självklart och enkelt, och inte alls hjältemodigt. Vi gjorde bara vad vi tyckte var rätt att göra, och vi skulle göra det igen, i dag och i morgon, om det var nödvändigt.”

Orden tillhör Børge Rønne, medlem i ”Syklubben” som räddade hundratals danska judiska flyktingar undan tyskarna. (Ur boken ”Helsingørs syklubb – vi måste rädda så många vi kan” av Søren Gulmann och Karin a Søby Madsen)

Låt oss göra en tidsresa, nästan 80 år tillbaka i tiden till brinnande världskrig. När var jag nere i Skåne tidigare passade jag på att ta färjan över till Helsingör. Havet krusas av vågor och ser ut som silverpapper med sotiga fläckar. Vinden är kall och viner om öronen och får ögonen att tåras. På klippor en bit in i hamnen sitter skuggor av flera svarta skrakar stilla under en blek sol. Vagt anas skuggorna av Helsingör på andra sidan sundet när färjan klyver vågorna. Mars. Ljuset sticker i ögonen och man bländas av solkatterna och ser för en sekund en helt annan scen i skuggorna.
Ett mörkt hav.
Fiskebåtar med släckta lyktor.
Desperata människor ombord som flyr för sina liv över sundet.

Danmark är ockuperat.
Klockan 04.15 den 9 april 1940 går tyska trupper till anfall mot Danmark som inte har mycket att sätta emot och kapitulerar. Danmarks samlingsregering ställs under tysk administration men även om tyska patruller nu rör sig ute på gatorna blir mycket sig likt. Tyskarna hoppas på samarbete, men motståndet jäser hela tiden under ytan.
   När nazisterna vill diskutera lösningen på ”judeproblemet” får de envist till svar från regeringens håll att det inte behövs ”för Danmark har inget judeproblem”. Sommaren 1943 intensifieras motståndet, protesterna och sabotagen mot den tyska närvaron tilltar och den 29 augusti inför tyskarna undantagstillstånd och avväpnar den danska militären. Sedan kommer nästa steg, nu ska judefrågan i landet lösas en gång för alla och riksfullmäktig över Danmark Werner Best får grönt ljus från högsta ledningen i Berlin att dra igång aktionen.  Natten mellan den 1 och 2 oktober 1943 skulle de danska judarna gripas och deporteras.
Men den tyska marinattachén och diplomaten Georg Ferdinand Duckwitz läcker planen till flera ledande danska politiker och informationen sprids snabbt.
Judiska familjer börjar planera för att fly och det som står närmast till hands är att fly till är neutrala Sverige över havet. Flykten pågår intensivt under framför allt de första två veckorna och det är med hjälp av privatpersoner på både den svenska, men framför allt den danska sidan, som människor räddas undan nazisterna. Framför allt  går båtar ut från nordöstra sidan kring Helsingör där avståndet som minst bara är 3,5 kilometer mellan den svenska och danska sidan.

En av de mest kända organisationerna som organiserade de illegala transporterna och försökte hjälpa så många människor som möjligt kom att kallas ”Syklubben” och bestod av Børge Rønne, redaktör, Erling Kjær som drev ett bokbinderi, polisen Thormod Larsen och polisassistent Ove Bruhn. Totalt uppskattas Syklubben ha räddat cirka 1400 människor och det var Erling Kjær som gick ut på havet och körde mellan Helsingborg och Helsingör där tyska patrullbåtar gick. Jörgen Gersfelt var läkare i Snekkersten, utanför Helsingör, och han gav husrum till judiska flyktingar, anordnade transporter och hjälpte även till att söva barn som skulle skeppas över, det var nämligen viktigt att de inte avslöjade transporterna genom att gråta högt eller skrika.
  Det finns flera vittnesskildringar från båtturerna, som ofta gjordes på nätterna och med släckta lyktor. Överfarten kunde ta flera timmar i de små fiskebåtarna ibland under stormar och oväder och vittnen berättar om gastkramande upplevelser när de tvingades hålla sig gömda under däck och skräcken för att upptäckas av tyskarna.

Kis Marcus, som var 34 år gammal och mamma till två små barn, har flitigt skrivit ned sina upplevelser och hon skildrar ankomsten till Sverige efter de långa timmarna ute på havet:
”När vi kom fram blev vi mottagna av svenska matroser som önskade oss välkomna till Sverige. Det var en härlig känsla att bli mottagen på det viset och veta att vi var i ett fritt land. De allra flesta hade tårar i ögonen” (Ur: Bo Lidegaard ”Landsmän”)

På den svenska sidan i Helsingborg fanns nämligen de så kallade ”Tre musketörerna”, fast de egentligen var fyra; nämligen polisöverkonstapel Carl Palm, poliserna Gösta Fäldt och Olle Olsson och deras chef Göte Friberg. De hjälpte till i räddningsarbetet och liksom svenska tullbåtar och marinen bistod de vid transporterna på alla sätt de kunde.

”Den 30 september på morgonen kom de första judiska flyktingarna i fiskebåtar till Helsingborg. De var 60 till antalet. Den 1 oktober kom ett 70-tal, den 2 oktober, som var lördag, över 100, söndagen den 3 oktober hade vi tappat kontrollen över inflödet och den 4 oktober på morgonen var Stallgatan och planen utanför rådhusets östra sida full av flyktingar” skriver Göte Friberg i ”Stormcentrum Öresund”.

Antalet flyktingar till Helsingör växte lavinartat, ett dygn senare kom cirka 900 människor, berättar Friberg i boken. Men man löste situationen. Många inkvarterades på Ramlösa brunnshotell, på Grand Hotell, pansarregementet i Berga öppnade sina portar medan Röda korset, Lottakåren och frivilliga hjälpte och organiserade härbärge, mottagande och utspisning.

Många av de som hjälpte människor att fly mördades under kriget. En av dem var den berömde ägaren till Snekkersten kro där Syklubbens medlemmar ofta möttes, som organiserade transporter och även gömde flyktingar. H C Thomsen arresterades och dog i Neuengamme i december 1944, enligt officiella källor av ”lunginflammation”. Efter kriget har flera fångar vittnat om att han piskades ihjäl. De fyra ”urmedlemmarna” av Syklubben överlevde dock alla men många av dem fick ärr för livet. Erling Kjær greps den 12 maj 1944, torterades och fördes sedan till koncentrationsläger där han blev kvar till befrielsen. Thormod Larsen blev beskjuten av tyskar under en aktion, skadades svårt och led av skadorna resten av livet.

Vad dessa människor visade är empati och medmänsklighet. Av de judar som bodde i Danmark lyckades över 7 000 människor sätta sig i säkerhet i Sverige och undkomma döden. Nu är det en helt annan spelplan men lidandet, flykten, modet att göra något och medmänsklighet är exakt detsamma som för många år sedan.

Bo Lidegaard avslutar sin bok ”Landsmän” med följande ord :
”Det förflutnas erfarenheter ger inget svar på nutidens utmaningar. Men de påminner oss om vårt ansvar och om hur fel det kan gå ifall vi tillåter våra samhällen att avvika från de humanistiska värden de är byggda på.”

Tiden är relativ och en gåta. Men frågorna är fortfarande; Hur ser medmänsklighet och civilkurage ut för dig? Vad är din ståndpunkt när det kommer flyktingar som flyr för sina liv? Vilka val gör vi?
”Det finns saker som man måste göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

(För mer om Syklubben och motståndet läs gärna Conny Palmkvists bok ”Sundets röda nejlikor”.)

Pittoreska hus med vasstak och stockrosor i drivor vid knuten, vita sandstränder som sträcker sig kilometervis under en klarblå sensommarhimmel, en livlig hamn och fiskmarknad, soldränkta gator och promenadstråk. Gilleleje vid norra Själlands kust är en charmig fiskeby och numera populär turistort under sommarhalvåret. Men minnen från andra världskriget och vad som utspelade sig här under några månader på senhösten 1943 är städse närvarande i byggnader och minnesmärken runt om i byn. Flyktiga skuggor ur historien som kan kännas märkligt levande en dag i augusti.

Regnet kommer inte som en överraskning.
   Jag har tagit mig från byn Tisvildeleje till Gilleleje över dagen, har man inte bil så krävs först tåg en kortare sträcka och sen byte till lokalbuss. När jag kliver av vid Gilleleje station och beger mig ner i riktning mot hamnen träffar jag en äldre dam som kikar upp mot himlen som nyss såg lovande ut men nu täcks av ovädersmoln, hon suckar, drar kappan tätar om sig och skakar på huvudet. ”Det ser inte bra ut”, säger hon på danska.
   Tio minuter senare vräker regnet ner.

   Jag hinner precis söka skydd under taket till en av fiskestugorna som fortfarande finns kvar och där regn droppar ifrån vasstaket i strida strömmar. Det är som en storm vid franska Rivieran. Gator och gränder förvandlas till platser där vattnet forsar fram. I hamnen piskar vågorna båtarna. Men när regnet upphör för några sekunder och solen tittar fram målas allt i flytande guld. Gatorna, husen, hamnen, båtarna, sundet som sträcker sig hela vägen mot Sverige. Och jag finner mig stirra på en minnesskylt som upplyser om minnen från det förgångna, som inte vill stanna i det förgångna.
   Det förflutna finns nämligen runt knuten och anas som undflyende skuggor inne i den vitkalkade kyrkan och på Skibshallerne Gilleleje museum där en helt fantastisk utställning berättar om de fiskare och motståndsmän som var verksamma i att hjälpa danska judar fly undan nazisterna. Byggnaderna bär på minnen som ingen kan eller får glömma. Ansikten och namn och svartvita foton. Kontroverser, händelser och platser. Den så kallade Syklubben var verksam inte långt från Gilleleje och vid ett tillfälle försökte man få ut flyktingar från hamnen, men tyskarna satte stopp för aktionen.
I centrum på museet står en eka som tillhörde fiskaren Johannes Nielsen i Villingebaek och som användes till att ro judiska flyktingar ut till båten Falken som gick mot Höganäs i Sverige. Det krävs mod för att våga gå ut på öppet hav med tyskarna i hälarna. Det krävs mod och civilkurage för att sätta sitt eget och familjens liv på spel.

Det är inte svårt att blunda och för en halv sekund tänka bort de nya husen, de bullriga turisterna och trängseln utanför glasskiosken och se hur de moderna båtarna blir genomskinliga och upplöses i tomma intet. Att ana hur muren mellan det förgångna och nuet plötsligt förvandlas till glas tills den upphör att existera.
   Tills du plötsligt står i Gillelejes hamn en ganska kall oktobereftermiddag för snart 80 år sedan och ser desperata människor släpande på bagage och resväskor, med småbarn i släptåg hukande mot vinden i desperat väntan på transport över sundet.
Då hamnar det som är ett litet fiskeläger, i centrum för en enorm flyktingström från främst Köpenhamn, inom loppet av några kaotiska dagar.

   Bakgrunden i korthet. Under 1943 växer motståndet, vreden och sabotagen mot tyskarna som ockuperat Danmark i tre år. I augusti införs undantagstillstånd och den tillfälliga danska samarbetsregeringen upplöses. Ett beslut fattas att deportera Danmarks judar men av olika anledningar läcks informationen och judarna varnas, många packar och börjar fly mot kusten. Aktionen genomförs natten mellan den 1 och 2 oktober men är i princip ett misslyckande, av Danmarks cirka 7 000-8 000 judar fängslas 300, de flesta gamla och sjuka som brutalt släpas till ett fartyg i hamnen (dit även kommunister förs) med destination Tyskland och vidare mot koncentrationsläger. Några tas i andra delar av Danmark, totalt rör det sig om runt 470 danska judar som deporteras.  

Människor flyr nu i panik och många tar sig med tåget från Köpenhamn upp längs kusten mot olika platser, bland annat Gilleleje, via Hillerød. På bara några timmar strömmar hundratals personer; familjer med barn och bebisar, unga och gamla in i byn. Tyskarna finns även här, de har soldater i Helsingör, bara några få mil bort, liksom de som samarbetar med dem, så kallade ”stikkere”. Men flyktingarna inkvarteras och göms undan i källare, uthus, uppe på loft och vindsutrymmen runt om i hela byn. När det är som mest göms 400–500 personer här av lokalbefolkningen. 

   Några mörka moln syns på himlen ovanför den lilla kyrkan i Gilleleje, denna i övrigt varma augustidag. Grusgångarna är välkrattade mellan gravstenar och gravar där generationer av invånare slumrar. Inuti är det svalt och det ser ut ungefär som i de flesta andra sjömanskyrkor (den här byggdes på 1500-talet); avskalat, vitkalkade väggar och modeller av skepp hängande i taket. Platsen där en av byns värsta tragedier kommer att utspela sig.

   Natten mellan den 6 och 7 oktober gör tyskarna en räd i fiskebyn beordrad av Hans Juhl kallad Gestapo-Juhl. De kommer till kyrkan, där många har gömt sig på vinden. De tvingar kyrkvaktmästaren att lämna över nyckeln till kyrkan under pistolhot mot hans fru.
Över 80 danska judar grips och förs till lägret i Horseröd för vidare transport till Theresienstadt. En enda person, Bruno, överlever genom att klättra upp i klocktornet där han klamrar sig fast men han kommer senare att drunkna under en transport över sundet som går fel.

   Fortfarande gömmer Gilleleje på spåren efter allt som hände för så länge sedan, men det finns en stolthet i de val man gjorde. I nutid glittrar vattnet i hamnen i sommarsolen som belyser de många vita båtarnas smäckra skrov medan musik strömmar ut från en av fiskrestaurangerna.
Regnet är plötsligt långt borta.
  
Under andra världskriget undkom nästan hela Danmarks judiska befolkning nazisternas utrotning, cirka 1300 eller fler fördes till Sverige från Gilleleje. En liten glasmonter nära ingången i kyrkan innehåller en medalj med Davidsstjärnan, skänkt av judiska veteraner i USA på besök 1970. Ett tack till lokalbefolkningen för deras mod och civilkurage.
   På baksidan står att läsa: ”Med beundran och respekt”.
Det är precis de känslor man får; beundran och ödmjukhet. Ödmjukhet och förundran över hur en liten fiskeby och dess invånare utmanade mörka makter genom sin medmänsklighet och civilkurage. Och därigenom förändrade historien och räddade liv.

På stenplattan till ingången står det stolt årtalet – 1895.
Det är året då Tisvildeleje strandhotel stod klart. En pust av cigarrök når mig genom kvällen. Det är ett vitt hus med innergård och inglasad veranda. Ett stenkast ifrån stranden, man promenerar bara några hundra meter och så öppnar sig havet framför ögonen.
Långa vita sandstränder, kristallklart vatten, en oändlig himmel, mängder av nyponrosbuskage som växer vilt och här och var små badhytter målade i klara färger. Det märks att det är ett typiskt danskt badhotell, inte olikt det som figurerar i den populära danska serien ”Badhotellet” som dock utspelar sig på Jylland.
Jag befinner mig på Nordsjälland i den lilla byn Tisvildeleje och längs med hela kusten och på dess vackra stränder återfinns liknande badorter och charmiga före detta fiskebyar.

Det är en sömnig liten by med några restauranger, en pizzeria, två glassbarer, en mataffär och några hantverks- och klädbutiker. Mycket mer än så är det inte. Enligt väninnan så lär den kände författaren och journalisten Jan-Olof Olsson (Jolo) har tillbringat många somrar här och även skrivit om platsen. Kanske bodde han och hans familj på samma badhotell som jag?
Viktigt att göra när man vill uppleva ett danskt badhotell är att kolla väderleken. Något jag totalt missat att göra. Därför blir det två dagar i ömsom sol men mestadels regn, mörka moln och ibland mullrande åska. Rummen på hotellet är trivsamma, sparsamt möblerade men luftiga och ljusa, frukosten ok (och delvis Coronaanpassad så ingen buffé) och på kvällen sitter några av gästerna ute i soffor och rottingmöbler och pratar och röker och tar ett glas.
Precis som i tv-serien.
Ena dagen när det öser ner tar jag en tur genom Tisvildeleje hegn, och lövskogarna som löper nära stränderna. De bildar små tunnlar av ljusgrön skugga och lövverk där regnet hörs på avstånd under de mörka molnen och smattret av regn mot blad. Rönnbärsträd, ekar, bokskog och björkar trängs längs stigarna.

Tillbaka i den charmiga lilla byn beställer jag en is (glass) med skumboll på toppen. Helst ska det vara chokladsås och grädde dessutom. Funderar på om jag möjligtvis skulle kunna utröna var Jolo var på sin semester, men mycket är osäkert. Till sist återvänder jag till badhotellet och möts av öppna armar. Jag sitter i den lilla innergården under det fantastiska olivträdet.
Och jag kan precis ana damerna i hatt och ålderdomliga badkläder liksom herrarna i konstiga byxor och med en pilsner i näven, skymta förbi i ett moln av cigarrök, medan regnet sveper in oss i en kokong som är märkligt tidlös.

Vackra byggnader, slingrande gator och gränder där Mozart och Beethoven vandrade, intressanta museer, märkliga hus och en glittrande Donau i kvällsskymningen.
Wien är Stephansdom med sin gotiska katedral och utsirade torn, anrika restauranger med svartklädda kypare som serverar wienerschnitzel eller knödl, Gustav Klimts födelsestad och sjudande, livliga kaféer med ett utbud av bakverk och kakor som är en konditors dröm. Det är inte för inte som croissanten faktiskt stammar ifrån Österrike. Här finns sagoslottet Schönbrunn med sina makalösa rum – en gång hem för Habsburska ätten – och dess trädgård, där man under sommaren kan lyssna på konserter under en stjärnfylld natthimmel. På vintern fylls staden av sagolika julmarknader och punschstånd i varje gathörn. Wien är möten, människor och musik.

Jag står inne i en labyrint.
Omgiven av höga grönskande buskar på alla sidor befinner jag mig på en smal grusgång med ogenomträngliga murar av växtlighet på sidorna som effektivt uppslukar alla ljud. Trots att jag på ett ungefär vet hur en labyrint fungerar, tar det inte lång stund innan jag går vilse. Gångarna leder kors och tvärs, då och då tränger uppsluppna och ibland lätt nervösa skratt genom bladverket från andra som är lika vilsna som jag. En lätt dimma eller regndis svävar upp från markerna och gör det hela ännu mer svårt att urskilja som om jag kliver runt i ett drömliknande landskap. Labyrintens gåta gäckar alla som vågat kliva in mellan dess väggar.

Den ursprungliga labyrinten byggdes mellan 1698 och 1740 och bestod av fyra delar med en upphöjd paviljong där man kunde stå och blicka ut över konstruktionen. Den nuvarande är dock en rekonstruktion av den gamla, men på exakt samma plats strosade alltså en gång i tiden den kejserliga familjen. Vi är ute vid Schönbrunn och det är i slottets trädgård som labyrinten återfinns. Sol och skugga faller i ett besynnerligt växelspel över grusgångarna. Regnet skapar ett gyllene dis som sveper in världen i ett moln av silver. Jag bländas för en sekund och sätter handen framför ögonen. Plötsligt är det förbluffande lätt att tycka sig se en hastig skymt av en fåll av en barockklänning eller ett parasoll som försvinner in i skuggorna, ett avlägset skratt som härstammar från en annan tid. Ett annat århundrade.

Det är lite som med Paris – kärlek vid första ögonkastet. Wien är fjärde stoppet på en tågluff tvärs genom Europa. Vi har hunnit avverka bland annat Berlin, Krakow och Budapest när vi kommer till Österrikes huvudstad sent på kvällen. Med åren har jag lärt mig knepen att hitta billiga men bra hotell och har bokat i förväg även den här gången. Det visar sig att hotellet ligger mitt i Österrikes blygsamma motsvarighet till Red Light District med lättklädda damer. Det manliga resesällskapet är förtjust. Boendet visar sig vara utmärkt.

Första kvällen hittar vi också till restaurang Bieriger, Schwegerstraße 37. Vilket bekräftar ryktet om att portionerna i Wien kan överträffa både de man serveras i Tyskland och på amerikanska Diners i USA. Maten är mycket god, atmosfären gemytlig och bordsgrannarna, tvättäkta Wien-bor, pratar på och undrar vart vi ska vidare efter Wien (till Venedig). Resesällskapet (fransman) är den som är hungrig, i början såg han förfärad ut över maträtternas storlek men efter ett par kvällar i Berlin är han härdad. Jag säger till kyparen att jag vill ha något litet och tänker mig revbensspjäll, alltså några få stycken med en sås som man får i Sverige. När min mat kommer in gapskrattar resten av restaurangen som har hört ordväxlingen högt. Bilden nedan hämtad från restaurangens hemsida illustrerar tydligt varför. Det är inga små portioner som serveras.

Wien är konstnären Gustav Klimts födelsestad, hans vackra tavlor finns att beskåda bland annat på museet Belvedere, varav den mest berömda är ”Kyssen” som modedesignern och troligen också hans älskarinna Emilie Flöge lär ha stått modell för. För den som vill se äldre föremål finns Venus från Willendorf – en gåtfull kvinnostatyett som är över 20 000 år gammal – på Naturhistoriska museet (Naturhistorisches Museum). En plats som i sina stora samlingar även inhyser ett dinosaurieskelett, Stellers sjöko, en stor samling meteoriter och där man kan strosa runt i timmar en regnig eftermiddag.

Missa inte heller museet tillägnat den österrikiska kejsarinnan Elisabeth ”Sisi” ursprungligen av Bayern som var gift med Frans Josef I av Österrike, museet är inhyst i de gamla kejserliga lägenheterna, men det mest intressanta är hennes fascinerande historia och liv. Det går att se var Mozart bodde och besöka Beethovens museum, vandra runt på samma gator som Haydn och Chopin. En bit Sachertårta på anrika kafé Sacher med aprikosmarmelad och den bittra, mörka chokladglasyren som smälter i munnen är värd både priset och turistträngseln. Och för den ikoniska wienerschnitzeln som i sin tur troligen kom till Österrike på 1800-talet från Italien och deras version cotoletta alla Milanese – om detta tvista de lärde – rekommenderas restaurang Figlmüller på Bäckerstraße. En förtjusning jag faller för är alla små smörgåsar/sandwichar österrikarna är så förtjusta i och som man kan köpa till lunch. Man köper lite olika varianter och sköljer ner det med ett glas öl eller vin. Här rekommenderas till exempel Trzesniewski på Dorotheergasse 1. Lyxvarianter finns även på en annan anrik restaurang Zum Schwarzen Kameel, där ett tips är att skippa restaurangen och hänga i baren.

Österrike är en formidabel smältdegel av kulturer och utländska influenser och har en minst sagt brokig historia. De äldsta spåren går tillbaka till stenålder, 20 000–30 000 f Kr. Från 1276 styrdes landet av den mäktiga ätten Habsburg och har historiskt sett haft tajta band med Ungern, som även tillhört nationen Österrike-Ungern (den österikisk-ungerska dubbelmonarkin bildades 1867) fram till första världskrigets slut då länderna splittrades. Idag bor det cirka 8,7 miljoner människor i Österrike varav cirka 1,7 miljoner i huvudstaden. 

Överallt är musiken ett återkommande tema när du är i Wien. Konsten, dansen, museerna, människorna, musiken, skönheten. Och konserter kan du gå på lite överallt, vilket vi också gör. Kommer man hit på vintern byter Wien kostym och klär sig i vinterskrud. Rykande het punsch serveras i gathörnen, glittrande glaskulor, skira änglar, trähantverk och äpplen doppade i vit och mörk choklad syns på julmarknaderna. Wien i december är som en snökula, som att kliva in i Tjajkovskijs Nötknäpparsaga. Då glittrar ljusen från hundratals juldekorationer i luften längs shoppinggatan Kärnter strasse. Det doftar av pepparkakor, varm punsch och smält ost, raclette. Medan dragna hästvagnar kör förbi med turister som fotograferar allt de ser ringer kyrkklockorna genom snödiset.
För mer om julmarknaderna: https://www.svd.se/staden-som-tar-julstamning-pa-allvar

Men tillbaka till Wien i augusti när vi är där.
Tonerna av Johann Strauss strävar upp genom den blå skymningen under sommarkvällens himmel. Jag har hittat ut ur labyrinten och sitter på en liten bar vid Habsburgerstrasse med en öl. Svagt hörs tonerna av Strauss, Mozart, Haydn, Beethoven ur mörkret och högtalarna. Det är som om de hade förvandlats till eldflugor där ute som tränger igenom sorl, prat och skratt.

Wien är skönhet, kärlek, sorg, poesi, skratt, gråt.

Om Paris är en oförglömlig sång av Edith Piaf är Wien som de första mjukt svävande, förväntansfulla stroferna i Strauss ”An der schönen blauen Donau” en varm julikväll.

Oförglömlig och evig under stjärnorna.

Orden myntades av en herre som hette Tomáš Masaryk, filosof och politiker, som blev Tjeckoslovakiens förste president 1920. Masaryk var filosofiprofessor vid Praguniversitetet och hade kämpat för Tjeckoslovakiens självständighet från Österrike-Ungern under hela sitt liv. Det gav insikt. Han visste att diktatorer är verbalt begåvade och karismatiska människor som har förmåga att förleda och förföra med ord. Som kan bli livsfarliga genom sin retorik.
Men som alltid förlorar i slutändan.

Det är en otroligt varm eftermiddag i augusti och svetten rinner längs med ryggraden. Vi har varit på resande fot i ett par dagar, lyckats få visum i Riga för i Sverige har inte Belarus/Vitryssland någon ambassad, och det märks tydligt att det är en diktatur vi ska till. I den märkliga staden Minsk väntar soldränkta gator. Tomma nästan öde kvarter i staden som sover under slutna men alltid vaksamma ögonlock. Storslagna byggnader som är vackra i all sin bisarrhet och som för tankarna till hur det troligen såg ut i Tyskland under tredje riket och Hitler. Det som byggs är pampigt, i postsovjetisk anda och den lilla människan, individen, försvinner och går vilse någonstans bland dessa jättelika avenyer och gator likt en flyende skugga som uppslukas av mörkret. Som det tenderar att vara i totalitära regimer. Det finns inte en papperslapp eller tiggare så långt ögat når. Det vi ser är kulisser. Men de vi möter är fantastiska människor i diktaturens skugga.

Ett exempel; den gamla mannen som sopar gatan nedanför den röda kyrkan St Simeon & St Elenas kyrka. Ansiktet är fårat och händerna arbetsmärkta och rynkiga, det är 26 grader varmt men han fortsätter enträget sitt arbete i hettan. Dammet yr i luften. Kyrkan är en av sevärdheterna på Nezalezhnasti eller Indepedence square. En svart staty av Lenin, som en gång i tiden var den högsta statyn av honom i hela Sovjetunionen bevakar regeringsbyggnaden. 
Vi vandrar vidare och så plötsligt hamnar vi där, vid KGB:s högkvarter vid Independence Avenue, i hörnet från Komsomolskaya Street. En byggnad som sover med släckta mörka fönster och som jag trodde skulle utstråla något oerhört ondskefullt med tanke på vad som försiggått/försiggår bakom väggarna. Men som i realiteten bara är en byggnad. En torr, grå, byggnad.

I slutet av maj greps regimkritiske journalisten Roman Protasevitj och hans flickvän juridikstudenten Sofia Sapega sedan flygplanet de färdades på, ett Ryanair-plan, tvingats ner på order av president Lukasjenko, i en uppmärksammad flygkapning i Minsk. Protesterna i Belarus har ökat sedan 2020 i takt med att president Aleksandr Lukasjenko slår ned allt hårdare mot sin befolkning. Demonstranter misshandlas av säkerhetsstyrkor, människor grips och sätts i fängelse. Protesterna började i samband med valet i augusti i fjol och har fortsatt att eskalera. Uppgifter om tortyr, misshandel, våldtäkter och godtyckliga fängslanden är något som det internationella samfundet blundar för.

När vi var i Belarus mötte vi fantastiska människor. Människor som oss med barn, föräldrar, syskon, älskade, familjer, vänner, som vill leva, älska, dö, ha det bästa för sina barn, skratta och gråta men göra det som fria medborgare.

Det är en skam för hela världen att de inte kan göra det.

Den där varma augustidagen stod vi utanför KGB:s högkvarter och tittade upp mot den fruktade säkerhetspolisens kontor. Såg en kvarleva som borde ha försvunnit för länge sedan och som varje dag den existerar är ett nederlag för EU, FN och världen.

Det är viktigt att genomskåda en diktators knep.
Att inse att diktatorer störtas, att vissa inte har och aldrig kommer att få någon makt igen. Det finns en ände på våld, tortyr och folkmord. Om världssamfundet reagerar i tid och för en gångs skull gör någonting som verkligen sätter press på en förtryckarregim finns det chans för friheten och rättvisan att segra.
Det finns våld. Det finns mörker.
Men sanningen segrar – till sist. Tyranner förlorar sin makt. Det visste redan Masaryk.

”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt”… (Odysséen)

Det är en mörk och blåsig natt. Kanske är det på sommaren, mer troligt på vintern. Det är en plats långt ifrån stadens gatlyktor och elektriska ljus, på en slätt med kort nervissnat fjolårsgräs där frosten har kommit, skuggorna är långa och civilisationen känns avlägsen. Inte en människa finns i närheten, det är riktigt sent, långt efter midnatt.
Men den som vandrar om natten är inte ensam.
Lyfter man blicken uppåt så är det ett sällsamt skådespel som pågår. Himlen liknar mörk sammet och är full med miljoner miljarder gnistrande stjärnor. De avlägsna ljusen förtrollar och lockar. Vinden stillnar tillfälligt, dör ut. Den som betraktar stjärnorna betraktar också oändligheten. Ett uråldrigt okänt hav på vilket vi fortfarande färdas som primitiva resenärer.

Människor har genom alla tidsåldrar och kulturer blickat upp på och fascinerats av stjärnhimlen. De som kom före oss såg bilder, djur, mytologiska väsen, gudar i dessa konstellationer av ljuspunkter och försökte tyda vad de såg. Redan för flera tusen år sedan observerade man månens faser och planeternas rörelser. Men utforskandet av universum har gått framåt med stormsteg de senaste seklerna. Människan har åkt till och gått på månen. Nyligen landade rymdsonden Perseverance (Uthållighet) på planeten Mars, för att leta efter spår av eventuellt tidigare liv vid Jezerokratern.  Resan genom rymden tog sex månader och farkosten tillryggalade cirka 470 miljoner kilometer. Tanken svindlar.

Det är något märkligt med universum, för trots att man känner sig så otroligt liten och ensam när man tittar upp mot natthimlen, är just denna oändlighet trösterik. Den visar att vi är del av något större, något främmande, något uråldrigt som i mångt och mycket är obegripligt. Men det ställer också i stark kontrast till hur ynkliga många av våra små problem, bekymmer och oro egentligen är.

Jag minns att jag som tonåring kom över en bok om Albert Einsteins relativitetsteori, fascinerande, nästan omöjlig att förstå, men i den beskrivs experiment med atomur. Atomur som skickats upp med flygplan som far runt jorden jämförs med atomur som stått stilla på jorden och resultatet är skillnader i tid. De atomur som färdats med flygen har gått långsammare än de som varit kvar på jorden. Vilket visar att tiden inte är konstant.  Vilket visar hur lite vi fortfarande känner till om den värld och det universum vi lever i.

Astronomen och författaren Peter Nilson som dog alldeles för ung skrev ett antal helt fantastiska böcker; Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar där han i korta essäer utforskar just universum och rymden men även skriver om människans historia och jordens utveckling.

”Människans tid, några tusen år som vi kallar historia, skall en gång dra förbi som en ljusglimt i ett väldigt mörker. Bara där, under några fattiga år i tiden, ligger alla dessa årmiljarder utbredda inför ögon som kan överblicka dem, hos varelser som kan fatta eller åtminstone ana vad som hände. Vad väntar sedan? Kan ljusglimten vara början på något helt annat, ett äventyr som en gång förvandlar universum?”

Jag sitter som klistrad framför tv:n vid landningen av rymdsonden. Ser de första bilderna från Mars som skickas tillbaka till jorden. Kanske kan Perseverance bidra en smula till ökad kunskap, kanske kan den till och med hitta bevis på att det en gång fanns liv på den numera döda planeten. Sedan går jag ut i natten och går längs öde gator i staden och det är stjärnklart och vindstilla och pandemistängt och jag tittar uppåt mot himlen där månen syns och stjärnorna lyser.
Avlägsna världar bortom Vintergatan i ett oändligt evigt hav. Och det grydde till dag men vi seglar ständigt…

”Neapel är inte Italien!”
Italienaren jag träffar på flygplatsen viftar upprört med händerna:
”Rom ja, Florens ja, men Neapel, det är något helt annat.”

Det är inte första gången jag hör följande åsikt. Och det stämmer. Neapel är något helt annat. Det är hetta, färger, liv och död i vulkanens skugga, gula citroner, turkosblått hav, Pulcinellafigurer och gycklare. Litet grann som pizzan, Margherita som föddes här. En blandning av kulturer, spanskt, franskt och grekiskt inflytande. Trafikkaos, sopberg och maffian Camorran. Ytterligheternas stad.

Det märks redan när jag tar en taxi från centralstationen till det lilla familjeägda B&B mitt inne i röran som utgör Centro Storico, Gamla stan och där jag ska bo. Taxichauffören sjunger napolitanska sånger kör som om det gällde livet i de små kullerstensgränderna och stannar till för att fråga om vägen  innan gränden blir så smal att bilen fastnar. Hela gatan engagerar sig, en chic italienska i klänning på vespa, en gammal dam som kommer ut ur köket ur sin basso efter att ha lagat mat. Diskussioner utbryter.

”Vico dei Maiorani? Den ligger där nere, det är bara att fortsätta i tio meter till, Bella”, envisas den gamla damen och pekar.

Sagt och gjort, jag tar min väska nerför gatan, hittar snart en obskyr port som är låst. Inte mycket för världen. När ägaren slutligen kommer, tjugo minuter försenad, kliver jag in i ett utsmyckat palats från renässansen. Det är sinnebilden för Neapel. Bakom de slitna fasaderna och sopbergen göms glittrande juveler. En grekisk amfiteater och hus där berömdheter som Goethe, H C Andersen och Oscar Wilde bott. Palats, hantverkare och lokala små restauranger där all mat smakar som om de kommer direkt från en trestjärnig Michelinrestaurang. Smutsiga gator leder fram till palmkantade boulevarder. Helgonbilder smyckade med blommor och ljus jämsides vinbarer. Staden byter ansikte för varje kvarter, ena stunden är du i Paris i nästa Marrakesh.

Det är inte för inte som pizzan föddes här.

Enligt sägnen så skapades pizza Marinara redan på 1700-talet men innehöll ingen fisk utan tomat, vitlök, olivolja och oregano. Namnet fick den på grund av att den var en favorit hos hungriga fiskare. Margherita, den mest kända av alla pizzasorter, skapades 1889 av bagaren Raffaele Esposito inför det stundande kungaparets besök. Raffaele ville fjäska in sig och komponerade därför en pizza med tomatsås, mozzarella och basilika, rött, vitt och grönt, den italienska flaggan. Som kronan på verket döpte han den till Margherita, efter drottningen.

”Att hålla diet i den här stan är omöjligt. Restaurangerna är billiga och du kan kliva in på vilken trattoria som helst och äta en god middag. En riktig pizzabagare förbereder pizzadegen minst 24 timmar innan så att den ska jäsa ordentligt”, säger Fabrizio D’Aniello som driver ett hotell och är född och uppväxt i Neapel.

Han visar oss runt via dei Tribunali med alla träsnidare, hantverksbutiker och affärer som säljer allt från billiga turistprylar till Pulcinelladockor. Pulcinella är en skojare, en gycklare i svart mask och vita kläder som är speciell för Neapel. Alla stannar till och hälsar trots trafiken.

Neapel är staden som alltid kämpat mot övermakten, spanska vicekungar, italienska furstar, franska kungar. Ett av senare tiders gissel är maffianätverket Camorran som journalisten Roberto Saviano skildrar i sin bok Gomorra. Men människorna har alltid hållit ut. Och stan var länge ett vallfärdsmål för europeiska upplysningsmän och författare. Under andra världskriget belägrades Neapel av nazisterna men napolitanarna gjorde motstånd, tog till vapen och kastade ut dem, långt innan de allierade hunnit fram.

”Neapel är speciellt, det är människorna som gör stan så speciell. Man känner sig levande här. Vi har en speciell inställning till livet och döden. Döden ses som något naturligt, ingenting som man är rädd för”, säger D’Aniello.  

Överallt finns minnen från det förflutna. Under den nya stans gator och gränder vilar resterna av den antika, delar av en amfiteater som länge tjänade som garage, romerska akvedukter, en bomb från andra världskriget. Napolitanarna hämtade sitt vatten från vattencisterner djupt under jorden under århundraden men efter en koleraepidemi byggdes ett nytt vattensystem. Fortfarande finns cisternerna kvar. Vi går under markytan genom fuktiga grottor medan guiden Andrea visar oss runt i Napoli Sotterranea. Tränger igenom tunnlar som är 50 centimeter smala och flera hundra meter långa i becksvart mörker med bara stearinljus i händerna. Strosar under romerska akvedukter och tittar upp i gamla brunnschakt där solljuset faller ner. Några amerikanska turister fnissar nervöst. Det här är absolut ingenting för klaustrofobiker. Andrea pekar på en sönderrostad hjälm och en gammal leksaksbil från 1940-talet som ligger mitt i en hög nerrasade stenar.

”I tunnlarna sökte motståndsmän och hela familjer skydd under andra världskriget för att komma undan bombningarna. Neapel var en av de mest utsatta städerna och många bodde här nere i veckor”, berättar han.

Efter 90 minuter känns det som en lättnad att komma ut i solen. Men döden är ständigt närvarande i skuggan av Vesuvius. Det antika Pompeji, stan som täcktes av aska under vulkanens utbrott 79 f Kr är ett av världens mest besökta turistmål. Här ligger gatorna öde i ljuset och hettan. Det är som att kliva in i en tidsmaskin och hamna i en förstenad stad. Hus och villor är övergivna, tittar man in genom öppningarna ser man en bagares ugnar, vällustiga bilder målade på väggarna i en bordell, en rik köpmans innergård, en amfiteater, gladiatorskolan. Det enda som saknas är invånarna. Det finns några få kvar, de ser vi i speciella glasmontrar.  Avgjutningar av de människor och djur som hittades i hus och på gator och som överraskades och aldrig hann undan vulkanutbrottet.  En människa vi ser täcker ansiktet med händerna för att skydda sig mot pimpstenen som regnade ner. En katastrof frusen i tiden.

Den slumrande vulkanen, vackra Neapelbukten, Capri och Amalfikusten ser man bäst uppifrån stadsdelen Vomero som är Neapels högsta punkt. Medelhavet glittrar i solen och värmen är tryckande. Ett stenkast från Castel d’Elmo har Enzo De Paola sin lilla ateljé fylld med vackra smycken. Han är tredje generationen kamétillverkare och bjuder in mig på ett glas citronsaft och vill visa sina kaméer med motiv hämtade från grekisk mytologi, romerska fresker förutom de traditionella kvinnohuvudena.

”Jag lärde mig yrket av min morfar, men jag gick i skola också för att bemästra tekniken. Min far arbetade här före mig. Snäckorna beställer vi från särskilda delar av världen. Sedan får vi fram de olika färgerna genom att rista fram det vita snäckskalet. En kamé kan ta flera dagar att slutföra”, säger De Paola.

Jag frågar om han har några barn och han berättar stolt att han har en son. Men när jag frågar om sonen ska följa i samma fotspår skrattar han bara och skakar på huvudet.

”Det är inte samma sak nuförtiden han har andra intressen och han är fortfarande väldigt ung. Men visst vore det roligt om han fortsatte traditionen.”

På kvällen sitter vi på en liten uteservering nära havet. Ett sammetslent mörker har fallit och månen lyser över Neapel. På gatorna susar vesporna förbi i skytteltrafik. En italienska tar in tvätten hon hängt på tork. Från gatan hörs fiolmusik. Den svaga doften av mogna citroner når oss med vinden. Restaurangen är fullsatt och volymen hög. Vi får våra enorma pizzor och en hel flaska vin för under hundralappen. Smält mozzarella, söta körsbärstomater och färsk basilika. Himmelskt. Amalfikusten ligger bara ett stenkast bort. Se Neapel och sedan dö är ett gammalt uttryck.

Anna Rossi som är student i stan skrattar.
”Det är för att efter Neapel fanns inget vackrare att se”, säger hon.

Trots trafiken och bergen av sopor anar jag havet långt borta. Och är beredd att hålla med.