Det är mol tyst, vindstilla, kvavt och solen har gått i moln. Havet glittrar azurblått likt Medelhavet vid horisonten. Semestrande turister har svämmat in över ön och för bara en halvtimme sedan strålade solen och temperaturen låg runt 27 grader. Inte längre. Jag klättrar omkring på kala klippor, avsatser och över stenblock vid Drakmärket i gympaskor, shorts och med ryggsäcken på ryggen. Följer de spännande historier och sägner som tycks finnas överallt i den blekingska skärgården, så även på Hanö. Enligt en legend ska den slingrande urgröpningen i berget jag följer ha uppkommit när den första fyren tändes. Det fanns nämligen en drake som varje natt hade för vana att flyga mellan Tärnö utanför Karlshamn och Hanö, en sträcka på två mil som draken kunde klara på endast två vingslag. Men pooof, när fyren tändes för första gången och dess ljus spelade ut över havet, blev draken så förblindad och desorienterad att han störtade rakt in i bergsväggen. Därav namnet på platsen och grottan. Jag hinner precis fram, sedan kommer regnet.

Grottor vid Drakmärket på Hanö

Inget besök i Blekinge är fullkomligt utan en tur ut i skärgården. Blekinge skärgård består av tusentals öar, holmar, kobbar och skär och sträcker sig från Karlskrona i öst och ut mot Listerlandet i väst och längre. Under min resa hinner jag med två skärgårdsturer och det är ett lustigt sammanträffande att det blir precis de två öar som draken, enligt legenden, flög emellan.

På båten från Karlshamn ut till Tärnö

Första ön jag åker till är en ö som heter Tärnö. Jag tar tåget till Karlshamn från Sölvesborg och har egentligen siktet inställt på Tjärö som ska vara en av de vackraste och mest idylliska öarna i skärgården enligt alla recensioner, men när jag kommer fram till kajen står där en klunga människor som väntar på färjan till – ja just Tärnö. Så jag ändrar snabbt mina planer. Tärnö är den största och ytterst belägna ön i Hällaryds skärgård i Karlshamns kommun. Resan ut går som en dans på en halvtimme tack vare den otroligt trevliga personalen på båten som det visar sig kör samma sträcka hela dagen, och som tillåter att folk sätter sig i framme i fören som annars kan vara avspärrad. Styrman pratar bort en god stund med passagerarna innan han gör sig beredd med båtshaken för att lägga till vid bryggan.

Vackra Tärnö

Kiosken på Tärnö

Ön var tidigare befolkad av mestadels fiskare och småbönder. Nuförtiden tillhör de flesta av de otroligt blomstrande, vackra trädgårdarna som jag passerar sommarboende. Men Tärnö är som en skärgårdsidyll hämtad från ”Vi på Saltkråkan” och 50-talet och full med sällsamma historier och berättelser. Där finns små söta ek- och lövskogar, sommarhagar med en, kaprifol och björnbärssnår, en fyr högt uppe på Drakaberget med vindunderlig utsikt, en halvmåneformad strand med vit sand och stenar som är nästan helt tom på folk, en beundransvärd bedrift i augusti i Blekinge. Från högsta punkten Drakaberget, där det under 1600-talet tändes en vårdkase, kan man se mer än halva Blekinges kust. Och efter en mindre vandring ön runt når jag fram till den så kallade Fiskgökaeken eller Spökeken (en hundraårig, ihålig ek) som var ett viktigt landmärke för båtarna. Enligt andra sägner ska ”skatten i Drakagraven” vara gömd på ön och spöken samlas Survik.

Vid utsikt från fyren

Den ihåliga Fiskgökaeken

Om Tärnö är en hyfsat oupptäckt pärla är Hanö desto mer bekant för de allra flesta.
Den mycket turistvänliga ön, som man når via färja från Nogersunds hamn nära Sölvesborg och som lockar mängder med folk under sommaren, är en av de mest besökta platserna i Blekinge. Men trots att jag blivit söndertjatad sen barnsben om vad man kan göra på ön (pappa växte upp i Sölve och åkte på skolutflykt till Hanö titt som tätt) är det en helt fantastisk ö.

Det är kargt och stenigt men vackert på delar av Hanö

Fyren

Bönsäcken är en udde bestående av miljontals slipade runda stenar

Det är en plats bestående av klippor och bergshällar, turkosblått hav och urberg men också av de mest fantastiska trollskogar där du kliver fram över mossiga stenar, en strand som är skapad av miljontals stenar som slipats runda av havet (Bönsäcken) och beroende på vindriktning flyttas stenarna av vågorna och udden ändrar utseende och form. Var namnet kommer ifrån vet ingen riktigt, enligt vissa ska det förr i tiden ha hållits gudstjänster här men enligt en annan historia strandade en skuta fullastad med bönor i säckar utanför udden. En sägen berättar att en jättekvinna som bodde på Hanö tröttnade på ensamheten och bestämde sig för att bygga en stenbro över sundet för att ta sig till fastlandet. Hon samlade massor av stenar i sitt förkläde, men snubblade till och alla stenar föll ur och hamnade nere vid strandkanten, och så bildades Bönsäcken.

På Hanö finns också engelska gravar från Napoleonkrigen eftersom ön utgjorde bas för den engelska örlogsflottan under åren 1810–1812. Här vilar 15 sjömän under vittrande stenar, varav de flesta namnen för länge sedan är bortglömda, men två vet man vad de hette: William Miller och Clifford Williams.

Trollskogar med låga lövträd och stenar täckta med mossa finns det gott om. Här i regn

En kyrkogård med engelska gravar. Här begravdes soldater under Napoleonkrigen eftersom England utnyttjade Hanö som bas i Östersjön

Det finns många sällsamheter i Blekinge och många sägner och legender kring öarna i skärgården. Tillbaka till dessa klippblock och skrevor som jag klättrar omkring bland i plötsligt ösregn innan jag upptäcker ingången till den lilla grottan. Stenbumlingar ligger märkligt utplacerade i landskapet som om någon kastat dem huller om buller och rivit upp berggrunden. Men det är så klart spåren efter drakens kraschlandning när han flög emellan de båda öarna.