Det finns skogar som man inser är magiska. Mystiska. Förtrollade. Gränslösa. Kanske är det något med solen som silar ner genom lövkronorna och förvandlar allt till en grön katedral, kanske är det växelspelet mellan skuggor och ljus, dofterna, eller anblicken av de majestätiska, flera hundra år gamla träden. Kanske är det prasslet i snår och buskar av okända, osynliga varelser som betraktar inkräktarna på håll ur skuggorna. Bakom varje träd gömmer sig en dryad. Djupt inne i snåren anas en stillatigande vätte i en grå luva som betraktar främlingarna på avstånd. Vinden viskar nära ditt öra och lockar dig att följa vägen djupare in under träden. Du vandrar på stigar som det känns som om du är den första mänskliga varelsen att beträda. Här är Lyktskogen i Narnia, här är Den Förbjudna skogen i Harry Potter eller Fangorn i Sagan om ringen.
Här är skogen där allt kan hända.

Jag befinner mig vid Ryssberget, ett stenkast norr om Sölvesborg. Ett naturreservat som har en bredd på cirka sju kilometer och också platsen för en av landets största bokskogar. Ryssberget reser sig mer än 150 meter över havet i ett annars relativt flackt landskap i sydvästra Blekinge. Bok och mycket gamla ekar liksom andra lövträd bildar en urtidsliknande lövskog. Några av de äldsta kända spåren efter människor på berget är gravar från bronsåldern, cirka 1 800 till 500 år f Kr, det finns även gott om fornlämningar och fynd från stenåldern.

Men den känns om möjligt äldre än så.

Det går ganska snabbt att hitta hit från Sölvesborg. Man korsar den trafikerade motorvägen, passerar prydliga idylliska villor med tillhörande trädgårdar och sedan så är det mestadels uppförsbacke med cykeln innan man kommer fram. Så plötsligt, genom ett trollslag är man inne i en grön oas av träd som välver sina kronor ovanför huvudet likt ett tak av grönt ljus och bladverk. Ryssberget är hem för en oändlig mängd arter växter, lavar, mossor och svampar, liksom groddjur, insekter och djur som älg, rådjur, grävling, räv. På Ryssberget utvecklades tidigt en omfattande handel med bokträ; det användes som byggnadsvirke, brännved, till smörtunnor och andra produkter. Varifrån fick berget då sitt nutida namn? Kanske från danska ordet ”riisbier” som betyder det risskogsklädda berget, eftersom det finns gott om blåbärsris.

Jag ger mig in i skogen och den liknar inget annat. Det är något ursprungligt, vilt och trolskt över träden och snåren, över mossbelupna stenar och sluttningar. Över gläntor och små stigar som nästan ligger helt dolda och som man inte upptäcker förrän man praktiskt taget snubblar över dem. Det är lätt att promenera fram över de mjuka stigarna, det finns flera leder att följa om man så vill och det är förtrollande vackert. Myggen surrar i luften och vinden far tillfälligt fram. Solen strilar ner genom lövverket men förmår inte lysa upp alla skuggor under det enorma lövtaket. Det är som om man plötsligt befinner sig i en annan värld. Tankarna dras ständigt till urskogen Fanghorn i Sagan om ringen och det är inte en långsökt tanke. Det känns om om en ent när som helst kan materialiseras bland träden. Eller att alverna väntar med pilbågarna spända, osynliga inne i snåren eller dolda bakom trädstammar. Jag hör något som rör sig i buskarna längre fram, något stort, och det låter som röster.

Men när stigen svänger finns märkligt nog ingen där.

Och jag fortsätter att vandra djupare och djupare in i skogen tills jag nästan förlorar mig på glömda stigar, bakom täta snår och under flera hundra år gamla ekar och bokar. Bara fantasin sätter gränsen för vilka världar som går att upptäcka…

Strange times are these in which we live. Detta äro besynnerliga tider. Förra året stod London, Skottland och Orkney på menyn. I år semestrar jag i Sölvesborg i Blekinge. Och för första gången på över 25 år har jag använt mig av en CYKEL som transportmedel.

Vacker väg ut till badplatsen vid Sandviken

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Sölvesborg. Det är en mycket liten stad med ett mycket litet och sömnigt centrum och en ganska liten population (17 452 invånare i kommunen enligt en beräkning från 2019) men det ligger vackert i det blekingska landskapet omgivet av kusten med sina klippor och öar, små byar, långa vita sandstränder, odlingslandskap och bokskogar.

För det mesta trevliga människor som glatt hejar på främlingar, inte minst bor jag på ett underbart litet B&B som heter Villa Orion. Men så har vi ju baksidan, det där med att det är Jimmies hemstad och att stödet för SD är rekordhögt i den SD-styrda kommunen och jag sneglar misstänksamt på folk jag möter och undrar vad de röstar på tills jag kommer på mig själv och tvingar mig att låta bli. Men så har vi den andra sidan av myntet; pappa växte upp i Sölve utanför Sölvesborg där farfar var lärare på skolan och de hade ett hus i Sandviken. Detta har fört med sig att man från barnsben har fått höra berättelser om allt ifrån skidåkning i Johanssons backe och på Ryssberget, till fiske och metning av abborre, badande på olika stränder, skolutflykter till Hanö, sommarstuga i Sandviken som farfar byggde med hjälp av släktingar, jordgubbsplockning på sommarloven och turer till Hälleviken. Så beväpnad med en hel rad tips om vart man ska åka och vad man ska göra beger jag mig alltså iväg.

På cykel.

De som känner mig vet att jag ogillar all typ av motion (förutom svampplockningsturer) och inte har cyklat på 25 år. Men när det nu så behändigt finns en cykel att låna på boendet och det nu är en sådan situation med pandemin att jag ogärna sätter mig på en överfylld buss framstår detta som det bästa alternativet. Det börjar vingligt och med samma hastighet ungefär som en snigel men efter ett tag märker jag att man får in rytmen och tekniken kommer tillbaka och jag trampar på. Plötsligt känns det som en befrielse att susa fram med vinden i håret som svalkar i hettan och passera åkrar och ängar, Sölvesborgs golfbana och små hus och trädgårdar. Jag börjar vid Sandvikens havsstrand och följer cykelleden, det finns massor markerade på kartan över Listerlandet. Över Sölvesborgsbron som består av tre bågar och med sina 760 meter ska vara den längsta gång- och cykelbron i Europa.

Jordgubbar finns det gott om i den lilla gårdsbutiken liksom andra färska grönsaker. Ett paradis för den som älskar god mat. 

Här kan man botanisera länge.

Jag kör på skumpiga stigar, förbi en gårdsbutik där jag stannar på tillbakavägen och köper söta jordgubbar för 40 kronor litern, förbi små kiosker och stugor, åkrar och hagar, tills jag kommer fram till Sandviken med sina sanddyner, vita, finkorniga sand och havet. I början går det bra, solen skiner och det är varmt, jag gillar sandstränder och långgrunt och trots att det bara är knappt 15 grader i vattnet känns det som ett paradis. Men sedan väller det in folk. Bortglömt eller nonchalerat är allt vad det heter att hålla avstånd och att nysa och hosta i armvecket. Alla ligger packade som sillar och efter att ha tillbringat ett antal minuter bredvid paret varav en av de två hela tiden hostar, snörvlar, nyser packar jag ihop.

Istället blir det en tur tillbaka över bron och till Sölvesborgs slottsruin, en medeltida befästning i Blekinge när det var danskt. Slottet har anor från 1100-talet men hade sin storhetstid först på 1360-talet. 1452 brände Karl Knutsson slottet, och det blev 1525-26 en reträttplats för Sören Norby under hans sjörövarfärder. En vacker promenadväg löper nedanför slottet där man har en bra utsikt över vattnet. Dagen avslutas med ett besök vid vackra Ryssberget och bokskogarna.

Sölvesborgs slottsruin

Inne i centrala Sölvesborg

Bokskogarna vid Ryssberget är förtrollande.

Nöjd med dagen trampar jag hem och den här gången går det betydligt snabbare, kurvor och vägar svischar förbi och det går galant att rulla fram även över de kullerstensbelagda, äldre gatorna. Jag kan konstatera att dagen varit bra; jag har inte sett till Jimmie, jag har inte kört omkull och Sölvesborg har visat sig från sin vackraste sida. Staden må vara lite tråkig men bortsett från det politiska styret så är det en sömnig svensk småstad som så många andra. Det är omgivningarna som är fantastiska.

Träningsvärken talar vi tyst om.

Augustikväll i Blekinge. Ängar med bestånd av skummig vit vänderot som lyser i mörkret, öppna hagar och tysta skogar vilar i en stilla skymning. Ur kvällen hörs korna råma som om de ropar och pratar med varandra sinsemellan. Stigarna kantas av taggiga björnbärssnår nertyngda av bär, de flesta bären är än så länge röda, men här och var finns enstaka mogna, söta bär. I slutet av stigen öppnar sjön upp sig. Spegelblankt svart vatten återkastar skogens silhuett och det sista kvällsljuset. På himlen svävar en ensam stjärna. Det är som en dikt av Harry Martinson.

Det är något extremt rogivande med kor.

Deras lugna sävliga betande, varma kroppar, nyfikenhet och uttrycksfulla ögon. Kornas råmanden ekar i hagarna om kvällarna men även om dagen med jämna mellanrum. Jag föreställer mig att de ropar; ”Jag är här borta nu, var är du?” ”Jag är här, här är gräset mycket bättre och saftigare så kom hit”. Eller något ditåt.

Jag tillbringar två dagar i Jämjö i Blekinge, första stoppet på resan söderut. Min gamle kompis och före detta kollega Lasse, som jag jobbade ihop med på TT ( jag var nattredaktör för inrikes och Lasse för utrikes) så vi är partners in crime inklusive under flera nyårsaftnar, frågar om jag vill åka med. Han är på väg ner till sitt hus i den lilla byn Ekeryd utanför Karlshamn. Jag har tänkt mig neråt södra Sverige så tackar genast ja.

Så det blir en liten road trip i Lasses blå Folka-buss via Väderstad (för att köpa kräftor) vackra Gränna (för att stanna och äta mackorna med ägg och biff, fylla på vattenförrådet och rasta Vidar som är en lagotto romagnolo eller vattenhund) och ytterligare något stopp för att tanka bensin. Hela resan tar säkert sju–åtta timmar. När vi kommer fram kalasar vi på Quiche Lorraine, bröd och franska ostar och går den där turen ner till sjön.

Platsen är som en liten Bullerby-idyll. Stora barrskogar med små blänkande skogstjärnar, stenar täckta med grön mossa, mark som lyser blå av blåbär, skimrande vackra insjöar, skira ängar och hagar med mängder av blommor och små röda stugor och hus, gårdar och trädgårdar insprängda lite här och var i landskapet. Här känner alla varandra.

Den andra dagen tar vi en tur in till Karlshamn och provianterar, sedan har vi kräftskiva och när skymningen fallit tar vi en tur för att hälsa på korna nere i hagen. De är orädda och lite halvhjärtat intresserade. De tittar upp, betraktar oss och råmar lite men sedan händer inget utan de återgår lugnt till att fortsätta beta. Rofyllt och stilla. Myggen yr kring huvudet. Kornas gestalter avtecknar sig som skuggor i sensommarkvällen och någon råmar.

Någonstans ur snåren sjunger en ensam fågel till svar.