Plötsligt sveper regnet in, piskar palmerna på risfältet så de nästan ligger ner längs marken och smattrar på taken. I ett hörn sover vad som ser ut som ett mellanting mellan en mård, tvättbjörn och katt; det korrekta namnet är palmmård. Det är en hona och hon ska snart ha ungar, därför är hon särskilt trött just nu berättar vår guide.

Det rycker lite i tassarna men hon vaknar inte trots regnet. En blivande mamma behöver sin sömn.

Vi är på besök på en kaffeplantage i närheten av Ubud. I en kort guidad tur får vi se hur kaffe rostas mals och tillverkas, fram på bordet under pausen kommer en bricka med en hel uppsättning olika te- och kaffesorter att provsmaka och små bananchips. Palmmårdarna, de söta små djuren som är lite överallt på området, lever på plantagen och äter de söta och mogna bönorna. Bönorna som sedan kommer ut den naturliga vägen används för att framställa Kopi Luwak, ett speciellt kaffe.

Eftersom jag inte gillar kaffe håller jag mig till te. Te och regn hör ihop.

Under dagen har vi även hunnit med att besöka ett fantastiskt vattenfall gömt nere i ett grottsystem och bara tillgängligt genom att i stort sett klättra nerför trappsteg uthuggna i berget, i den storlek en jätte möjligtvis ha. Men vattenfallet är fantastiskt och många turister passar på att bada.

Andra stopp på vägen blir ett av de finaste templen (Bali är trots allt känt för sina många tempel där besökare får sätta på sig en lånesari på underkroppen när de ska gå in) och ett galleri för balinesisk konst.

Full storm råder och på de slingriga jordvägarna vi kör på till Ubud och mellan byarna blir vattenpölarna snabbt stora. Familjer på vespor, en del insvepta i regnponchos, många barfota passerar oss. Trafikstockningar och köer är vanliga oavsett väder.

Lunchen intas på Bebek Tebasari med utsikt över risfälten. I dammen nedanför den konstgjorda hydda vi sitter i simmar enorma karpar upp till ytan.

Solstänkta stränder, nattliv och hotellpooler i all ära – det är det riktiga Bali långt från turistorterna som sveps in i en silverridå av regn med de böljande gröna risfälten och den vänliga lokalbefolkningen i byarna som är som vackrast.

Två kvinnor sitter och väver och skapar ett vackert tyg. Grönt, svagt blått och skimrande med mönster i rött. Tyget ska de sälja på den lokala marknaden i förhoppning att tjäna lite pengar till förnödenheter. Platsen – Bali, ett stenkast från vulkanen Mount Agung vars senaste mindre utbrott av aska i december skapat stora tidningsrubriker och fått turisterna att fly hals över huvud och avboka resor. Kvinnorna sitter på ett smutsigt jordgolv i ett tält som även fungerar som kök i ett av de tillfälliga läger dit många tvingats flytta efter de sålt allt de äger och inte längre kan bo kvar i sina hus. Några magra höns och kycklingar springer i gräset utanför. Barnen badar i floden och skrattar men de förstår inte riktigt allvaret som de vuxna.
Nyligen tog det sista färskvattnet slut så vatten hämtas i den närbelägna ganska förorenade ån, riset börjar sina och situationen är förtvivlad.
De har bott här sedan september.

Det är märkligt vad vulkanen som figurerar så flitigt i utländsk media inte oroar de som berörs mest av den märkbart. Jag och väninnan är på en guidad tur till Ubud, för att se ett fantastiskt vattenfall, en kaffeplantage, ett konstcentrum och ett av de mest berömda templen. Och så stannar vi till vid ett av lägren som vuxit fram i vulkanens skugga ganska långt in i inlandet norr om turistområdena Seminyak och Legian.

Ledaren för lägret, en lågmäld man i 50-årsåldern som tidigare jobbade som lärare, berättar att hans föräldrar upplevde det stora utbrottet 1963, då mer än 1 000 människor omkom. Själv var han bara ett barn och det är inte vulkanen som oroar. Det är hur han ska kunna se folk i ögonen och fördela ransonerna när de sinar och hjälpen dröjer. Han liksom många andra tvingades sälja det mesta de ägde och sina djur när regeringen införde en säkerhetszon nedanför vulkanen. Och nu sitter de liksom många många andra fast. Totalt handlar det om över 17 olika läger.

Men barnen är inte blyga, de kan inte sluta leka eller ropa. De följer oss i fotspåren vart vi går. Framtiden är oviss men de hittar fortfarande ljusglimtar som bara barn kan. Trots vardagen i vulkanens skugga.

De går långsamt runt i värmen och plockar sopor. De unga balinesiska killarna i shorts, t-shirt, slitna sandaler och med påsar och olika redskap i händerna. På en strand som är så vacker att det nästan gör ont och som ser ut som drömbilden ur en resekatalog. Turisterna är fullt upptagna med att fotografera havet.
Utanför lyxhotellen står taxibilar och bärare/bagagevakter redo. Längre ner på gatan sitter några män vid en vagn och säljer grillad majs. Utanför en butik direkt på en filt på trottoaren ligger en hund med ett stort antal nyfödda valpar som diar. En svettig turist stoppar vad som motsvarar 6 kr i en pappersmugg: ”For the dog”.

Bali är en otroligt vacker ö. På stranden trängs turisterna – mestadels asiater från Kina, Korea, Japan och inhemska men även européer och många många australiensare.

Vi befinner oss på västkusten på orten Seminyak. När solnedgången färgar havet karmosinrött och gyllene sätts kamerablixtarna på. Och i blixtarnas skugga vandrar lokalbor och plockar sopor som sköljts upp ur havet. Sopbergen längs stränderna växer i paradiset. Och turismen går fram som en orkan även om det är lugnare nu efter att vulkanhotet skrämt bort européer.

Flera miljöorganisationer varnar för att Bali är på väg mot en ekologisk och mänsklig kollaps i turiststormens kölvatten. Själv berörs jag, som aldrig tidigare varit i Asien men sett extrem fattigdom i Sydamerika, ändå illa av de stora skillnaderna. Kanske för att alla människor är så otroligt vänliga och hjälpsamma. Samtidigt finns det tydliga skillnader överallt; Fattig – rik. Turist – lokalbo.

En fransman, Antoine, som bott på Bali i fem år och jobbar som musiker är trött på ön och på värmen. Han funderar på att flytta någon annanstans.
– Bali är otroligt smutsigt, det ser inte turisterna. Dessutom är det på väg mot en miljökatastrof. Den inhemska kulturen håller på att slås sönder.

Turismen på Bali har funnits mer eller mindre i större utsträckning sedan 1970-talet. Men på bara drygt tio år har omfattningen fördubblats och växer från år till år. Många av lyxhotellen förbrukar en stor andel av öns färskvattenreserver och sopbergen växer. Problematiken finns där.

På eftermiddagen faller ett lätt duggregn över Seminyak. Det är varmt men svalkar ändå efter den värsta hettan. Solen går ned över stranden. En hund springer i vattenbrynet. Det är fantastiskt vackert som en dröm.
Men sopplockarna går fortfarande runt med sina slitna sandaler och säckar.

Det är inte för inte som Bali, som tillhör Indonesien, kallas för Gudarnas ö. Färgerna är skarpare, maten exotisk, dofterna och upplevelserna så mycket intensivare. Det är också en kontrasternas ö där turister är som bortskämda barn som avnjuter alla bekvämligheter, ortsborna är otroligt vänliga och hjälpsamma, men där fattigdom och kringstrykande gatuhundar är en stor del av vardagen. Lika färgstark ö som nyårsfyrverkerierna…

Bali är också känd som ”de tusen templens ö”. Troligtvis även ”de tiotusentals australienska turisternas”. Vi befinner oss för närvarande i Legian, en liten ort norr om Kuta och Denpasar flygplats vars centrum egentligen bara består av några gator kantade med små butiker och de stora turisthotellen vid stranden.

Väninna i regn

På själva nyårsafton ösregnar det som det bara kan göra i tropikerna dvs man blir blöt på två sekunder utan paraply och trottoarerna översvämmade (för tillfället råder monsunsäsong) och vår påbörjade strandpromenad utmynnar i en flykt till närmaste bar. I gengäld serveras fantastisk pizza (vår servitör ringer två gånger till köket för säkerhets skull för att kolla så ingen fisk finns i närheten, är man fiskallergisk kan det nämligen vara lite marigt) och gott te, vilket får inleda nyårsfirandet.

På eftermiddagen tar jag en tur genom centrum, överallt smyckas barer, restauranger och hus med dekorationer. Offer och gåvor bestående av blommor, ris, rökelse och mynt läggs ut i små askar för att fira in det nya året och som gåvor till andarna. Alla ropar gott nytt år och stämningen är festfylld.

Vi käkar middag på hotellet på kvällen, medan väninnorna tar buffén med helstekt spädgris och rispudding med friterade bananer väljer jag Nasi Goreng. Fyrverkerierna pågår i timmar och alla samlas nere på stranden vid havet för att fira in det nya året. Familjer med barn, äldre, par, turister, turister, turister.

Allt under en blek måne.

Jag får ett myggbett (väninnan tror det är flygmyra men det hela är oklart) dock står det att Denguefebermyggorna sticker på dagen.

Imorgon väntar Komodo islands.

Om borttappade väskor, tidsskillnader, flygresor på 22 timmar och spöregn i Legian.

Jag kommer aldrig någonsin mer klaga på långa flygtider till Paris eller södra Frankrike. ALDRIG mer.

En flygtid på totalt 22 timmar kan sänka den tappraste och sedan blir det inte bättre när bagaget åker iväg på en helt egen sightseeing resa. Med ett annat plan…

Som nämnts i tidigare inlägg fick jag ju en stand-by biljett och från Amsterdam klev vi på ett flyg som tog 13 timmar till Jakarta. ”Det är väl inget”, konstaterar ena väninnan och tar en sömntablett och sover hyfsat. Andra väninnan ser ut att lida nästan lika mycket som jag där hon försöker titta på filmer, vänder sig i den ganska obekväma flygstolen, lyssnar på musik, äter, allt för att desperat kunna somna.

Flygplansmaten är helt ok.

Inne på flyget

Det lyckas inte alls för mig.

Personalen på flyget är vänligheten själv och kommer hela tiden med mat; muffins, croissanter, vin, varm mat och frukost. Men när man inte kan sova överhuvudtaget blir det olidligt. Och när flyget åker bergochdalbana pga väderleken blir det ännu värre. Då vaknar första väninnan till och menar att det är guppigare när man sitter längre bak i planet. Somnar om. Själv bedövar jag mig med vin men det resulterar bara i att jag blir piggare.

Efter 13 timmar landar vi slutligen i Jakarta och tar nästa flyg mot Bali (ca 1 ½ timmar). Dödströtta landar vi och då visar det sig att mitt bagage har skickats med planet som landar en timme senare. Oklart varför.
Värmen i kombination med akut sömnbrist gör att jag fyller i en blankett och ber dem att köra ut bagaget till hotellet (jag är inte den enda som råkat ut för detta, vi är en hel samling). Det spöregnar i Legian. På kvällen lånar jag väninnans kjol och sandaler för stövlar och jeans är INTE att rekommendera när temperaturen ligger på 29-30 grader.

Flygplatstoaletterna i Indonesien måste vara de renligaste. i världen, i klass med USA. Samt små söta blomsterarrangemang

Det spöregnade i Legian men hotellet lånar ut paraplyer.

Till slut, vid 22-tiden står den där, väskan, i receptionen som en blå, solid och trygg uppenbarelse. Det är bara att släpa den upp till rummet och äntligen packa upp.

Så flygresor på 6-7 timmar – inga problem.
Bilresor på 20 timmar – bring it on. Tror däremot att jag kommer avstå från liknande långresor i framtiden, för tidsskillnaderna och jetlagen är en fruktansvärd kombination.

Nu stiger spänningen inför hemresan då vi precis fått meddelande från flygbolaget att tiden ändrats för vårt flyg tillbaka. I Jakarta har vi knappt en timme på oss att gå igenom tullen, hitta till gaten och byta flyg.
Huruvida väskan åker själv eller inte återstår att se.

Rama Residence Padma i Legian. bild från hotellets hemsida

Tiden är märklig. Tiden kan förändras och förändra dig och föra dig obönhörligt tillbaka till minnesbilder som gnistrar likt stjärnor och som fortfarande lyser lika klara som för flera år sedan. En plötslig doft, en vind som blåser i ansiktet och viskar med avlägsen röst, en bild som för några sekunder fryser verkligheten till en känsla av déjà-vu.

För några veckor sedan var jag i Göteborg, strax före jul, och där lurade glimtarna av ett annat liv och minnena runt hörnet. Jag befann mig på Göteborgs centralstation i jobbsyfte på väg från Lund och vi skulle övernatta för att sedan åka vidare till Mölndal. Runt omkring gnistrande julbelysningar och doften av regn i luften. Tillbaka mer eller mindre för första gången på mer än tio år. Då bodde jag i Olskroken när jag pluggade till journalist på JMG och då tycktes framtiden oändlig – långt före den hårda verkligheten med nedskärningar, arbetslöshet, bantade redaktioner och krisen inom journalistbranschen. Då pluggade jag ett ämne som jag älskade och när lektionerna var över hängde vi ett gäng studenter på lokala puben eller kaféet och drack vin eller kaffe och rökte och pratade om allt mellan himmel och jord. Då tillbringades helgerna på Valand eller andra nattklubbar eller privatfester och det fanns ett inslag av LYCKA i vardagen.

Då skaffade jag mig också en hund – Pyret. Mitt livs bästa beslut.

Och det var skuggan av honom som följde mig ihärdigt under de timmar jag var i Göteborg. På perrongen när vi klev av stod nämligen en hundägare med sin stora schäfer i koppel. Ivrigt hoppande, med halvgrå päls och mörka vänliga ögon. Och det var som om jag plötsligt såg mig själv med Pyret i koppel som valp när han följde med på mina resor med tåg från Göteborg till Västerås och tillbaka. När jag utforskade skogarna bakom huset där jag bodde om morgnarna och han sprang runt bland höstlöven och gömde mig bakom träden. Eller när han åkte spårvagn första gången. Eller när han följde med på fest och sedan somnade under bordet vid tre på morgonen och vi tog taxi hem.
Det var som om jag klev i fotspåren av min egen skugga de där timmarna. Som om jag följde en mer än tio år yngre version av mig själv fylld av hopp, tillförsikt och med sin bästa vän bredvid.

Tiden är märklig. Städer förändras, hus rivs och nya byggs. Människor föds, dör, flyttar, förändras, glömmer, bleknar. Men det finns märkliga ögonblick utanför tiden, minnesglimtar som för evigt är frusna. Som sekunden där jag står på perrongen med min hund. Där skuggan av mig vänder sig om och våra blickar möts. Och för en oändligt kort glimt är allt som förr.