Hemlighetsfulla skuggor dansar över stigarna. Något prasslar och rör sig i buskaget och ett skratt hörs längre fram bakom trädet trots att det inte finns någon där. Märkliga saker försiggår i Kensington Gardens om söndagarna.

Till exempel är det en sådan där dag när vädret spelar ständiga spratt och växlar från en djupblå och klar sommarhimmel och +24 grader i solen till att i nästa sekund förvandlas till en isande höstdag med kyliga vindar och hotande mörka moln och ett svagt mullrande som av åska i fjärran.

Den stora engelska parken Kensington Gardens är enorm med breda nästan parisiska avenyer som löper kors och tvärs, stora och välklippta gräsmattor och lummiga träd med kraftiga, fårade stammar och vidsträckta kronor. Många av träden är säkert flera hundra år gamla och stod där troligen redan när J M Barrie strövade omkring under dess kronor. Området utformades av drottning Caroline, hustru till George II på 1700-talet. Den 111 hektar stora parken som egentligen är en del av Hyde Park, rymmer statyer, dammar, Kensington Palace, Albert Memorial och en lekplats till prinsessan Dianas minne komplett med ett stort piratskepp. Kensington och Hyde Park ligger mitt i London och är en viktig del av stans gröna lunga och ett populärt utflyktsbor för både turister och londonbor om söndagarna.

Två hundar springer lösa över gräsmattan med tungorna hängande långt ut i värmen. Under ett träd ligger en man och sover med kepsen djupt nerdragen i pannan, litet längre bort vid några snår övertyngda av blommor håller ett picknicksällskap till. Under ett särskilt stort träd där solen strilar ner genom lövverket och skapar ett mönster av skuggor och solljus står en grupp människor och pekar och kisar uppåt mellan löven. Trädet är fullt av små ilsket gröna papegojor med mörkröda näbbar som nyfiket kommer fram och girigt nappar åt sig av bröd och äpplen som besökare håller fram. De ser närmast ut att höra hemma på sydligare breddgrader i en djungel och inte mitt i London men är en population förvildade papegojor.

Om igen tycker jag mig höra tysta smygande steg bakom ryggen men när jag stannar till och vänder mig om finns ingen där.

Två unga tjejer joggar förbi och en tax på korta ben pinnar efter sin ägare och stannar en sekund för att nosa på et träd. Några turister har slagit sig ner på en parkbänk och äter medhavda mackor. Ett stenkast från sjön blir buskarna tätare och dungar av vildblommor kantar vägen där mängder av fjärilar hägrar som ett luftburet dis i olika färger. De svaga viskningarna och skratten som anas i vinden blir tydligare. Starkare.

Är det verkligen fjärilar eller är det de älvor som sägs bo här i Kensington Gardens och ta med sig borttappade barn.

Märkliga saker försiggår i Kensington Gardens om söndagarna. Runt ett hörn står pojken som aldrig ville växa upp och därför rymde och bosatte sig i Kensington Gardens, staty. Skuggorna leker över hans ansikte tills ansiktsdragen; de glittrande ögonen och spjuveraktiga leendet nästan känns verkliga. Vinden rör runt bland blommorna och gräset. När turisthopen gått förbi efter att ha tagit selfies bredvid honom hägrar tystnaden. Jag tar fram mobilen och ska ta bilder men istället för ett foto lycka jag ta…146 stycken i rad. Varje gång jag ska göra om det händer samma sak. Och detta har faktiskt aldrig hänt tidigare.
Jag ger upp.
Jag vänder mig bort för att fortsätta promenaden.
Bakom ryggen hör jag det retsamma skrattet sippra fram ur skuggorna.

En cigarr färdig att tändas, en flaska Pol Roger och en svart välanvänd hatt. Det ser nästan ut som om personen som är ägare till hatten nyss varit här och bara lämnat rummet tillfälligt, kanske för att hämta glas till champagnen.

Men föremålen ligger till allmänt beskådande i en glasmonter inne på Churchill Museum, en del av Churchill War Rooms som med hjälp av ljud, filmer och modern teknik berättar om Winston Churchill och hans liv. Det är lätt att låta fantasin sväva iväg och känna en svag doft av cigarrök stiga mot taket. Eller skuggan av en gestalt i rock och hatt med käpp skynda iväg genom korridorerna…

Lite grann är det som att kliva in i en tidsmaskin och sedan plötsligt befinna sig i England på 1940-talet. Där bombningarna av London pågår och kriget rasar i Europa. Under marken finns ett nätverk av långa smala tunnlar och hemliga bunkrar där Winston Churchill och hans krigskabinett arbetade, delvis bodde och ledde Storbritanniens försvar. Rummen under Government Treasury Chambers har bevarats precis som de lämnades när kriget var över 1945 och ljuset släcktes för sista gången i rummen. Kartorna är fortfarande uppsatta på väggarna i Map Room fyllda med nålar som visar på den senaste tyska offensiven och de olika krigsfronterna. En annan korridor har en väderkarta på plats där en kort remsa visade på om det var sol eller regn, under flygräderna var indikatorn alltid inställt som ett skämt på ”blåsigt”. En städskrubb inrymde en telefon ansluten till en krypteringsanordning i källaren och den användes av Winston Churchill när han ville prata direkt med amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt, som han för övrigt stod på mycket god fot med.

Ledningsrunmet där krigskabinettet sammanträdde

Museet döptes nyligen om efter succéer som filmen The Darkest Hour då plötsligt turister – mest amerikaner – förtjust började intressera sig för Winston Churchill och vallfärda till de hemliga rummen. Köer på två till tre timmar är ingen ovanlighet berättar en av guiderna på plats.

Churchill var alltifrån kavalleriofficer, journalist och politiker och senare i livet målade han tavlor. Han kunde ha ett häftigt humör men älskades av de unga sekreterarna som arbetade med honom. Hans fru Clementine ”Clemmie” tog aktiv del i hans arbete och nere i bunkern finns ett rum som var hennes när hon vistades där. Det sticker ut genom sin inredning och luftiga, ljusa och blommiga tyger.

”Clemmies” rum

Winston Churchills rum och sängen som han sällan sov i

The Map Room

En som fascinerades av premiärminister Churchill redan när det begav sig var skicklige journalisten Jan Olof Olsson, Jolo. I omgångar har han skildrat indirekta möten med honom. När Churchill 1951/52 när han valts till premiärminister för andra gången efter att ha förlorat efter krigsslutet, skulle gå ombord på Queen Mary och resa till USA var Jolo där. Han kunde konstatera att den åldrade premiärministerns bagage bestod av två slitna och nötta resväskor. ”Ja de föreföll uråldriga, lite trasiga remmar slängde kring dem, och de var nötta och slitna och hade mist all ursprunglig färg.

Men när han kikade närmare på dem så satt det lappar med prydliga texter som ”Durban” och ”Winston Churchill Petermaritzburg” klistrade på dem. Och det betydde att det var samma resväskor som han använt sig av som krigskorrespondent och officer i Sydafrika 1899, 50 år tidigare konstaterade Jolo.

Snön faller i mjuka flingor över de branta, slingrande bergsvägarna. Vi är på väg uppför Etna till fots och lukten av svavel känns tydligt i luften. Under det snötäcke som redan bildats på marken anas den svarta vulkaniska sanden och de porösa lavastenarna. Berget Etna har mer eller mindre varit en aktiv vulkan i en halv miljon år och sagorna som omger platsen är många. I en antik myt besegrades det odödliga monstret Tyfon, som hade hundra ormhuvuden, av Zeus. Tyfon som stred om världsherraväldet med Olympens gudar stängdes in under berget där han lär ruva än idag och enligt myten är det hans andedräkt som orsakar vulkanutbrott och lavaströmmar. Det senaste utbrottet skedde under julhelgen då 130 jordskalv registrerades och flygplatsen i Catania tvingades stänga. Vi klättrar uppför en backe. Plötsligt stiger ett moln av ånga upp mot himlen.

Det tar ett tag att åka bil från Catania. Gradvis ersätts solstänkta olivträd och blommande buskar med snötyngda buskar ju högre upp i bergen vi kommer. Medelhavet förvandlas till en diffus hägring och skugga i fjärran under det tjocka molntäcket. Polisen är ute och stoppar alla bilister som inte har snökedjor på däcken. Vår guide Guiseppe är raskt framme och sätter på kedjorna under en kort paus medan vi byter om till varmare kläder. Ett tag är sikten på vägen noll, snödimman förvandlar allting till en vit ogenomtränglig vägg. Plötsligt blir det ljusare, solen kikar fram och efter en snabb espresso på den lilla baren som även säljer föremål gjorda av lavasten, Limoncello, vin från Etna och vykort, förser sig vår grupp med vandringsstavar och trär på ryggsäckarna. Vi råkar ett hus halvt begravt i stelnad lava, bara övervåningen är synlig, men även om det ser brutalt ut hann invånarna undan i god tid eftersom lavan rinner långsamt berättar Guiseppe Nicolosi.

Det är ett förtrollat vinterlandskap som möter oss när vi äntligen börjar vår vandring. Ett fruset sagoland inkapslat i snö där cypresser och pinjeträd sticker upp ur allt det vita. Den smala stigen leder högre och högre upp, då och då görs korta pauser för att beundra utsikten och hämta andan. Uppe i det otillgängliga bergspasset som vi når efter cirka två timmar kan vi blicka ner i en skarp ravin där det syns en lång svart sträng av stelnad lava från senaste utbrottet. Solen bryter fram bakom molntäcket och snön gnistrar runt omkring oss i det starka ljuset så att ögonen tåras, luften är hög och klar att andas där vi befinner oss på 2 100 meters höjd. På Europas mest aktiva vulkan som då och då ruskar yrvaket på sig ur vintersömnen.

Etna ligger på Siciliens östkust där kontinentplattorna Europa och Afrika möts och skrapar mot varandra. Berget är över 3 300 meter högt. Men medan exempelvis Vesuvius är mindre aktiv men också farligare när den väl får ett utbrott, är Etnas utbrott inte lika explosiva. Guiseppe pekar och visar att det skapats en naturlig barriär av lavasten från tidigare utbrott på den sida av berget vi befinner oss, som stoppar lavans framfart. Det känns betryggande när vår vandring leder oss allt högre och stigen blir allt smalare. Ett felsteg och du halkar rakt nerför en 30 meter hög brant i ett hisnande djup. Vi når nästa mål, en liten grotta på bergssidans sluttning där vi stannar och vilar och där vattnet stelnat i istappar. En iskall vind virvlar omkring snö i luften. Utsikten är vidunderlig.

Det gäller att ha respekt för berget, naturen, klimatet och vindarna. Enligt en annan sägen har eldguden Hefaistos sin smedja under Etna och då slår det gnistor från vulkanen när han hamrar och smider. Det är inte konstigt att sagorna kring vulkanen frodas. Marken utanför den lilla grottan där vi stannat är varm och ånga stiger i små moln mot himlen. Som om något levande fortfarande finns där långt inne i urberget under våra fötter och då och då vaknar till liv…

En enda gång har jag mött julens ängel.
Då visste jag inte att det var ängelns ansikte jag såg i spegelbilden i isen som låg mörk över vattenpölarna, eller att dess vingar rörde vid mig lika mjukt och försiktigt som den fallande snön. Då visste jag inte att det var ängelns varma andedräkt som kändes i nacken och som gav mig kraft att blicka mot skuggorna eller att ängelns fotspår var osynliga för mina ögon men likafullt där och att ängeln gick bredvid mig.

Det var en gång en julafton som var helt perfekt.

Snön föll i stora vita flingor över världen och jag och hunden pulsade genom drivorna bakom huset. En ensam gatlykta kastade sitt ensamma gula sken över snön som gnistrade likt kristaller i skymningen vid cykelvägen och granskogen stod i givakt likt en stram skuggvärld bakom vissnade nyponrosbuskar med snötyngda grenar och stjärnorna likt klasar av ljus i sina kronor. Det var en sådan julafton som egentligen bara existerar i drömmarnas värld.
En magisk kväll.

Det var före middagen och före den obligatoriska Kalle Ankan på tv. Hela familjen var samlad inne i villan och höll på med förberedelserna för att fira jul och om död och om undermålig svensk sjukvård och om sorg, och om ensamma stunder vid en grav, rädsla, ångest, total maktlöshet och om saknad hade jag ännu bara svaga aningar.

Min hund var fortfarande i livet så jag klädde på mig jacka, vinterstövlar, mössa och vantar och vadade ut i den fallande snön mot den övergivna lekplatsen där han brukade leka när han var liten valp och jag, 15 år tidigare, lekte med kvarterets ungar. Jag var väl sisådär 25 år och hemma som vanligt över julen för att fira med närmaste familjen. Sedan länge var lekplatsen övergiven och försummad av kommun och barnfamiljer. Träställningen vi klättrat i som barn var rutten och av nätet vi brukade hänga i återstod bara stumpar. Några rostiga kedjor med tillhörande spräckta och trasiga gungor hängde på gungställningen. Men den gigantiska sandlådan som då täcktes med drivor av snö fanns fortfarande kvar. Och hunden sprang iväg och satte igång att gräva så snön yrde, för det är sådant som hundar tycker är vansinnigt roligt. I utkanten av mitt synfält såg jag den dimmiga skuggan av gatlyktan.

Det var då julens ängel närmade sig, oändligt långsamt och försiktigt likt en vit skygg hind genom snön. Och gatlyktans ljus tycktes växa och bli skarpare, klarare och gulare som om hela lekplatsen förvandlats till en scen ur sagan om Narnia där Lucy väntar vid lyktstolpen på faunen Tumnus. Jag stod där medan Pyret lekte och nosade och grävde sig fram genom snömassorna och kunde inte slita bort blicken.
Och det var då som ängeln lade sin hand mot min kind.

Jag tror att de få gånger julens ängel rör vid något mänskligt så är det för att bringa oändlig frid, glädje och ro. En osynlig känsla av lycka. Och det var just den känsla som jag genomfors av där i snön bland skuggorna. Frid. Ro. Oändlig kärlek. Man kanske inte kan se julens ängel men det ängeln rör vid blir magiskt. Och den juleftermiddagen var magisk.

Det var en gång en julafton som var helt perfekt. Det finns många jular som jag minns men det finns ett fåtal där minnet är så starkt att det överlever årens och tidens gång och fortfarande framstår som skinande klart när helst jag tänker på det.
Den som möter en ängel glömmer det aldrig.
Och denna julafton tror jag att ängeln satt där ute på den övergivna lekplatsen hand i hand med mamma – osynliga för blotta ögat men vakande över oss i all sin kärlek.

Det vilar ett sällsamt ljus över kyrkogården denna höstdag i början av november. Ett stilla duggregn har fallit inne i Helsingborg och den krypande skymningen gör skuggorna långa. En skock fåglar flyger över himlen och sätter sig i ett av träden i en skränande flock. Trädets blad rasslar i vinden. Bilar rullar in och ut på parkeringen och gruset knastrar under hjulen. Bildörrar öppnas och stängs och människor går med papperskassar och blombuketter inslagna i brunt papper i märkligt lugn takt genom porten. Väl inne bland gravarna lyser redan ljusen. Och färgerna, för här finns blommor i alla regnbågens färger.
Den annars lugna platsen är trafikerad. Men det vilar ett lugn och en ro över alltihop som om man klivit in i en annan värld.
Jag är tillbaka på kyrkogården där jag var som barn, det är Allhelgonahelgen.

Det är alltid två offer när någon dör.
Den som dog och försvann och den som tvingas stanna kvar ensam och leva vidare.
Döden kommer inte varsamt och stilla. Inte för de efterlevande. Döden kommer som en orkan med kaos i sitt kölvatten, en oändlig smärta, en obeskrivlig och nattsvart sorg. Det mest obevekliga, det mest definitiva. De som lämnas kvar i kaoset förblir halva för resten av sina liv. Som om en del av själen slitits bort.

Jag tänder ljus på de gravar jag kommit för att besöka. Och i det märkliga skymningsljuset anas plötsligt en gemenskap bland alla vi som är där. En familj kommer gående och nickar när vi möts på en av grusgångarna. En kvinna något yngre än jag ler försiktigt när jag passerar. Hon tänder ljus på en grav som är fylld av blommor och små figurer; änglar, tomtar, hjärtan. Och när jag står vid min morbrors grav och tänder ett ljus börjar jag prata med en kvinna i 60-årsåldern med kortklippt grått hår som pysslar om graven bredvid. Den är smyckad med blommor och lyktor. Här ligger någon som är älskad och saknad.
–Vem är du här och besöker undrar hon.
– Min morbror och mormor , svarar jag, men snart ska mamma också vila här. Hon dog för två månader sedan.
– Jag är här för min mamma, säger kvinnan. Man kommer aldrig över sorgen fast de säger det, min mamma dog 2012, men saknaden är fortfarande lika stor.
– Det anar jag, svarar jag, och själv bor jag uppe i Stockholm, så jag kan inte komma hit så ofta.
Kvinnan tittar på mig och en ordlös förståelse passerar mellan oss. Sedan säger hon:
– Var ligger hon? Jag lovar att titta till henne och de andra åt dig då och då och se så att graven ser fin ut. Jag kan tända ett ljus om du vill, för jag vet hur det är att förlora sin mamma, och jag är här nästan varje helg och tänder ett ljus för min.
Vad svarar man på en sådan sak. Jag försöker att inte gråta. Ser empatin i hennes ögon.
– Det får du gärna svarar jag. Snälla.

Det lyser lyktor på många gravar, men flera gravstenar vilar i skugga. En del är äldre där människor har dött i början av 1900-talet till och med tidigare, jag ser personer som dött unga 1916 eller barn som vilar i familjegravar när jag går omkring och läser på gravstenarna, kanske finns det inga släktingar kvar i livet som minns längre. En del är nötta av ålder och täckta av mossa. Jag skänker en tanke åt dem mitt i min egen sorg, hoppas att någon ändå någonstans minns dem fast de inte besöker gravarna. Lyktorna längs med allén som leder bort mot kapellet börjar tändas.

I en tid när allting går fort och tempot är högt, stressen enorm och ingen längre pratar spontant med någon annan, inte i Sverige, när empatilösheten är djupt rotad inte minst inom den så kallade svenska sjukvården som är ett skämt, och pengar, status, att synas på sociala medier, att göra karriär är det viktigaste, då är solidariteten som känns inne på kyrkogården bland alla som är där ett lika stort ljus i mörkret som ljusen på gravarna.
Då är tystnaden och friden som balsam för själen.

Dagen efter, på lördag, går jag tillbaka till kyrkogården igen. I det allt mer tilltagande novembermörkret faller ett varmt sken ifrån kapellet, marschaller kantar gångarna och inne i kapellet kan den som vill tända ett värmeljus och sätta ner i en ring av ljus. Folk kommer och går, unga, gamla, några ensamma, de flesta i familjer eller par. En del slår sig ner i bänkarna och lyssnar på musiken som spelas stilla i bakgrunden. En del gråter, några ber, andra sitter tysta och blickar oseende ut mot de målade ärkeänglarna ovanför våra huvuden som om de ser och minns något andra inte ser och några ler faktiskt mitt i all sorgen. Som om de minnen de bär på är så ljusa att de övervinner döden.

Jag sitter där en stund. Jag gråter.

Och så plötsligt känns det som om jag inte är ensam längre, som om någon har slagit sig ner bredvid mig i raden av tomma stolar och sakta tar min arm. Som om mamma slagit sig ner jämte mig fastän osynlig, och säger åt mig att inte vara ledsen eller rädd. Att hon finns där hela tiden. Känslan är så stark att den faktiskt är märklig.

Tillbaka vid graven; ljuset i lyktan fladdrar till i blåsten. Ovanför mitt huvud blickar stjärnorna ner på jorden likt ljusen inne i kapellet och jag anar Karlavagnen långt långt borta på natthimlen. Överallt ur mörkret glimmar ljusen som satts på gravarna.

Löven i trädkronorna rör sig, som rörda av osynliga händer, vinden sveper förbi och i den hörs ett eko av viskande röster från alla de döda, de älskade, som om de fortfarande vill påminna de levande om att de finns kvar. Någonstans där ute. Någonstans bortom Universum och Tiden och vår egen förståelse av världen.
Och att de vakar över oss.
Alltid.

När jag var liten var jag extremt mörkrädd.

Jag var den där jobbiga krävande dottern som kom tågande med täcke, nalle och väldigt litet mod i högsta hugg till föräldrarnas säng vid 02 på morgonen och bönade och bad om att få sova där. När jag var liten var ångesten nämligen extremt stor. Och det fanns inget konkret att sätta fingret på, det var inte skelett i garderoben eller under sängen, monster utanför fönster eller poltergeist som härjade i tv:n. Det var bara en enorm och nattsvart känsla av ångest.
Jag brukade ligga och räkna sekunderna på armbandsklockan tills det var en minut, fem minuter, en kvart, 20 minuter, en halvtimme, en timme, tre timmar.
Så stor var nämligen rädslan för mörker.

Och eftersom mina föräldrar alltid varit extremt snälla (och min mamma själv är mörkrädd) så makade de bara snällt på sig så att jag fick plats.

Jag minns en gång, tror det var i december och jag var kanske 5-6 år, när jag drömde en mardröm om att mina föräldrar skulle dö. Mamma kramade mig och sade; ”Lugn, du behöver inte vara rädd, det kommer dröja länge till innan vi dör, vi kommer att vara här ett bra tag så tänk inte på det”.

Det kan ha varit samma år eller ett helt annat år men jag var fortfarande liten och befann mig på kyrkogården i Helsingborg och mamma dröjde sig kvar längre än oss andra vid mormors grav medan vi redan hade satt oss i bilen. Löven föll från träden och det var kolsvart utanför bilfönstren. Det lyste inne på kyrkogården från gravljusen och egentligen var det ganska vackert. Men jag ville springa tillbaka, mamma sade att hon ville vara kvar själv och jag hade den konstiga märkliga rädslan av att hon skulle dras ned i en grav om hon fick vara kvar så jag satt som på helspänn och stirrade envist ut i mörkret. Det där grå november-december-mörkret. För att se till att hon verkligen kom tillbaka till oss.
Jag andades ut av lättnad när hon äntligen dök upp genom portarna in till kyrkogården.
För då var mörkret inte lika mörkt längre.

Min mamma är/var en fantastisk person. Ursnygg som ung, så snygg så att en av hennes bekanta som var fotograf ville fotografera henne och tyckte att hon skulle anmäla sig till Fröken Sverige. Men mamma har alltid varit mer praktiskt lagd och sade nej. Hon pluggade arkeologi en termin mest för att hon tyckte det var kul att leta skatter men tröttnade. Sedan fortsatte hon och utbildade sig till lärare vid Lunds universitet, men hon var hemma med oss barn den mesta av tiden. Och under hela vår uppväxt fanns hon där för att trösta, diskutera med, läsa högt ur olika böcker om kvällarna (hon läste hela Sagan om ringen för mig). I vuxen ålder har mamma och jag alltid kunnat ringa varandra och prata ibland i timmar. Diskutera kärleksproblem, killar, ångest, matlagning, tv-program, politik, texter. Ofta har vi hörts varje dag.
Mamma var nämligen inte bara mamma hon var min allra bästa vän.

Nu är mörkret just så nattsvart som jag inbillade mig att det var när jag var barn.
Men det handlar fortfarande inte om monster utan allt det svarta finns inom den svenska sjukvården och inte minst på onkologiavdelningen på Västerås sjukhus. Det var nämligen inte cancern som tog mammas liv utan behandlingarna och framför allt läkarnas vårdslöshet, inkompetens, empatilöshet och rent ut sagt bristande kunskaper.
Men det här blogginlägget ska inte handla om svenska läkare eller sjukvården, för det ska inte nämnas i detta sammanhang överhuvudtaget och förmörka mina ljusa minnen.

Snart kommer mamma gravsättas på just den kyrkogården där hon stod den där gången när jag var liten. Mörkret är nattsvart. Men jag läste någonstans att ibland har en person så mycket ljus inom sig att det ljuset lever kvar långt efter det att personen är borta.

Det ljuset är det enda jag har kvar.

Jag har smittats av Svalbardbacillen.
Eller polarbacillen, ett annat namn på sjukan som skördar offer vid Spetsbergen. Jag misstänker att även väninnan har fått sig en släng. Svalbardbacillen är nämligen det som drabbar många turister som besöker ögruppen enligt lokalinvånarna; Man vill inte åka därifrån alt man vill åka tillbaka så fort som möjligt. I värsta/bästa fall stannar man kvar.

Från båten ser vi de märkliga ödsliga klipporna och bergen sticka upp nära havet som mörka skuggor mot den ljusa himlen. Det är kallt och blåsigt men alla på båten är rejält påpälsade med kängor, vindtygsjackor, mössor och långkallingar. Naturen runt omkring är fascinerande, det liknar lite ett kalt månlandskap. Bara karg växtlighet, mossor och små plantor finns nu när de korta sommarmånaderna snart är över. Under största delen av året är det snö och mörkt, mellan september-mars 24 timmar om dygnet.
När vi seglar förbi det av permafrost ständigt frusna landskapet är det svårt att tänka sig att för miljontals år sedan var det här grönskande öar, skogar och träskmarker där dinosaurier strövade. Allt som nu finns kvar är fossiler och ben från urtidsödlorna. Förutom dessa berg, raviner och vidder som nu till stor del är täckta av is.

Ren vid övergivna gruvbyn Pyramiden

Svalbard är märkligt, invånarna betalar inte skatt, invandringen är helt fri, rasistiska partier finns det inte en skymt av men inte heller socialförsäkringar eller hemtjänstföretag. De som är äldre får antingen hjälp av grannarna när det behövs eller flyttar tillbaka till fastlandet, berättar Hilda Kristin Rösvik, chefredaktör på Svalbardsposten, världens nordligaste tidning. Det var Hilda som var först, av en slump eftersom hon bodde i närheten, med att berätta – och fånga på film – när en isbjörn tog sig in i ett garage och försåg sig med rödvin och choklad för att sedan belåten klättra ut igen. Det blev en världsnyhet. Enligt Rösvik har de flesta boende vid Spetsbergen även en fastlandsadress, men ja, de föredrar att bo på Svalbard.
Och det är inte konstigt att förstå.
För några mer sociala, trevliga och intressanta människor har jag sällan råkat. Och då handlar det om allt ifrån studenter och turister, till fiskare, gruvarbetare och forskare som är där för att forska på mossor och som ser ut som karikatyrer från en Tintin-serie.

Vi åker på lite olika turer under våra fem dagar; till den ryska bosättningen Barentsburg och övergivna gruvbyn Pyramiden, en tur i Longyearbyen och en av alla hundkennlar och förbi Domedagsvalvet eller ”Global Seed Vault”, en global genbank/frövalv där hundratusentals fröer från olika grödor bevaras djupt inne i iskalla bergskammare. Om katastrofen kommer. Här finns också en liten kyrka och en röd byggnad. Vår guide berättar att i den röda byggnaden leds en kortare utbildning i att skjuta och hantera ett vapen ifall man planerar att ge sig ut i vildmarken på egen hand. På grund av isbjörnarna.

Det globala frövalvet

En av huvudorsakerna till Svalbardsresan är att se isbjörnar. Det lyckas vi med, på mysiga båten Polargirl når vi både Pyramiden och Nordenskiöldglaciären, som ligger norr från Longyearbyen. Enorma mängder is som skimrar i blått, turkos och grönt beroende på hur solen står och hur tjockt istäcket är möter oss vid glaciären. I de enorma ismassorna skymtar ett vattenfall, smältvatten som forsar fram. Vår guide pekar med handen på ett gigantiskt isfritt område, en landtunga som sticker ut i havet och som för 150 år sedan fortfarande var täckt av is. Klimatförändringarna syns tydligt, säger han. I våras upplevde man den varmaste våren i mannaminne med 15 grader över det normala vissa dagar. Den globala uppvärmningen är inte en diffus och lite skrämmande tanke utan här ett reellt hot.

Även på andra sätt märks påverkan på miljön. Enorma mängder plast flyter iland varje år längs med öarna, det handlar både om större plastföremål men även om mikroplastbitar. Så nu organiseras grupper som åker ut i båt, övernattar vid olika stränder och städar upp. Plockar plast som på sikt skadar både djur- och växtliv.

Men tillbaka till djurlivet, vi ser de söta lunnefåglarna med röda näbbar som flyger förbi likt små helikoptrar och de fantastiska vildrenarna, i stort sett tama och tillbringar 99,9 procent av sin vakna tid under sommaren med att äta. Konstant. Vi lyckas också se isbjörn, något jag drömt om ända sedan jag var barn. Nära Nordenskiöldglaciären har man tidigare i veckan sett en isbjörnshona med två ungar. När vi kommer närmare letar guiden ett par minuter och sedan pekar han på något vitt fluff mellan klipporna. För de med ordentlig zoom går det att se hur den sömniga björnhonan med två ungar sover middag.

Trötta men lyckliga efter en tio timmar lång tur återvänder vi till Longyearbyen. Och den gemytliga stämningen på lokala puben.
Det tål att konstateras än en gång när himlen fortfarande vid 03 på morgonen är lika ljus som på dagen, jag vill åka tillbaka. Jag vill stanna här. Jag har smittats av Svalbardbacillen.