Jag vaknar upp till måsarnas skränande sång och rop utanför fönstren. Ibland låter de som skällande hundar och ibland som skrikande småbarn. De håller på till sent på kvällen och börjar tidigt på morgonen. Havets vågor hörs svagt i bakgrunden. I övrigt härskar tystnaden i Monmouth B&B i Lyme Regis. Huset har anor från 1500-talet. Till frukosten spelas fransk musik i högtalarna. Jag bor i Oscar Wildes rum.

Men vi backar bandet.

Att ta sig till Dorset vid Englands sydvästra kust är enkelt, tåget från Waterloo station i London tar cirka två och en halv timme till Axminster, som ligger ett stenkast från Lyme Regis och är första stoppet, mest på grund av billigare boende eftersom det ligger en bit från kusten. Tågresan i sig är en njutning, visserligen trångt men med luftkonditionerade vagnar till skillnad från den bastuliknande varma t-banan i London som man får ta ett djupt andetag för att ge sig ner i, lyxiga säten som i Sverige bara återfinns i SJ:s förstaklassvagnar och en liten trolley där man kan köpa choklad, mackor, te och ljummet vin på småflaskor. Tydligen har det varit tal om att ta bort dessa trolley och införa en särskild restaurangvagn upplyser killen som går runt med den lilla vagnen men det har hittills inte gått att införa, lika lite som det alkoholförbud som det var tal om för fyra år sedan.

Jag sitter med tre brittiska damer, alla något äldre än mig, och när de beställer rödvin (liten flaska) följer jag exemplet. Rosé. Vinet är ljummet.

En av mina medpassagerare, Veronica, som bland annat driver ett B&B i trakten och jobbar med barn med särskilda behov, bor i närheten och har varit och hälsat på dottern i London. Hon ger mig skjuts bort till Kerrington house, som jag bokat för natten: ”It’s on my way home anyway”, säger hon och rycker på axlarna.

Rummet på Kerrington house kommer med hund (Beatrice, 8 ½ år gammal Newfoundland) som översvallande hälsar på alla gäster och skäller i upphetsning så det dånar i huset. Enligt ägarinnan och värdinnan är hon bättre än ett tjuvlarm. Beatrice säger till när det kommer nya gäster och älskar allt ifrån rostat bröd till bacon, berättar hon. Mitt rum är en höjdare (billigare per natt än ett Scandic hotell) och då får jag tillgång till böcker, öppen brasa (på vintern) te, vatten och konjak med en liten chokladbit. Ägarinnan själv jobbade med att ta emot gäster redan som liten, hennes föräldrar drev ett hotell i en äldre byggnad/slott dock med ett enda badrum som gästerna fick dela. Numera driver hon det lilla B&B:et i sömniga Axminster.

Fantastiska rum

Ett litet glas konjak till kaffet/teet

Beatrice och värdinnan

Axminster har lite över 5 600 invånare och du går igenom centrum på tio minuter, en typisk engelsk idyllisk liten by med en vacker medeltidskyrka och en man som går och vattnar rosorna vid 20-tiden på kvällen. I behagligt makfullt tempo för här brådskar det inte. Solen bränner fortfarande i nacken, jag tar en tur genom ett litet skogsparti där lyktorna tänts och återvänder sedan till rummet. De flesta av gatorna är öde men enligt värdinnan är det lågsäsong just nu, nästa vecka slutar skolorna meddelar hon och då blir det liv. Dagen avslutas med en konjak och en bit choklad på rummet med utsikt över en lummig engelsk trädgård när sommarskymningen sänker sig.

Kyrkan i Axminster

Dagen därpå efter en som vanligt överdådig engelsk frukost (för min del utmärkt eftersom jag står mig på den hela dagen och sparar in pengarna för lunchen) tar jag farväl av den underbara värdinnan och Beatrice, hon får en bit rostat bröd som hon försvinner med ut i trädgården (hunden alltså), sen sätter jag mig på bussen som på skumpiga vägar tar mig till målet för den här turen söderut – Lyme Regis och the Jurassic Coast.

Fossiljägarnas, soldyrkarnas, surfarnas paradis. Ibland kallad paleontologins vagga. Och inte minst att förglömma: en av mina personliga hjältinnors hemvist. Mary Anning-land. Men mer om detta i nästa inlägg.