En gång i tiden, som barn, var nyårsafton magisk. 
Det var en dag som gick i festens tecken. En dag då själva tiden betedde sig konstigt, då det gamla året upphörde vid tolvslaget och försvann och ett nytt tar sin början. Ring ut det gamla, ring in det nya.

Vi klädde alltid upp oss och åt gott (i början delvis julbord) men så småningom saker som små minipizzor, krustader fyllda med svampstuvning, ostar, delikatesser, exotisk frukt och föräldrarna drack champagne och vi barn drack cider, men när jag blev lite äldre fick man prova lite, lite i glaset och jag tyckte det var förfärligt och smakade tvål. Det var alltid Louis Roederer Carte blanche som införskaffades enligt tradition. Pappa sköt upp raketer i trädgården vid tolvslaget, inga dyra vräkiga saker, men några stycken som sattes i flaskor som noggrant ställdes ner i snön och tändes på. Ja för i min barndom var det nästan alltid snö och minusgrader, trädgården var ett vitt landskap och skogen som låg alldeles runt knuten hade klätt sig i vinterskrud. Mamma och jag kom ut för att titta men annars stod vi inne i värmen med SVT:s direktsändning från Skansen och nyårsklockorna på i bakgrunden. Man åt ett äpple, enligt familjetraditionen, för att hålla sig frisk resten av året. Hela himlen brukade fyllas av blixtrande fyrverkerier som dansande stjärnor. Skogen vilade mörk och dolsk i bakgrunden och jag brukade föreställa mig det gamla året som en gammal man som tyst smög iväg och gjorde plats för det nya. Jag hade livlig fantasi.

Som lite äldre var nyårsafton en dag för fest med kompisar, jag minns särskilt ett tillfälle i gymnasiet då vi samlades hemma hos en väninna, gjorde egen pizza, pratade om killar drack alldeles för mycket vin och hade skitkul. På det följde år som student i Uppsala och en rad nyårsaftnar som av någon anledning förblivit lätt suddiga och inte lämnat något bestående avtryck. Långsamt började jag känna att nyårsafton inte var så magisk som jag alltid tyckt, utan lätt överreklamerad, då folk drack för mycket och snarare blev en källa till ångest; ”Vad ska du göra på nyår?” ”Jag har inte blivit inbjuden till någon fest” ”Finns det någon fest vi kan våldgästa” ”Man kan ju INTE sitta själv på NYÅR”. Så är det många, många som känner varje år.
Jag blev antinyår. Jobbade som vikarie inom mediebranschen och hade inget emot att tillbringa nyårsafton på TT:s nattredaktion, flera gånger tillsammans med min parhäst Lasse, han bevakade utrikesnyheter och jag inrikes. En nyår jobbade jag till kvart i tolv på en redaktion, skålade i sherry och gick hem genom snömodden i Gamla Stan till sängen. Det var på något sätt befriande. De senaste åren har en av mina närmaste väninnor haft fest och hon anordnar riktigt roliga fester där stämningen är på topp, men jag har aldrig riktigt återfått känslan jag hade som barn.

I år ser nyårsafton annorlunda ut.
Det tror jag det kommer göra för många.

Det har varit ett mörkt år och jag är inte ledsen över att se det försvinna iväg. Men det finns också små ljusglimtar i mörkret som det gäller att inte förlora ur sikte och det har funnits bra stunder även 2020. I år kommer nyårsafton troligen spenderas själv hemma vilket är helt ok. Det viktigaste överhuvudtaget är det som min mamma alltid sade; att vi lever och har hälsan, allt annat är oväsentligt. Så även om jag inte spenderar nyår med familj, nära och kära och vänner, så innebär det inte att de inte finns i mina tankar. Eller att de människor som inte längre finns ibland oss, varav en bidrog just till att min nyårsafton var magisk som barn, inte finns där och vandrar bredvid oss fanns vi inte kan se dem längre.
Tiden är besynnerlig just på nyårsafton. Det förflutna och framtiden flyter in i varandra vid tolvslaget. Och magin finns där fortfarande.

När jag vaknade ur oroliga drömmar fann jag mig förvandlad. Till en storögd turist i oändligt vackra Prag. En stad fylld av andra turister, historiska byggnader, gotiska skuggor och nattliga promenader i tomma gränder medan det astronomiska uret i rådhuset räknar ned timmarna.

Det är en mycket sen kväll i Prag. Jag vandrar ensam i hjärtat av gamla stan på regnvåta gator som blänker i skenet från ljusen, medan de vackra byggnaderna kastar sina långa skuggor över trottoaren. Floden Moldau är ett svart band längre bort i fjärran som anas svagt genom gatlyktornas sken. Jag passerar rådhuset med det berömda uret. Hör skratt och sorl från öppna barer där folk rör sig fram och tillbaka och stämningen är hög. De dricker grön Absint i små shotglas, röker cigarrer och cigaretter under den kolsvarta himlen och ljudet av hög musik når ända ut på gatan. Rökmolnen svävar i luften. Jag lämnar skratten och musiken bakom mig och strosar vidare genom märkligt ödsliga gränder tills jag når gatan Vězeňská. Det är midnatt. Byggnaderna som kantar området sover med slutna ögon. En kylig vind skär genom märg och ben, det är fortfarande bara april.
Plötsligt anas en skugga som rör sig framför mig med stora steg.
Den ser märkligt välbekant ut.

Prag är en turistmagnet, känt för sina konstmuseer och marionetteatrar, Karlsbron som löper över Moldau, magnifika Pragborgen som en gång i tiden var hemvist för kungarna av Böhmen och de gamla judiska kvarteren Josefov. Prag är god öl, vacker arkitektur, gotisk mystik, mysiga kaféer, gatumusikanter och den ökända konstnärsdrycken Absint (originalet innehöll bland annat malört). Men det finns också en annan sida, mer osynlig och dold under ytan. En värld där det absurda och surrealistiska har huvudrollerna. Där märkliga historier och sägner är något som finns i överflöd. Det är inte för inte som Prag är staden där författaren Franz Kafka föddes och levde. Och det är i hans anda som samma dag börjar…

12 timmar tidigare:
Jag står framför en upplyst monter inne i slottet i Prag eller Prazsky hrad. Guld och ädelstenar glittrar i ljuset. De böhmiska riksregalierna fångar ögat; kronan, riksäpplet och spiran.
Det är bara det att de är kopior. De riktiga regalierna förvaras i Sankt Vitus-katedralen, känd för sin gotiska arkitektur, i ett kassaskåp till vilket det finns sju nycklar. Bland de som har nycklar återfinns bland andra Tjeckiens president, landets premiärminister och Prags borgmästare respektive ärkebiskop. Samtliga sju nyckelbärare måste vara närvarande för att regalierna ska kunna flyttas vilket har skett exakt nio gånger under 1900-talet.
En historia som är så absurd så man undrar om den är sann.

Efter besöket på slottet strosar jag runt på måfå. Vädret är lite kyligt men luften klar, nakna grenar vajar på träden och solen tittar tillfälligt fram. Passerar Wenceslas torg där försäkringsbolaget som Kafka jobbade på hade sitt kontor, förbi platsen där han föddes Náměstí Franze Kafky 3, huset förstördes i en brand men originalbyggnadens ingång finns kvar. Fortsätter på vindlande gator tills jag kommer till Pinkas synagoga, en del av Judiska museet med minnesmärke över de cirka 80 000 tjeckiska judar som föll offer för nazismens vansinne, inklusive en hjärtskärande utställning med barnteckningar från Terezín (Theresienstadt). Nära museet hittar jag till den gamla judiska begravningsplatsen, Starý Židovský Hřbitov, som är en av de äldsta i Europa och vandrar runt bland tusentals judiska gravar. Det är ett virrvarr av gravstenar, enligt judisk sed fick inte gravar flyttas, vilket resulterade i att kropparna begravdes ovanpå varandra. En av de mest kända personerna som vilar här är rabbi Judah Loew ben Bezalel som dog 1609. Han ska, enligt legenden, ha skapat en golem av lera för att skydda judarna i staden från förföljelser.

Efter lunch fortsätter promenaden med ett besök på Franz Kafka-museet vid Malá Strana. Här kan besökaren se böcker, dagböcker och brev som Kafka skrev under sin livstid (1883–1924) och höra mer om hans bakgrund och liv. Men här finns också rum som inspirerats av hans böcker – det absurda och nattsvarta, de märkliga existentialistiska teman som genomsyrar hans verk. Ett av de mest minnesvärda är ett rum med enbart svarta arkivlådor längs med alla väggarna i långa rader, det handlar förstås om hans verk ”Processen”.

När museerna stänger börjar nattlivet komma igång och det finns många restauranger och kaféer att välja mellan medan vårhimlen mörknar. Jag slår mig ned på Grand Café och betraktar flödet av turister och flanörer, grupper av studenter och ett och annat förälskade par.
Och så småningom efter ett antal timmar och några glas tjeckiskt öl, är jag på väg tillbaka till hotellet. När jag passerar torget slår Pražský orloj, det märkliga astronomiska uret från 1400-talet timmen och visar midnatt. Figurerna – bland annat de tolv apostlarna och Döden – kommer ut ur klockan och visar sig en efter en till häpna utrop från enstaka förbipasserande turister som vinglar hem mot sina hotell. Jag fortsätter på ödsliga gator och hamnar som sagt så småningom på gatan Vězeňská. Tomma fönster i byggnaderna. Regndroppar hänger som dimma framför gatlyktorna. Skuggorna är långa. Där ser jag skuggan lösgöra sig från de andra, den som känns som en gammal bekant. När vi närmar oss varandra i den svaga gatlyktans ljus visar det sig vara en tom kostym med en man ridande på axlarna på den tomma kostymen. Vi stannar båda till, nickar helt kort åt varandra och fortsätter var och en åt var sitt håll. När jag vänder mig om har mörkret uppslukat honom som om det bara var en dröm.

Paris är en kvinna med tusen ansikten. Ung, gammal, mystisk, vacker, nattsvart, skrämmande, sårbar, lidande, skimrande, tidlös. Hon rör sig lätt och ledigt som en danserska genom tidsåldrar och decennier. Paris kallas även för ljusets stad eller La Ville-Lumière, en plats där allt är möjligt.

För mig var det kärlek vid första ögonkastet.

Det är som en målning av van Gogh eller Monet.
Utanför fönstren vilar ett sammetssvart sensommarmörker. Vi har kommit med flyget från Sverige, checkat in på hotellet i 9:e arrondissementet och krupit till kojs. Det är midnatt. Paris har dragit sig tillbaka i sömnigt tillstånd eftersom det är augusti och många parisare har åkt på semester söderut. En hund skäller och doften av nybakat bröd anas från en butik någonstans längre ner på gatan. Några turister släntrar förbi.
Ljudet av skratt och ett musettdragspel stör plötsligt den relativa tystnaden i kvarteret. Någon börjar spela franska chansoner på gatan och andra sjunger med. Brel, Piaf, Brassens. Sedan hörs klingandet av glas mot glas. Vid ett bord ute på trottoaren sitter ett mindre sällskap. De skålar under stjärnorna.

Att beskriva Paris, min favoritstad i världen, i ett enda blogginlägg är omöjligt. Att berätta om allt det som gör just Paris till En fest för livet – för att citera Hemmingway – skulle kräva ett helt bibliotek. Paris är kvällspromenader i snöstorm på Sacre Coeur, vindrickande på studentbarerna runt Sorbonne, varma croissanter som smular på Café de Flore, fantastiska middagar och samtal mörka augustinätter på Montmartre, picknick nedanför Eiffeltornet, demonstrationer, strejker, ilska, små butiker fyllda med märkliga saker från gångna sekler, konstgallerier, rökiga jazzbarer i Montparnasse, regnfyllda dagar under grå himlar, botaniserande bland böcker hos les bouquinistes, flörtande fransmän (finns överallt) och ljusblå aprilkvällar nere vid Seine. Det är chocolaterier och ostbutiker, crepèrier, varm falafel i bröd med tillbehör i Marais, nordafrikansk couscous, japanskt på den japanska gatan nära Quartier Latin, Croque Madame (Croque Monsieur med ägg på) där osten väller ut ur brödet när man sätter kniven i det, anka, fondue, ostron, enorma sallader, baguetter, vin och champagne för att inte tala om alla dessa matmarknader där det står bönder och säljer sina pinfärska varor under helgerna.  Det är museer, teatrar, kabaréer och biografer som visar gamla svartvita filmer veckorna igenom, L’Opéra Garnier och stationsuret i den omgjorda järnvägsstationen som numera inhyser konstmuseet Musée d’Orsay. Det är parkerna och trafiken och broarna och båtarna på Seine.

Paris har många många ansikten och det finns ingen livstid som är tillräckligt lång för att lära känna dem alla.

Första gången jag satte min fot på fransk mark var under mitt första riktiga journalistjobb på Aftonbladet. Det tajta gäng som utgjorde redaktionen på bilagan jag jobbade på fick som bonus att åka på en studieresa under en helg till valfri europeisk stad (det var på den tiden medierna fortfarande hade pengar, före tidningsdöden). Jag minns att det var omröstning – jag röstade på Rom och London – men det var Paris som vann.
Något jag tackat min lyckliga stjärna för sedan dess.
Vi var ett brokigt gäng bestående av äldre kollegor som jobbat på Bladet i 40 år, några yngre medarbetare och så ett gäng vikarier. Flyget gick från Skavsta till Beauvais och sedan hoppade man på bussen in till Paris (cirka en och en halv timmes resa). Stämningen var hög och jag minns fortfarande den första anblicken av förorterna och kvarteren som dök upp i kvällsljuset på väg in till Paris. Det blev en fantastiskt rolig helg där en av kollegorna (som varit i Paris redan på 1960-talet) glatt deklarerade att ”Nu går vi ut och gör natten i Paris”. Och det gjorde vi också. En av kvällarna hamnade vi på en karaokebar, den andra kvällen på anrika La Coupole. Dagarna fylldes – åtminstone för min del – av besök på Opera Garnier, loppisen  Marché aux Puces i Clignancourt  och katakomberna, ett nätverk av underjordiska tunnlar och rum under Paris, som sträcker sig över 30 mil.

Det var första besöket i Paris men det kom att bli många, många fler med både vänner och familj. Under 2007 flyttade jag dit och bodde där i ett år i en minimal studio ett stenkast från konstnärerna på Place du Tertre, sexklubbarna vid Pigalle och de små undanskymda gränderna, trädgårdarna och kaféerna i hjärtat av Montmartre.

Paris har många tusen ansikten. Några bra, andra mindre bra. Men fortfarande överraskar staden och kärleken till La Ville Lumière är lika stark som den där natten när ljudet av musettedragspel svävade under stjärnorna utanför hotellfönstret.  

Paris i regn, sjudande städer, hiking på vulkanen Etna i snöstorm, en rökig Fado-bar i Lissabon, björnmöte, en natt under stjärnorna på Bali och vilda delfiner utanför Skottland. Människor och möten. Nya intryck, exotiska platser, spännande mat. Jag älskar att resa men i dessa tider med en pågående pandemi har allt blivit annorlunda. Inspirerad av väninnan Nicole som gör en återblick på länder hon har besökt under december kommer jag att se tillbaka på resmål och platser som etsat sig fast i minnet. Som lyser som stjärnor i höstmörkret.

Först ut är en av de mest magiska platserna på jorden, det som har kallats den allra sista vildmarken, Alaska…

Oändliga skogar, vidsträckt frusen tundramark, pipelines som likt silverglänsande ormar skär genom landskapet från norr till söder, mäktiga glaciärer, Denali nationalpark med snöskimrande Mount McKinley. Björnskog. Urskog. Alaska är en magisk plats där redan luften som slår emot en när man kliver av flyget känns annorlunda. Det finns en doft av det vilda, det otämjda och ursprungliga bortom civilisationens gränser i vinden.

Resan vi gör tar 22 timmar med mellanlandning i Chicago och Seattle innan vi slutligen hamnar i Fairbanks. Från Fairbanks blir det under de veckor vi är här utflykter till Barrow, Denali nationalpark, Anchorage, Homer och slutligen kryssning längs med Alaskas västkust till Yakutat, Juneau och Ketchikan.

Av alla platserna är Barrow den mest förtrollande. Öde slätter, frusna marker och tundra där tjälen aldrig går ur, baracker och plåtskjul möter oss i den här lilla staden. Inga bilvägar går till Barrow. Transporter till och från staden görs vanligen via flygplan. Detta är så långt norrut du kan komma på den nordamerikanska kontinenten, på andra sidan finns Nordpolen och mitt emellan sträcker sig det oändliga Ishavet.

Här jagar innuitstammen Inupiaq fortfarande val som de gjort i tusentals år, allt på valen tas till vara och köttet delas upp jämlikt mellan de olika familjer som deltagit i valjakten.  I staden råder arktiskt klimat, mycket låg nederbörd, och extrem molnighet. Temperaturen klättrar sällan över 10 grader Celsius ens mitt i sommaren och det inträffar ofta att snö ligger kvar året om.

Vi tar en biltur från Barrow ut till yttersta spetsen, Point Barrow, och möts av är ett öde ”månlandskap” av svart sand och jord. Här och var några rostiga gamla bilar. Inga träd, inga buskar, ingen växtlighet utan bara denna oändligt platta horisont och svarta sand. Längs vägen ligger övergivna och förfallna hus, bråte och möbler och tomma gungor vajar i vinden. Alla dessa mänskliga spår på de oändliga vidderna utgör en mycket märklig tavla. Som om människorna som bott där bara plötsligt försvunnit därifrån. Den före detta byn används enbart som campingplats för jaktlag. Några barn leker på en förfallen lekplats mitt bland all bråte. De tittar upp för en sekund när vi åker förbi och återgår sedan till att leka.
Till slut blickar vi ut över ett ändlöst hav som sträcker sig ut mot horisonten och in i oändligheten. På avstånd syns en familj innuiter på väg ut i fiskebåten.

Kylan och vinden biter i kinderna, sanden klibbar fast i skorna och sedan skingras plötsligt molnen och solen bryter fram några dyrbara sekunder och skiner ner på fiskebåt och hav. Och den mest ödsliga platsen på jorden förvandlas i några sekunder till en magisk plats målad i silver och ljus. Den allra sista vildmarken.

Det finns skogar som man inser är magiska. Mystiska. Förtrollade. Gränslösa. Kanske är det något med solen som silar ner genom lövkronorna och förvandlar allt till en grön katedral, kanske är det växelspelet mellan skuggor och ljus, dofterna, eller anblicken av de majestätiska, flera hundra år gamla träden. Kanske är det prasslet i snår och buskar av okända, osynliga varelser som betraktar inkräktarna på håll ur skuggorna. Bakom varje träd gömmer sig en dryad. Djupt inne i snåren anas en stillatigande vätte i en grå luva som betraktar främlingarna på avstånd. Vinden viskar nära ditt öra och lockar dig att följa vägen djupare in under träden. Du vandrar på stigar som det känns som om du är den första mänskliga varelsen att beträda. Här är Lyktskogen i Narnia, här är Den Förbjudna skogen i Harry Potter eller Fangorn i Sagan om ringen.
Här är skogen där allt kan hända.

Jag befinner mig vid Ryssberget, ett stenkast norr om Sölvesborg. Ett naturreservat som har en bredd på cirka sju kilometer och också platsen för en av landets största bokskogar. Ryssberget reser sig mer än 150 meter över havet i ett annars relativt flackt landskap i sydvästra Blekinge. Bok och mycket gamla ekar liksom andra lövträd bildar en urtidsliknande lövskog. Några av de äldsta kända spåren efter människor på berget är gravar från bronsåldern, cirka 1 800 till 500 år f Kr, det finns även gott om fornlämningar och fynd från stenåldern.

Men den känns om möjligt äldre än så.

Det går ganska snabbt att hitta hit från Sölvesborg. Man korsar den trafikerade motorvägen, passerar prydliga idylliska villor med tillhörande trädgårdar och sedan så är det mestadels uppförsbacke med cykeln innan man kommer fram. Så plötsligt, genom ett trollslag är man inne i en grön oas av träd som välver sina kronor ovanför huvudet likt ett tak av grönt ljus och bladverk. Ryssberget är hem för en oändlig mängd arter växter, lavar, mossor och svampar, liksom groddjur, insekter och djur som älg, rådjur, grävling, räv. På Ryssberget utvecklades tidigt en omfattande handel med bokträ; det användes som byggnadsvirke, brännved, till smörtunnor och andra produkter. Varifrån fick berget då sitt nutida namn? Kanske från danska ordet ”riisbier” som betyder det risskogsklädda berget, eftersom det finns gott om blåbärsris.

Jag ger mig in i skogen och den liknar inget annat. Det är något ursprungligt, vilt och trolskt över träden och snåren, över mossbelupna stenar och sluttningar. Över gläntor och små stigar som nästan ligger helt dolda och som man inte upptäcker förrän man praktiskt taget snubblar över dem. Det är lätt att promenera fram över de mjuka stigarna, det finns flera leder att följa om man så vill och det är förtrollande vackert. Myggen surrar i luften och vinden far tillfälligt fram. Solen strilar ner genom lövverket men förmår inte lysa upp alla skuggor under det enorma lövtaket. Det är som om man plötsligt befinner sig i en annan värld. Tankarna dras ständigt till urskogen Fanghorn i Sagan om ringen och det är inte en långsökt tanke. Det känns om om en ent när som helst kan materialiseras bland träden. Eller att alverna väntar med pilbågarna spända, osynliga inne i snåren eller dolda bakom trädstammar. Jag hör något som rör sig i buskarna längre fram, något stort, och det låter som röster.

Men när stigen svänger finns märkligt nog ingen där.

Och jag fortsätter att vandra djupare och djupare in i skogen tills jag nästan förlorar mig på glömda stigar, bakom täta snår och under flera hundra år gamla ekar och bokar. Bara fantasin sätter gränsen för vilka världar som går att upptäcka…

Strange times are these in which we live. Detta äro besynnerliga tider. Förra året stod London, Skottland och Orkney på menyn. I år semestrar jag i Sölvesborg i Blekinge. Och för första gången på över 25 år har jag använt mig av en CYKEL som transportmedel.

Vacker väg ut till badplatsen vid Sandviken

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Sölvesborg. Det är en mycket liten stad med ett mycket litet och sömnigt centrum och en ganska liten population (17 452 invånare i kommunen enligt en beräkning från 2019) men det ligger vackert i det blekingska landskapet omgivet av kusten med sina klippor och öar, små byar, långa vita sandstränder, odlingslandskap och bokskogar.

För det mesta trevliga människor som glatt hejar på främlingar, inte minst bor jag på ett underbart litet B&B som heter Villa Orion. Men så har vi ju baksidan, det där med att det är Jimmies hemstad och att stödet för SD är rekordhögt i den SD-styrda kommunen och jag sneglar misstänksamt på folk jag möter och undrar vad de röstar på tills jag kommer på mig själv och tvingar mig att låta bli. Men så har vi den andra sidan av myntet; pappa växte upp i Sölve utanför Sölvesborg där farfar var lärare på skolan och de hade ett hus i Sandviken. Detta har fört med sig att man från barnsben har fått höra berättelser om allt ifrån skidåkning i Johanssons backe och på Ryssberget, till fiske och metning av abborre, badande på olika stränder, skolutflykter till Hanö, sommarstuga i Sandviken som farfar byggde med hjälp av släktingar, jordgubbsplockning på sommarloven och turer till Hälleviken. Så beväpnad med en hel rad tips om vart man ska åka och vad man ska göra beger jag mig alltså iväg.

På cykel.

De som känner mig vet att jag ogillar all typ av motion (förutom svampplockningsturer) och inte har cyklat på 25 år. Men när det nu så behändigt finns en cykel att låna på boendet och det nu är en sådan situation med pandemin att jag ogärna sätter mig på en överfylld buss framstår detta som det bästa alternativet. Det börjar vingligt och med samma hastighet ungefär som en snigel men efter ett tag märker jag att man får in rytmen och tekniken kommer tillbaka och jag trampar på. Plötsligt känns det som en befrielse att susa fram med vinden i håret som svalkar i hettan och passera åkrar och ängar, Sölvesborgs golfbana och små hus och trädgårdar. Jag börjar vid Sandvikens havsstrand och följer cykelleden, det finns massor markerade på kartan över Listerlandet. Över Sölvesborgsbron som består av tre bågar och med sina 760 meter ska vara den längsta gång- och cykelbron i Europa.

Jordgubbar finns det gott om i den lilla gårdsbutiken liksom andra färska grönsaker. Ett paradis för den som älskar god mat. 

Här kan man botanisera länge.

Jag kör på skumpiga stigar, förbi en gårdsbutik där jag stannar på tillbakavägen och köper söta jordgubbar för 40 kronor litern, förbi små kiosker och stugor, åkrar och hagar, tills jag kommer fram till Sandviken med sina sanddyner, vita, finkorniga sand och havet. I början går det bra, solen skiner och det är varmt, jag gillar sandstränder och långgrunt och trots att det bara är knappt 15 grader i vattnet känns det som ett paradis. Men sedan väller det in folk. Bortglömt eller nonchalerat är allt vad det heter att hålla avstånd och att nysa och hosta i armvecket. Alla ligger packade som sillar och efter att ha tillbringat ett antal minuter bredvid paret varav en av de två hela tiden hostar, snörvlar, nyser packar jag ihop.

Istället blir det en tur tillbaka över bron och till Sölvesborgs slottsruin, en medeltida befästning i Blekinge när det var danskt. Slottet har anor från 1100-talet men hade sin storhetstid först på 1360-talet. 1452 brände Karl Knutsson slottet, och det blev 1525-26 en reträttplats för Sören Norby under hans sjörövarfärder. En vacker promenadväg löper nedanför slottet där man har en bra utsikt över vattnet. Dagen avslutas med ett besök vid vackra Ryssberget och bokskogarna.

Sölvesborgs slottsruin

Inne i centrala Sölvesborg

Bokskogarna vid Ryssberget är förtrollande.

Nöjd med dagen trampar jag hem och den här gången går det betydligt snabbare, kurvor och vägar svischar förbi och det går galant att rulla fram även över de kullerstensbelagda, äldre gatorna. Jag kan konstatera att dagen varit bra; jag har inte sett till Jimmie, jag har inte kört omkull och Sölvesborg har visat sig från sin vackraste sida. Staden må vara lite tråkig men bortsett från det politiska styret så är det en sömnig svensk småstad som så många andra. Det är omgivningarna som är fantastiska.

Träningsvärken talar vi tyst om.

Augustikväll i Blekinge. Ängar med bestånd av skummig vit vänderot som lyser i mörkret, öppna hagar och tysta skogar vilar i en stilla skymning. Ur kvällen hörs korna råma som om de ropar och pratar med varandra sinsemellan. Stigarna kantas av taggiga björnbärssnår nertyngda av bär, de flesta bären är än så länge röda, men här och var finns enstaka mogna, söta bär. I slutet av stigen öppnar sjön upp sig. Spegelblankt svart vatten återkastar skogens silhuett och det sista kvällsljuset. På himlen svävar en ensam stjärna. Det är som en dikt av Harry Martinson.

Det är något extremt rogivande med kor.

Deras lugna sävliga betande, varma kroppar, nyfikenhet och uttrycksfulla ögon. Kornas råmanden ekar i hagarna om kvällarna men även om dagen med jämna mellanrum. Jag föreställer mig att de ropar; ”Jag är här borta nu, var är du?” ”Jag är här, här är gräset mycket bättre och saftigare så kom hit”. Eller något ditåt.

Jag tillbringar två dagar i Jämjö i Blekinge, första stoppet på resan söderut. Min gamle kompis och före detta kollega Lasse, som jag jobbade ihop med på TT ( jag var nattredaktör för inrikes och Lasse för utrikes) så vi är partners in crime inklusive under flera nyårsaftnar, frågar om jag vill åka med. Han är på väg ner till sitt hus i den lilla byn Ekeryd utanför Karlshamn. Jag har tänkt mig neråt södra Sverige så tackar genast ja.

Så det blir en liten road trip i Lasses blå Folka-buss via Väderstad (för att köpa kräftor) vackra Gränna (för att stanna och äta mackorna med ägg och biff, fylla på vattenförrådet och rasta Vidar som är en lagotto romagnolo eller vattenhund) och ytterligare något stopp för att tanka bensin. Hela resan tar säkert sju–åtta timmar. När vi kommer fram kalasar vi på Quiche Lorraine, bröd och franska ostar och går den där turen ner till sjön.

Platsen är som en liten Bullerby-idyll. Stora barrskogar med små blänkande skogstjärnar, stenar täckta med grön mossa, mark som lyser blå av blåbär, skimrande vackra insjöar, skira ängar och hagar med mängder av blommor och små röda stugor och hus, gårdar och trädgårdar insprängda lite här och var i landskapet. Här känner alla varandra.

Den andra dagen tar vi en tur in till Karlshamn och provianterar, sedan har vi kräftskiva och när skymningen fallit tar vi en tur för att hälsa på korna nere i hagen. De är orädda och lite halvhjärtat intresserade. De tittar upp, betraktar oss och råmar lite men sedan händer inget utan de återgår lugnt till att fortsätta beta. Rofyllt och stilla. Myggen yr kring huvudet. Kornas gestalter avtecknar sig som skuggor i sensommarkvällen och någon råmar.

Någonstans ur snåren sjunger en ensam fågel till svar.

Lysande rosa rallarrosor, höga fjäll som anas som majestätiska skuggor i fjärran, svullna floder som forsar fram efter de senaste regnen, skogar med små förgrenade fjällbjörkar, glittrande vattenfall och den glasklara sjön Torneträsk som sömnigt återger kvällsljuset och midnattssolen. Naturen uppe i Abisko är bedövande vacker men det jag slås mest av är doften. En doft som väcker speciella minnen till liv…

Det här blogginlägget ska inte handla om den 18 timmar långa tågresan. Eftersom tågen just nu inte går till Narvik i Norge tvingas halvsovande resenärer byta från nattåget strax efter halv sex på morgonen i Boden, till ett tåg som anländer fem timmar senare i Abisko. Det ska inte heller handla om hur svårt semestrande svenskar verkar ha för att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer om att hålla avstånd.

Det här blogginlägget ska handla om dofter och minnen, för dofter kan förflytta tid och rum. Av våra fem sinnen anses det vara just doften som starkast återuppväcker minnen och kan utlösa svallvågor av känslor. Doften av till exempel nyklippt gräs, pepparkakor, grillad korv, en parfym någon älskad bar, kan återuppväcka något som vi för länge sedan trodde var förlorat och glömt. Ett minne som legat långt bak i hjärnans dammiga vrå men står plötsligt framför oss lysande och glasklart. Doften som möter mig i Abisko nationalpark i norra Lappland är en sådan. Den kastar mig 30 år tillbaka i tiden till det förflutna i ett ögonblick.

När jag var liten hade vi en stuga i Lofsdalen i Härjedalen som vi först hyrde och sedan köpte. Stugan var gjord av handtimrade stockar målade i en stilla blågrå färg, det fanns tre rum förutom köket och badrummet, i köket fanns en gammaldags kökssoffa och jämte badrummet en liten bastu. Vi var där ibland på vintern men oftast åkte vi dit på somrarna när nätterna var som ljusast och längst och sommarlovet kändes oändligt. Veckorna i fjällen var oftast fyllda av aktiviteter; det var tipspromenader, fisketurer (en gång fick brorsan en röding men det var den enda gången jag kommer ihåg att det nappade) vi plockade hjortron på myrarna även i ösregn, grillade korv över öppen eld på en liten grillplats på tomten även om det var omöjligt att vara ute efter kl 17 på grund av mygg och knott, gjorde dagsturer till Norge och till en fäbod och regniga dagar kunde man ligga inne i sängen och läsa serietidningar och böcker.

Men framför allt fjällvandrade vi.

Det blev otaliga turer till fjällen Hovärken och Sömlingshågna med bedövande vackra omgivningar över myrar och genom små skogar. Pappa bar ryggsäcken med picknick och liggunderlag och sedan gick vi några timmar och rastade och åt lunch när vi kommit upp till toppen. Över myrar och sankmarker, genom tall- och björkskogar och uppför den karga fjällmarken. Lycka var att sedan sitta där och titta ut över den otroligt vackra omgivningen och de mäktiga fjällen. Känna hur vidunderlig världen faktiskt kunde vara.

Doften som möter mig i Abisko är exakt densamma som de där somrarna i Lofsdalen. Jag vet inte om det är lukten av ljung eller av någon speciell fjällväxt eller en kombination, av båda, eller om det är en lukt från myrmarker och mossar, men det är en doft som sitter långt inne i själen och som är så välbekant.

Redan första kvällen tar jag en tur till Abiskojåkka kanjon (på samiska Ábeskoeatnu gorsa) som bara ligger ett stenkast från STF:s turiststation. Abiskojåkka är en fjällälv som mynnar ut i Torneträsk. Jokken och tidigare isälvar har skapat den djupa dalen och vid inlandsisens avsmältning för 8 000–9 000 år sedan var vattenmassorna ännu mäktigare. Strömstaren lär häcka i skrevorna, röding och harr finns i vattnet och utter och mink fiskar gärna i älvarna. Torneträsk är Sveriges sjunde största sjö och jag hinner med en tur ner till den lilla stranden i kvällsljuset. Myggen surrar runt huvudet, solen är på väg att gå ner, vattnet kluckar mot stenarna – det är iskallt och klart jag känner på det med handen. I fjärran ser man bort mot den mäktiga Lapporten eller ännu hellre Cuonavaggi som det heter på samiska. Jag följer några mindre stigar längs med vattnet där det växer krokiga björkar. Längre in på gömda stigar är marken översållad med små, vippande vitrosa linneor och andra blommor som tittar upp ur ljungen.

Midnattssolen speglas i vattnet. Men doften, må det vara av ljung eller myrmark eller en blandning eller något annat, följer mig hela vägen tillbaka till hotellet och letar sig in i mina drömmar.

Ljuset spelar över markerna och en trevande vårskymning sänker sig över jorden. Det är fortfarande kallt ute, men det blir ljusare och ljusare om kvällarna och fåglarna sjunger allt senare i trädkronorna. Björkarnas grenar är ännu mörka och nakna och spretar likt oformliga skuggor mot den ljusa vårhimlen, men små, små ljusgröna knoppar anas i de sovande träden och de minner om att livet föds på nytt, jorden är på väg att vakna, att det åter blir vår. Livets cirkellopp börjar på nytt. Hur lång vintern än har varit.

”Presenter, julmat, saker betyder egentligen ingenting, det enda som betyder något är att vi alla har hälsan och kan fira jul tillsammans i år igen”.

Så har mamma sagt nästan varje jul och suckat över alla julklappar (ja jag är en sådan som gillar att ge bort presenter) men hon var faktiskt likadan. Det brukade vara ett litet internt krig oss emellan, där mamma och ibland min bror kom överens om att bara ge max tre paket per person. Jag fortsatte envist att ge fem och när julaftonskvällen nalkades varje jul så visade det sig att brorsan, svägerskan och givetvis mamma hade fuskat, mamma för att hon kunde inte låta bli. Tre julklappar i ett paket, en extra kartong med godis och chips (”men det räknas inte”) och en jul, när både brorsan och jag var över 30 år, arrangerade hon och pappa en skattletning med skattkarta och utmärkta små punkter på den handritade kartan som ledde till två större presenter eftersom hon visste att både jag och min bror behövde dem just då.

Sådan var nämligen min mamma, hon var intelligent, rolig, vacker och fantastisk på alla sätt och vis.

I kölvattnet av Corona och Coronalarmen och all den hysteri och det hamstrande av handsprit, tvål och toapapper som enligt sociala medier försiggår just nu, fattar inte folk att det nog inte finns många situationer som inte hushållspapper och servetter klarar av, då tänker jag på de orden. Vilken oerhörd visdom och livserfarenhet det fanns i dem, som jag inte fattar förrän nu.

”Det enda som betyder något är att vi alla har hälsan och kan fira jul tillsammans i år igen”.

De senaste två jularna har vi alla inte haft hälsan eller kunnat fira jul tillsammans.
En stol kring bordet har nämligen stått hjärtskärande tom.
Jag ska inte här gå in på den vidriga inkompetens, arrogans, nonchalans och empatilöshet som råder inom den svenska sjukvården i allmänhet och inom styret av Västerås sjukhus och canceravdelningen i synnerhet och som ledde till att den stolen nu står tom, för det är inte därför jag skriver detta blogginlägg.

Utan för att minnas det mamma sade och som hon hade så rätt i.

Det som slår mig när jag sitter vid köksfönstret och ser mot den skymmande vårhimlen och det gråblå diset av ljus och skuggor som spelar över marken, över buskarna, över krokusen i rabatten och de första vitsipporna och hör hur koltrastarna sjunger åter jublande efter den långa vintern, det är hur oerhört snabbt man mister något dyrbart. Hur oerhört viktigt det är att ta vara på de personer du älskar och som faktiskt älskar dig. För plötsligt så är allt för sent.

Ingen vet hur hårt eller hur snabbt Corona kommer att slå eller utvecklas. Tidningen ETC publicerade idag en artikel som handlar om att en av de grupper som är svagast och mest utsatta i samhället är de hemlösa, som kanske inte har samma möjlighet att tvätta händerna hela tiden, använda handsprit, bunkra toalettpapper och hålla sig långt borta från alla andra. Vad ska de göra? Vilka bryr sig om att deras situation förbättras så att de kan möta hotet från Coronaviruset? Inte är det politikerna. Hur ser vi till att gamla och svaga inte drabbas? Det är upp till oss.

Nyligen var jag nere vid mammas och mormors gemensamma grav i Helsingborg, tände ljus och planterade vårblommor på graven. Små spröda penséer som liknar violer, en vacker lila krokus med stora kronblad, två ljusgula vivor, små påskliljor med vippande klockor och en anemon blå som havet. Det blev ett litet hav av blommor vid graven till den människa jag älskat mest av alla och som nu längre inte finns här så jag kan se henne. Jag tror hon hade tyckt om blommorna.

Det märkliga var att när jag stod där i solen och det hängde som ett litet dis av regndroppar i luften och jag slöt ögonen och grät, så var det som om jag nästan kunde känna henne stå alldeles bredvid mig och röra vid min kind som för att säga ”jag är här”, ”ni kommer aldrig vara ensamma för jag vakar över er”.

Jag vet att om det var något hon hade velat säga var det att det enda som betyder något är att ta hand om de man älskar den tid man har på jorden. Att visa respekt och medmänsklighet mot andra. Ingenting annat är lika viktigt.

När jag öppnade ögonen och tittade upp sjöng en fågel ur en buske som om hjärtat ville brista, och solen kom fram för en sekund bakom molnen och ljuset föll likt änglavingar ner på marken.