Det finns skogar som man inser är magiska. Mystiska. Förtrollade. Gränslösa. Kanske är det något med solen som silar ner genom lövkronorna och förvandlar allt till en grön katedral, kanske är det växelspelet mellan skuggor och ljus, dofterna, eller anblicken av de majestätiska, flera hundra år gamla träden. Kanske är det prasslet i snår och buskar av okända, osynliga varelser som betraktar inkräktarna på håll ur skuggorna. Bakom varje träd gömmer sig en dryad. Djupt inne i snåren anas en stillatigande vätte i en grå luva som betraktar främlingarna på avstånd. Vinden viskar nära ditt öra och lockar dig att följa vägen djupare in under träden. Du vandrar på stigar som det känns som om du är den första mänskliga varelsen att beträda. Här är Lyktskogen i Narnia, här är Den Förbjudna skogen i Harry Potter eller Fangorn i Sagan om ringen.
Här är skogen där allt kan hända.

Jag befinner mig vid Ryssberget, ett stenkast norr om Sölvesborg. Ett naturreservat som har en bredd på cirka sju kilometer och också platsen för en av landets största bokskogar. Ryssberget reser sig mer än 150 meter över havet i ett annars relativt flackt landskap i sydvästra Blekinge. Bok och mycket gamla ekar liksom andra lövträd bildar en urtidsliknande lövskog. Några av de äldsta kända spåren efter människor på berget är gravar från bronsåldern, cirka 1 800 till 500 år f Kr, det finns även gott om fornlämningar och fynd från stenåldern.

Men den känns om möjligt äldre än så.

Det går ganska snabbt att hitta hit från Sölvesborg. Man korsar den trafikerade motorvägen, passerar prydliga idylliska villor med tillhörande trädgårdar och sedan så är det mestadels uppförsbacke med cykeln innan man kommer fram. Så plötsligt, genom ett trollslag är man inne i en grön oas av träd som välver sina kronor ovanför huvudet likt ett tak av grönt ljus och bladverk. Ryssberget är hem för en oändlig mängd arter växter, lavar, mossor och svampar, liksom groddjur, insekter och djur som älg, rådjur, grävling, räv. På Ryssberget utvecklades tidigt en omfattande handel med bokträ; det användes som byggnadsvirke, brännved, till smörtunnor och andra produkter. Varifrån fick berget då sitt nutida namn? Kanske från danska ordet ”riisbier” som betyder det risskogsklädda berget, eftersom det finns gott om blåbärsris.

Jag ger mig in i skogen och den liknar inget annat. Det är något ursprungligt, vilt och trolskt över träden och snåren, över mossbelupna stenar och sluttningar. Över gläntor och små stigar som nästan ligger helt dolda och som man inte upptäcker förrän man praktiskt taget snubblar över dem. Det är lätt att promenera fram över de mjuka stigarna, det finns flera leder att följa om man så vill och det är förtrollande vackert. Myggen surrar i luften och vinden far tillfälligt fram. Solen strilar ner genom lövverket men förmår inte lysa upp alla skuggor under det enorma lövtaket. Det är som om man plötsligt befinner sig i en annan värld. Tankarna dras ständigt till urskogen Fanghorn i Sagan om ringen och det är inte en långsökt tanke. Det känns om om en ent när som helst kan materialiseras bland träden. Eller att alverna väntar med pilbågarna spända, osynliga inne i snåren eller dolda bakom trädstammar. Jag hör något som rör sig i buskarna längre fram, något stort, och det låter som röster.

Men när stigen svänger finns märkligt nog ingen där.

Och jag fortsätter att vandra djupare och djupare in i skogen tills jag nästan förlorar mig på glömda stigar, bakom täta snår och under flera hundra år gamla ekar och bokar. Bara fantasin sätter gränsen för vilka världar som går att upptäcka…

Strange times are these in which we live. Detta äro besynnerliga tider. Förra året stod London, Skottland och Orkney på menyn. I år semestrar jag i Sölvesborg i Blekinge. Och för första gången på över 25 år har jag använt mig av en CYKEL som transportmedel.

Vacker väg ut till badplatsen vid Sandviken

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Sölvesborg. Det är en mycket liten stad med ett mycket litet och sömnigt centrum och en ganska liten population (17 452 invånare i kommunen enligt en beräkning från 2019) men det ligger vackert i det blekingska landskapet omgivet av kusten med sina klippor och öar, små byar, långa vita sandstränder, odlingslandskap och bokskogar.

För det mesta trevliga människor som glatt hejar på främlingar, inte minst bor jag på ett underbart litet B&B som heter Villa Orion. Men så har vi ju baksidan, det där med att det är Jimmies hemstad och att stödet för SD är rekordhögt i den SD-styrda kommunen och jag sneglar misstänksamt på folk jag möter och undrar vad de röstar på tills jag kommer på mig själv och tvingar mig att låta bli. Men så har vi den andra sidan av myntet; pappa växte upp i Sölve utanför Sölvesborg där farfar var lärare på skolan och de hade ett hus i Sandviken. Detta har fört med sig att man från barnsben har fått höra berättelser om allt ifrån skidåkning i Johanssons backe och på Ryssberget, till fiske och metning av abborre, badande på olika stränder, skolutflykter till Hanö, sommarstuga i Sandviken som farfar byggde med hjälp av släktingar, jordgubbsplockning på sommarloven och turer till Hälleviken. Så beväpnad med en hel rad tips om vart man ska åka och vad man ska göra beger jag mig alltså iväg.

På cykel.

De som känner mig vet att jag ogillar all typ av motion (förutom svampplockningsturer) och inte har cyklat på 25 år. Men när det nu så behändigt finns en cykel att låna på boendet och det nu är en sådan situation med pandemin att jag ogärna sätter mig på en överfylld buss framstår detta som det bästa alternativet. Det börjar vingligt och med samma hastighet ungefär som en snigel men efter ett tag märker jag att man får in rytmen och tekniken kommer tillbaka och jag trampar på. Plötsligt känns det som en befrielse att susa fram med vinden i håret som svalkar i hettan och passera åkrar och ängar, Sölvesborgs golfbana och små hus och trädgårdar. Jag börjar vid Sandvikens havsstrand och följer cykelleden, det finns massor markerade på kartan över Listerlandet. Över Sölvesborgsbron som består av tre bågar och med sina 760 meter ska vara den längsta gång- och cykelbron i Europa.

Jordgubbar finns det gott om i den lilla gårdsbutiken liksom andra färska grönsaker. Ett paradis för den som älskar god mat. 

Här kan man botanisera länge.

Jag kör på skumpiga stigar, förbi en gårdsbutik där jag stannar på tillbakavägen och köper söta jordgubbar för 40 kronor litern, förbi små kiosker och stugor, åkrar och hagar, tills jag kommer fram till Sandviken med sina sanddyner, vita, finkorniga sand och havet. I början går det bra, solen skiner och det är varmt, jag gillar sandstränder och långgrunt och trots att det bara är knappt 15 grader i vattnet känns det som ett paradis. Men sedan väller det in folk. Bortglömt eller nonchalerat är allt vad det heter att hålla avstånd och att nysa och hosta i armvecket. Alla ligger packade som sillar och efter att ha tillbringat ett antal minuter bredvid paret varav en av de två hela tiden hostar, snörvlar, nyser packar jag ihop.

Istället blir det en tur tillbaka över bron och till Sölvesborgs slottsruin, en medeltida befästning i Blekinge när det var danskt. Slottet har anor från 1100-talet men hade sin storhetstid först på 1360-talet. 1452 brände Karl Knutsson slottet, och det blev 1525-26 en reträttplats för Sören Norby under hans sjörövarfärder. En vacker promenadväg löper nedanför slottet där man har en bra utsikt över vattnet. Dagen avslutas med ett besök vid vackra Ryssberget och bokskogarna.

Sölvesborgs slottsruin

Inne i centrala Sölvesborg

Bokskogarna vid Ryssberget är förtrollande.

Nöjd med dagen trampar jag hem och den här gången går det betydligt snabbare, kurvor och vägar svischar förbi och det går galant att rulla fram även över de kullerstensbelagda, äldre gatorna. Jag kan konstatera att dagen varit bra; jag har inte sett till Jimmie, jag har inte kört omkull och Sölvesborg har visat sig från sin vackraste sida. Staden må vara lite tråkig men bortsett från det politiska styret så är det en sömnig svensk småstad som så många andra. Det är omgivningarna som är fantastiska.

Träningsvärken talar vi tyst om.

Augustikväll i Blekinge. Ängar med bestånd av skummig vit vänderot som lyser i mörkret, öppna hagar och tysta skogar vilar i en stilla skymning. Ur kvällen hörs korna råma som om de ropar och pratar med varandra sinsemellan. Stigarna kantas av taggiga björnbärssnår nertyngda av bär, de flesta bären är än så länge röda, men här och var finns enstaka mogna, söta bär. I slutet av stigen öppnar sjön upp sig. Spegelblankt svart vatten återkastar skogens silhuett och det sista kvällsljuset. På himlen svävar en ensam stjärna. Det är som en dikt av Harry Martinson.

Det är något extremt rogivande med kor.

Deras lugna sävliga betande, varma kroppar, nyfikenhet och uttrycksfulla ögon. Kornas råmanden ekar i hagarna om kvällarna men även om dagen med jämna mellanrum. Jag föreställer mig att de ropar; ”Jag är här borta nu, var är du?” ”Jag är här, här är gräset mycket bättre och saftigare så kom hit”. Eller något ditåt.

Jag tillbringar två dagar i Jämjö i Blekinge, första stoppet på resan söderut. Min gamle kompis och före detta kollega Lasse, som jag jobbade ihop med på TT ( jag var nattredaktör för inrikes och Lasse för utrikes) så vi är partners in crime inklusive under flera nyårsaftnar, frågar om jag vill åka med. Han är på väg ner till sitt hus i den lilla byn Ekeryd utanför Karlshamn. Jag har tänkt mig neråt södra Sverige så tackar genast ja.

Så det blir en liten road trip i Lasses blå Folka-buss via Väderstad (för att köpa kräftor) vackra Gränna (för att stanna och äta mackorna med ägg och biff, fylla på vattenförrådet och rasta Vidar som är en lagotto romagnolo eller vattenhund) och ytterligare något stopp för att tanka bensin. Hela resan tar säkert sju–åtta timmar. När vi kommer fram kalasar vi på Quiche Lorraine, bröd och franska ostar och går den där turen ner till sjön.

Platsen är som en liten Bullerby-idyll. Stora barrskogar med små blänkande skogstjärnar, stenar täckta med grön mossa, mark som lyser blå av blåbär, skimrande vackra insjöar, skira ängar och hagar med mängder av blommor och små röda stugor och hus, gårdar och trädgårdar insprängda lite här och var i landskapet. Här känner alla varandra.

Den andra dagen tar vi en tur in till Karlshamn och provianterar, sedan har vi kräftskiva och när skymningen fallit tar vi en tur för att hälsa på korna nere i hagen. De är orädda och lite halvhjärtat intresserade. De tittar upp, betraktar oss och råmar lite men sedan händer inget utan de återgår lugnt till att fortsätta beta. Rofyllt och stilla. Myggen yr kring huvudet. Kornas gestalter avtecknar sig som skuggor i sensommarkvällen och någon råmar.

Någonstans ur snåren sjunger en ensam fågel till svar.

Lysande rosa rallarrosor, höga fjäll som anas som majestätiska skuggor i fjärran, svullna floder som forsar fram efter de senaste regnen, skogar med små förgrenade fjällbjörkar, glittrande vattenfall och den glasklara sjön Torneträsk som sömnigt återger kvällsljuset och midnattssolen. Naturen uppe i Abisko är bedövande vacker men det jag slås mest av är doften. En doft som väcker speciella minnen till liv…

Det här blogginlägget ska inte handla om den 18 timmar långa tågresan. Eftersom tågen just nu inte går till Narvik i Norge tvingas halvsovande resenärer byta från nattåget strax efter halv sex på morgonen i Boden, till ett tåg som anländer fem timmar senare i Abisko. Det ska inte heller handla om hur svårt semestrande svenskar verkar ha för att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer om att hålla avstånd.

Det här blogginlägget ska handla om dofter och minnen, för dofter kan förflytta tid och rum. Av våra fem sinnen anses det vara just doften som starkast återuppväcker minnen och kan utlösa svallvågor av känslor. Doften av till exempel nyklippt gräs, pepparkakor, grillad korv, en parfym någon älskad bar, kan återuppväcka något som vi för länge sedan trodde var förlorat och glömt. Ett minne som legat långt bak i hjärnans dammiga vrå men står plötsligt framför oss lysande och glasklart. Doften som möter mig i Abisko nationalpark i norra Lappland är en sådan. Den kastar mig 30 år tillbaka i tiden till det förflutna i ett ögonblick.

När jag var liten hade vi en stuga i Lofsdalen i Härjedalen som vi först hyrde och sedan köpte. Stugan var gjord av handtimrade stockar målade i en stilla blågrå färg, det fanns tre rum förutom köket och badrummet, i köket fanns en gammaldags kökssoffa och jämte badrummet en liten bastu. Vi var där ibland på vintern men oftast åkte vi dit på somrarna när nätterna var som ljusast och längst och sommarlovet kändes oändligt. Veckorna i fjällen var oftast fyllda av aktiviteter; det var tipspromenader, fisketurer (en gång fick brorsan en röding men det var den enda gången jag kommer ihåg att det nappade) vi plockade hjortron på myrarna även i ösregn, grillade korv över öppen eld på en liten grillplats på tomten även om det var omöjligt att vara ute efter kl 17 på grund av mygg och knott, gjorde dagsturer till Norge och till en fäbod och regniga dagar kunde man ligga inne i sängen och läsa serietidningar och böcker.

Men framför allt fjällvandrade vi.

Det blev otaliga turer till fjällen Hovärken och Sömlingshågna med bedövande vackra omgivningar över myrar och genom små skogar. Pappa bar ryggsäcken med picknick och liggunderlag och sedan gick vi några timmar och rastade och åt lunch när vi kommit upp till toppen. Över myrar och sankmarker, genom tall- och björkskogar och uppför den karga fjällmarken. Lycka var att sedan sitta där och titta ut över den otroligt vackra omgivningen och de mäktiga fjällen. Känna hur vidunderlig världen faktiskt kunde vara.

Doften som möter mig i Abisko är exakt densamma som de där somrarna i Lofsdalen. Jag vet inte om det är lukten av ljung eller av någon speciell fjällväxt eller en kombination, av båda, eller om det är en lukt från myrmarker och mossar, men det är en doft som sitter långt inne i själen och som är så välbekant.

Redan första kvällen tar jag en tur till Abiskojåkka kanjon (på samiska Ábeskoeatnu gorsa) som bara ligger ett stenkast från STF:s turiststation. Abiskojåkka är en fjällälv som mynnar ut i Torneträsk. Jokken och tidigare isälvar har skapat den djupa dalen och vid inlandsisens avsmältning för 8 000–9 000 år sedan var vattenmassorna ännu mäktigare. Strömstaren lär häcka i skrevorna, röding och harr finns i vattnet och utter och mink fiskar gärna i älvarna. Torneträsk är Sveriges sjunde största sjö och jag hinner med en tur ner till den lilla stranden i kvällsljuset. Myggen surrar runt huvudet, solen är på väg att gå ner, vattnet kluckar mot stenarna – det är iskallt och klart jag känner på det med handen. I fjärran ser man bort mot den mäktiga Lapporten eller ännu hellre Cuonavaggi som det heter på samiska. Jag följer några mindre stigar längs med vattnet där det växer krokiga björkar. Längre in på gömda stigar är marken översållad med små, vippande vitrosa linneor och andra blommor som tittar upp ur ljungen.

Midnattssolen speglas i vattnet. Men doften, må det vara av ljung eller myrmark eller en blandning eller något annat, följer mig hela vägen tillbaka till hotellet och letar sig in i mina drömmar.

Ljuset spelar över markerna och en trevande vårskymning sänker sig över jorden. Det är fortfarande kallt ute, men det blir ljusare och ljusare om kvällarna och fåglarna sjunger allt senare i trädkronorna. Björkarnas grenar är ännu mörka och nakna och spretar likt oformliga skuggor mot den ljusa vårhimlen, men små, små ljusgröna knoppar anas i de sovande träden och de minner om att livet föds på nytt, jorden är på väg att vakna, att det åter blir vår. Livets cirkellopp börjar på nytt. Hur lång vintern än har varit.

”Presenter, julmat, saker betyder egentligen ingenting, det enda som betyder något är att vi alla har hälsan och kan fira jul tillsammans i år igen”.

Så har mamma sagt nästan varje jul och suckat över alla julklappar (ja jag är en sådan som gillar att ge bort presenter) men hon var faktiskt likadan. Det brukade vara ett litet internt krig oss emellan, där mamma och ibland min bror kom överens om att bara ge max tre paket per person. Jag fortsatte envist att ge fem och när julaftonskvällen nalkades varje jul så visade det sig att brorsan, svägerskan och givetvis mamma hade fuskat, mamma för att hon kunde inte låta bli. Tre julklappar i ett paket, en extra kartong med godis och chips (”men det räknas inte”) och en jul, när både brorsan och jag var över 30 år, arrangerade hon och pappa en skattletning med skattkarta och utmärkta små punkter på den handritade kartan som ledde till två större presenter eftersom hon visste att både jag och min bror behövde dem just då.

Sådan var nämligen min mamma, hon var intelligent, rolig, vacker och fantastisk på alla sätt och vis.

I kölvattnet av Corona och Coronalarmen och all den hysteri och det hamstrande av handsprit, tvål och toapapper som enligt sociala medier försiggår just nu, fattar inte folk att det nog inte finns många situationer som inte hushållspapper och servetter klarar av, då tänker jag på de orden. Vilken oerhörd visdom och livserfarenhet det fanns i dem, som jag inte fattar förrän nu.

”Det enda som betyder något är att vi alla har hälsan och kan fira jul tillsammans i år igen”.

De senaste två jularna har vi alla inte haft hälsan eller kunnat fira jul tillsammans.
En stol kring bordet har nämligen stått hjärtskärande tom.
Jag ska inte här gå in på den vidriga inkompetens, arrogans, nonchalans och empatilöshet som råder inom den svenska sjukvården i allmänhet och inom styret av Västerås sjukhus och canceravdelningen i synnerhet och som ledde till att den stolen nu står tom, för det är inte därför jag skriver detta blogginlägg.

Utan för att minnas det mamma sade och som hon hade så rätt i.

Det som slår mig när jag sitter vid köksfönstret och ser mot den skymmande vårhimlen och det gråblå diset av ljus och skuggor som spelar över marken, över buskarna, över krokusen i rabatten och de första vitsipporna och hör hur koltrastarna sjunger åter jublande efter den långa vintern, det är hur oerhört snabbt man mister något dyrbart. Hur oerhört viktigt det är att ta vara på de personer du älskar och som faktiskt älskar dig. För plötsligt så är allt för sent.

Ingen vet hur hårt eller hur snabbt Corona kommer att slå eller utvecklas. Tidningen ETC publicerade idag en artikel som handlar om att en av de grupper som är svagast och mest utsatta i samhället är de hemlösa, som kanske inte har samma möjlighet att tvätta händerna hela tiden, använda handsprit, bunkra toalettpapper och hålla sig långt borta från alla andra. Vad ska de göra? Vilka bryr sig om att deras situation förbättras så att de kan möta hotet från Coronaviruset? Inte är det politikerna. Hur ser vi till att gamla och svaga inte drabbas? Det är upp till oss.

Nyligen var jag nere vid mammas och mormors gemensamma grav i Helsingborg, tände ljus och planterade vårblommor på graven. Små spröda penséer som liknar violer, en vacker lila krokus med stora kronblad, två ljusgula vivor, små påskliljor med vippande klockor och en anemon blå som havet. Det blev ett litet hav av blommor vid graven till den människa jag älskat mest av alla och som nu längre inte finns här så jag kan se henne. Jag tror hon hade tyckt om blommorna.

Det märkliga var att när jag stod där i solen och det hängde som ett litet dis av regndroppar i luften och jag slöt ögonen och grät, så var det som om jag nästan kunde känna henne stå alldeles bredvid mig och röra vid min kind som för att säga ”jag är här”, ”ni kommer aldrig vara ensamma för jag vakar över er”.

Jag vet att om det var något hon hade velat säga var det att det enda som betyder något är att ta hand om de man älskar den tid man har på jorden. Att visa respekt och medmänsklighet mot andra. Ingenting annat är lika viktigt.

När jag öppnade ögonen och tittade upp sjöng en fågel ur en buske som om hjärtat ville brista, och solen kom fram för en sekund bakom molnen och ljuset föll likt änglavingar ner på marken.

Nyligen åkte SD:s partiledare Jimmie Åkesson ner till Turkiet för att dela ut flygblad om att Sverige är fullt och att det är ingen idé för flyende, rädda, förtvivlade människor som tagit sig från helvetet på jorden att försöka komma till Sverige. För vi vill inte ha dem här.
Han sattes raskt på ett plan tillbaka till Sverige av turkisk polis.
Men med tanke på rapporteringen i svenska medier så kan han kosta på sig att flina hela vägen hem, för som någon förståsigpåare i tv uttryckte det så blev det ett massmedialt jippo och PR för hela slanten för partiet. Medmänsklighet och empati med andra människor är uppenbarligen något som har försvunnit i debatten.

Men låt oss göra en tidsresa, närmare bestämt 77 år tillbaka i tiden…

Havet krusas av vågor och ser ut som silverpapper med sotiga fläckar. Vinden är kall och viner om öronen och får ögonen att tåras. På klippor en bit in i hamnen sitter flera svarta skrakar blickstilla under en blek sol som svarta skuggor. Vagt anas konturerna av Helsingör på andra sidan sundet när båtens för klyver vågorna. Det är början av mars. Ljuset sticker i ögonen och man bländas av solkatterna och när man blundar ser man för en sekund en helt annan scen i skuggorna.
Ett mörkt hav. Svart vatten. Fiskebåtar med släckta lyktor. Tyska patrullbåtar.
Desperata människor ombord som flyr för sina liv över sundet.

”Trots att det har gått femtio år sedan 1943, så minns vi tydligt dessa dagar av terror och förföljelse. Vi minns de skrämda blickarna, de förstenade ansiktena, de oändliga tårarna, de svåra upplevelserna hos människorna som flydde undan förintelsen.
Vi minns nätter fyllda av hat och skräck. Vi minns en värld som var så tömd på mänsklighet och medlidande att våra tårar torkade ut. Mina föräldrar lärde mig att jag skulle bry mig om sina medmänniskor och min omgivning. De lärde mig lyssna till vad folk runt mig sa. Därför var vårt bidrag bara något som låg i vår natur – det var självklart och enkelt, och inte alls hjältemodigt. Vi gjorde bara vad vi tyckte var rätt att göra, och vi skulle göra det igen, i dag och i morgon, om det var nödvändigt.”

Børge Rønne, medlem i ”Syklubben” som räddade hundratals danska judiska flyktingar undan tyskarna i sitt tal vid invigningen av Holocaust Memorial Museum i Washington 1993. Ur boken ”Helsingørs syklubb – vi måste rädda så många vi kan” av Søren Gulmann och Karina Søby Madsen

Då; Danmark är ockuperat. Klockan 04.15 den 9 april 1940 går tyska trupper till anfall mot landet som inte har mycket att sätta emot och kapitulerar. Danmarks samlingsregering ställs under tysk administration men även om tyska patruller nu rör sig ute på gatorna blir mycket sig likt. Tyskarna hoppas kunna visa upp för världen hur ett ”mönsterprotektorat” inom det nazistiska världsherraväldet kan fungera genom en fredlig ockupation. Men motståndet jäser hela tiden under ytan. När nazisterna vill diskutera lösningen på ”judeproblemet” får de envist till svar att det inte behövs ”för Danmark har inget judeproblem”.
Sommaren 1943 intensifieras motståndet, sabotagen och protesterna mot den tyska närvaron och den 29 augusti inför tyskarna undantagstillstånd. Militären avväpnas, tyskarna försöker få full kontroll över flottan där det delvis slutar med att man sänker flera av sina skepp istället för att de ska hamna i nazisternas händer.

Sedan kommer nästa steg, nu ska judefrågan i landet lösas en gång för alla och riksfullmäktig över Danmark, Werner Best, får grönt ljus från högsta ort i Berlin att dra igång aktionen. Natten mellan den 1 och 2 oktober 1943 ska de danska judarna gripas och deporteras för att landet ska bli ”judefritt”. Men den tyska marinattachén och diplomaten Georg Ferdinand Duckwitz läcker planen till flera ledande danska politiker och informationen sprids som en löpeld. Judiska familjer börjar brådstörtat planera för att fly, en del grips av panik och andra blir så förtvivlade att det inte vet vad de ska ta sig till. Självmordsstatistiken stiger drastiskt.
Det som står närmast till hands är att fly till grannlandet, det neutrala Sverige över havet.

Sedan sker något som i efterhand delvis har kallats ett mirakel för bara en bråkdel av de danska judarna hamnar i nazisternas klor, majoriteten kommer undan.Flykten pågår intensivt under framför allt de första två veckorna och det är med hjälp av privatpersoner på både den svenska, men framför allt den danska sidan som människor räddas undan nazisterna. Båtar går bland annat ut från den nordöstra kustremsan kring Helsingör där avståndet mellan den svenska och danska sidan som närmast bara är 3,5 kilometer. En grupp som hjälper till att organisera transporter för att rädda människor kallas för ”Syklubben” och består av Børge Rønne, journalist och redaktör, Erling Kiær som driver ett bokbinderi, polisen Thormod Larsen och polisassistent Ove Bruhn. Totalt uppskattas Syklubben ha räddat cirka 1 400 människor.  Erling Kiær är den som  under nätterna kör mellan Helsingborg och Helsingör och ständigt gäckar de tyska patrullbåtarna. Jörgen Gersfelt är en annan av de inblandade och läkare i Snekkersten, utanför Helsingör. Han ger husrum till judiska flyktingar, anordnar transporter och hjälper även till att söva barn som ska skeppas över, eftersom det är viktigt att de inte avslöjar transporterna genom att gråta högt eller skrika. Förutom Syklubben finns det många andra som är involverade i räddningen av de danska judarna både på svensk och dansk sida.

På Stengade 68 i Helsingör låg Erling Kiaers bokbinderi, bara drygt 50 meter från Rönnes kontor och Sct. Anna Gade.

Båtturerna görs på nätterna, i kolmörker med släckta lyktor. Överfarten kan ta upp emot tolv timmar i de små fiskebåtarna, ibland under extremt dåliga väderförhållandes som stormar och hällregn. Vittnesskildringar berättar om gastkramande upplevelser där de sitter gömda under däck och hela tiden upplever skräcken för att upptäckas av tyskarna samtidigt som de brottas med sjösjuka och förtvivlan. Det finns tillfällen när båtar kantrar och människor drunknar men de är få.

Kis Marcus, som är 34 år gammal och mamma till två små barn, är en av de som flitigt skriver ned sina upplevelser och skildrar ankomsten till Sverige efter de långa timmarna ute på havet:

”När vi kom fram blev vi mottagna av svenska matroser som önskade oss välkomna till Sverige. Det var en härlig känsla att bli mottagen på det viset och veta att vi var i ett fritt land. De allra flesta hade tårar i ögonen”
(Ur: Bo Lidegaard ”Landsmän”)

Från bryggorna i Skotterup och Snekkersten, som räknas till Helsingör, utgick många av transporterna över sundet. Ursprungligen var det ett fiskeläge. 

På den svenska sidan i Helsingborg finns de så kallade ”Tre musketörerna”, fast de egentligen är fyra; nämligen polisöverkonstapel Carl Palm, poliserna Gösta Fäldt och Olle Olsson och deras chef Göte Friberg. De hjälper till i räddningsarbetet och liksom svenska tullbåtar och marina bistår de på alla sätt de kan.

”Den 30 september på morgonen kom de första judiska flyktingarna i fiskebåtar till Helsingborg. De var 60 till antalet. Den 1 okober kom ett 70-tal, den 2 oktober, som var lördag, över 100, söndagen den 3 oktober hade vi tappat kontrollen över inflödet och den 4 oktober på morgonen var Stallgatan och planen utanför rådhusets östra sida full av flyktingar, som sökte polisen och hjälp” skriver Göte Friberg i ”Stormcentrum Öresund”.

Antalet flyktingar till Helsingör växer lavinartat, ett dygn senare kommer cirka 900 människor, berättar Friberg i boken. Men man löser situationen. Många inkvarteras  i sovsalar, på hotell som Ramlösa brunnshotell, Grand Hotell, pansarregementet i Berga öppnar sina portar medan Röda korset, Lottakåren och frivilliga hjälper till med mycket av det praktiska som att ordna sovplatser åt flyktingarna och se till att de får mat och andra förnödenheter.

I maj grips Erling Kiær och rutten omorganiseras och drivs vidare under namnet ”Øresundstjenesten”, men mot krigets slut handlar det främst om vapentransporter och att skicka viktiga rapporter om avlyssnade telefonlinjer i Danmark från Sverige till motståndsrörelsen.
Flera av Syklubbens medlemmar mördas under kriget.
En av dem är den berömde ägaren till Snekkersten kro, där Syklubbens medlemmar ofta möts, som organiserar transporter och gömmer flyktingar. H C Thomsen arresteras och dör i Neuengamme i december 1944, enligt officiella källor av ”lunginflammation”. Efter kriget har flera fångar vittnat om att han piskades ihjäl. De fyra ”urmedlemmarna” av Syklubben överlever dock alla men många av dem med ärr för livet. Erling Kiær grips den 12 maj 1944, förhörs och torteras i Gestapos högkvarter Villa Wisborg och förs sedan till koncentrationsläger där han blir kvar till befrielsen. Thormod Larsen skadas svårt när han blir beskjuten av tyskar under en aktion och kommer att lida av sina skador resten av livet.

Minnesstenen över H C Thomsen, ägaren till Snekkersten kro som dog i Neuengamme.

Snekkersten kro brann ner efter kriget, numera ligger Hotell Kystens Perle här men bara några meter bort på parkeringsplatsen hittas ett spår från svunna tider. 

Vad dessa människor visade är en empati och medmänsklighet som delvis saknas idag. Sverige har fått mycket kritik för eftergifter mot Nazityskland under andra världskriget, ofta berättigad sådan, men det fanns också tillfällen där man vågade stå upp för värden som demokrati och mänskliga rättigheter, där man vågade öppna sina gränser för behövande. Många svenska fiskare gick ut med sina båtar och hjälpte till under den där kaotiska hösten 1943.

Av de judar som bodde i Danmark lyckades nästan samtliga, över 7 000 däribland icke-judiska makar, sätta sig i säkerhet i Sverige och undkomma döden i koncentrationslägren.

Havet vilar lugnt och stilla. På resan tillbaka över sundet följer fiskmåsarna färjan med högljudda skrin. I djupet under oss finns fortfarande minnen från det förgångna begravda, båtar som förlist, föremål som sänktes medvetet för att de inte skulle falla i tyskarnas händer, brittiska och tyska minor, människor som drunknade, vrakdelar. Minnen från en tid som ännu inte är så avlägsen.
Bo Lidegaard avslutar sin bok ”Landsmän” med följande tänkvärda ord.

”Det förflutnas erfarenheter ger inget svar på nutidens utmaningar. Men de påminner oss om vårt ansvar och om hur fel det kan gå ifall vi tillåter våra samhällen att avvika från de humanistiska värden de är byggda på.”

För mer se den utmärkta filmen ”Flykten över sundet”: https://www.flyktenoversundet.se/

Ibland hittar man böcker som är som ljusglimtar av färg i mörkret. Jag har precis läst klart en underbar bok som handlar om dörrar. Inte vanliga dörrar utan Dörrar med stort D. I ”The ten thousand doors of January” av Alix E. Harow upptäcker en ung flicka att det finns tusentals dörrar till andra världar och fantastiska platser där vidunderliga saker kan hända, dolda runt om i vår värld, och att hon själv har förmågan att skapa och öppna nya dörrar. Eftersom ord är magiska.

Det är allhelgonahelgen. En tid för eftertanke, för att tända ljus på kyrkogårdar och för att minnas. Min mamma dog i fjol och sedan dess har min värld varit grå. Totalt i avsaknad av färger. Mamma var nämligen allt som var roligt och lättsamt och ljust i mitt liv, tillika min bästa vän, och nu finns ingenting kvar. Tomheten är total och saknaden vidrig. Det är ungefär som att hamna i en mardröm, en sådan där dröm där allt är förvrängt och verkligheten absurd och skuggorna sliter i dig och du hittar inte ut och du springer runt och letar allt mer desperat efter den du tappat bort i en värld som är främmande men ändå skrämmande välbekant. En mardröm utan slut. Och man ska skratta och låtsas vara entusiastisk och sköta sitt jobb och komma över sorgen ”ja men nu har det ju gått ett år” och sköta vardagen fast man nätt och jämnt håller sig flytande och tröttheten är enorm. Som en mekanisk docka med ett inre schema i huvudet som ser likadant ut varje dag; släpa sig upp ur sängen, duscha, äta frukost, gå till jobbet, låtsas vara entusiastisk/glad/intresserad/bry mig, gå hem, äta, stupa i säng. Och ständigt denna gråhet som sipprar in i porer och i mun och ögon och öron så det är svårt att andas och lägger sig över allt som en smutsig grå hinna. Bara ibland vid enstaka tillfällen lyfter det gråa för några sekunder; i somras i Skottland med den karga naturen och regnet piskande i ansiktet, under strövtåg en sommarmorgon i skogen med en hundvän eller en kväll tillsammans med goda vänner man inte träffat på länge.

Det finns en enda sak som gör det hela uthärdligt. Det skrivna ordet. Språket. Texten. Böckerna. Att få skriva.
Det har alltid varit min räddning så långt tillbaka som jag kan minnas och det är för tillfället det som gör att jag överlever. Jag jobbade länge som journalist och var en jävla bra journalist men jag tröttnade på det osäkra i att ständigt hoppa från vikariat till vikariat och bli utlasad efter 11 månader och ha de sämsta arbetstiderna som ingen annan ville ha. Svenska medier utnyttjar nämligen hänsynslöst vikarier, på ett sätt som inget företag någonsin skulle kunna göra och ändå var tiden på tidningarna bland det roligaste jag varit med om.

Skriva har jag alltid gjort, långt innan jag blev journalist. Och det var mamma som lärde mig läsa och gav mig orden. Mamma läste högt för mig om kvällarna när jag var liten, allt ifrån Astrid Lindgren (förstås) till Enid Blyton, John Bauer, Edith Nesbitt,  hela J RR Tolkiens Sagan om Ringen. Och jag minns fortfarande hur jag drog hem kassar med böcker från biblioteket och det var som julafton varje kväll.

Mamma gav mig ordet, liksom sin gamla skrivmaskin av märket Singer på vilken jag knapprade iväg historier. Hon visade hur jag skulle öppna min allra första dörr. Genom texten, genom böcker, genom att skriva, genom ordens magi kan jag numera öppna oändligt många dörrar till oändligt många världar, långt fler än tiotusen. De dörrarna är magiska och målade i regnbågens alla färger för här finns ingen gråhet. Och inför orden står till och med döden maktlös.