Kontroller, kontroller, kontroller – och en ko…

Publicerad av

0

Att resa in och ut i Vitryssland kräver ett visst tålamod.
Det är nämligen rigorösa kontroller så att ingen ska kunna smita in över landets gränser som inte har skaffat det fina visumet på ambassaden. På tåget från Vilnius till Minsk blir vi kontrollerade av tre olika kontrollanter, bistra män och kvinnor i gröna uniformer. En av dem tillbringar tio minuter med att läsa av våra pass under lupp. En annan vill att vi öppnar väskorna, uppenbarligen så vi inte smugglar in något skumt.
Kaoset i min gör att han mumlar något ohörbart, ser lätt svettig ut och försvinner vidare bort i vagnen som en skottspole.
Likadant på tillbakaväggen, fast då tar vi bussen och går igenom passkontroll och väskscanning som på en vanlig flygplats. Från Riga till övriga Europa löper mängder med olika busslinjer; Ecolines, Eurolines är några av dem. De flesta långfärdsbussar har wifi, gratis kaffe, till och med små tv-apparater vid fåtöljerna om någon får lust att titta på film eller surfa på nätet för att fördriva tiden. De funkar nästan aldrig.

Den vitryska landsbygden sveper förbi bussfönstren i kvällssolen så fort vi lämnat Minsk bakom oss. (För mer om nattlivet i Minsk rekommenderar jag min reskompis Nicoles blogg  http://nicoleschulman.blogspot.com ).
Oändliga grässlätter, odlingsmarker, stäppmark breder ut sig, då och då avbrutet av enstaka hus och floder. Stora delar av landet består av odlingar men de sydöstra delarna drabbades hårt av Tjernobyl-katastrofen och ligger fortfarande i träda.
När vi kommer in på litauisk mark ersätts de grästäckta slätterna av majsfält och potatis- och veteodlingar. Vi ser få människor ute, dock en ensam fastkedjad ko som långsamt går och betar en stenkast ifrån vägen i det höga gräset.
Snart sänker sig mörkret och bussen fortsätter att skumpa fram på vägarna mot Riga under en blek augustimåne.
Det är 21.00 på kvällen och +26 grader ute och hösten känns mycket långt borta.

Bland vapen och klockor på museum i Minsk

Publicerad av

1

I guideboken över Minsk som vi införskaffar i en turistshop finns ett museum vi tillbringar två dagar med att leta efter men aldrig hittar.
Det heter ”Great Patriotic War Museum” och verkar på något mystiskt vis flytta runt mellan olika gator beroende på vilken guidebroschyr eller internetsajt vi konsulterar. 

Ett par vi frågar ser lika förbryllade ut men gissar att det precis har flyttat till den lite flashiga modernare delen av Minsk vid Peramozhtsau avenue. Ett stenkast från den gigantiska amfiteatern i det stora sportpalatset.
Inget konstigt i att det flyttar mellan adresser. Minsk är en levande, ungdomlig stad där det hela tiden byggs nytt, det märkliga Nationalmuseet som är 22 våningar högt och mest av allt liknar en rymdfarkost stod klart 2006. Men det som byggs är fortfarande pampigt, i postsovjetisk anda och den lilla människan, individen, försvinner och går vilse någonstans bland dessa jättelika avenyer och gator.

 

Det nybyggda Nationalmuseet

 
Liksom vi på vår jakt, så vi beslutar att besöka ett annat museum, som också visar sig ligga på ett helt annat nummer än vad som är markerat på kartan. National Historic museum på Karl Marx gata nummer 12. Min väninna tar en iskaffe under ett parasoll på ett litet kafé i den tryckande värmen. Även jag är trött i fötterna men beslutar mig för att ge det en chans.

En 200-årig kanon står placerad vid ingången. Värmen är lika obönhörlig inomhus, någon luftkonditionering verkar inte finnas. Personalen består av äldre damer med prydliga namnskyltar som noggrant håller koll på alla besökare och vänligt men bestämt visar  exakt vilka rum man ska gå in i och i vilken ordning de ska besökas. Turister lotsas runt på löpande band i utställningarna som består av en brokig samling kuriosa, föremål och tavlor om Minsk historia.
Här finns tavlor på väggarna som visar hur stan såg ut vid seklets början med svartvita foton på hästkärror, hus och breda gator, kvinnor i svepande brodyrklänningar med parasoller i händerna och män i svarta kläder. Några tegelstensbyggnader sticker ut på bilderna, annars ser stan förvånansvärt lik ut.  Ett rum inhyser dammiga porträtt på furstar och härskare som uttråkade blickar ner på oss, kanske är de från tiden när Vitryssland tillhörde Polen och Litauen.
Vi blickar lika uttråkade tillbaka.

Och så… kliver jag in på en avdelning som berättar om krigen.
Hela rummet är fyllt med vapen prydligt uppsatta i glasmontrar.
Tyska revolvrar och ryska automatvapen samsas med gevär och knivar i rader. En karikatyrbild visar hur en figur/soldat med hammaren och skäran räddar Vitryssland undan hakkorset. Foton visar befolkningens lidande under andra världskriget.
Det är som ett besök på Historiska museets forntidsutställning i Stockholm men stenyxorna har ersatts av svarta, lätt nötta men fortfarande blankpolerade skjutvapen. 
Av någon anledning får jag en klump i magen och går snabbt till nästa rum med kläder och föremål från 1800-talet. Synbarligen ingen kronologisk ordning mellan rummen. En centralt placerad glasmonter är fylld med KLOCKOR- fickur – av alla de slag. Stora, små, utsirade, i silver, med initialer, dekorerade, glänsande, svarta. Som en absurd Dalí-målning.
En gigantisk metafor över tiden? Av hur förgängligt livet är och hur groteskt det är med vapnen i andra rummet.
Ingen av klockorna går längre, som om själva tiden har stannat i dessa dunkla, varma rum på museet.

När jag slutligen hittar till entrén frågar den vänliga damen i kassan om jag inte vill se bottenvåningen, där finns nämligen en utställning med historiska kläder. Jag tackar artigt nej. Svetten rinner i pannan och jag längtar efter något svalt att dricka. Min väninna sitter kvar på kaféet när jag kommer ut i solljuset.

En bit bort slår en kyrkklocka två.
Själv drömmer jag mardrömmar halva natten om vapen och klockor.

Cigarrrök, kyckling Kiev och bistrokänsla från en svunnen tid – Grand Café

Publicerad av

1

Belevade kypare, bartendrar i vita frackar, linneservetter på borden och majestätiska ljuskronor i taken. När mörkret fallit samlas tjusiga par och affärsmän i baren för att smutta på drinkar och röka cigarr.

Grand café på Leningatan i Minsk för tankarna till anrika lyxrestauranger under en svunnen guldålder i Paris i början av förra seklet. image

Men låt er inte luras – restaurangen som anses vara en av Minsk bästa är relativt nybyggd. Det är lite förvirrande. Hela stället andas flärd samtidigt sitter det fotografier på väggarna av byggnader och hus från Sovjettiden. Från utsidan ser restaurangen inte mycket ut för världen, men väl inne möts vi av stiligt klädd personal och kypare som håller upp dörrar och visar oss till bordet. Menyn är lika klassisk som restaurangen ser ut, smakfulla ryska rätter blandas med franska klassiker som gratinerad löksoppa. Först får vi rykande färsk bröd och smaksatt vispat smör på bordet. Vi beställer varsin kyckling Kiev, en typiskt rysk rätt där kycklingfilén är hoprullad och fylld med smör, sedan panerad. Den kommer in på tallrikar ackompanjerad av en liten potatissallad med scharlottenlök- och örtvinägrett och stekta haricots verts. Formen något märklig, det ser ut som om den har svans. Men maten gudomlig och smöret flyter ut på tallriken när man sätter kniven i kreationen.
De flesta av rätterna ligger runt 100-150 spänn.

image image

Vi går hit en kväll för att hänga i baren när mörkret fallit. Drinklistan är imponerande och bland dryckerna återfinns fantastiska Bordeauxviner till minimala priser. Bartendrarna i sina vita frackar, vita västar och svarta flugor blandar drinkar och serverar små skålar med oliver på löpande band bakom den mörka blankpolerade bardisken. Bredvid oss sitter två yngre välklädda män inbegripna i ett livligt samtal som beställer…cigarrer! En hel avdelning på menyn listar olika cigarrsorter. Männen bredvid drar bloss efter bloss och röken stiger mot taket i små moln. Rökförbud är det ingen som verkar ha talats om.

Jag fantiserar i smyg om att detta är en bar som lockar vitryska affärsmän, ryska oligarker och en och annan brittisk gentleman på genomresa. Mer än någonsin känns det som om vi har hamnat i en svunnen era. Och när vi lämnar Grand Café vid midnatt virvlar cigarröken ut efter oss i nattvinden.

Leende människor i diktatorns skugga

Publicerad av

2

Minsk är kulissernas stad.   

Det går en gammal man och sopar gatan nedanför den röda kyrkan St Simeon & St Elenas kyrka i centrala Minsk. Ansiktet är fårat och händerna arbetsmärkta och rynkiga, det är 26 grader varmt men han fortsätter enträget sitt arbete i hettan. Dammet yr i luften.

Kyrkan är en av sevärdheterna på Nezalezhnasti eller Indepedence square. En svart staty av Lenin, som en gång i tiden var den högsta statyn av honom i hela Sovjetunionen bevakar regeringsbyggnaden. Guideboken är snabb att trumpeta ut: ”låt er inte luras att tro att Vitryssland fastnat i den kommunistiska eran, det är bara det att vitryssar är ett konservativt folk som ogillar förändringar i omgivningen”.

Den gamle gatsoparen stannar till och gestikulerar åt oss, han vill inte vara med på bild när vi fotograferar. Sedan kommer han fram och vill prata men hans engelska är lika obefintlig som vår ryska. Han frågar var vi kommer ifrån – i Minsk räknas turister på ena handens fingrar – och upprepar frågande ”Sweziaaa?”. Något jag är osäker på betyder Schweiz eller Sverige. Men så skiner han plötsligt upp och isen bryts när han utbrister ”AB-BA”? ”ABBA!”. Vilka är hans favoritsvenskar får vi senare reda på..

Det är en av de få renhållningsarbetare vi ser i stan vilket är märkligt eftersom allt är skinande rent och putsat. Gatorna är städade, här finns inte minsta fimp, påse eller skräp. Dag två råkar vi kliva över en krossad ölflaska på trottoaren vilket får oss att stirra – det hör till ovanligheterna. Inte heller finns här några tiggare, hemlösa, uteliggare det är som om hela stan är en märklig blandning av gammalt och nytt. Som om den inte är riktigt färdigbyggd. Det är rent och prydligt och – skrämmande i all sin perfekthet.

Som min reskamrat uttrycker det: ”det känns som om vi hamnat i en filminspelning och det vi ser är scenografi.” En kulisstad. Gatorna är breda, parkerna rena, fasader och byggnader pampigt monumentala. Det är lätt att tänka sig hur det såg ut i Östeuropa före Berlinmurens fall. Victory Monument. Byggdes 1954 för att hedra soldater av Sovjetarmén och vitryska partisaner som stupade under andra världskriget.
   Postkontoret på Nezalezhnasti.

Samtidigt är det en stad i förvandling – mycket är nybyggen, på flera platser byggs höghus, butiksgallerior och nära vårt hotell en jättelik arena av något slag.

Ett av alla nybyggen, här ska det bli någon form av arena


I solen glänser också taken från Sportpalatset, biokomplexet ”Moskva” och gallerior vid floden. Här finns flera större modeaffärer, amerikanska snabbmatskedjor som Mc Donalds och TGI Fridays samt en rad lyxkasinon. Men det är svårt att ändå inte känna en rysning över allt detta pampiga och lyxiga, som om skuggan av alla forna diktaturer från fascism och kommunism fortfarande finns kvar.

Den stora kontrasten är människorna. Vitryssarna. Minsk-borna. Öppna, vänliga, pratsamma (trots obefintlig engelska) lätta att få kontakt med. Tjejerna är smala och tjusigt eleganta, killarna välklädda. Många äldre damer trippar runt i högklackat. Ryska är vardagsspråket, vitryska lever fortfarande kvar men få pratar det. De ger intrycket av att vara…glada? Ytterligare en schablonbild eller verkligheten hos ett folk som lärt sig leva med de inskränkningar i personlig frihet och yttrandefrihet som staten slår fast?

För Vitryssland är en av Europas minst demokratiska länder, den har kallats ”Europas sista diktatur”. Människorna är övervakade, presidenten enväldig och censur ingen ovanlighet. Landet har kritiserats upprepade gånger av människorättsorganisationer för förföljelse av oppositionspolitiker, journalister och minoriteter, godtyckliga arresteringar och politiska fångar. Det är ett leende folk i diktaturens skugga.

En man min väninna stöter på när hon letar efter Botaniska trädgården berättar att det är så folktomt i Minsk eftersom alla flytt stan på grund av värmeböljan och är ute på landet i sina sommarstugor. Och värmen är märkbar även på det tjusiga men ålderdomliga hotellet där vi bor eftersom det inte finns någon luftkonditionering.

Här vistas en något brokig samling hotellgäster, mestadels affärsmän, en distingerad brittisk herre som tillbringar morgnarna med att mejla på dator och klaga över uppkopplingen som faktiskt är utmärkt, en italiensk resenär, ett ryskt par som möjligen skulle kunna vara turister. Första morgonen sitter det en uttråkad välklädd ryss i 30-årsåldern nere i lobbyn. Det visar sig att han väntar på sin kompis som kommer med en kasse sprit. Glatt tar han upp en flaska vodka, en whisky, en flaska vodka som den andre packar ner i sin handväska. Oklart vad de ska göra med dessa, ge bort i present? Klämma till helgen? Ha till lunchpicknicken?

I två dagar utforskar vi Minsk (mer om detta senare) i enorm hetta som får alla kläder att klibba fast på huden.

Dag två är jag tillbaka vid Independence square nu pågår ett viryskt bröllop vid kyrkan. Alla är finklädda och den vitklädda bruden i vit sidenklänning strålar ikapp med solen. Någon öppnar en flaska champagne så skummet yr i luften. ”Det är en bra dag, min dotter gifter sig”, ropar en man.

 Lenin vakar fortfarande från sin sockel, ett stenkast bort ligger det ökända vitryska KGB-byggnaden på Independence avenue nummer 17.

Av den gamla gatsoparen syns inte ett spår…

En ofrivillig turist i Riga

Publicerad av

1

…Egentligen är jag inte en ofrivillig turist, jag är i Riga dit jag verkligen velat åka och hälsar på en kompis som har flyttat hit. Men de senaste två dagarna inberäknat tisdagen när jag kom känns som om vi/jag hamnat på egendomliga och lite märkliga lätt ofrivilliga platser i denna stad – av en ren slump.

I förrgår var vi ute och såg ett vackert Riga i kvällssol, image

image

image

vi började med en drink på Shot bar och fortsatte sedan att leta efter en restaurang för mer gedigen mat. Av en slump, nåja Nicole slog flitigt i guideboken, hittade vi Folk Klub Ala basement på Peldu iela 19. Inhyst i grottliknande medeltida källarrum, med svag belysning och långa bänkar breder denna jättelika krog ut sig under marken. Just den här kvällen är det fullpackat som sillar och vi inser efter ett tag att när vi kliver nerför den smala, slingrande trappan tar vi egentligen klivet in i en tidsmaskin och hamnar på en jazzklubb från 30-40-talet.

Unga killar (ja de flesta är killar) hänger vid den lilla scenen längst in och de flesta har kommit dit med något instrument, saxofon, klarinett, bastuba i näven. Då och då kliver några av musikerna upp och spelar (som gudar!) och sedan byts de av. Vem som helst kan vara med och jamma när andan faller på. Det är ”open session tonight” förklarar en av killarna. ”Det är så här en riktig jazzklubb ska vara, vem som helst får spela om man tar med sitt instrument”.
Det är varmt, svettigt, mörkt, kypare springer med överfulla tallrikar med jätteportioner mat mellan borden, ölen flödar och musiken är öronbedövande. imageVi stapplar ut i natten vid elvatiden mot kvällsbussen med de ilskna tonerna av klarinett och trumpet fortfarande ringande i öronen.

Enligt legenden så ska en märklig man vid namn Kristap den Store ha grundat Riga. Han bodde i en stuga vid floden Daugava och bar vandrare på ryggen över floden. En dag hittade han ett barn och tog upp honom på ryggen, men medan han vadade över blev barnet tyngre och tyngre. Till sist nådde han andra sidan och då upptäckte han att barnet förvandlats till en kruka med guld som så småningom kom att användas till att finansiera grundandet av Riga.
Och visst gömmer stan även i dag på skatter…
Fantastiska husfasader, en märklig blandning av arkitektur från olika tidsepoker, sagoliknande byggnader, monumentalbyggen från kommunistisk tid och samtidigt är det lite skamfilat och trasigt på många platser.image

image

image

Även gårdagen har varit full av mer eller mindre ofrivilliga möten. Två gånger upp till vitryska ambassaden för att skaffa visum, ena gången lyckas jag nästan få den svårflörtade ambassadkillen som tar hand om ansökningarna att dra på munnen.
Man ska dock inte skämta om nallebjörnar…

Hann springa runt i Riga och se stan i tolv timmar, kvällen avslutades på en bar med ett ofrivilligt möte med en hel bunt förfriskade men mycket trevliga skandinaver från diverse länder. En svensk kvinna som äger en hårsalong och bott i Riga i tjugo år, en finne som är docent i fysik, en dansk som jobbar på Statoil och en australiensare som guidar turister i stan på somrarna och pratar perfekt svenska (+6-7 andra språk). De utgör hela den brokiga samlingen från Kiwi bar, ett av min väninnas pojkväns stamställen.

I dag ska vi alltså åka buss till Vilnius och sedan ta tåget till Minsk. Resplanen redan något försenad dessvärre på grund av en ofrivillig släng av magproblem/turistsjuka/rötmånad/svampförgiftning. Får se när vi kommer iväg.

På kräftskiva i Mariehamn

Publicerad av

2

På Åland bland solstänkta klippor, lummiga trädgårdar, poolhäng och kräftskivor.

Åland är en otroligt vacker ö med upp emot 29 000 invånare en kort båttur från Stockholm. De flesta som åker hit gör det på kryssningar för att partaja och kliver aldrig av i Mariehamn. Vilket är väldigt synd. IMG_9743[1]
För den som vill utforska ön och framför allt den enda staden Mariehamn blir det som en tidsresa tillbaka till en svunnen era. Ålderdomliga polisbilar. Alla hälsar på alla. Matbutikerna har öppet litet sporadiskt – de två som finns. Det är som en idealiserad dröm om ett idylliskt 50-tal och orörd skärgårdsmiljö, milsvida från Stockholms exploaterade skärgård. Och så finns det också regler som förbjuder icke-bofasta att köpa hus på ön.

Åland har en rik historia, det finns många fornlämningar här och ön intar en särställning som del av Finland eftersom det är självstyrande med egen flagga, egen polis och egna frimärken. Jag har varit här tidigare och då blev det turistande och att springa runt som en tätting med kartor och turistbroschyrer i högsta hugg på kullerstensgatorna – Kastelholm, skeppet Pommern och museer är spännande sevärdheter. Något sådant hinns inte med den här gången. Jag och en kompis är nämligen på besök hos Mia som har hus på ön och som bjudit in till kräftskiva och försenat födelsedagskalas.

Trots att jag normalt klättrar på väggarna och blir rastlös efter en timme på stranden blir det poolhäng på hotell Arken under eftermiddagen efter vi har klivit av båten och ätit en lunch på restaurang Indigo. I ett lummigt utomhuspoolområde med blommande rabatter, sittgrupper och solstolar tillbringar Jenny och jag ett par sköna timmar i solen.

imagePå kvällen blir det kräftskiva hos Mia som bor i ett fantastiskt hus à la Villa Villekulla som hämtat från en Astrid Lindgren-bok om Pippi Långstrump. Små vindlande korridorer, trappor och hemlighetsfulla rum leder kors och tvärs, det är lätt att gå vilse i detta hus som känns levande och välkomnande som alltid. Och vi har en fantastisk värdinna!

image

imageI trädgården dukas långbordet upp i solen och det blir mörkt Ålandsbröd, lätt syrlig Ålandsost, vin, kräftor och dill och grillad kyckling (åt mig som inte tål kräftor). Getingarna kretsar som galningar kring bordet, ljuset spelar över markerna denna ljumma sensommarkväll, det är trolskt, vackert, nästan som en dröm när glasen höjs i skålar och sånghäftet blir flitigt använt.

Efter mat väntar dans och nattklubb och vi vinglar hem framåt småtimmarna och stupar i säng.

En härlig  helg i goda vänners lag på en liten ö som förvandlas till en magisk plats under varma augustidagar.

Vad är en människa värd?

Publicerad av

0

Hur mycket är en människa värd?
Finns det ett pris, en summa, ett värde i pengar eller betydelsefullhet som kan sättas i en osynlig lapp om halsen? Är vissa människor värda mer än andra?
I lördags tände jag ett ljus för Raoul Wallenberg vid Raoul Wallenbergmonumentet vid Nybroplan i Stockholm. 
Det var 70 år sedan han försvann.
I dagsläget med ökad islamistisk terror, mord på oskyldiga och växande antisemitism och islamofobi i kölvattnet av Parisattentaten är det viktigare än någonsin att påminna oss om hans gärning, empati och vad det var han kämpade för.

Foto: Pressbild från Raoul Wallenberg academy

Foto: Pressbild från Raoul Wallenberg academy

17 januari 1945.
För exakt 70 år sedan kliver en man in i en ambassadbil i Budapest, Ungern, tillsammans med sin chaufför. Han är på väg till den sovjetiska arméns högkvarter. Portföljen han bär på är full med viktiga papper, återuppbyggnadsplaner för det nya Ungern. Under närmare sex månaders tid har han arbetat oavbrutet med att försöka rädda människoliv och tillsammans med sina medarbetare bokstavligen lyckats slita dödsdömda människor ur förövarnas klor. Han kliver in i bilen och vinkar till sina medarbetare.
Det är det sista någon ser av diplomaten Raoul Wallenberg.

Alla människor är födda fria och lika i värde. Så börjar första artikeln i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den allmänna förklaringen slår i en teoretisk dröm fast att alla har lika värde. Rätten att inte bli diskriminerad, rätten till liv, rätten att inte hållas i slaveri och rätten att inte bli torterad, tas upp som grundpelare.

Migrationsverket i Sverige har beslutat att ge alla syrier permanent uppehållstillstånd. Över 150 000 har dött i det tre år långa syriska inbördeskriget och samtidigt flyr hundratusentaks människor undan ISIS härjningar. I fjol sökte sammanlagt 81 301 personer asyl i Sverige, de största grupperna kom från Syrien, Somalia, (statslösa) och Eritrea. En siffra som upprört en del personer som anser att vi kan inte ta emot fler människor. Och visst uppstår konflikter lätt när människor från olika kulturer, länder och med skilda värderingar ska bo tillsammans. Men vem ska bestämma vilka som ska få komma in i Sverige och vilka som ska skickas tillbaka?
Vad är en människa värd? Vad finns empatin och medmänskligheten?

En återblick till andra världskriget ger en mörk bild av Sveriges flyktingpolitik på 30-40-talen. ”Throughout the 1930′ Sweden was as restrictive in blocking jews from entering the country, if not more so, than almost every other Western democracy.” (”From Indifference to Activism (…)” av Paul Levine).
När övriga länder i Europa beslutade om en betydligt generösare invandringspolitik drog Sverige alltså åt svångremmen; ”Sweden turned the other way and tightened its restrictions when the need for the refuge grew most acute” (=Paul Levine).
Hur många människor hade kunnat räddas om Sverige agerat annorlunda?

Orkar vi bry oss om ytterligare en svältkatastrof eller mänskligt lidande i övermått? Är ett afrikanskt barn som dör av hunger värd mindre än ett vitt, västerländskt, helst europeiskt barn? Enligt FN:s förklaring är det inte så. I verkligheten är det precis så. Och kanske ligger det i det mänskliga psyket att den egna familjen, bekanta, släktingarna, samhället står oss känslomässigt närmare. Men det innebär inte att människor i andra länder inte lider mer och att lidandet inte angår oss.
För förmågan till empati är en av de saker som gör oss till människor.

Tillbaka till januari 1945. Det är egentligen bara början till slutet på en av de mest omtalade gärningarna under vår livstid. Visst var Raoul Wallenberg en hjälte, men han var också en helt vanlig människa. Född 1912 in i den omtalade släkten Wallenberg. Hans far dog innan han föddes och hans mor gifte om sig med Fredrik von Dardel. Efter avslutat gymnasium studerade han arkitektur i USA, därefter kom han tillbaka till Sverige och ägnade sig åt affärsverksamhet. Han var 27 när andra världskriget bröt ut och 32 år när han fick uppdraget att bistå svenska ambassaden i Budapest. Då hade man redan bedrivit ett omfattande arbete på diplomatisk och byråkratisk väg för att rädda judar undan den nazistiska förföljelsen. Personalen på den svenska legationen i Budapest bestod bland andra av Per Anger, rödakorsdelegaten Asta Nilsson, makarna Langlet, Göte Carlsson och ministern Ivan Danielsson.
Wallenberg s engagemang, mod, personlighet och energi skulle bli en drivande kraft.
Tillsammans med övriga medarbetare satte han igång ett intensivt räddningsarbete. På diplomatisk väg, på icke-diplomatisk väg, genom mutor, spontana räddningsaktioner och hundratals svenska skyddspass. Med alla medel försökte han rädda så många människor son möjligt. Man tror att mellan 50-100 000 judar överlevde tack vare hans insatser.

I Januari 1945 tågade Röda armén in i Ungern, nazisterna flydde och Raoul Wallenberg reste för ett möte med ryssarna. Men han kom aldrig tillbaka utan fördes bort till rysk fångenskap. (För mer om Sveriges svek och vad som hände se t ex journalisten och författaren Ingrid Carlgrens artikel i DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-svek/).

Hur mycket är en människa värd? I Stephen Spielbergs film Schindlers list ställer Oscar Schindler denna fråga till nazisten Goeth sedan Schindler plötsligt insett nazisternas vansinne och vill köpa människor fria. De ska sätta en prislapp på varje individ, varje människa. Och Schindler ska betala i guld. Men Goeth kontrar och kastar Schindlers ord tillbaka i ansiktet på honom; ”Nej, frågan är, vad är en människa värd för dig?”

I den ideala världen bedöms eller prissätts inte människor på grund av hudfärg, religionstillhörighet, kön, sexuell läggning eller kulturell identitet utan för den unika individ som utgör varje människa. Antisemitismen är en skrämmande mörk kraft som på nytt växer runt om i Europa.
Det är viktigare än någonsin att stå upp för medmänsklighet, demokrati, frihet och alla männsikors lika värde. Den mördade redaktionschefen Stephane ”Charb” Charbonnier på Charlie Hebdo lär ha sagt i en intervju; ”jag vill hellre dö ståendes än lever på knäna.”
Ett citat som jag tror Raoul Wallenberg utan tvekan skulle ha skrivit under på.

Och till slut är frågan enkel.
Vad är en människa värd för dig?

Yttrandefriheten måste försvaras

Publicerad av

0

I fjol miste 66 journalister livet runt om i världen. I många länder är yttrandefriheten ingen självklarhet och de som skriver eller säger sådant som är obekvämt förföljs, trakasseras, misshandlas och dödas.
Attentatet mot Charlie Hebdo är bara toppen på isberget.
För nio år sedan 2006 mödades ryska journalisten Anna Politkovskaja, som jag var en stor beundrare av. Här återges en artikel jag skrev då och som ursprungligen publicerades i nättidningen Sourze men som i dessa dagar åter känns aktuell…

imagesY4IHKTVWDen upproriska clownen har klivit av mattan

Även om Anna Politkovskaja är död så har hennes röst inte tystnat. Den fortsätter att ljuda genom hennes kvarlämnade arv av böcker, tidningsartiklar och det hopp och inspiration hon lämnat efter sig.

”Kovjornyj är ett gammalt ryskt ord som betyder nästan detsamma som clown. Men det är exaktare, för det kan härledas till ordet för matta – kovjor. Och konsten att hålla sig på mattan var viktig för den ryske clownen. För om han började oroa publiken istället för att bara roa den blev han genast bortjagad av cirkusdirektören.”

Orden är den ryska journalisten Anna Politkovskajas. Hennes kritik mot Rysslands krig i Tjetjenien och avslöjanden om ryska soldaters övergrepp på civila väckte myndigheternas vrede. Texten handlar om hur pressfriheten i Ryssland inskränks dag för dag och hur regimen vill kväva det fria ordet. Den är en svidande kritik av Putins samhälle. Nu har den upproriska clownen klivit av mattan och fått betala priset.

47-åriga Anna Politkovskaja hittades ihjälskjuten på lördagen utanför sin lägenhet i centrala Moskva. Hennes kropp påträffades i en hiss i hyreshuset. Bredvid låg mördarens skjutvapen och fyra patronhylsor. Hon hade två barn. Trots upprepade hot och trakasserier lät hon sig inte tystas utan fortsatte att skriva i en av de få kvarvarande oberoende ryska tidningarna, Novaja Gazeta. Anna Politkovskaja kritiserade i böcker och artiklar det folkrättsvidriga kriget i Tjetjenien. Hon kämpade för mänskliga rättigheter och stod upp för det hon trodde på. Hon beskrev ryska arméns ”antiterroroperationer” där pansarfordon kunde omringa en by och föra bort män och kvinnor för att dödas, våldtas eller torteras. När tjetjenska rebeller belägrade en teater i Moskva 2002 agerade hon medlare för att försöka rädda liv. Vad hon inte gjorde var att tiga och se på.

Hon lär ha fått frågan av svenska journalister om hon aldrig var rädd och varför hon inte slutade. Hon svarade att hon hade varit beredd att sluta flera gånger, men tyckte inte att hon kunde, att hon hade kommit så många människor nära och att det inte fanns någon annan som kunde göra deras röster hörda. Hon sade att hon var hemskt rädd men att hon inte hade något annat val än att fortsätta.

Friheten och sanningen har alltid ett pris. De modiga, de med civilkurage som vågar stå upp för rättvisa och frihet, de clowner som valt att inte roa utan ställa sig vid sidan om, kliva av mattan och bli de där envetna rösterna som vägrar tystna och väcker publikens medkänsla, är faktiskt många.

De kan heta allt ifrån Raoul Wallenberg, Jerzy Popieluszko, Paul Rusesabagina och Kaj Munk till Anna Politkovskaja. De kan vara namnlösa liksom de tusentals människor som i tysthet kämpat för fred, frihet och rättvisa.

Även om Anna Politkovskaja är död så har hennes röst inte tystnat. Den fortsätter att ljuda genom hennes kvarlämnade arv av böcker, tidningsartiklar och det hopp och inspiration hon lämnat efter sig.
Inför frihetens röst står makten alltid maktlös och stum.

Varför jag ska gå till Sergels torg i morgon

Publicerad av

0

 Det är ett nytt år, 2015.

Januari.

Det är mörkt utanför fönstren, skymningen faller tidigt och redan vid fyratiden på eftermiddagen är det kolsvart utomhus. Stockholms gator vilar tomma och öde, sovande i vintersömn och få är ute i kylan på kvällarna.

Det nya året är ännu ett oskrivet blad.

Och mitt i alltihop är det en tragedi som markerar början på 2015.

Jag har jobbat i flera år som frilansjournalist i Frankrike. Varit bosatt i Paris i omgångar och rapporterat om allt ifrån brinnande förorter i huvudstaden och fransk inrikespolitik till filmfestivalen i Cannes.

 Jag har kommit att älska landet, dess människor och kultur, maten, den obstinata franska andan med ständiga strejker och tanken att man ser sig själv lite grann som Mittens rike i Europa. Är man missnöjd med något protesterar man, och det ofta högljutt. Det kan handla om ilskna bönder som bränner däck eller släpper ut gödsel på Champs-Elysées för att protestera mot minskade intäkter eller studenter utanför Sorbonne som demonstrerar mot en ny lag som försämrar anställningsskyddet. Och förvånansvärt många gånger påverkar den lilla människan politiken.

Men det är också ett folk med en enorm värme och ett land med en djupgående tradition av frihetstanken som går tillbaka till franska revolutionen. Frihet, jämlikhet, broderskap.

Jag älskar det med alla sina för- och nackdelar så därför har den här veckan varit särskilt svart att ta sig igenom.

Runt klockan 11.30 på förmiddagen den 8:a januari strax före lunch tar sig tre män in på 10 rue Nicolas-Appert (11:e arrondissementet) där satirtidskriften Charlie Hebdo har sina lokaler. Målmedvetet läser de upp namn efter namn på personer de sedan systematiskt skjuter. Totalt dör 12 människor – varav tio stycken arbetar på tidningen och två är poliser. De mördade är redaktionschefen och tecknaren Stephane ”Charb” Charbonnier, 47, tecknarna Philippe Honoré och Bernard ”Tignous” Verlhac, 73 respektive 58, tecknaren Jean ”Cabu” Cabut, 76, journalisten och politikern Michel Renaud, kolumnisten Bernard Maris, 68, kolumnisten Elsa Cayat, 54, tecknaren Georges Wolinski, 80, vaktmästaren Frédéric Boisseau, 42, polismannen Franck Brinsolaro, 49, korrekturläsaren Moustapha Ourad och polismannen Ahmed Merabet, 42. Samtliga medarbetare på tidningen är kända franska tecknare som alla fransmän är uppvuxna med och känner till sedan barnsben.

Chocken och den efterföljande intensiva polisjakten och gisslansituationerna lamslår ett helt land liksom omvärlden. Ytterligare fem personer mördas. Senast vi hade ett lika chockerande terroristdåd i Europa var Norge 2011 då förövaren hetter Anders Behring Breivik och mördade 77 personer.

Frankrike har en mycket lång tradition av satirtidskrifter, av att smäda makthavare och häckla alla från påven, katolska präster, politiker och islamister till att dra ner byxorna på etablissemanget. Förutom ”Charlie Hebdo” finns t ex också välkända ”Le canard enchainé” (”Den fjättrade ankan” på svenska). För övrigt anspelar namnet ”CHARLIE Hebdo” på Charlie Brown (Snobben på engelska och INTE Charles de Gaulle som vissa ej pålästa svenska journalister felaktigt uppgav i sin nyhetsrapportering).

Charlie Hebdo har alltid varit kontroversiell, redaktionen förstördes av en bomb 2011 och ”Charb” liksom många av de andra medarbetarna levde under dödshot. De var ironiskt nog inkvarterade i polisens lokaler trots att franska polisen ofta var föremål för deras satirer.

Hot och förföljelser liksom kidnappningar av och mord på journalister har ökat världen över de senaste åren. En farlig utveckling som inte bara syftar till att tysta obehagliga röster men också hota, skrämma och stympa yttrandefriheten och det fria ordet. I fjol dödades 66 journalister i världen enligt Reportrar utan gränser. Syrien, Palestina och Ukraina var länder som toppade listan.

Mördade Stephane ”Charb” Charbonnier sade en gång i en intervju; ”Je n’ai pas peur de représailles. Je n’ai pas de gosses, pas de femme, pas de voiture, pas de crédit. C’est peut-être un peu pompeux ce que je vais dire, mais je préfère mourir debout que vivre à genoux.”

Det vill säga ungefär: ”Jag är inte rädd för repressalier. Jag har inga barn, ingen kvinna, ingen bil, ingen kredit. Det är kanske pompöst att säga, men jag dör hellre stående än lever på knäna”.

Och ”Charb” fick betala det ultimata priset för sitt civilkurage.

Dådet i Paris har upprört hela världen. Jag har pratat med vänner och kollegor i Paris som träffat och umgåtts med de mördade journalisterna och som sörjer.

I Frankrike har chocken ännu inte lagt sig och det hålls manifestationer. På lördagen gick700 000 ut på gatorna för att visa sitt stöd.

Direkt efter händelsen i onsdags åkte jag ner till Franska ambassaden på Kommendörsgatan i Stockholm. Där hade brinnande marschaller tänts och satts samman för att bilda orden ”Je suis Charlie”. Jag tände ett ljus för att visa min respekt för de mördade, för ljuset är starkare än mörkret och kärleken kan övervinna hatet.

Extremisterna var dömda att misslyckas redan när den första kulan avlossades. Tragedin är enorm och tolv personer döda men deras arv lever vidare och sprids fortare än en löpeld världen över. Aldrig förr har så många människor tagit del av tidningens teckningar. Charlie Hebdos röst har inte tystnat – tvärtom. Och vi har påmints än en gång om varför det är viktigare än någonsin att försvara det tryckta ordet och devisen som Voltaire en gång lär ha myntat; ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”.

I går samlades de återstående av ”Charlies” redaktionsmedlemmar, många av dem skadade efter attentatet, på tidningen Liberations lokaler för att planera nästa nummer.

Det kommer ut på onsdag i nästa vecka.

En vanlig veckoupplaga av Charlie ligger på 60 000 ex. Nästa väntas hamna på en miljon i hopp om intäkter för att stötta de mördades familjer.

Det är grått och januari men för en stund på lördagen föll snön över Stockholm och för en sekund förvandlade stan till en ljusare plats. I morgon kommer jag trotsa kylan och ta mig till Sergels torg och manifestationen till stöd för Charlie Hebdo och de mördade.

För ett vet jag, mörker kan aldrig bekämpas med mörker, det bekämpas bara med ljus.

Inte bara det mörker som finns utanför fönstren.

#Nous sommes tous francais

#Je suis Charlie