”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt”… (Odysséen)

Det är en mörk och blåsig natt. Kanske är det på sommaren, mer troligt på vintern. Det är en plats långt ifrån stadens gatlyktor och elektriska ljus, på en slätt med kort nervissnat fjolårsgräs där frosten har kommit, skuggorna är långa och civilisationen känns avlägsen. Inte en människa finns i närheten, det är riktigt sent, långt efter midnatt.
Men den som vandrar om natten är inte ensam.
Lyfter man blicken uppåt så är det ett sällsamt skådespel som pågår. Himlen liknar mörk sammet och är full med miljoner miljarder gnistrande stjärnor. De avlägsna ljusen förtrollar och lockar. Vinden stillnar tillfälligt, dör ut. Den som betraktar stjärnorna betraktar också oändligheten. Ett uråldrigt okänt hav på vilket vi fortfarande färdas som primitiva resenärer.

Människor har genom alla tidsåldrar och kulturer blickat upp på och fascinerats av stjärnhimlen. De som kom före oss såg bilder, djur, mytologiska väsen, gudar i dessa konstellationer av ljuspunkter och försökte tyda vad de såg. Redan för flera tusen år sedan observerade man månens faser och planeternas rörelser. Men utforskandet av universum har gått framåt med stormsteg de senaste seklerna. Människan har åkt till och gått på månen. Nyligen landade rymdsonden Perseverance (Uthållighet) på planeten Mars, för att leta efter spår av eventuellt tidigare liv vid Jezerokratern.  Resan genom rymden tog sex månader och farkosten tillryggalade cirka 470 miljoner kilometer. Tanken svindlar.

Det är något märkligt med universum, för trots att man känner sig så otroligt liten och ensam när man tittar upp mot natthimlen, är just denna oändlighet trösterik. Den visar att vi är del av något större, något främmande, något uråldrigt som i mångt och mycket är obegripligt. Men det ställer också i stark kontrast till hur ynkliga många av våra små problem, bekymmer och oro egentligen är.

Jag minns att jag som tonåring kom över en bok om Albert Einsteins relativitetsteori, fascinerande, nästan omöjlig att förstå, men i den beskrivs experiment med atomur. Atomur som skickats upp med flygplan som far runt jorden jämförs med atomur som stått stilla på jorden och resultatet är skillnader i tid. De atomur som färdats med flygen har gått långsammare än de som varit kvar på jorden. Vilket visar att tiden inte är konstant.  Vilket visar hur lite vi fortfarande känner till om den värld och det universum vi lever i.

Astronomen och författaren Peter Nilson som dog alldeles för ung skrev ett antal helt fantastiska böcker; Stjärnvägar, Rymdljus och Solvindar där han i korta essäer utforskar just universum och rymden men även skriver om människans historia och jordens utveckling.

”Människans tid, några tusen år som vi kallar historia, skall en gång dra förbi som en ljusglimt i ett väldigt mörker. Bara där, under några fattiga år i tiden, ligger alla dessa årmiljarder utbredda inför ögon som kan överblicka dem, hos varelser som kan fatta eller åtminstone ana vad som hände. Vad väntar sedan? Kan ljusglimten vara början på något helt annat, ett äventyr som en gång förvandlar universum?”

Jag sitter som klistrad framför tv:n vid landningen av rymdsonden. Ser de första bilderna från Mars som skickas tillbaka till jorden. Kanske kan Perseverance bidra en smula till ökad kunskap, kanske kan den till och med hitta bevis på att det en gång fanns liv på den numera döda planeten. Sedan går jag ut i natten och går längs öde gator i staden och det är stjärnklart och vindstilla och pandemistängt och jag tittar uppåt mot himlen där månen syns och stjärnorna lyser.
Avlägsna världar bortom Vintergatan i ett oändligt evigt hav. Och det grydde till dag men vi seglar ständigt…

”Neapel är inte Italien!”
Italienaren jag träffar på flygplatsen viftar upprört med händerna:
”Rom ja, Florens ja, men Neapel, det är något helt annat.”

Det är inte första gången jag hör följande åsikt. Och det stämmer. Neapel är något helt annat. Det är hetta, färger, liv och död i vulkanens skugga, gula citroner, turkosblått hav, Pulcinellafigurer och gycklare. Litet grann som pizzan, Margherita som föddes här. En blandning av kulturer, spanskt, franskt och grekiskt inflytande. Trafikkaos, sopberg och maffian Camorran. Ytterligheternas stad.

Det märks redan när jag tar en taxi från centralstationen till det lilla familjeägda B&B mitt inne i röran som utgör Centro Storico, Gamla stan och där jag ska bo. Taxichauffören sjunger napolitanska sånger kör som om det gällde livet i de små kullerstensgränderna och stannar till för att fråga om vägen  innan gränden blir så smal att bilen fastnar. Hela gatan engagerar sig, en chic italienska i klänning på vespa, en gammal dam som kommer ut ur köket ur sin basso efter att ha lagat mat. Diskussioner utbryter.

”Vico dei Maiorani? Den ligger där nere, det är bara att fortsätta i tio meter till, Bella”, envisas den gamla damen och pekar.

Sagt och gjort, jag tar min väska nerför gatan, hittar snart en obskyr port som är låst. Inte mycket för världen. När ägaren slutligen kommer, tjugo minuter försenad, kliver jag in i ett utsmyckat palats från renässansen. Det är sinnebilden för Neapel. Bakom de slitna fasaderna och sopbergen göms glittrande juveler. En grekisk amfiteater och hus där berömdheter som Goethe, H C Andersen och Oscar Wilde bott. Palats, hantverkare och lokala små restauranger där all mat smakar som om de kommer direkt från en trestjärnig Michelinrestaurang. Smutsiga gator leder fram till palmkantade boulevarder. Helgonbilder smyckade med blommor och ljus jämsides vinbarer. Staden byter ansikte för varje kvarter, ena stunden är du i Paris i nästa Marrakesh.

Det är inte för inte som pizzan föddes här.

Enligt sägnen så skapades pizza Marinara redan på 1700-talet men innehöll ingen fisk utan tomat, vitlök, olivolja och oregano. Namnet fick den på grund av att den var en favorit hos hungriga fiskare. Margherita, den mest kända av alla pizzasorter, skapades 1889 av bagaren Raffaele Esposito inför det stundande kungaparets besök. Raffaele ville fjäska in sig och komponerade därför en pizza med tomatsås, mozzarella och basilika, rött, vitt och grönt, den italienska flaggan. Som kronan på verket döpte han den till Margherita, efter drottningen.

”Att hålla diet i den här stan är omöjligt. Restaurangerna är billiga och du kan kliva in på vilken trattoria som helst och äta en god middag. En riktig pizzabagare förbereder pizzadegen minst 24 timmar innan så att den ska jäsa ordentligt”, säger Fabrizio D’Aniello som driver ett hotell och är född och uppväxt i Neapel.

Han visar oss runt via dei Tribunali med alla träsnidare, hantverksbutiker och affärer som säljer allt från billiga turistprylar till Pulcinelladockor. Pulcinella är en skojare, en gycklare i svart mask och vita kläder som är speciell för Neapel. Alla stannar till och hälsar trots trafiken.

Neapel är staden som alltid kämpat mot övermakten, spanska vicekungar, italienska furstar, franska kungar. Ett av senare tiders gissel är maffianätverket Camorran som journalisten Roberto Saviano skildrar i sin bok Gomorra. Men människorna har alltid hållit ut. Och stan var länge ett vallfärdsmål för europeiska upplysningsmän och författare. Under andra världskriget belägrades Neapel av nazisterna men napolitanarna gjorde motstånd, tog till vapen och kastade ut dem, långt innan de allierade hunnit fram.

”Neapel är speciellt, det är människorna som gör stan så speciell. Man känner sig levande här. Vi har en speciell inställning till livet och döden. Döden ses som något naturligt, ingenting som man är rädd för”, säger D’Aniello.  

Överallt finns minnen från det förflutna. Under den nya stans gator och gränder vilar resterna av den antika, delar av en amfiteater som länge tjänade som garage, romerska akvedukter, en bomb från andra världskriget. Napolitanarna hämtade sitt vatten från vattencisterner djupt under jorden under århundraden men efter en koleraepidemi byggdes ett nytt vattensystem. Fortfarande finns cisternerna kvar. Vi går under markytan genom fuktiga grottor medan guiden Andrea visar oss runt i Napoli Sotterranea. Tränger igenom tunnlar som är 50 centimeter smala och flera hundra meter långa i becksvart mörker med bara stearinljus i händerna. Strosar under romerska akvedukter och tittar upp i gamla brunnschakt där solljuset faller ner. Några amerikanska turister fnissar nervöst. Det här är absolut ingenting för klaustrofobiker. Andrea pekar på en sönderrostad hjälm och en gammal leksaksbil från 1940-talet som ligger mitt i en hög nerrasade stenar.

”I tunnlarna sökte motståndsmän och hela familjer skydd under andra världskriget för att komma undan bombningarna. Neapel var en av de mest utsatta städerna och många bodde här nere i veckor”, berättar han.

Efter 90 minuter känns det som en lättnad att komma ut i solen. Men döden är ständigt närvarande i skuggan av Vesuvius. Det antika Pompeji, stan som täcktes av aska under vulkanens utbrott 79 f Kr är ett av världens mest besökta turistmål. Här ligger gatorna öde i ljuset och hettan. Det är som att kliva in i en tidsmaskin och hamna i en förstenad stad. Hus och villor är övergivna, tittar man in genom öppningarna ser man en bagares ugnar, vällustiga bilder målade på väggarna i en bordell, en rik köpmans innergård, en amfiteater, gladiatorskolan. Det enda som saknas är invånarna. Det finns några få kvar, de ser vi i speciella glasmontrar.  Avgjutningar av de människor och djur som hittades i hus och på gator och som överraskades och aldrig hann undan vulkanutbrottet.  En människa vi ser täcker ansiktet med händerna för att skydda sig mot pimpstenen som regnade ner. En katastrof frusen i tiden.

Den slumrande vulkanen, vackra Neapelbukten, Capri och Amalfikusten ser man bäst uppifrån stadsdelen Vomero som är Neapels högsta punkt. Medelhavet glittrar i solen och värmen är tryckande. Ett stenkast från Castel d’Elmo har Enzo De Paola sin lilla ateljé fylld med vackra smycken. Han är tredje generationen kamétillverkare och bjuder in mig på ett glas citronsaft och vill visa sina kaméer med motiv hämtade från grekisk mytologi, romerska fresker förutom de traditionella kvinnohuvudena.

”Jag lärde mig yrket av min morfar, men jag gick i skola också för att bemästra tekniken. Min far arbetade här före mig. Snäckorna beställer vi från särskilda delar av världen. Sedan får vi fram de olika färgerna genom att rista fram det vita snäckskalet. En kamé kan ta flera dagar att slutföra”, säger De Paola.

Jag frågar om han har några barn och han berättar stolt att han har en son. Men när jag frågar om sonen ska följa i samma fotspår skrattar han bara och skakar på huvudet.

”Det är inte samma sak nuförtiden han har andra intressen och han är fortfarande väldigt ung. Men visst vore det roligt om han fortsatte traditionen.”

På kvällen sitter vi på en liten uteservering nära havet. Ett sammetslent mörker har fallit och månen lyser över Neapel. På gatorna susar vesporna förbi i skytteltrafik. En italienska tar in tvätten hon hängt på tork. Från gatan hörs fiolmusik. Den svaga doften av mogna citroner når oss med vinden. Restaurangen är fullsatt och volymen hög. Vi får våra enorma pizzor och en hel flaska vin för under hundralappen. Smält mozzarella, söta körsbärstomater och färsk basilika. Himmelskt. Amalfikusten ligger bara ett stenkast bort. Se Neapel och sedan dö är ett gammalt uttryck.

Anna Rossi som är student i stan skrattar.
”Det är för att efter Neapel fanns inget vackrare att se”, säger hon.

Trots trafiken och bergen av sopor anar jag havet långt borta. Och är beredd att hålla med.

En gång i tiden, som barn, var nyårsafton magisk. 
Det var en dag som gick i festens tecken. En dag då själva tiden betedde sig konstigt, då det gamla året upphörde vid tolvslaget och försvann och ett nytt tar sin början. Ring ut det gamla, ring in det nya.

Vi klädde alltid upp oss och åt gott (i början delvis julbord) men så småningom saker som små minipizzor, krustader fyllda med svampstuvning, ostar, delikatesser, exotisk frukt och föräldrarna drack champagne och vi barn drack cider, men när jag blev lite äldre fick man prova lite, lite i glaset och jag tyckte det var förfärligt och smakade tvål. Det var alltid Louis Roederer Carte blanche som införskaffades enligt tradition. Pappa sköt upp raketer i trädgården vid tolvslaget, inga dyra vräkiga saker, men några stycken som sattes i flaskor som noggrant ställdes ner i snön och tändes på. Ja för i min barndom var det nästan alltid snö och minusgrader, trädgården var ett vitt landskap och skogen som låg alldeles runt knuten hade klätt sig i vinterskrud. Mamma och jag kom ut för att titta men annars stod vi inne i värmen med SVT:s direktsändning från Skansen och nyårsklockorna på i bakgrunden. Man åt ett äpple, enligt familjetraditionen, för att hålla sig frisk resten av året. Hela himlen brukade fyllas av blixtrande fyrverkerier som dansande stjärnor. Skogen vilade mörk och dolsk i bakgrunden och jag brukade föreställa mig det gamla året som en gammal man som tyst smög iväg och gjorde plats för det nya. Jag hade livlig fantasi.

Som lite äldre var nyårsafton en dag för fest med kompisar, jag minns särskilt ett tillfälle i gymnasiet då vi samlades hemma hos en väninna, gjorde egen pizza, pratade om killar drack alldeles för mycket vin och hade skitkul. På det följde år som student i Uppsala och en rad nyårsaftnar som av någon anledning förblivit lätt suddiga och inte lämnat något bestående avtryck. Långsamt började jag känna att nyårsafton inte var så magisk som jag alltid tyckt, utan lätt överreklamerad, då folk drack för mycket och snarare blev en källa till ångest; ”Vad ska du göra på nyår?” ”Jag har inte blivit inbjuden till någon fest” ”Finns det någon fest vi kan våldgästa” ”Man kan ju INTE sitta själv på NYÅR”. Så är det många, många som känner varje år.
Jag blev antinyår. Jobbade som vikarie inom mediebranschen och hade inget emot att tillbringa nyårsafton på TT:s nattredaktion, flera gånger tillsammans med min parhäst Lasse, han bevakade utrikesnyheter och jag inrikes. En nyår jobbade jag till kvart i tolv på en redaktion, skålade i sherry och gick hem genom snömodden i Gamla Stan till sängen. Det var på något sätt befriande. De senaste åren har en av mina närmaste väninnor haft fest och hon anordnar riktigt roliga fester där stämningen är på topp, men jag har aldrig riktigt återfått känslan jag hade som barn.

I år ser nyårsafton annorlunda ut.
Det tror jag det kommer göra för många.

Det har varit ett mörkt år och jag är inte ledsen över att se det försvinna iväg. Men det finns också små ljusglimtar i mörkret som det gäller att inte förlora ur sikte och det har funnits bra stunder även 2020. I år kommer nyårsafton troligen spenderas själv hemma vilket är helt ok. Det viktigaste överhuvudtaget är det som min mamma alltid sade; att vi lever och har hälsan, allt annat är oväsentligt. Så även om jag inte spenderar nyår med familj, nära och kära och vänner, så innebär det inte att de inte finns i mina tankar. Eller att de människor som inte längre finns ibland oss, varav en bidrog just till att min nyårsafton var magisk som barn, inte finns där och vandrar bredvid oss fanns vi inte kan se dem längre.
Tiden är besynnerlig just på nyårsafton. Det förflutna och framtiden flyter in i varandra vid tolvslaget. Och magin finns där fortfarande.

När jag vaknade ur oroliga drömmar fann jag mig förvandlad. Till en storögd turist i oändligt vackra Prag. En stad fylld av andra turister, historiska byggnader, gotiska skuggor och nattliga promenader i tomma gränder medan det astronomiska uret i rådhuset räknar ned timmarna.

Det är en mycket sen kväll i Prag. Jag vandrar ensam i hjärtat av gamla stan på regnvåta gator som blänker i skenet från ljusen, medan de vackra byggnaderna kastar sina långa skuggor över trottoaren. Floden Moldau är ett svart band längre bort i fjärran som anas svagt genom gatlyktornas sken. Jag passerar rådhuset med det berömda uret. Hör skratt och sorl från öppna barer där folk rör sig fram och tillbaka och stämningen är hög. De dricker grön Absint i små shotglas, röker cigarrer och cigaretter under den kolsvarta himlen och ljudet av hög musik når ända ut på gatan. Rökmolnen svävar i luften. Jag lämnar skratten och musiken bakom mig och strosar vidare genom märkligt ödsliga gränder tills jag når gatan Vězeňská. Det är midnatt. Byggnaderna som kantar området sover med slutna ögon. En kylig vind skär genom märg och ben, det är fortfarande bara april.
Plötsligt anas en skugga som rör sig framför mig med stora steg.
Den ser märkligt välbekant ut.

Prag är en turistmagnet, känt för sina konstmuseer och marionetteatrar, Karlsbron som löper över Moldau, magnifika Pragborgen som en gång i tiden var hemvist för kungarna av Böhmen och de gamla judiska kvarteren Josefov. Prag är god öl, vacker arkitektur, gotisk mystik, mysiga kaféer, gatumusikanter och den ökända konstnärsdrycken Absint (originalet innehöll bland annat malört). Men det finns också en annan sida, mer osynlig och dold under ytan. En värld där det absurda och surrealistiska har huvudrollerna. Där märkliga historier och sägner är något som finns i överflöd. Det är inte för inte som Prag är staden där författaren Franz Kafka föddes och levde. Och det är i hans anda som samma dag börjar…

12 timmar tidigare:
Jag står framför en upplyst monter inne i slottet i Prag eller Prazsky hrad. Guld och ädelstenar glittrar i ljuset. De böhmiska riksregalierna fångar ögat; kronan, riksäpplet och spiran.
Det är bara det att de är kopior. De riktiga regalierna förvaras i Sankt Vitus-katedralen, känd för sin gotiska arkitektur, i ett kassaskåp till vilket det finns sju nycklar. Bland de som har nycklar återfinns bland andra Tjeckiens president, landets premiärminister och Prags borgmästare respektive ärkebiskop. Samtliga sju nyckelbärare måste vara närvarande för att regalierna ska kunna flyttas vilket har skett exakt nio gånger under 1900-talet.
En historia som är så absurd så man undrar om den är sann.

Efter besöket på slottet strosar jag runt på måfå. Vädret är lite kyligt men luften klar, nakna grenar vajar på träden och solen tittar tillfälligt fram. Passerar Wenceslas torg där försäkringsbolaget som Kafka jobbade på hade sitt kontor, förbi platsen där han föddes Náměstí Franze Kafky 3, huset förstördes i en brand men originalbyggnadens ingång finns kvar. Fortsätter på vindlande gator tills jag kommer till Pinkas synagoga, en del av Judiska museet med minnesmärke över de cirka 80 000 tjeckiska judar som föll offer för nazismens vansinne, inklusive en hjärtskärande utställning med barnteckningar från Terezín (Theresienstadt). Nära museet hittar jag till den gamla judiska begravningsplatsen, Starý Židovský Hřbitov, som är en av de äldsta i Europa och vandrar runt bland tusentals judiska gravar. Det är ett virrvarr av gravstenar, enligt judisk sed fick inte gravar flyttas, vilket resulterade i att kropparna begravdes ovanpå varandra. En av de mest kända personerna som vilar här är rabbi Judah Loew ben Bezalel som dog 1609. Han ska, enligt legenden, ha skapat en golem av lera för att skydda judarna i staden från förföljelser.

Efter lunch fortsätter promenaden med ett besök på Franz Kafka-museet vid Malá Strana. Här kan besökaren se böcker, dagböcker och brev som Kafka skrev under sin livstid (1883–1924) och höra mer om hans bakgrund och liv. Men här finns också rum som inspirerats av hans böcker – det absurda och nattsvarta, de märkliga existentialistiska teman som genomsyrar hans verk. Ett av de mest minnesvärda är ett rum med enbart svarta arkivlådor längs med alla väggarna i långa rader, det handlar förstås om hans verk ”Processen”.

När museerna stänger börjar nattlivet komma igång och det finns många restauranger och kaféer att välja mellan medan vårhimlen mörknar. Jag slår mig ned på Grand Café och betraktar flödet av turister och flanörer, grupper av studenter och ett och annat förälskade par.
Och så småningom efter ett antal timmar och några glas tjeckiskt öl, är jag på väg tillbaka till hotellet. När jag passerar torget slår Pražský orloj, det märkliga astronomiska uret från 1400-talet timmen och visar midnatt. Figurerna – bland annat de tolv apostlarna och Döden – kommer ut ur klockan och visar sig en efter en till häpna utrop från enstaka förbipasserande turister som vinglar hem mot sina hotell. Jag fortsätter på ödsliga gator och hamnar som sagt så småningom på gatan Vězeňská. Tomma fönster i byggnaderna. Regndroppar hänger som dimma framför gatlyktorna. Skuggorna är långa. Där ser jag skuggan lösgöra sig från de andra, den som känns som en gammal bekant. När vi närmar oss varandra i den svaga gatlyktans ljus visar det sig vara en tom kostym med en man ridande på axlarna på den tomma kostymen. Vi stannar båda till, nickar helt kort åt varandra och fortsätter var och en åt var sitt håll. När jag vänder mig om har mörkret uppslukat honom som om det bara var en dröm.

Paris är en kvinna med tusen ansikten. Ung, gammal, mystisk, vacker, nattsvart, skrämmande, sårbar, lidande, skimrande, tidlös. Hon rör sig lätt och ledigt som en danserska genom tidsåldrar och decennier. Paris kallas även för ljusets stad eller La Ville-Lumière, en plats där allt är möjligt.

För mig var det kärlek vid första ögonkastet.

Det är som en målning av van Gogh eller Monet.
Utanför fönstren vilar ett sammetssvart sensommarmörker. Vi har kommit med flyget från Sverige, checkat in på hotellet i 9:e arrondissementet och krupit till kojs. Det är midnatt. Paris har dragit sig tillbaka i sömnigt tillstånd eftersom det är augusti och många parisare har åkt på semester söderut. En hund skäller och doften av nybakat bröd anas från en butik någonstans längre ner på gatan. Några turister släntrar förbi.
Ljudet av skratt och ett musettdragspel stör plötsligt den relativa tystnaden i kvarteret. Någon börjar spela franska chansoner på gatan och andra sjunger med. Brel, Piaf, Brassens. Sedan hörs klingandet av glas mot glas. Vid ett bord ute på trottoaren sitter ett mindre sällskap. De skålar under stjärnorna.

Att beskriva Paris, min favoritstad i världen, i ett enda blogginlägg är omöjligt. Att berätta om allt det som gör just Paris till En fest för livet – för att citera Hemmingway – skulle kräva ett helt bibliotek. Paris är kvällspromenader i snöstorm på Sacre Coeur, vindrickande på studentbarerna runt Sorbonne, varma croissanter som smular på Café de Flore, fantastiska middagar och samtal mörka augustinätter på Montmartre, picknick nedanför Eiffeltornet, demonstrationer, strejker, ilska, små butiker fyllda med märkliga saker från gångna sekler, konstgallerier, rökiga jazzbarer i Montparnasse, regnfyllda dagar under grå himlar, botaniserande bland böcker hos les bouquinistes, flörtande fransmän (finns överallt) och ljusblå aprilkvällar nere vid Seine. Det är chocolaterier och ostbutiker, crepèrier, varm falafel i bröd med tillbehör i Marais, nordafrikansk couscous, japanskt på den japanska gatan nära Quartier Latin, Croque Madame (Croque Monsieur med ägg på) där osten väller ut ur brödet när man sätter kniven i det, anka, fondue, ostron, enorma sallader, baguetter, vin och champagne för att inte tala om alla dessa matmarknader där det står bönder och säljer sina pinfärska varor under helgerna.  Det är museer, teatrar, kabaréer och biografer som visar gamla svartvita filmer veckorna igenom, L’Opéra Garnier och stationsuret i den omgjorda järnvägsstationen som numera inhyser konstmuseet Musée d’Orsay. Det är parkerna och trafiken och broarna och båtarna på Seine.

Paris har många många ansikten och det finns ingen livstid som är tillräckligt lång för att lära känna dem alla.

Första gången jag satte min fot på fransk mark var under mitt första riktiga journalistjobb på Aftonbladet. Det tajta gäng som utgjorde redaktionen på bilagan jag jobbade på fick som bonus att åka på en studieresa under en helg till valfri europeisk stad (det var på den tiden medierna fortfarande hade pengar, före tidningsdöden). Jag minns att det var omröstning – jag röstade på Rom och London – men det var Paris som vann.
Något jag tackat min lyckliga stjärna för sedan dess.
Vi var ett brokigt gäng bestående av äldre kollegor som jobbat på Bladet i 40 år, några yngre medarbetare och så ett gäng vikarier. Flyget gick från Skavsta till Beauvais och sedan hoppade man på bussen in till Paris (cirka en och en halv timmes resa). Stämningen var hög och jag minns fortfarande den första anblicken av förorterna och kvarteren som dök upp i kvällsljuset på väg in till Paris. Det blev en fantastiskt rolig helg där en av kollegorna (som varit i Paris redan på 1960-talet) glatt deklarerade att ”Nu går vi ut och gör natten i Paris”. Och det gjorde vi också. En av kvällarna hamnade vi på en karaokebar, den andra kvällen på anrika La Coupole. Dagarna fylldes – åtminstone för min del – av besök på Opera Garnier, loppisen  Marché aux Puces i Clignancourt  och katakomberna, ett nätverk av underjordiska tunnlar och rum under Paris, som sträcker sig över 30 mil.

Det var första besöket i Paris men det kom att bli många, många fler med både vänner och familj. Under 2007 flyttade jag dit och bodde där i ett år i en minimal studio ett stenkast från konstnärerna på Place du Tertre, sexklubbarna vid Pigalle och de små undanskymda gränderna, trädgårdarna och kaféerna i hjärtat av Montmartre.

Paris har många tusen ansikten. Några bra, andra mindre bra. Men fortfarande överraskar staden och kärleken till La Ville Lumière är lika stark som den där natten när ljudet av musettedragspel svävade under stjärnorna utanför hotellfönstret.  

Paris i regn, sjudande städer, hiking på vulkanen Etna i snöstorm, en rökig Fado-bar i Lissabon, björnmöte, en natt under stjärnorna på Bali och vilda delfiner utanför Skottland. Människor och möten. Nya intryck, exotiska platser, spännande mat. Jag älskar att resa men i dessa tider med en pågående pandemi har allt blivit annorlunda. Inspirerad av väninnan Nicole som gör en återblick på länder hon har besökt under december kommer jag att se tillbaka på resmål och platser som etsat sig fast i minnet. Som lyser som stjärnor i höstmörkret.

Först ut är en av de mest magiska platserna på jorden, det som har kallats den allra sista vildmarken, Alaska…

Oändliga skogar, vidsträckt frusen tundramark, pipelines som likt silverglänsande ormar skär genom landskapet från norr till söder, mäktiga glaciärer, Denali nationalpark med snöskimrande Mount McKinley. Björnskog. Urskog. Alaska är en magisk plats där redan luften som slår emot en när man kliver av flyget känns annorlunda. Det finns en doft av det vilda, det otämjda och ursprungliga bortom civilisationens gränser i vinden.

Resan vi gör tar 22 timmar med mellanlandning i Chicago och Seattle innan vi slutligen hamnar i Fairbanks. Från Fairbanks blir det under de veckor vi är här utflykter till Barrow, Denali nationalpark, Anchorage, Homer och slutligen kryssning längs med Alaskas västkust till Yakutat, Juneau och Ketchikan.

Av alla platserna är Barrow den mest förtrollande. Öde slätter, frusna marker och tundra där tjälen aldrig går ur, baracker och plåtskjul möter oss i den här lilla staden. Inga bilvägar går till Barrow. Transporter till och från staden görs vanligen via flygplan. Detta är så långt norrut du kan komma på den nordamerikanska kontinenten, på andra sidan finns Nordpolen och mitt emellan sträcker sig det oändliga Ishavet.

Här jagar innuitstammen Inupiaq fortfarande val som de gjort i tusentals år, allt på valen tas till vara och köttet delas upp jämlikt mellan de olika familjer som deltagit i valjakten.  I staden råder arktiskt klimat, mycket låg nederbörd, och extrem molnighet. Temperaturen klättrar sällan över 10 grader Celsius ens mitt i sommaren och det inträffar ofta att snö ligger kvar året om.

Vi tar en biltur från Barrow ut till yttersta spetsen, Point Barrow, och möts av är ett öde ”månlandskap” av svart sand och jord. Här och var några rostiga gamla bilar. Inga träd, inga buskar, ingen växtlighet utan bara denna oändligt platta horisont och svarta sand. Längs vägen ligger övergivna och förfallna hus, bråte och möbler och tomma gungor vajar i vinden. Alla dessa mänskliga spår på de oändliga vidderna utgör en mycket märklig tavla. Som om människorna som bott där bara plötsligt försvunnit därifrån. Den före detta byn används enbart som campingplats för jaktlag. Några barn leker på en förfallen lekplats mitt bland all bråte. De tittar upp för en sekund när vi åker förbi och återgår sedan till att leka.
Till slut blickar vi ut över ett ändlöst hav som sträcker sig ut mot horisonten och in i oändligheten. På avstånd syns en familj innuiter på väg ut i fiskebåten.

Kylan och vinden biter i kinderna, sanden klibbar fast i skorna och sedan skingras plötsligt molnen och solen bryter fram några dyrbara sekunder och skiner ner på fiskebåt och hav. Och den mest ödsliga platsen på jorden förvandlas i några sekunder till en magisk plats målad i silver och ljus. Den allra sista vildmarken.

Det finns skogar som man inser är magiska. Mystiska. Förtrollade. Gränslösa. Kanske är det något med solen som silar ner genom lövkronorna och förvandlar allt till en grön katedral, kanske är det växelspelet mellan skuggor och ljus, dofterna, eller anblicken av de majestätiska, flera hundra år gamla träden. Kanske är det prasslet i snår och buskar av okända, osynliga varelser som betraktar inkräktarna på håll ur skuggorna. Bakom varje träd gömmer sig en dryad. Djupt inne i snåren anas en stillatigande vätte i en grå luva som betraktar främlingarna på avstånd. Vinden viskar nära ditt öra och lockar dig att följa vägen djupare in under träden. Du vandrar på stigar som det känns som om du är den första mänskliga varelsen att beträda. Här är Lyktskogen i Narnia, här är Den Förbjudna skogen i Harry Potter eller Fangorn i Sagan om ringen.
Här är skogen där allt kan hända.

Jag befinner mig vid Ryssberget, ett stenkast norr om Sölvesborg. Ett naturreservat som har en bredd på cirka sju kilometer och också platsen för en av landets största bokskogar. Ryssberget reser sig mer än 150 meter över havet i ett annars relativt flackt landskap i sydvästra Blekinge. Bok och mycket gamla ekar liksom andra lövträd bildar en urtidsliknande lövskog. Några av de äldsta kända spåren efter människor på berget är gravar från bronsåldern, cirka 1 800 till 500 år f Kr, det finns även gott om fornlämningar och fynd från stenåldern.

Men den känns om möjligt äldre än så.

Det går ganska snabbt att hitta hit från Sölvesborg. Man korsar den trafikerade motorvägen, passerar prydliga idylliska villor med tillhörande trädgårdar och sedan så är det mestadels uppförsbacke med cykeln innan man kommer fram. Så plötsligt, genom ett trollslag är man inne i en grön oas av träd som välver sina kronor ovanför huvudet likt ett tak av grönt ljus och bladverk. Ryssberget är hem för en oändlig mängd arter växter, lavar, mossor och svampar, liksom groddjur, insekter och djur som älg, rådjur, grävling, räv. På Ryssberget utvecklades tidigt en omfattande handel med bokträ; det användes som byggnadsvirke, brännved, till smörtunnor och andra produkter. Varifrån fick berget då sitt nutida namn? Kanske från danska ordet ”riisbier” som betyder det risskogsklädda berget, eftersom det finns gott om blåbärsris.

Jag ger mig in i skogen och den liknar inget annat. Det är något ursprungligt, vilt och trolskt över träden och snåren, över mossbelupna stenar och sluttningar. Över gläntor och små stigar som nästan ligger helt dolda och som man inte upptäcker förrän man praktiskt taget snubblar över dem. Det är lätt att promenera fram över de mjuka stigarna, det finns flera leder att följa om man så vill och det är förtrollande vackert. Myggen surrar i luften och vinden far tillfälligt fram. Solen strilar ner genom lövverket men förmår inte lysa upp alla skuggor under det enorma lövtaket. Det är som om man plötsligt befinner sig i en annan värld. Tankarna dras ständigt till urskogen Fanghorn i Sagan om ringen och det är inte en långsökt tanke. Det känns om om en ent när som helst kan materialiseras bland träden. Eller att alverna väntar med pilbågarna spända, osynliga inne i snåren eller dolda bakom trädstammar. Jag hör något som rör sig i buskarna längre fram, något stort, och det låter som röster.

Men när stigen svänger finns märkligt nog ingen där.

Och jag fortsätter att vandra djupare och djupare in i skogen tills jag nästan förlorar mig på glömda stigar, bakom täta snår och under flera hundra år gamla ekar och bokar. Bara fantasin sätter gränsen för vilka världar som går att upptäcka…

Strange times are these in which we live. Detta äro besynnerliga tider. Förra året stod London, Skottland och Orkney på menyn. I år semestrar jag i Sölvesborg i Blekinge. Och för första gången på över 25 år har jag använt mig av en CYKEL som transportmedel.

Vacker väg ut till badplatsen vid Sandviken

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Sölvesborg. Det är en mycket liten stad med ett mycket litet och sömnigt centrum och en ganska liten population (17 452 invånare i kommunen enligt en beräkning från 2019) men det ligger vackert i det blekingska landskapet omgivet av kusten med sina klippor och öar, små byar, långa vita sandstränder, odlingslandskap och bokskogar.

För det mesta trevliga människor som glatt hejar på främlingar, inte minst bor jag på ett underbart litet B&B som heter Villa Orion. Men så har vi ju baksidan, det där med att det är Jimmies hemstad och att stödet för SD är rekordhögt i den SD-styrda kommunen och jag sneglar misstänksamt på folk jag möter och undrar vad de röstar på tills jag kommer på mig själv och tvingar mig att låta bli. Men så har vi den andra sidan av myntet; pappa växte upp i Sölve utanför Sölvesborg där farfar var lärare på skolan och de hade ett hus i Sandviken. Detta har fört med sig att man från barnsben har fått höra berättelser om allt ifrån skidåkning i Johanssons backe och på Ryssberget, till fiske och metning av abborre, badande på olika stränder, skolutflykter till Hanö, sommarstuga i Sandviken som farfar byggde med hjälp av släktingar, jordgubbsplockning på sommarloven och turer till Hälleviken. Så beväpnad med en hel rad tips om vart man ska åka och vad man ska göra beger jag mig alltså iväg.

På cykel.

De som känner mig vet att jag ogillar all typ av motion (förutom svampplockningsturer) och inte har cyklat på 25 år. Men när det nu så behändigt finns en cykel att låna på boendet och det nu är en sådan situation med pandemin att jag ogärna sätter mig på en överfylld buss framstår detta som det bästa alternativet. Det börjar vingligt och med samma hastighet ungefär som en snigel men efter ett tag märker jag att man får in rytmen och tekniken kommer tillbaka och jag trampar på. Plötsligt känns det som en befrielse att susa fram med vinden i håret som svalkar i hettan och passera åkrar och ängar, Sölvesborgs golfbana och små hus och trädgårdar. Jag börjar vid Sandvikens havsstrand och följer cykelleden, det finns massor markerade på kartan över Listerlandet. Över Sölvesborgsbron som består av tre bågar och med sina 760 meter ska vara den längsta gång- och cykelbron i Europa.

Jordgubbar finns det gott om i den lilla gårdsbutiken liksom andra färska grönsaker. Ett paradis för den som älskar god mat. 

Här kan man botanisera länge.

Jag kör på skumpiga stigar, förbi en gårdsbutik där jag stannar på tillbakavägen och köper söta jordgubbar för 40 kronor litern, förbi små kiosker och stugor, åkrar och hagar, tills jag kommer fram till Sandviken med sina sanddyner, vita, finkorniga sand och havet. I början går det bra, solen skiner och det är varmt, jag gillar sandstränder och långgrunt och trots att det bara är knappt 15 grader i vattnet känns det som ett paradis. Men sedan väller det in folk. Bortglömt eller nonchalerat är allt vad det heter att hålla avstånd och att nysa och hosta i armvecket. Alla ligger packade som sillar och efter att ha tillbringat ett antal minuter bredvid paret varav en av de två hela tiden hostar, snörvlar, nyser packar jag ihop.

Istället blir det en tur tillbaka över bron och till Sölvesborgs slottsruin, en medeltida befästning i Blekinge när det var danskt. Slottet har anor från 1100-talet men hade sin storhetstid först på 1360-talet. 1452 brände Karl Knutsson slottet, och det blev 1525-26 en reträttplats för Sören Norby under hans sjörövarfärder. En vacker promenadväg löper nedanför slottet där man har en bra utsikt över vattnet. Dagen avslutas med ett besök vid vackra Ryssberget och bokskogarna.

Sölvesborgs slottsruin

Inne i centrala Sölvesborg

Bokskogarna vid Ryssberget är förtrollande.

Nöjd med dagen trampar jag hem och den här gången går det betydligt snabbare, kurvor och vägar svischar förbi och det går galant att rulla fram även över de kullerstensbelagda, äldre gatorna. Jag kan konstatera att dagen varit bra; jag har inte sett till Jimmie, jag har inte kört omkull och Sölvesborg har visat sig från sin vackraste sida. Staden må vara lite tråkig men bortsett från det politiska styret så är det en sömnig svensk småstad som så många andra. Det är omgivningarna som är fantastiska.

Träningsvärken talar vi tyst om.

Augustikväll i Blekinge. Ängar med bestånd av skummig vit vänderot som lyser i mörkret, öppna hagar och tysta skogar vilar i en stilla skymning. Ur kvällen hörs korna råma som om de ropar och pratar med varandra sinsemellan. Stigarna kantas av taggiga björnbärssnår nertyngda av bär, de flesta bären är än så länge röda, men här och var finns enstaka mogna, söta bär. I slutet av stigen öppnar sjön upp sig. Spegelblankt svart vatten återkastar skogens silhuett och det sista kvällsljuset. På himlen svävar en ensam stjärna. Det är som en dikt av Harry Martinson.

Det är något extremt rogivande med kor.

Deras lugna sävliga betande, varma kroppar, nyfikenhet och uttrycksfulla ögon. Kornas råmanden ekar i hagarna om kvällarna men även om dagen med jämna mellanrum. Jag föreställer mig att de ropar; ”Jag är här borta nu, var är du?” ”Jag är här, här är gräset mycket bättre och saftigare så kom hit”. Eller något ditåt.

Jag tillbringar två dagar i Jämjö i Blekinge, första stoppet på resan söderut. Min gamle kompis och före detta kollega Lasse, som jag jobbade ihop med på TT ( jag var nattredaktör för inrikes och Lasse för utrikes) så vi är partners in crime inklusive under flera nyårsaftnar, frågar om jag vill åka med. Han är på väg ner till sitt hus i den lilla byn Ekeryd utanför Karlshamn. Jag har tänkt mig neråt södra Sverige så tackar genast ja.

Så det blir en liten road trip i Lasses blå Folka-buss via Väderstad (för att köpa kräftor) vackra Gränna (för att stanna och äta mackorna med ägg och biff, fylla på vattenförrådet och rasta Vidar som är en lagotto romagnolo eller vattenhund) och ytterligare något stopp för att tanka bensin. Hela resan tar säkert sju–åtta timmar. När vi kommer fram kalasar vi på Quiche Lorraine, bröd och franska ostar och går den där turen ner till sjön.

Platsen är som en liten Bullerby-idyll. Stora barrskogar med små blänkande skogstjärnar, stenar täckta med grön mossa, mark som lyser blå av blåbär, skimrande vackra insjöar, skira ängar och hagar med mängder av blommor och små röda stugor och hus, gårdar och trädgårdar insprängda lite här och var i landskapet. Här känner alla varandra.

Den andra dagen tar vi en tur in till Karlshamn och provianterar, sedan har vi kräftskiva och när skymningen fallit tar vi en tur för att hälsa på korna nere i hagen. De är orädda och lite halvhjärtat intresserade. De tittar upp, betraktar oss och råmar lite men sedan händer inget utan de återgår lugnt till att fortsätta beta. Rofyllt och stilla. Myggen yr kring huvudet. Kornas gestalter avtecknar sig som skuggor i sensommarkvällen och någon råmar.

Någonstans ur snåren sjunger en ensam fågel till svar.