Danmark

Konsten att åka tåg

Publicerad av

2

Gamla tåg, skruttiga tåg, fullpackade tåg, hypermoderna tåg med USB-kontakt och vita linnedukar på borden i restaurangvagnen. Jag har tidigare skrivit om konsten att packa men en annan konst jag ägnat mig åt den senaste veckan är konsten att ta sig tvärs genom Europa med tåg.

På tåget nånstans i Frankrike

Ska du åka TÅG ner till södra Frankrike?! Det är en fråga jag får höra med skräckblandad förtjusning från familj och bekanta när jag berättar att jag ämnar företa en liten tur genom Europa. Och inte med flyg.
VARFÖR då är nästa fråga. Svaret är enkelt; därför att det är en rad platser jag vill besöka och därför jag faktiskt gillar att åka tåg. Det är något magiskt med konduktörerna i sina lustiga uniformer, det rytmiska surrandet från maskinerna, de mörka tunnlarna tåget passerar igenom, landskapet som swischar förbi utanför fönstren, den inplastade restaurangmaten. Som en glimt av en svunnen tid då tåget utgjorde det snabbaste transportmedlet. Magiskt.
Det är ingen överraskning att så många deckare och romaner faktiskt utspelar sig på tåg. Det är drömmen om att vara på väg någonstans, att resa, att möta främlingar som också är på väg nånstans, att upptäcka världen – i ett nötskal.

Jag har en väninna som älskar buss, hon kan gladeligen sätta sig på en nattbuss och åka 20 timmar i sträck och dessutom sova. Vi är ganska lika på många sätt men här skiljer vi oss åt ordentligt. För något mer tradigt och långsamt och obekvämt än bussar finns inte, enligt min mening. Kanske har det att göra med alla de år jag åkte skolbuss till och från gymnasiet vareviga dag, där fylldes min busskvot för all framtid.

Under den gångna veckan startade jag alltså med tåg från Stockholm till Göteborg, bytte till färja över sundet för att åter kliva på de danska lokaltågen på norra Jylland till Skagen och Århus. Danska lokaltåg påminner om svenska, men de har små finesser; USB-kontakter vid väggen för alla som har glömt att ladda mobilen eller datorn, trevliga konduktörer, rena toaletter, wifi. De har också rejält berusade danskar men det är ett mindre obehag som går att överse med och berusade danskar på tåg är förresten inte hälften så otrevliga som berusade svenskar på tåg.
Från Århus blev det åter tåg till Vejle (liten dansk ort) lokalbuss och sedan tåg igen mot Flensburg.
Här började problemen hopa sig. Tyskland kände nämligen fortfarande av efterverkningarna från den stora stormen som drog in för några veckor sedan och på flera håll var ledningarna nedrivna. Min nervositet steg när jag kollade förbindelserna mellan södra Jylland och Flensburg och såg att det var flera tåg inställda vid varenda avgång.
I Kolding bussades resenärerna således till en mindre ort där ett tåg mot Tyskland skulle passera. Där stod vi sedan på perrongen och väntade, mitt tidsschema såg än så länge bra ut, värre var det för ett par andra resenärer; två äldre damer som båda fått problem med förbindelserna. Den ena damen var en yvig, bullrig amerikanska som åkt runt sex veckor i Europa och som jobbade med att samla in fakta åt en författare som höll på med en bok om Förintelsen. Det andra var en kvinna från Tyskland som jobbade som tolk och skulle hem till Luxemburg. Något hon inte trodde hon skulle lyckas med.
Det är det här som är en av tjusningarna med just tåg.
Främlingar möts och blir vänner. Delar en kupé och börjar prata om allt möjligt från jobb till politik till resor.

Det var med en viss motvillighet jag klev av i Flensburg.

Den värsta etappen trodde jag skulle bli resan mellan Flensburg och Bryssel. Morgonen började med inställda tåg och ett sms från min väninna/kollega i Bryssel om att det var tågstrejk i Belgien. Men konstigt nog gick det mesta smärtfritt trots att det stundom talades om förseningar på en timme p g a nedfallna träd och sönderrivna kablar under resans gång och jag satt med andan i halsen vid flera tillfällen. Exempelvis klev jag av vid fel hållplats i Hamburg men det löste sig ändå. Byte av tåg på en rad små tyska platser; i Hamburg, Hannover, Köln. Tyska tågsystemet är effektivt (blir det inställda tåg och andra problem letar de hjälpsamma anställda vid Deutsche Bahnhof upp en annan väg du kan åka) SJ släng dig i väggen! Och den trevligaste platsen du kan sitta på är i restaurangvagnen…

Ett exempel på en restaurangvagn på ett tyskt tåg

Tyska restaurangvagnar är glimtar av en annan värld med strukna vita linnedukar och servetter på de små borden, fint printade menyer och kypare som springer runt för att ta din beställning. Man förväntar sig att få se en chic medelålders dam i minkpäls slå sig ner för att äta lunch. En man i tweedkostym och cigarr gömma sig bakom en tidning i ett hörn. Jag har sett ännu finare vagnar än den ovanstående och gemensamt för de alla att man liksom förflyttas till en annan tid.

Föredrar du att häcka på din plats på ett tyskt litet större tåg kommer det med jämna mellanrum en liten man med en rullande restaurangvagn där du kan beställa mackor, dricka, godis.

Sista etappen tåg mellan Bryssel och Cannes blev faktiskt den tråkigaste. Fransmännen är bra på mycket – men organisering är inte en av deras bästa egenskaper. Höghastighetstågen TGV går snabbt och ängar och åkrar och städer flyger förbi. Men i kupén fanns inga uttag för att ladda datorn, inget wifi (åtminstone inte på de tåg jag åkte) och tysta vagnar vilket innebar att den som vågade snegla på sin mobiltelefon möttes av arga blickar och hyssjanden.
Den mesta av tiden tillbringade jag således i restaurangvagnen där sätena var betydligt större och bekvämare, kontakter fanns och det serverades gott vin och varma Croque Monsieur plus efterrätt för den som var sugen.

Efter en vecka är jag nu lite trött på tåg. Men den känslan lär bara hålla i sig några dagar, för det finns så många platser att utforska och tåglinjer att åka.
Kanske blir det The Flying Scotsman eller Transsibiriska järnvägen nästa gång?

Drömmar om Skagen

Publicerad av

1

Om Skagen Maraton, berömda konstnärer vars verk jag inte såg skymten av, vita sandstränder och ett hotell som fastnat i tiden.

Det här är ett inlägg som jag hade tänkt skulle handla om Skagen.
Om vidsträckta stränder med kritvit sand och ett alldeles speciellt ljus som svävar över markerna, som silar genom vassruggarna och lägger sig över allt likt sandkorn eller skuggorna och ljuset som blir i en gammal svart-vit film. Det skulle handla om badorter och konstnärskulturer. Om berömda målare som P.S Kröyer och hans fru Marie Kröyer och triangeldramat med den svenska tonsättaren Hugo Alvén och de odödliga målningarna som skildrar norra Jylland i slutet av 1800-talet. Om Marie som på sin tid ansågs vara ”den vackraste kvinnan i Danmark” men som övergav sitt eget målande, var tillsammans med en man som var manodepressiv och sedan förfördes av en notorisk kvinnotjusare som hon gifte sig med och sedan skilde sig ifrån. Och som slutade sina dagar i tragedi.

Men istället börjar jag med det lilla hotellet Park i Fredrikshamn.


Där är det nämligen fortfarande 1800-tal, som om tiden stannat. Små trånga korridorer och trappor med mörka ekpaneler och lampor med glasskärmar i Jugend-stil. Väggarna täcks av kopior av Gaugin-målningar och självklart, Skagenmålarna men även svartvita foton. Lyktor svajar ovanför de murgrönstäckta ytterväggarna utomhus. Fåtöljerna är hemtrevligt nedsuttna i salongerna.
Rummen är bekväma och moderna, tyvärr finns det inte hiss så har man en tung resväska så är det ett dagsverke men det uppvägs å andra sidan av så mycket annat, inte minst av stämningen som tycks sitta i väggarna likt cigarrök.

Lagom till frukosten sveps gästerna in i denna doft av en svunnen era med en liten vacker buffé med allehanda korvar, ostar och marmelader på fina fat. Små varma frukostbullar och perfekt kokta ägg som ligger i ett litet fågelbo av halm. Färdigbryggt te i kannor, nybryggt kaffe för den som vill ha och ur radion strömmar 20-talsjazz. Ett misch-masch av tidsepoker likt något ur en Woody Allen-film. På kvällen serveras vin och små ostbrickor i den andra salongen. Till klassisk musik.

Så det är med motvillighet jag checkar ut.

Jag tar tåget upp till blåsiga Skagen längst ut på norra Jylland, denna molniga oktoberdag då regnet hänger i luften och man då och då fastnar i en störstskur. Danskarna kallar Jyllands nordspets för ”Lysets land”, Ljusets rike. Detta för att Skagen har flest soltimmar i hela landet.
Icke idag.

Den lilla byn Skagen är charmig med sina små butiker, restauranger och kaféer.

Turistsäsongen är över men det är ändå fullt med folk eftersom jag lyckats pricka in den enda dagen på året då det är Skagen-maraton. Med andra ord fylls gatorna med flåsande människor iklädda träningskläder och gympaskor. En kvinna som joggar förbi mig med barnvagn berättar att det finns tre olika etapper; själv har hon valt att springa fem kilometer men det finns också 1/1-marathon, 1/2-marathon, 11 kilometer.
För de tappra.

Byn Skagen är charmig även i strilande oktoberregn, men utan bil och med ett tajt tidsschema är det omöjligt att hinna med ”Grenen” där vågorna från Skagerack och Kattegatt möts och som var så inspirerande för Skagen-målarna. Däremot hittar jag bort till en liten del av dessa milsvida långa sandstränder, passerar den ”hvide fyr” som byggdes 1747 och rekonstruktionen av en ”Vippfyr”. Ljuset är så enormt att det nästan gör ont i ögonen trots att himlen är mulen.
Sitter och picknickar ett tag vid vattenbrynet med bara måsarna som sällskap. Vandrar runt och letar efter bärnsten, oklart om jag hittar några men får en hop stenar med mig hem till den redan ansträngda resväskan. Tar lite foton och ser den grå fyren avteckna sig i fjärran, men ända dit oorkar jag inte gå.
Det är vackert och ödsligt och vilt så här på höstkanten med vågorna som slår mot strandkanten, högar med uppsköljda snäckskal och stenar och då och då en hundägare eller vilsekommen maratonlöpare, men…kanske hade jag lite för höga förväntningar.

Jaha, var det här allt liksom.


På kvällen tar jag tåget till Århus som är nästa stopp på resan. Byte i Ålborg, en stad som jag mest förknippar med snaps (Ålborgs akvavit?) men som enligt wikipedia har en domkyrka med 48 klockor som spelar varje heltimme samt ett stenhus från 1600-talet med en figur som räcker ut tungan. Hinner inte se något.

Inser jag att jag inte hann med varken P S Kröyers hus eller Skagenmuseet när jag sitter på tåget.. Och ändå känns det inte som om jag missat så mycket.
Jag har redan besökt 1800-talet och sekelskiftet i levande form.
Och det stavas Park hotell i Fredrikshamn.

Från Göteborg till Fredrikshavn

Publicerad av

1

Oändligt kvicksilverfärgat hav och här och var små ödsliga gråskimrande kobbar och skär täckta av lavar och vindpinat gräs. Oktobersolen som går ner i havet och färgar horisonten gyllene och isande klar likt glas. En vind som för med sig doften av salt. En fiskmås ödsliga skrik. Och svaga röster från länge sedan som viskar i vinden.

Det har gått lång tid sedan jag skrev på bloggen senast och det var länge sedan jag var ute och reste enkom för nöjet att få resa och upptäcka nya platser.
Men nu påbörjas en resa från Göteborg till Fredrikshavn i Danmark, som ska gå via Aarhus (europeisk kulturhuvudstad) och Egtved ner mot Tyskland och Flensburg, sedan Bryssel och söderut. Första etappen på resan blir att ta färjan, Stena Line, mot norra Jylland. Detta med kryssningar har aldrig riktigt varit min melodi men efter att de senaste två åren besökt en väninna i omgångar på Åland har jag ändå börjat gilla de små båtarna på 2-3 timmar som går mellan Kapellskär och Mariehamn.

Utsikt från färjan i Göteborgs hamninlopp.

Mellan Göteborg och Fredrikshavn tar det tre och en halv timme. När vi lägger ut står ett tappert gäng (mest turister och barnfamiljer) uppe på däck för att se hur ett soldisigt Göteborg försvinner i fjärran.
Det är oktober och egentligen kallt men just denna dag känns det som brittsommar.
Det dova ljudet av motorerna hörs knappt men känslan av att båten är i rörelse fortplantas snabbt upp genom färjan likt ett vibrerande monotont surrande bakgrundsljud. Några sitter och halvblundar i solen. Vågorna slår mot fören.

Medan det ofta är en brokig skara som åker färjan till Åland verkar passagerarna på Stena Lines färja består av två distinkta sorter; lastbilschaffisar på väg till och från Danmark/Europa som sitter och halvsover i fåtöljer och barnfamiljer.
De förra är tysta och ganska försynta, de senare outhärdliga.
Det mesta är lite slitet, sjavigt, från de röda snurrfåtöljerna och den turkosblå (?) heltäckningsmattan i ”baren” till de något trötta salladerna, bullarna och korvarna som man kan köpa för hutlösa priser i restaurangen. Jag tar en liten påse chips (19 spänn) och chipsen smakar gamla och lite ”sega”. Korven vågar jag mig inte på.

Mestadels barnfamiljer…

Resan över känns oändlig. Och jag undrar hur det var för de som lämnade Sverige med kurs mot Amerika för 150 år sedan. Som tog färjan från Göteborg till England för att sedan fortsätta mot det förlovade landet. Båten såg annorlunda ut, kläder, tro, vardag och levnadsvillkor var långt ifrån våra tankegångar. De flydde fattigdom, svält och misär, ibland religiöst förtryck i hopp om ett nytt liv. Inte så annorlunda mot de som idag flyr över Medelhavet och som vi föraktar så och stänger gränserna för.

Utvandrarna. Det känns som om man nästan kan se dem i det dimmiga diset som stiger upp i kölvattnet av färjan. Skepnader från det förgångna som färdas över samma vatten som vi gör idag. De mörka kläderna, rutiga sjaletterna, de snoriga näsorna, leende ansiktena, oroliga ögonen, skrikande småbarnen. Som om deras röster blivit kvar, svävande över vattnet i många årtionden som ett evigt eko över havet, som var detsamma även för så länge sedan och som kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta och våra drömmar bara minnen i vinden.

I den glödande solnedgångens dans över vågorna kan jag känna deras hopp, drömmar, förväntan över en bättre framtid men också rädsla och oro för det nya och hur de skulle bli emottagna. Deras resa var så lång och så osäker. Hur mycket längtade de tillbaka? Hur bra blev deras liv?

Fredrikshavn/Fredrikshamn i oktober. Ganska ödsligt.

Jag anländer till ett Fredrikshavn insvept i dimma och folktomma mörka gator med svaga gatlyktor och upplysta skyltfönster som de enda ljuskällorna. Fredagskväll i oktober andas lugn och tysta sovande hus. Fullmånen lyser som en lampa på himlen. Ett fåtal ställen är öpnna – ett ställe som serverar smörrebröd och en irländsk pub. Jag väljer den irländska puben och får fantastisk mat. Prat och skratt i baren från alla som är ute. Det är trots fredagskväll och snart Halloween.

Men själv hör jag rösterna från havet ännu eka i öronen.