Riga, Lettland. Det är halvmörkt i den långa ödsliga gången och våra steg ekar mot det kalla betonggolvet. Dammkorn virvlar i luften till den spartanska matsalen. Tunga metalldörrar till de minimala fängelsecellerna står på glänt som om fångarna nyss förts bort men väntas åter när som helst. Cellerna är avskalade, små och tomma – bara hårda träbritsar finns kvar. Här kunde 20 fångar ibland vistas i rum avsedda för fyra. Det var alltid 30 grader varmt, skarpt neonljus dygnet runt och miserabla sanitära förhållanden, berättar guiden. Då och då kom vakterna ner och hämtade upp en fånge som fördes upp till förhörsrummen i KGB-huset, där långa förhör och tortyr väntade.

Vi går vidare till den inhägnade innergården där smala metalltrappor leder ner mot ett utrymme där fångarna en gång i veckan fick frisk luft och kunde skymta himlen genom gallren. Någon frågar om det var här de avrättades. ”Nej”, svarar guiden. ”Det var i rummet bredvid gården. Man körde fram med en lastbil på andra sidan och lät motorn vara på för att dränka ljuden, sedan lastades kropparna på bilen som körde iväg”.

Någon har lagt en bukett blommor i dörröppningen in till det klaustrofobiska rummet.

Det är i ett gathörn på Brivibas iela 61 i Riga, som KGB:s (också kallad Cheka) gamla högkvarter ligger. Efter Berlinmurens och kommunismens fall övergavs byggnaden 1991 och numera är det ett museum som visar Sovjetunionens terror i ockuperade Lettland. En liten oansenlig dörr leder in i huset. Allt är bevarat som det en gång såg ut, som ett minne fruset i tiden – en inblick i mörkrets hjärta. På ett annat museum, Ockupationsmuseet, Latvijas Okupācijas muzejs, kan man läsa om Lettlands korta tid av frihet mellan första och andra världskriget. Hur förtvivlade invånare kämpade mot den sovjetiska armén vid andra världskrigets slut men att det var en kamp dömd att misslyckas mot en alltför stark övermakt. Och medan omgivningen vände bort blicken förlorade de sin frihet och uppslukades i ett kommunistiskt förtryckarsystem.

Det var några år sedan jag besökte Riga och dessa platser men då var det en stad där minnena fortfarande var i högsta grad levande. Minnen av förtryck, terror, våld, tortyr och att leva i en diktatur där Sovjetunionen styrde. Bitterheten av att man kände att man lämnades helt åt sitt öde efter andra världskrigets slut av Västvärlden fanns fortfarande kvar under ytan.

Vid samma tillfälle reste jag och en väninna via Vilnius till Minsk i Belarus, till ett land som fortfarande är en diktatur. Ett land helt i skuggan av Lukasjenkos envälde med starka band till Ryssland. I Minsk är Sovjetnostalgin ständigt närvarande i allt ifrån gatunamn som ”Karl Marx” och ”Lenin”, och statyer av dessa herrar till pampiga byggnader i öststatsstil. Minsk liknar en kulisstad med stora, breda gator och esplanader, rena parker (inte en papperslapp eller fimp på marken) konstant övervakning, inga tiggare eller uteliggare i gathörnet. Som om hela stan består av kulisser uppsatta inför en filminspelning. Ett land där oppositionella fängslas eller ”försvinner” och all opposition slås ned brutalt. Vi mötte fantastiska människor som levde i diktaturens skugga men det var en makaber upplevelse.

Jag kommer att tänka på dessa resor, platser, möten i och med de senaste dagarnas skrämmande utveckling i Ukraina.

Nu finns det inte längre ett Sovjetunionen men Vladimir Putin verkar av allt att döma vilja återuppväcka det förflutna och återupprätta ett stor-Ryssland. Efter att ha inlett en invasion av Ukraina tidigt på morgonen den 24 februari, varnade han västvärlden för att lägga sig i för annars väntar “konsekvenser de aldrig tidigare skådat”. Något många tolkar som ett reellt hot om kärnvapenkrig. Det är omöjligt att veta vad som försiggår i den ryske presidentens huvud, men flera experter menar att hans beteende blivit allt mer irrationellt. Och ändå har de senaste dagarnas utveckling i Ukraina föregåtts av många tidigare varningssignaler – kriget i Georgien 2008 kring Abchazien och Sydossetien och invasionen och annekteringen av Krimhalvön 2014 är de mest tydliga exemplen.

Det går inte att säga att världen inte såg vad som var på väg.
Men det är viktigare än någonsin att stoppa Putin innan det är för sent.

Utan att dra några paralleller i övrigt är det intressant att blicka tillbaka till åren som föregick andra världskriget. Hitler går in i Rhenlandet 1936, det följs av annekteringen av Österrike 1938 och Sudetenland – delar av Tjeckoslovakien. I ett förtvivlat försök att lösa situationen sätter sig Storbritannien och Frankrike vid förhandlingsbordet med Tyskland den 29-30 september 1938, med är även Italien. Hitler hotar med fullskaligt krig och får igenom sina krav men lovar samtidigt dyrt och heligt att det är hans sista territoriella krav. Brittiske premiärministern Neville Chamberlain återvänder till London och förkunnar stolt ”Peace in our time”. Ett citat som kommer att gå till historien som en av de största politiska missbedömningarna i modern tid. Förräderiet är ett faktum mindre än ett halvår senare och den 1 september 1939 anfaller Nazityskland Polen.

Det är lätt att förstå oron hos tidigare Sovjetstater som de baltiska staterna. Än idag minns jag besöket i det gamla KGB-fängelset i Riga tydligt. Där förtvivlan och terrorn fortfarande tycktes finnas i luften, i väggarna, i hela den makabra stämningen i huset. Trots att det hade gått 30 år.

När jag kom ut från museet stod det en ung hemlös kille i ett gathörn nära centralstationen och spelade Scorpions ”Wind of change” på gitarr. Det var bedövande vackert med musiken som fortplantade sig i de ekande tunnlarna. Det är en gammal låt som kom just i samma era som Sovjetunionens upplösning och murens fall. Förändringens vind. En vind som sveper in, slår ner, utplånar och river murar och gränser, skapar nytt och låter ett spirande hopp börja gro.

För hopp om frihet, rättvisa och medmänsklighet finns där alltid, även när det ser som mörkast ut.