Månad: juli 2021

Glaciärexpressen – världens vackraste tågresa?

Publicerad av

0

I hotellobbyn sitter en vacker, snidad gökklocka på väggen. Handgjord och handmålad i klara färger och med små figurer av trä. När jag står och väntar på att checka in, dyker trägöken ut från luckan och räknar in timmen.
Det är ju inte för inte som Schweiz förknippas med klockor.

Dagen efter; smaragdgröna slänter och bergssidor, blommande alpängar, skimrande floder som kastar sig nerför sluttningarna, berg med snövita toppar som sovande jättar i bakgrunden. Raviner, djupa avgrunder där linbanor svävar ut på silversträngar som på håll ser ut som tunna spindeltrådar. Att åka tåg från Zürich via Chur till Zermatt är en studie i ett nästan overkligt vackert och vilt landskap. Som på film. Men så är Schweiz också en plats där vildmarken och bergen finns alldeles inpå knuten. Ett land med 26 autonoma kantoner och fyra officiella språk; tyska, franska, italienska och rätoromanska. Ett land som fick kvinnlig rösträtt sent – 1971. Det land efter Japan där invånarna blir äldst.

Jag byter tåg i Chur och kliver på den så kallade Glaciärexpressen som anses vara en av världens vackraste tågresor, eller som de själva gör reklam för – den långsammaste. Att åka tåg från St Moritz till Zermatt tar 8 timmar (motsvarande ungefär sträckan Stockholm-Jönköping eller cirka 29 mil). Jag hoppar alltså på i Chur och då tar det ”bara” cirka 6 timmar. Genom att köpa ett Interrailkort, kommer man undan en stor del av det dyra biljettpriset och betalar bara för platsreservationen.

På tåget serveras både dryck och trerättersmiddag för den som önskar och tågvagnarna har stora panoramafönster vilket gör att man tydligt ser alla raviner, böljande gröna sluttningar, glasklara sjöar. Sätena är bekväma och det är en blandad åldersgrupp som åker, alltifrån en stojig pensionärsgrupp till yngre par och backpackers med ryggsäck. Utländska turister blandas med inhemska. Munskydd är förstås obligatoriskt under hela resan förutom när man äter och dricker.

Mitt emot mig sitter ett äldre par som länge sett fram emot turen säger de, de ska liksom jag, kliva av i Zermatt, en ort och kommun som ligger i Visp i kantonen Valais. Det var en liten sömnig by som slumrade i skuggan av bergen ända tills engelsmännen invaderade området på 1830-talet för att bestiga Matterhorn. Numera är den känd både hos skidåkare, bergsklättrare, andra typer av turister (fransmän verkar utgöra en majoritet) och ABBA-fans. Anni-Frid Lyngstad bor nämligen här. En stor del av byn utgörs av gamla, timrade vackra hus med prunkande blomsterlådor och vackert målade fönsterluckor. Samtidigt finns det gott om stjärnkrogar i byn, många åker hit för att i skuggan av de snötäckta bergen avnjuta en gourmetmåltid.

Zermatt är en vacker plats som lockar turister året runt

Men tillbaka till tågresan. Utsikten är vidunderlig. Byarna ligger insprängda lite här och var i landskapet. Dimman kommer krypande när vi kommer högre upp i bergen och regnet slår mot rutorna. Väderleken förändras snabbt. Tåget lunkar på genom Oberalp-passet med sina snöhöljda toppar och glaciärer och genom djupa dalgångar. Matterhorn göms bakom tjocka moln och regndis, till resenärernas besvikelse. Men så plötsligt, tio minuter senare, spricker molnen upp och kvällssolen strömmar likt guld i ner dalen och får bergstopparnas snö att skimra. Och man får en känsla av något oändligt uråldrigt som kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta.
En vildmark mitt i Europa.
Schweiz må vara känt för sina klockor men det finns saker som är tidlösa.

Somliga går med trasiga skor

Publicerad av

0

Svart-vita scener som flimrar förbi. Ljus och skugga och kulisser från en svunnen epok. Dramatisk musik. En luffare kommer gående på gatan med käpp, trasiga skor och ett plommonstop som har hamnat på sniskan. Han har förälskat sig i en blind blomsterflicka (Virginia Cherrill) och sagt att han är miljonär för att kunna hjälpa henne med en operation som gör att hon får synen tillbaka. Men i den berömda slutscenen, när flickan återser trashanken känner hon förstås inte igen honom. Kärleken är blind.
Filmen är signerad Charlie Chaplin. En av filmhistoriens största ikoner som lyckades skildra allt ifrån fattigdom, kärlek, sorg och mänsklighetens alla tillkortakommanden så att det går rakt in i hjärtat – men med glimten i ögat.

Det är den lille mannen, trashanken som trotsar auktoriteter som återkommer. Vagabonden. Och man kan följa i hans trasiga skors fotspår i Vevey nära Montreux.

Den ovan beskrivna scenen har kallats för en av de främsta i filmhistorien och det handlar förstås om Chaplins film City Lights (från 1931) som han regisserade, producerade och gjorde musiken till. Men det är bara att välja och vraka ur hans enorma produktion – andra fantastiska filmer är förstås Diktatorn där han gör narr av Hitler och nazismen, Modern Times, Limelight och Monsieur Verdoux. Listan kan göras lång. Som oftast står luffaren eller vagabonden i centrum i Chaplins filmer. Den lille fattige, oftast klantige, mannen med hjärtat på rätta stället som kämpar mot övermakten.

Chaplin sågs som kommunistvän under McCarthyeran efter kriget och på väg tillbaka till USA från Europa förbjöds han att resa i in i landet. Han bosatte sig därför 1952 i Schweiz tillsammans med hustrun Oona och barnen i en villa i Corsier-sur-Vevey där han levde fram till sin död 1977.

Bilder från Vevey där Chaplin står staty nere vid strandpromenaden.

Hans minne lever kvar i den vackra, charmiga staden Vevey, knappt tio minuter med tåg från Montreux. Här trängs prunkande planteringar med blommande bougainvillea och fuchsia med höga vajande palmer, cypresser, gamla vackra hus och mängder med turister som strosar vid Genèvesjöns strand. Längs med promenaden vid sjön lär Oona ha kört en åldrande Chaplin i rullstol under hans sista levnadsår. Och en bronsstaty av den lille luffaren, som ser besynnerligt levande ut, finns att beskåda nere vid vattnet.

Men det är inte allt. En klädbutik har ett skyltfönster dekorerat med plommonstop, käpp, fluga och en röd ros liksom flera svartvita stillbilder från filmerna. Ett kafé har namnet Le Charlot, franska smeknamnet för Chaplin. Ett besök på chocolaterieoch chokladfabrik Läderach, som förutom ett överflöd av olika sorters chokladpraliner, hel choklad i stora bitar med olika smaker och smaksatta popcorn även är berömt för sina skor. Små kopior av Chaplins urvuxna, för stora skor tillverkade i choklad. Det var för 20 år sedan som chokladtillverkaren Blaise Poyet, ville göra något speciellt för att hylla Chaplin och kontaktade familjen. Resultatet blev skor i mörk choklad, caramel/kola och pinjenötter, berättar damen som står i chocolateriet. Mörk choklad för att han hade en stark personlighet, caramel för att han var en romantiker och pinjenötter för humorn och det ovanliga.

På Läderach, som har butiker i flera städer runt om i landet och är ett känt märke, kan du köpa skor av choklad.

Ett par av de riktiga skorna som användes i filmerna finns att se på museet Chaplin’s world som är inhyst i Chaplins forna hem i Corsier-sur-vevey. Dock inte de gjorda av lakrits som används i klassikern ”Guldfeber” (Gold Rush) och som Chaplin, som var perfektionist, ska ha låtit tillverka 20 par av ifall scenen behövdes tas om. Museet kan varmt rekommenderas, här finns föremål som har tillhört Chaplin, en film tagen i hemmet som visar hur han leker med några av sina barn och har allehanda upptåg för sig. Liksom uppbyggda scener från hans filmer.

Till sist står jag ändå där och stirrar. På en monter med ett par trasiga, spruckna svarta skor tillsammans med den karakteristiska hatten och käppen på display.

Och det är som om vagabonden precis hängt av sig dem och väntar med ett spjuveraktigt leende på läpparna och glimten i ögat runt nästa hörn…