I Mary Annings fotspår

Det är storm och regnet piskar klipporna läng kusten, havet yr i ilskna skummande vågor och sköljer högt upp mot de stränder som inte är begravda under tidvattnet. Fiskarna har dragit upp sina båtar på land och väntar ut ovädret. Men stormar är det bästa vädret för fossiljägare och på stranden kan man se en kvinna, klädd i långa kjolar och jacka, kanske med håret uppsatt i en prydligt stram knut och hatt eller bahytt till skydd mot ovädret ströva över sanden och stenarna.
Året är 1823.
Samma år hittar hon det första kompletta skelettet av en plesiosaurus eller en så kallad ”svanödla” som levde för 195–140 miljoner år sedan. En sensation.

När jag var liten åkte vi ofta till Öland och vandrade på det vindpinade och karga Alvaret där orkidéerna blommade likt mattor av lila och ljusgult i maj. Berggrunden på Öland består till största del av kalksten som avsattes för flera hundra miljoner år sedan och den röda kalkstenen finns överallt inte minst i stenmurarna. Redan då var jag fascinerad av de märkliga varelser som man hittade ibland i kalkstenen; framför allt ortoceratiter, en sorts bläckfiskar men även andra djur. Fossiler av djur- och växtliv som dog ut för många miljoner år sedan.

På den tid Mary Anning levde dominerade fortfarande Bibeln när det gällde att förstå världen och Darwin hade ännu inte publicerat sin banbrytande ”Om arternas uppkomst”. Jorden ansågs vara drygt 6 000 år gammal, möjligtvis 10 000. När märkliga ben hittades efter enorma djur, såg man det ofta som bevis på ormar eller drakar som fallit offer för den bibliska syndafloden. Men allt fler började ifrågasätta det gamla tankesättet och en ung, outbildad och fattig men mycket intelligent kvinna kom att stå i centrum under framväxten av paleontologin.

Jurassic Coast eller Jura-kusten ligger i sydvästra England. Det är ett vidsträckt område i Dorset som är med på FN:s världsarvslista och strandklipporna består av sedimentavlagringar av kalksten och skiffer som avsattes för 200 miljoner år sedan, då landskapet var täckt av hav. De djur som levde och dog i havet sjönk till botten och kapslades in i och bevarades till eftervärlden i lera och sediment som senare fossilerades.

Många turister letar efter fossiler och ”ammoniter” en underklass till bläckfiskar är vanliga.

Typisk ammonit

Mary Anning föddes 1799 i kuststaden Lyme Regis som dotter till en lokal möbelsnickare. Av familjens tio barn var det bara två – Mary och hennes bror Joseph – som levde till vuxen ålder. Marys far Richard Anning drygade ut inkomsten genom att hugga fram fossiler ur klipporna och sälja till turister och samlare. Redan då fascinerades människor av de besynnerliga varelserna. Han tog ofta med sig barnen när han letade efter de förhistoriska djuren i klipporna men arbetet var inte riskfritt och när Mary bara var 11 år (1810) dog pappan troligen i sviterna efter ett fall från en klippa. Mary och Joseph fortsatte att leta fossiler och året efter faderns död gjorde Joseph en revolutionerande upptäckt, skallen av en stor ichtyosaurus eller fisködla. Några månader senare hittade Mary resterna av varelsens kropp och den såldes för 23 pund till Henry Henley, lord of the manor på närbelägna Colway. Summan motsvarade en årslön för en lantarbetare i Dorset.

Mary drev tillsammans med sin mor Molly en fossilbutik och mellan 1811 och 1830 hittade hon totalt minst fyra kompletta ichtyosaurus, två pleisosaurus, Storbritanniens första flygödla pterosaurus och fossila fiskar, sjöstjärnor och ammoniter. Men familjen var fattig och så sent som 1819 tvingades de sälja en del av sina möbler för att överleva.

Marys fynd köptes ofta av samlare och hon letade fossil tillsammans med vetenskapsmän som William Buckland, Henry De La Beche och William Conybeare och brevväxlade med andra även utanför England. Hon drev sin fossilbutik och en invånare i Lyme Regis som var barn under hennes verksamma år minns att hon alltid var vänlig och lät barnen som besökte henne hänga där i timtal för att titta på alla märkliga stenar även om de inte köpte något. Hon var expert på att sätta samman ben och fossila rester av djuren hon hittade och gjorde noggranna teckningar av fynden. Diskuterade anatomi och klassificering med andra geologer. Gjorde flera upptäckter som till exempel att att de fossiler som gick under namnet besoarstenar och ofta hittades i bukområdet på fossila fisködlor var fossilerat träck.

Hon visste också var längs stränderna och klipporna hon skulle leta för att hitta det andra missade men samtidigt var det ett ensamt och ofta farligt arbete, 1833 undgick hon med nöd och näppe ett jordskred som dödade hennes hund Tray. 1835 fick hon genom William Bucklands försorg en statlig livränta i erkänsla för sina insatser inom geologin. Elizabeth Philpot, drygt 20 år äldre än Mary Anning, var en annan kvinna vars upptäckter var av stor betydelse för vetenskapen. Och de båda kvinnorna blev vänner och sågs ofta ströva längs stränderna tillsammans.

Utrustning för en fossiljägare på Mary Annings tid

Moderna fossilletare (turister)

Kate Winslet gör rollen som Mary Anning i filmen ”Ammonite” som spelats in under våren i Lyme Regis, Saoirse Ronan spelar Charlotte Murchison. Filmen har väckt stor uppmärksamhet för den påhittade lesbiska romans som skildras i filmen och som många menar inte går att bevisa och är en Hollywood-tvist som tar fokus från Mary Annings enastående vetenskapliga gärning. Men som filmens regissör Francis Lee säger så det finns inget som heller motbevisar det.

Kate Winslet som Mary Anning i filmen Ammonite

Vad man kan se i några av hennes anteckningsböcker som finns digitaliserade på ”Lyme Regis museum”, för övrigt inrymd i det hus hon en gång bodde, är att hon i prydlig skrift inte bara antecknade sina upptäckter utan även skrev ner kopior av dikter av olika författare som hon tyckte om. En handlar om ensamhet och är en hjärtskärande text.

Mary Anning fick föga erkännande under sin livstid, som kvinna fick hon till exempel inte medlemskap i Geological Society of London. Hon dog i bröstcancer 1847 men hennes öde fortsätter att fascinera världen, inte minst de besökare som följer i hennes fotspår längs klipporna i Lyme Regis.

Strövtåg i Dorset

Jag vaknar upp till måsarnas skränande sång och rop utanför fönstren. Ibland låter de som skällande hundar och ibland som skrikande småbarn. De håller på till sent på kvällen och börjar tidigt på morgonen. Havets vågor hörs svagt i bakgrunden. I övrigt härskar tystnaden i Monmouth B&B i Lyme Regis. Huset har anor från 1500-talet. Till frukosten spelas fransk musik i högtalarna. Jag bor i Oscar Wildes rum.

Men vi backar bandet.

Att ta sig till Dorset vid Englands sydvästra kust är enkelt, tåget från Waterloo station i London tar cirka två och en halv timme till Axminster, som ligger ett stenkast från Lyme Regis och är första stoppet, mest på grund av billigare boende eftersom det ligger en bit från kusten. Tågresan i sig är en njutning, visserligen trångt men med luftkonditionerade vagnar till skillnad från den bastuliknande varma t-banan i London som man får ta ett djupt andetag för att ge sig ner i, lyxiga säten som i Sverige bara återfinns i SJ:s förstaklassvagnar och en liten trolley där man kan köpa choklad, mackor, te och ljummet vin på småflaskor. Tydligen har det varit tal om att ta bort dessa trolley och införa en särskild restaurangvagn upplyser killen som går runt med den lilla vagnen men det har hittills inte gått att införa, lika lite som det alkoholförbud som det var tal om för fyra år sedan.

Jag sitter med tre brittiska damer, alla något äldre än mig, och när de beställer rödvin (liten flaska) följer jag exemplet. Rosé. Vinet är ljummet.

IMG_3358

En av mina medpassagerare, Veronica, som bland annat driver ett B&B i trakten och jobbar med barn med särskilda behov, bor i närheten och har varit och hälsat på dottern i London. Hon ger mig skjuts bort till Kerrington house, som jag bokat för natten: ”It’s on my way home anyway”, säger hon och rycker på axlarna.

Rummet på Kerrington house kommer med hund (Beatrice, 8 ½ år gammal Newfoundland) som översvallande hälsar på alla gäster och skäller i upphetsning så det dånar i huset. Enligt ägarinnan och värdinnan är hon bättre än ett tjuvlarm. Beatrice säger till när det kommer nya gäster och älskar allt ifrån rostat bröd till bacon, berättar hon. Mitt rum är en höjdare (billigare per natt än ett Scandic hotell) och då får jag tillgång till böcker, öppen brasa (på vintern) te, vatten och konjak med en liten chokladbit. Ägarinnan själv jobbade med att ta emot gäster redan som liten, hennes föräldrar drev ett hotell i en äldre byggnad/slott dock med ett enda badrum som gästerna fick dela. Numera driver hon det lilla B&B:et i sömniga Axminster.

Fantastiska rum

Ett litet glas konjak till kaffet/teet

Beatrice och värdinnan

Axminster har lite över 5 600 invånare och du går igenom centrum på tio minuter, en typisk engelsk idyllisk liten by med en vacker medeltidskyrka och en man som går och vattnar rosorna vid 20-tiden på kvällen. I behagligt makfullt tempo för här brådskar det inte. Solen bränner fortfarande i nacken, jag tar en tur genom ett litet skogsparti där lyktorna tänts och återvänder sedan till rummet. De flesta av gatorna är öde men enligt värdinnan är det lågsäsong just nu, nästa vecka slutar skolorna meddelar hon och då blir det liv. Dagen avslutas med en konjak och en bit choklad på rummet med utsikt över en lummig engelsk trädgård när sommarskymningen sänker sig.

Kyrkan i Axminster

Dagen därpå efter en som vanligt överdådig engelsk frukost (för min del utmärkt eftersom jag står mig på den hela dagen och sparar in pengarna för lunchen) tar jag farväl av den underbara värdinnan och Beatrice, hon får en bit rostat bröd som hon försvinner med ut i trädgården (hunden alltså), sen sätter jag mig på bussen som på skumpiga vägar tar mig till målet för den här turen söderut – Lyme Regis och the Jurassic Coast.

Fossiljägarnas, soldyrkarnas, surfarnas paradis. Ibland kallad paleontologins vagga. Och inte minst att förglömma: en av mina personliga hjältinnors hemvist. Mary Anning-land. Men mer om detta i nästa inlägg.