Konsten att åka tåg

Gamla tåg, skruttiga tåg, fullpackade tåg, hypermoderna tåg med USB-kontakt och vita linnedukar på borden i restaurangvagnen. Jag har tidigare skrivit om konsten att packa men en annan konst jag ägnat mig åt den senaste veckan är konsten att ta sig tvärs genom Europa med tåg.

På tåget nånstans i Frankrike

Ska du åka TÅG ner till södra Frankrike?! Det är en fråga jag får höra med skräckblandad förtjusning från familj och bekanta när jag berättar att jag ämnar företa en liten tur genom Europa. Och inte med flyg.
VARFÖR då är nästa fråga. Svaret är enkelt; därför att det är en rad platser jag vill besöka och därför jag faktiskt gillar att åka tåg. Det är något magiskt med konduktörerna i sina lustiga uniformer, det rytmiska surrandet från maskinerna, de mörka tunnlarna tåget passerar igenom, landskapet som swischar förbi utanför fönstren, den inplastade restaurangmaten. Som en glimt av en svunnen tid då tåget utgjorde det snabbaste transportmedlet. Magiskt.
Det är ingen överraskning att så många deckare och romaner faktiskt utspelar sig på tåg. Det är drömmen om att vara på väg någonstans, att resa, att möta främlingar som också är på väg nånstans, att upptäcka världen – i ett nötskal.

Jag har en väninna som älskar buss, hon kan gladeligen sätta sig på en nattbuss och åka 20 timmar i sträck och dessutom sova. Vi är ganska lika på många sätt men här skiljer vi oss åt ordentligt. För något mer tradigt och långsamt och obekvämt än bussar finns inte, enligt min mening. Kanske har det att göra med alla de år jag åkte skolbuss till och från gymnasiet vareviga dag, där fylldes min busskvot för all framtid.

Under den gångna veckan startade jag alltså med tåg från Stockholm till Göteborg, bytte till färja över sundet för att åter kliva på de danska lokaltågen på norra Jylland till Skagen och Århus. Danska lokaltåg påminner om svenska, men de har små finesser; USB-kontakter vid väggen för alla som har glömt att ladda mobilen eller datorn, trevliga konduktörer, rena toaletter, wifi. De har också rejält berusade danskar men det är ett mindre obehag som går att överse med och berusade danskar på tåg är förresten inte hälften så otrevliga som berusade svenskar på tåg.
Från Århus blev det åter tåg till Vejle (liten dansk ort) lokalbuss och sedan tåg igen mot Flensburg.
Här började problemen hopa sig. Tyskland kände nämligen fortfarande av efterverkningarna från den stora stormen som drog in för några veckor sedan och på flera håll var ledningarna nedrivna. Min nervositet steg när jag kollade förbindelserna mellan södra Jylland och Flensburg och såg att det var flera tåg inställda vid varenda avgång.
I Kolding bussades resenärerna således till en mindre ort där ett tåg mot Tyskland skulle passera. Där stod vi sedan på perrongen och väntade, mitt tidsschema såg än så länge bra ut, värre var det för ett par andra resenärer; två äldre damer som båda fått problem med förbindelserna. Den ena damen var en yvig, bullrig amerikanska som åkt runt sex veckor i Europa och som jobbade med att samla in fakta åt en författare som höll på med en bok om Förintelsen. Det andra var en kvinna från Tyskland som jobbade som tolk och skulle hem till Luxemburg. Något hon inte trodde hon skulle lyckas med.
Det är det här som är en av tjusningarna med just tåg.
Främlingar möts och blir vänner. Delar en kupé och börjar prata om allt möjligt från jobb till politik till resor.

Det var med en viss motvillighet jag klev av i Flensburg.

Den värsta etappen trodde jag skulle bli resan mellan Flensburg och Bryssel. Morgonen började med inställda tåg och ett sms från min väninna/kollega i Bryssel om att det var tågstrejk i Belgien. Men konstigt nog gick det mesta smärtfritt trots att det stundom talades om förseningar på en timme p g a nedfallna träd och sönderrivna kablar under resans gång och jag satt med andan i halsen vid flera tillfällen. Exempelvis klev jag av vid fel hållplats i Hamburg men det löste sig ändå. Byte av tåg på en rad små tyska platser; i Hamburg, Hannover, Köln. Tyska tågsystemet är effektivt (blir det inställda tåg och andra problem letar de hjälpsamma anställda vid Deutsche Bahnhof upp en annan väg du kan åka) SJ släng dig i väggen! Och den trevligaste platsen du kan sitta på är i restaurangvagnen…

Ett exempel på en restaurangvagn på ett tyskt tåg

Tyska restaurangvagnar är glimtar av en annan värld med strukna vita linnedukar och servetter på de små borden, fint printade menyer och kypare som springer runt för att ta din beställning. Man förväntar sig att få se en chic medelålders dam i minkpäls slå sig ner för att äta lunch. En man i tweedkostym och cigarr gömma sig bakom en tidning i ett hörn. Jag har sett ännu finare vagnar än den ovanstående och gemensamt för de alla att man liksom förflyttas till en annan tid.

Föredrar du att häcka på din plats på ett tyskt litet större tåg kommer det med jämna mellanrum en liten man med en rullande restaurangvagn där du kan beställa mackor, dricka, godis.

Sista etappen tåg mellan Bryssel och Cannes blev faktiskt den tråkigaste. Fransmännen är bra på mycket – men organisering är inte en av deras bästa egenskaper. Höghastighetstågen TGV går snabbt och ängar och åkrar och städer flyger förbi. Men i kupén fanns inga uttag för att ladda datorn, inget wifi (åtminstone inte på de tåg jag åkte) och tysta vagnar vilket innebar att den som vågade snegla på sin mobiltelefon möttes av arga blickar och hyssjanden.
Den mesta av tiden tillbringade jag således i restaurangvagnen där sätena var betydligt större och bekvämare, kontakter fanns och det serverades gott vin och varma Croque Monsieur plus efterrätt för den som var sugen.

Efter en vecka är jag nu lite trött på tåg. Men den känslan lär bara hålla i sig några dagar, för det finns så många platser att utforska och tåglinjer att åka.
Kanske blir det The Flying Scotsman eller Transsibiriska järnvägen nästa gång?

Bryssel – Seriefigurernas stad

Tintin, märkliga dinosaurier och maktens högborg i hjärtat av Europa. Om seriefigurer – verkliga och påhittade i Bryssel. Stan är som en färgglad Bande Dessinée (seriealbum) målad i klara färger med kanter i tjocka svarta penseldrag. Medeltida och hypermodernt, stenhus och stål och glas, traditionell belgisk mat och fusion. Som ett album där varje ruta ser annorlunda ut mot den förra, där politiker lika väl kan vara karikatyrer som verkliga och pratbubblorna är fyllda med en myriad olika språk.

För turister och resenärer är Bryssel en våt dröm. Här finns butiker med underbara små praliner och skulpturer av belgisk choklad, kiosker som säljer pappersstrutar med rykande varma pommes frites, vackra byggnader, hästdroskor, ett fantastiskt slott och tio olika souvenirbutiker tillägnade Tintin. Hergé, eller Georges Remi som han egentligen hette, var ju trots allt Belgare. Prydliga och rena gator, enkelt att ta sig runt, vänliga och hjälpsamma belgare som pratar engelska, bra kommunikationer, god mat, billig taxi gör också sitt till.

Belgiska våfflor på Maison Dandoy är en höjdare!

Vid det vackra torget Grand Place

Utsökta chokladbutiker finns lite överallt

Bryssel är en internationell smältdegel. Och så framför allt detta med engelskan. I Paris riskerar den som vågar yttra en hälsningsfras på ett annat språk än franska en nonchalant axelryckning och ilsken blick som om det var en personlig förolämpning. Jag säger inte att det händer ofta, men det händer. En fransk bekant har med skräckblandad förtjusning berättat att det blivande Förenta staterna, USA, efter frihetskriget på 1700-talet erbjöd sig att införa franska som modersmål och nationalspråk. Som ett tack till Frankrike för hjälpen i striderna mot britterna.Varpå den franske överbefälhavaren sade nej, och hos min vän väcker detta fortfarande indignation.

I Bryssel är det precis tvärtom, Brysselborna verkar snarare ta minsta chans till att prata engelska; ”Can I help you Miss, here is the menu…” frågar den unge kyparen på kaféet Maison Dandoy som serverar belgiska våfflor. ”Oui monsieur, merci mais ca marche très bien avec la carte francais” svarar jag. Då ser han lite generad ut. Nu är ju landet tvåspråkigt och Bryssel ”hjärtat” av Europa, så kanske faller sig engelska språket mer naturligt.

I Belgien är serietecknandet är en högt aktad konstform. En sevärdhet är därför serietidningsmuseet på Rue des Sables 20. Det första besökaren ser som kliver in genom dörrarna är en kopia av den röd- och vitrutiga raketen från Månen tur och retur, bredvid står Luky Luke i full galopp och längre bort bakom ett hörn gömmer sig en gigantisk smurf.

Ingången till serietidningsmuseet

Man promenerar genom en värld som inte bara skildrar stora mästares verk; Uderzo & Goscinny (Asterix) Hergé (Tintin) Peyo (Smurfarna och Pellevin) utan också nya tecknare, får lära sig om serietecknandets ursprung och olika konstformer och stilar. Seriefigurer är ofta barnsliga individer med säregna och förstärkta karaktärsdrag, karikatyrer av den mänskliga naturen. Och många sådana figurer kan man hitta i verkliga livet i denna maktens huvudstad.

Efter en underbar men sen vinkväll på min värdinnas balkong, straffas jag dagen efter med en dunderförkylning. Men ett stopp måste jag hinna med; Dinosauriemuseet eller Natural Science museum som det egentligen heter. Halvfebrig och lätt yr går jag genom ett antal rum som är typiskt för liknande museer; vackra fastnålade insekter med glänsande metallfärgade vingar, plastkopior av kroppsdelar och inre organ, konstiga stenar, groteskt uppstoppade djur och så plötsligt…kommer jag in i en jättesal där enorma djur reser sig flera meter ovanför huvudet nästan upp till det höga taket.
Iguanodon.
Denna jätteödla blev bortåt nio meter lång och levde för 155-125 miljoner år sedan. I den dunkelt upplysta men gigantiska montern bildar de en flock, för evigt förstenade i flykt, med huvudena vända åt olika håll. Skuggorna är långa över golvet och deras gestalter avspeglas i glaset. Nu är bara benen kvar men det är ändå mäktigt och det är lätt att föreställa sig hur de såg ut för flera miljoner år sedan när de var varelser av kött och blod som rörde sig på stora grästäckta savanner.

Bakgrunden är lika fascinerande. I slutet av 1800-talet gjordes ett unikt fynd av över 30 välbevarade dinosaurieskelett djupt begravda i jorden. Det var gruvarbetare som 322 meter under marken i belgiska Bernissart påträffade något de först trodde var gammalt trä, men det visade sig vara dinosaurieben från arten Iguanodon. Och totalt hittade man alltså totalt tror hag det var 37 individer. Troligen har de fastnat i lera eller i ett jordskred på en plats som snabbt fylldes med vatten och sedan drunknat.

EU har sitt huvudkontor i Bryssel

Passande nog står dessa uråldriga tungviktare uppställda bara ett stenkast från byggnaden i glas och stål där Europaparlamentet har sitt säte. Där viktiga frågor driftas, politiska beslut fattas och överbetalda EU-kommissionärer, topppolitiker, nyhetshungriga journalister, fotografer, energiska lobbyister, assistenter häckar i en ständigt pågående cirkus. Omkring 25 procent av de drygt 950 000 invånarna i Bryssel arbetar inom EU-administrationen.

Kanske är det maktens korridorer som lockar?

Här finns lika många besynnerliga karaktärer som i den mest energiske serietecknares universum. Men i skuggan av de utdöda dinosaurierna i byggnaden bredvid, känns alltihop lite banalt. Som en särdeles fantasifullt färgsatt seriestripp.

Hergé kunde med andra ord inte gjort det bättre…