Magi vid Themsen

Monumentala byggnader, ett Big Ben vars urverk omramas av byggnadsställningar likt spindelnät, små turisthak som tävlar i att basunera ut att de serverar Londons bästa fish & chips, pubar vars fönster är dolda bakom hängande korgar med ett överflöd av pelargoner, fuchsia, lobelia. Trafik som aldrig aldrig står stilla. Röda telefonkiosker. Blinkande billboardtavlor och tysta statyer. Ett Themsen fullpackat med turistbåtar som speglar kvällssolen vars gyllene strålar glittrar till i glaskapslarna på London Eye.
Det är svårt att inte bli förälskad.

Det finns en scen i filmatiseringen av Tolkiens Sagan om ringen som etsat sig fast i minnet. Den utspelar sig alldeles i början av handlingen när Frodo och Sam lämnar Fylke och Sam upphetsat utbrister; ”We are going to see the elves”. Trots farhågorna för resan skiner spänningen över att möta det han alltid drömt om att få se igenom och är större än rädslan. Meningen levereras med en hemlighetsfull längtan i rösten.

För mig har London alltid varit platsen jag drömt om att besöka. Som alltid haft en märkligt magisk dragningskraft så länge jag kan minnas. Det London som förekommer i otaliga filmer, musik, bilder och böcker. Det är Downtown Abbey, The darkest hour och Doctor Who. Mary Poppins, Peter Pan och Harry Potter, Susan Coopers böcker och Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes. Det är Keats och Byron och Charles Dickens. Det är obskyra romanser som utspelar sig under 1800-talets sena hälft och skräckhistorier i spåren av Jack the Ripper men även kungar och drottningar och händelser som format världen. Darwin, den industriella revolutionen, suffragetterna, rösträttsrörelsen, andra världskriget, Churchill. London är en stad där historiens vingslag alltid varit levande.

Jag har besökt i stort sett alla europeiska huvudstäder och bott i Paris och Dublin, men London har förblivit en vit prick på kartan. De flesta i bekantskapskretsen tycker inte att London är något märkligt – tvärtom levereras berättelser om sunkiga hotellrum, dålig mat, smutsiga t-banestationer och höga priser. Men den barnsliga förtjusningen vägrar att försvinna.

Den där magin finns och glimtar till som guldkorn i sand då och då det märker jag redan första dagen jag promenerar omkring.

När den äldre mannen som jobbar på Churchill War Rooms stannar till för att prata bort en halvtimme med mig och ett amerikanskt par i kön och berättar fräckisar som bygger på språkförbistringar mellan amerikaner och britter samt upplyser om (med anledning av kulturskillnader) att en pint ska serveras ”rumstempererad”.
När en annan Londonbo stannar till i en av parkerna och börjar mata korpar och sedan får ett hav av svarta fåglar omkring sig som yr som skuggor över gräsmattan.

När träden vid Westmister som omger statyn av Churchill fäller blommor över honom i sommarkvällen. När man långsamts strosar fram längs Portobello Road en söndagseftermiddag i duggregn.

När solen går ner över Themsen och inte bara får London Eyes gondoler att skina men också Big Bens urverk att lysa.

När mörkret sänker sig men stan fortfarande vägrar att sova.
”We are going to see the elves”.