Soldränkta vittrande kalkstensmurar, karga vindpinade marker, här och där knotiga enbuskar som vakande ögon under himlen med rötter i den roströda jorden. Fåglar svävar på vindarna och leker i luften och så orkidéer, gullvivor och allehanda örter och blommor så långt ögat kan se.
Alvaret om våren är som en karg öken som vaknat till liv och täcks av ett lapptäcke av skimrande färger. Mattor av vit mandelblom och tusenskönor, mängder av gula blommor som jag inte ens kan namnen på, spröda gullvivor som vippar med kronorna och så klart lysande lila, rosa och gula orkidéer som täcker markerna. Långt bortom nästa stenmur hörs gökens lockrop i vinden. Sorgfågeln.
Den som sjunger om det förgångna och det kommande utan urskiljning.
Tidens röst.

Det finns nog ingen annan plats i världen som är så vacker i maj.
Jag åker ner på en minisemester torsdag-lördag. Men Öland är lite som USA eller kanske Norrland. Utan bil är det minst sagt komplicerat att ta sig runt. En busslinje (105:an) har turer från Kalmar till Mörbylånga förvånansvärt ofta per dag, men mindre orter närmare Alvaret som Vickleby och Kastlösa ligger utanför sträckan. Man kan boka (!) en buss minst två timmar före avresa om man vill till mindre orter, men jag väljer att hoppa av nära byn Resmo, mitt ute i ingenstans. Från platsen där bussen stannar är det ett par kilometer förbi Resmo kyrka innan man till slut är framme. Förbi gula rapsfält, prunkande trädgårdar med blommande syrénbuskar, idylliska små hus, en konstnärsateljé. Här och var lövskogsdungar där gullvivor täcker marken. Ett militärfordon fullastat med soldater i kamouflagemundering kör förbi. De vinkar och ropar, en plötslig påminnelse om världen utanför.

Ölands Stora alvar liknar ingenting annat.
Det är en prärieliknande stäpp med kalkstensberggrund och ett tunt jordtäcke där ett unikt växt- och djurliv frodas. Lite av ett drömliknande landskap. På våren kan delar svämmas över och små sjöar bildas. På sommaren torkar det nästan ut. Alvar finns bara på ett fåtal platser i världen; Öland, Gotland, Estland, Ryssland och Kanada.
Det är kargt, blåsigt, vidöppna horisonter med ett bländande ljus som spelar över markerna, kalkstensmurar som korsande spår i landskapet som minner om generationers mödosamma arbete med att hägna in markerna för traditionen är uråldrig, och så förstås fåglar i mängd. En del bygger sina bon direkt på den torra marken så det gäller att se upp var man sätter fötterna.
När jag var liten och vi åkte hit med bil hade vi en speciell plats vi återvände till långt från de vanliga turiststråken. Med ryggsäck, proviant, liggunderlag, böcker och annat vandrade vi ut i markerna och picknickade i timmar i lä av en kalkstensmur. Göken hördes alltid, den ropade sin hälsning.

Överallt på Öland finns minnen av gångna sekler – murar, väderkvarnar, fornborgar, skeppssättningar, men också rester av ett förflutet ännu längre tillbaka till tidernas begynnelse, långt innan människan fanns. Kalkstenen på ön bildades när sand- och lerpartiklar, kalkslam och skalrester föll till havsbottnen för 550 miljoner år sedan. Då låg området söder om ekvatorn. Långsamt under årmiljoner stelnade detta inklusive diverse växter och djur som fallit ner i slammet till kalksten. Än idag kan man hitta exempelvis ortoceratiter (en sorts bläckfiskar) och trilobitar för evigt frysta i sten.

Dagens djurliv på Alvaret är lika varierat – fåglar, insekter, en och annan ko, smådjur, fågelskådare. I fjol rapporterade medier om att världens äldsta djurart – hästskoräkan – kunde ses simma omkring i vattenpölar på Stora alvaret. Ett djur som senast syntes till i Sverige sju-åtta år tidigare. Jag ser inga räkor, däremot slår jag mig ner i närheten av ett antal enbuskar, glömsk av råd om att undvika just enbuskar på Öland, eftersom det är en favoritplats för djurrikets minsta invånare. Mycket riktigt det dröjer inte länge innan jag ser en skalbagge krypa på handen. Det är bara det att det inte är en skalbagge utan en gigantisk fästing. Jag bestämmer mig för att flytta till en plätt bredvid kalkstensmuren. Där brer jag ut filten, käkar en macka, dricker lite te, lägger mig och blickar upp mot en molnfri himmel.
Solen skiner även idag, Öland är trots allt solens och vindarnas ö. Muren kastar sin långa skugga över den torra marken där tusenskönorna blommar. Här finns ett lugn, en ro och en tidlöshet som jag så väl minns från barndomen. Fåglarnas kvitter och vindens prasslande i gräset är de enda ljud som hörs.
Tills göken är där och ropar, lika tidlös som alltid, långt borta i fjärran. Ur evigheten.