Om frihet och kriget i Ukraina

Riga, Lettland. Det är halvmörkt i den långa ödsliga gången och våra steg ekar mot det kalla betonggolvet. Dammkorn virvlar i luften till den spartanska matsalen. Tunga metalldörrar till de minimala fängelsecellerna står på glänt som om fångarna nyss förts bort men väntas åter när som helst. Cellerna är avskalade, små och tomma – bara hårda träbritsar finns kvar. Här kunde 20 fångar ibland vistas i rum avsedda för fyra. Det var alltid 30 grader varmt, skarpt neonljus dygnet runt och miserabla sanitära förhållanden, berättar guiden. Då och då kom vakterna ner och hämtade upp en fånge som fördes upp till förhörsrummen i KGB-huset, där långa förhör och tortyr väntade.

Vi går vidare till den inhägnade innergården där smala metalltrappor leder ner mot ett utrymme där fångarna en gång i veckan fick frisk luft och kunde skymta himlen genom gallren. Någon frågar om det var här de avrättades. ”Nej”, svarar guiden. ”Det var i rummet bredvid gården. Man körde fram med en lastbil på andra sidan och lät motorn vara på för att dränka ljuden, sedan lastades kropparna på bilen som körde iväg”.

Någon har lagt en bukett blommor i dörröppningen in till det klaustrofobiska rummet.

Det är i ett gathörn på Brivibas iela 61 i Riga, som KGB:s (också kallad Cheka) gamla högkvarter ligger. Efter Berlinmurens och kommunismens fall övergavs byggnaden 1991 och numera är det ett museum som visar Sovjetunionens terror i ockuperade Lettland. En liten oansenlig dörr leder in i huset. Allt är bevarat som det en gång såg ut, som ett minne fruset i tiden – en inblick i mörkrets hjärta. På ett annat museum, Ockupationsmuseet, Latvijas Okupācijas muzejs, kan man läsa om Lettlands korta tid av frihet mellan första och andra världskriget. Hur förtvivlade invånare kämpade mot den sovjetiska armén vid andra världskrigets slut men att det var en kamp dömd att misslyckas mot en alltför stark övermakt. Och medan omgivningen vände bort blicken förlorade de sin frihet och uppslukades i ett kommunistiskt förtryckarsystem.

Långa korridorer med celler i källaren på Brivibas iela 61 i Riga.

Bilden nedan visar vyn uppåt på innegården

Det så kallade ”Corner house” var KGB:s högkvarter i Riga. Foto: Jonas Rogowski CC BY-SA 4.0

Det var några år sedan jag besökte Riga och dessa platser men då var det en stad där minnena fortfarande var i högsta grad levande. Minnen av förtryck, terror, våld, tortyr och att leva i en diktatur där Sovjetunionen styrde. Bitterheten av att man kände att man lämnades helt åt sitt öde efter andra världskrigets slut av Västvärlden fanns fortfarande kvar under ytan.

Vid samma tillfälle reste jag och en väninna via Vilnius till Minsk i Belarus, till ett land som fortfarande är en diktatur. Ett land helt i skuggan av Lukasjenkos envälde med starka band till Ryssland. I Minsk är Sovjetnostalgin ständigt närvarande i allt ifrån gatunamn som ”Karl Marx” och ”Lenin”, och statyer av dessa herrar till pampiga byggnader i öststatsstil. Minsk liknar en kulisstad med stora, breda gator och esplanader, rena parker (inte en papperslapp eller fimp på marken) konstant övervakning, inga tiggare eller uteliggare i gathörnet. Som om hela stan består av kulisser uppsatta inför en filminspelning. Ett land där oppositionella fängslas eller ”försvinner” och all opposition slås ned brutalt. Vi mötte fantastiska människor som levde i diktaturens skugga men det var en makaber upplevelse.

Jag kommer att tänka på dessa resor, platser, möten i och med de senaste dagarnas skrämmande utveckling i Ukraina.

Nu finns det inte längre ett Sovjetunionen men Vladimir Putin verkar av allt att döma vilja återuppväcka det förflutna och återupprätta ett stor-Ryssland. Efter att ha inlett en invasion av Ukraina tidigt på morgonen den 24 februari, varnade han västvärlden för att lägga sig i för annars väntar “konsekvenser de aldrig tidigare skådat”. Något många tolkar som ett reellt hot om kärnvapenkrig. Det är omöjligt att veta vad som försiggår i den ryske presidentens huvud, men flera experter menar att hans beteende blivit allt mer irrationellt. Och ändå har de senaste dagarnas utveckling i Ukraina föregåtts av många tidigare varningssignaler – kriget i Georgien 2008 kring Abchazien och Sydossetien och invasionen och annekteringen av Krimhalvön 2014 är de mest tydliga exemplen.

Det går inte att säga att världen inte såg vad som var på väg.
Men det är viktigare än någonsin att stoppa Putin innan det är för sent.

Utan att dra några paralleller i övrigt är det intressant att blicka tillbaka till åren som föregick andra världskriget. Hitler går in i Rhenlandet 1936, det följs av annekteringen av Österrike 1938 och Sudetenland – delar av Tjeckoslovakien. I ett förtvivlat försök att lösa situationen sätter sig Storbritannien och Frankrike vid förhandlingsbordet med Tyskland den 29-30 september 1938, med är även Italien. Hitler hotar med fullskaligt krig och får igenom sina krav men lovar samtidigt dyrt och heligt att det är hans sista territoriella krav. Brittiske premiärministern Neville Chamberlain återvänder till London och förkunnar stolt ”Peace in our time”. Ett citat som kommer att gå till historien som en av de största politiska missbedömningarna i modern tid. Förräderiet är ett faktum mindre än ett halvår senare och den 1 september 1939 anfaller Nazityskland Polen.

Det är lätt att förstå oron hos tidigare Sovjetstater som de baltiska staterna. Än idag minns jag besöket i det gamla KGB-fängelset i Riga tydligt. Där förtvivlan och terrorn fortfarande tycktes finnas i luften, i väggarna, i hela den makabra stämningen i huset. Trots att det hade gått 30 år.

När jag kom ut från museet stod det en ung hemlös kille i ett gathörn nära centralstationen och spelade Scorpions ”Wind of change” på gitarr. Det var bedövande vackert med musiken som fortplantade sig i de ekande tunnlarna. Det är en gammal låt som kom just i samma era som Sovjetunionens upplösning och murens fall. Förändringens vind. En vind som sveper in, slår ner, utplånar och river murar och gränser, skapar nytt och låter ett spirande hopp börja gro.

För hopp om frihet, rättvisa och medmänsklighet finns där alltid, även när det ser som mörkast ut.

Lettlands egen Willy Wonka

IMG_0088

Reklamaffischer på muren utanför Laima-fabriken på Miera Iela

På en liten bakgata med gamla slitna, flagnade hus från början av förra seklet, bohemiska kaféer, en bistro där ägaren står och målar väggarna med röd färg och ett gammalt kråkslott som ser ut som ett spökhus hämtat från Scooby Doo ligger Rigas berömda chokladfabrik – Laima.

Hemlighetsfullt dold bakom höga murar täckta av gigantiska reklamaffischer för choklad, karameller och kakor tronar det på Miera iela (Fredsgatan). Några buskar och träd sticker upp sin sommarskira grönska ovanför de stängda järngrindarna och en tung doft av choklad svävar genom luften.

Det är som att kliva in i en Roald Dahl-bok och stå utanför Willy Wonkas chokladfabrik.

IMG_0217

Nötter är en given ingrediens

IMG_0254

Varm choklad serveras ur chokladfontänen

Väl inne i entrén till chokladmuseet möts besökaren av 50 nyanser av choklad; chokladbruna väggar, tak, mörkbruna golv, sobert ljusbruna lampor i taken – allt ska föra tankarna till fabrikens produktion. I taket ovanför kassan sitter en gigantisk lampa gjord av små färgglada karameller i glas.

En gyllene biljett ger inträde till utställningen som börjar med en rykande kopp tjock mörk choklad och ett antal smakprover. Men själva utställningen är egentligen ingenting att hurra för, fabriken får man till vår stora besvikelse inte besöka och museet är bara tre rum stort.

IMG_0231

Chokladfigurer i glittriga papper var populära

IMG_0264

Chokladdockan i montern är över 120 år gammal

I en upplyst monter står en liten docka av choklad som enligt historien är över 120 år gammal. Den ska ha tillhört en kvinna som hette Elza, som när hon var liten såg den i ett skyltfönster och sedan fick den i julklapp av Theodor Riegert själv. Hon behöll den och lät den gå i arv till sina döttrar som 2008 skänkte den till museet.

Under Sovjettiden övertogs fabriken av staten men man fortsatte oförtrutet sin produktion. Nuförtiden görs här även tårtor, kex och karameller av alla de slag förutom de fantastiska chokladpralinerna med olika fyllningar av mjuk kola, mjölkchoklad, olika frukt- och bärgeléer som tranbär och blåbär eller tiramisu och panna cotta.

Laima importerar hela och torkade chokladbönor från Ghana som bereds inne på fabriken till skillnad från många tillverkare som använder färdiga chokladchips. Och överallt i hela Riga kan man hitta de vackra presentaskarna.

IMG_0257IMG_0263Under hela rundturen då man får se filmer om hur tillverkningen går till och hur kakaobönorna skördas, liksom en miniatyr av det berömda Laima klocktornet som är en av Rigas främsta mötesplatser och symboler, svävar doften av choklad sövande tung genom rummen.

Möjligen fattas det en smal, lustig herre med hög hatt och ett halvgalet leende som viftar med sina gyllene biljetter och chokladkakor i handen. Och det är nästan så att jag kan se hastiga små skrattande skuggor – en handfull oompa loompier –  pila förbi i ögonvrån.

 

Wind of change

Den hemlöse killen i t-banan vid centralstationen i Riga spelar Scorpions ”Wind of change” på gitarr.
Det är bedövande vackert med musiken som fortplantar sig i de ekande tunnlarna.
Och jag undrar om de som stannar och lyssnar vet vad det är för sång han spelar.
…Den om Förändringens vind som sveper in, slår ner, utplånar och river murar och gränser, skapar nytt och låter ett spirande hopp börja gro.

IMG_0240

På Brivibas iela ligger KGB:s gamla högkvarter.

Sången är från 1990 vilket också är året då allting förändrades i den värld jag växte upp i. Då var Sovjetunionen ett stort maffigt område på skolkartan där ockuperade länder som Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina, Turkmenistan och andra ingick i det stora öststatsmaskineriet.
Sångtexten som skrevs av den tyska gruppen Scorpions beskriver de kaotiska händelseförloppet 1989-1991 då Östeuropa blev fritt, Berlinmuren revs och Sovjetunionen upphörde att existera. Ett imperium och diktatur byggt på hat, rädsla, angiveri och förtryck besegrades till slut.

IMG_0049

Ockupationsmuseet

För Lettland och de baltiska staterna blåste förändringens vind likt en storm. 1990 pågick Lettlands självständighetskamp för fullt. Den hade börjat flera år tidigare. På årsdagen av den gamla Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Hitler och Stalin med dess hemliga tilläggsprotokoll som ledde till den sovjetiska ockupationen – bildade två miljoner balter en mänsklig kedja genom Tallinn-Riga-Vilnius. Det var den 23 augusti 1989.
Och överallt i Riga märks minnena av förtryck och totalitärt styre tydligt.

IMG_0242

Fängelsecellerna i källaren. Här kunde 20 fångar vistas i rum avsedda för fyra. Det var ofta över +30 grader varmt, skarpt neonljus dygnet runt och miserabla sanitära förhållanden. Då och då kom vakterna ner och ropade upp begynnelsebokstaven i någons namn ”Herr V” till exempel. Då skulle alla fångar svara med sina namn och den som det gällde fördes upp till förhörsrummet.

På Ockupationsmuseet kan man läsa om Lettlands korta tid av frihet – mellan första och andra världskriget. Hur de förtvivlat kämpade mot den sovjetiska armén vid andra världskriget slut men att det var en kamp dömd att misslyckas mot en alltför stark övermakt. Och medan omgivningen inte lyfte ett finger för att hjälpa förlorade de sin frihet och uppslukades i ett kommunistiskt förtryckarsystem.

IMG_0244

En av cellerna i det ökända Corner House

I det gamla KGB-fängelset ”Cheka” eller ”The Corner House” som låg på Brivibas iela 61 och öppnades i fjol, kan man höra överlevande berätta om en era av terror och angiveri då mängder av letter anklagades för ”anti-sovjetisk verksamhet” och försvann. Hur människor som råkade äga ”fel” sorts böcker, publicerade under Lettlands korta period av självständighet arresterades och fördes bort till den ökända byggnaden.
En guidad tur visar fängelsehålorna och avrättningsrummet, men de flesta mördades inte här. Många politiska fångar skickades vidare till Moskva eller försvann in i Gulag-systemet. Nuförtiden är det mörkt nere i de ödsliga gångarna, de tunga celldörrarna står på glänt som om fångarna nyss förts bort men rädslan tycks fortfarande sitta kvar i väggarna och lura bland skuggorna.

Jag tänker på ett annat land  vi nyligen lämnat där människorna fortfarande lever under oket av förtryck. Lukasjenkos värld – Vitryssland – har liknats vid ett marionettland med starka band till Ryssland och här är Sovjetnostalgin ständigt närvarande i gatunamn som ”Karl Marx” och ”Lenin”, pampiga byggnader i öststatsstil, stora esplanader, stenhård bevakning, i toppstyrningen uppifrån.
Det är ett land där oppositionella fängslats eller ”försvunnit” och demonstrationer brutalt slagits ner. Där internetsajter förbjuds och politiker beläggs med munkavle. Där åsiktsfriheten är en schablon och det senaste valet starkt kritiserades av oberoende observatörer som Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE.
Men det är också ett land med ett öppet och vänligt folk som en hjärtlighet som inte är spelad.

En stilla vindil drar fram genom ett fortfarande sommarvarmt Riga, min sista helg på denna resa innan jag åker tillbaka till Stockholm. Musiken flyter genom t-banan i melodiska stycken. Killen spelar på den enkla gitarren med slutna ögon. Någon stannar och lägger i några mynt i hans pappmugg.

Den 11 oktober i år är det nytt ”presidentval” i Minsk.

Kanske kommer förändringens vind fortsätta blåsa och växa till en storm som drar igenom landet och sopar rent och för med sig hopp om ökad frihet.

Håll i hatten…

Glittrande kronor, mössor gjorda av bark och mänskligt hår, två meter höga shamanhattar och afrikanska förhäxade masker somhuvudbonader.  I Riga finns ett av världens två (?) hattmuseum…

Grundaren är en resglad kille, Kirill Babaev, som samlat hundratals hattar, mössor, bahytter, fezar, baskrar och alla möjliga och omöjliga huvudbonader från hela världen och olika tidsepoker. Här finns vackra afghanska bröllopsutstyrslar behängda med stenar, juveler och vackert färgade band liksom en tvättäkta Tyrolerhatt, en riddarhjälm, hattar från Sydamerika och pälsmössor från Sibirien.

Den som vill kan dessutom få prova olika kreationer. Verkligen ett museum för den som är lite i hatten…

  
  

En ofrivillig turist i Riga

…Egentligen är jag inte en ofrivillig turist, jag är i Riga dit jag verkligen velat åka och hälsar på en kompis som har flyttat hit. Men de senaste två dagarna inberäknat tisdagen när jag kom känns som om vi/jag hamnat på egendomliga och lite märkliga lätt ofrivilliga platser i denna stad – av en ren slump.

I förrgår var vi ute och såg ett vackert Riga i kvällssol, image

image

image

vi började med en drink på Shot bar och fortsatte sedan att leta efter en restaurang för mer gedigen mat. Av en slump, nåja Nicole slog flitigt i guideboken, hittade vi Folk Klub Ala basement på Peldu iela 19. Inhyst i grottliknande medeltida källarrum, med svag belysning och långa bänkar breder denna jättelika krog ut sig under marken. Just den här kvällen är det fullpackat som sillar och vi inser efter ett tag att när vi kliver nerför den smala, slingrande trappan tar vi egentligen klivet in i en tidsmaskin och hamnar på en jazzklubb från 30-40-talet.

Unga killar (ja de flesta är killar) hänger vid den lilla scenen längst in och de flesta har kommit dit med något instrument, saxofon, klarinett, bastuba i näven. Då och då kliver några av musikerna upp och spelar (som gudar!) och sedan byts de av. Vem som helst kan vara med och jamma när andan faller på. Det är ”open session tonight” förklarar en av killarna. ”Det är så här en riktig jazzklubb ska vara, vem som helst får spela om man tar med sitt instrument”.
Det är varmt, svettigt, mörkt, kypare springer med överfulla tallrikar med jätteportioner mat mellan borden, ölen flödar och musiken är öronbedövande. imageVi stapplar ut i natten vid elvatiden mot kvällsbussen med de ilskna tonerna av klarinett och trumpet fortfarande ringande i öronen.

Enligt legenden så ska en märklig man vid namn Kristap den Store ha grundat Riga. Han bodde i en stuga vid floden Daugava och bar vandrare på ryggen över floden. En dag hittade han ett barn och tog upp honom på ryggen, men medan han vadade över blev barnet tyngre och tyngre. Till sist nådde han andra sidan och då upptäckte han att barnet förvandlats till en kruka med guld som så småningom kom att användas till att finansiera grundandet av Riga.
Och visst gömmer stan även i dag på skatter…
Fantastiska husfasader, en märklig blandning av arkitektur från olika tidsepoker, sagoliknande byggnader, monumentalbyggen från kommunistisk tid och samtidigt är det lite skamfilat och trasigt på många platser.image

image

image

Även gårdagen har varit full av mer eller mindre ofrivilliga möten. Två gånger upp till vitryska ambassaden för att skaffa visum, ena gången lyckas jag nästan få den svårflörtade ambassadkillen som tar hand om ansökningarna att dra på munnen.
Man ska dock inte skämta om nallebjörnar…

Hann springa runt i Riga och se stan i tolv timmar, kvällen avslutades på en bar med ett ofrivilligt möte med en hel bunt förfriskade men mycket trevliga skandinaver från diverse länder. En svensk kvinna som äger en hårsalong och bott i Riga i tjugo år, en finne som är docent i fysik, en dansk som jobbar på Statoil och en australiensare som guidar turister i stan på somrarna och pratar perfekt svenska (+6-7 andra språk). De utgör hela den brokiga samlingen från Kiwi bar, ett av min väninnas pojkväns stamställen.

I dag ska vi alltså åka buss till Vilnius och sedan ta tåget till Minsk. Resplanen redan något försenad dessvärre på grund av en ofrivillig släng av magproblem/turistsjuka/rötmånad/svampförgiftning. Får se när vi kommer iväg.