Gilleleje eller en bys historia

Pittoreska hus med vasstak och stockrosor i drivor vid knuten, vita sandstränder som sträcker sig kilometervis under en klarblå sensommarhimmel, en livlig hamn och fiskmarknad, soldränkta gator och promenadstråk. Gilleleje vid norra Själlands kust är en charmig fiskeby och numera populär turistort under sommarhalvåret. Men minnen från andra världskriget och vad som utspelade sig här under några månader på senhösten 1943 är städse närvarande i byggnader och minnesmärken runt om i byn. Flyktiga skuggor ur historien som kan kännas märkligt levande en dag i augusti.

Regnet kommer inte som en överraskning.
   Jag har tagit mig från byn Tisvildeleje till Gilleleje över dagen, har man inte bil så krävs först tåg en kortare sträcka och sen byte till lokalbuss. När jag kliver av vid Gilleleje station och beger mig ner i riktning mot hamnen träffar jag en äldre dam som kikar upp mot himlen som nyss såg lovande ut men nu täcks av ovädersmoln, hon suckar, drar kappan tätar om sig och skakar på huvudet. ”Det ser inte bra ut”, säger hon på danska.
   Tio minuter senare vräker regnet ner.

   Jag hinner precis söka skydd under taket till en av fiskestugorna som fortfarande finns kvar och där regn droppar ifrån vasstaket i strida strömmar. Det är som en storm vid franska Rivieran. Gator och gränder förvandlas till platser där vattnet forsar fram. I hamnen piskar vågorna båtarna. Men när regnet upphör för några sekunder och solen tittar fram målas allt i flytande guld. Gatorna, husen, hamnen, båtarna, sundet som sträcker sig hela vägen mot Sverige. Och jag finner mig stirra på en minnesskylt som upplyser om minnen från det förgångna, som inte vill stanna i det förgångna.
   Det förflutna finns nämligen runt knuten och anas som undflyende skuggor inne i den vitkalkade kyrkan och på Skibshallerne Gilleleje museum där en helt fantastisk utställning berättar om de fiskare och motståndsmän som var verksamma i att hjälpa danska judar fly undan nazisterna. Byggnaderna bär på minnen som ingen kan eller får glömma. Ansikten och namn och svartvita foton. Kontroverser, händelser och platser. Den så kallade Syklubben var verksam inte långt från Gilleleje och vid ett tillfälle försökte man få ut flyktingar från hamnen, men tyskarna satte stopp för aktionen.
I centrum på museet står en eka som tillhörde fiskaren Johannes Nielsen i Villingebaek och som användes till att ro judiska flyktingar ut till båten Falken som gick mot Höganäs i Sverige. Det krävs mod för att våga gå ut på öppet hav med tyskarna i hälarna. Det krävs mod och civilkurage för att sätta sitt eget och familjens liv på spel.

Det är inte svårt att blunda och för en halv sekund tänka bort de nya husen, de bullriga turisterna och trängseln utanför glasskiosken och se hur de moderna båtarna blir genomskinliga och upplöses i tomma intet. Att ana hur muren mellan det förgångna och nuet plötsligt förvandlas till glas tills den upphör att existera.
   Tills du plötsligt står i Gillelejes hamn en ganska kall oktobereftermiddag för snart 80 år sedan och ser desperata människor släpande på bagage och resväskor, med småbarn i släptåg hukande mot vinden i desperat väntan på transport över sundet.
Då hamnar det som är ett litet fiskeläger, i centrum för en enorm flyktingström från främst Köpenhamn, inom loppet av några kaotiska dagar.

   Bakgrunden i korthet. Under 1943 växer motståndet, vreden och sabotagen mot tyskarna som ockuperat Danmark i tre år. I augusti införs undantagstillstånd och den tillfälliga danska samarbetsregeringen upplöses. Ett beslut fattas att deportera Danmarks judar men av olika anledningar läcks informationen och judarna varnas, många packar och börjar fly mot kusten. Aktionen genomförs natten mellan den 1 och 2 oktober men är i princip ett misslyckande, av Danmarks cirka 7 000-8 000 judar fängslas 300, de flesta gamla och sjuka som brutalt släpas till ett fartyg i hamnen (dit även kommunister förs) med destination Tyskland och vidare mot koncentrationsläger. Några tas i andra delar av Danmark, totalt rör det sig om runt 470 danska judar som deporteras.  

Människor flyr nu i panik och många tar sig med tåget från Köpenhamn upp längs kusten mot olika platser, bland annat Gilleleje, via Hillerød. På bara några timmar strömmar hundratals personer; familjer med barn och bebisar, unga och gamla in i byn. Tyskarna finns även här, de har soldater i Helsingör, bara några få mil bort, liksom de som samarbetar med dem, så kallade ”stikkere”. Men flyktingarna inkvarteras och göms undan i källare, uthus, uppe på loft och vindsutrymmen runt om i hela byn. När det är som mest göms 400–500 personer här av lokalbefolkningen. 

   Några mörka moln syns på himlen ovanför den lilla kyrkan i Gilleleje, denna i övrigt varma augustidag. Grusgångarna är välkrattade mellan gravstenar och gravar där generationer av invånare slumrar. Inuti är det svalt och det ser ut ungefär som i de flesta andra sjömanskyrkor (den här byggdes på 1500-talet); avskalat, vitkalkade väggar och modeller av skepp hängande i taket. Platsen där en av byns värsta tragedier kommer att utspela sig.

   Natten mellan den 6 och 7 oktober gör tyskarna en räd i fiskebyn beordrad av Hans Juhl kallad Gestapo-Juhl. De kommer till kyrkan, där många har gömt sig på vinden. De tvingar kyrkvaktmästaren att lämna över nyckeln till kyrkan under pistolhot mot hans fru.
Över 80 danska judar grips och förs till lägret i Horseröd för vidare transport till Theresienstadt. En enda person, Bruno, överlever genom att klättra upp i klocktornet där han klamrar sig fast men han kommer senare att drunkna under en transport över sundet som går fel.

   Fortfarande gömmer Gilleleje på spåren efter allt som hände för så länge sedan, men det finns en stolthet i de val man gjorde. I nutid glittrar vattnet i hamnen i sommarsolen som belyser de många vita båtarnas smäckra skrov medan musik strömmar ut från en av fiskrestaurangerna.
Regnet är plötsligt långt borta.
  
Under andra världskriget undkom nästan hela Danmarks judiska befolkning nazisternas utrotning, cirka 1300 eller fler fördes till Sverige från Gilleleje. En liten glasmonter nära ingången i kyrkan innehåller en medalj med Davidsstjärnan, skänkt av judiska veteraner i USA på besök 1970. Ett tack till lokalbefolkningen för deras mod och civilkurage.
   På baksidan står att läsa: ”Med beundran och respekt”.
Det är precis de känslor man får; beundran och ödmjukhet. Ödmjukhet och förundran över hur en liten fiskeby och dess invånare utmanade mörka makter genom sin medmänsklighet och civilkurage. Och därigenom förändrade historien och räddade liv.

På danskt badehotell i Nordsjälland

På stenplattan till ingången står det stolt årtalet – 1895.
Det är året då Tisvildeleje strandhotel stod klart. En pust av cigarrök når mig genom kvällen. Det är ett vitt hus med innergård och inglasad veranda. Ett stenkast ifrån stranden, man promenerar bara några hundra meter och så öppnar sig havet framför ögonen.
Långa vita sandstränder, kristallklart vatten, en oändlig himmel, mängder av nyponrosbuskage som växer vilt och här och var små badhytter målade i klara färger. Det märks att det är ett typiskt danskt badhotell, inte olikt det som figurerar i den populära danska serien ”Badhotellet” som dock utspelar sig på Jylland.
Jag befinner mig på Nordsjälland i den lilla byn Tisvildeleje och längs med hela kusten och på dess vackra stränder återfinns liknande badorter och charmiga före detta fiskebyar.

Det är en sömnig liten by med några restauranger, en pizzeria, två glassbarer, en mataffär och några hantverks- och klädbutiker. Mycket mer än så är det inte. Enligt väninnan så lär den kände författaren och journalisten Jan-Olof Olsson (Jolo) har tillbringat många somrar här och även skrivit om platsen. Kanske bodde han och hans familj på samma badhotell som jag?
Viktigt att göra när man vill uppleva ett danskt badhotell är att kolla väderleken. Något jag totalt missat att göra. Därför blir det två dagar i ömsom sol men mestadels regn, mörka moln och ibland mullrande åska. Rummen på hotellet är trivsamma, sparsamt möblerade men luftiga och ljusa, frukosten ok (och delvis Coronaanpassad så ingen buffé) och på kvällen sitter några av gästerna ute i soffor och rottingmöbler och pratar och röker och tar ett glas.
Precis som i tv-serien.
Ena dagen när det öser ner tar jag en tur genom Tisvildeleje hegn, och lövskogarna som löper nära stränderna. De bildar små tunnlar av ljusgrön skugga och lövverk där regnet hörs på avstånd under de mörka molnen och smattret av regn mot blad. Rönnbärsträd, ekar, bokskog och björkar trängs längs stigarna.

Tillbaka i den charmiga lilla byn beställer jag en is (glass) med skumboll på toppen. Helst ska det vara chokladsås och grädde dessutom. Funderar på om jag möjligtvis skulle kunna utröna var Jolo var på sin semester, men mycket är osäkert. Till sist återvänder jag till badhotellet och möts av öppna armar. Jag sitter i den lilla innergården under det fantastiska olivträdet.
Och jag kan precis ana damerna i hatt och ålderdomliga badkläder liksom herrarna i konstiga byxor och med en pilsner i näven, skymta förbi i ett moln av cigarrök, medan regnet sveper in oss i en kokong som är märkligt tidlös.

Magiska världar i biblioteket i St Gallen

Kalvskinnsinbundna böcker med detaljer i guld, manuskript fyllda med skrift i rött och svart och utsmyckade anfanger med bilder på djur, fragment av pergament, tunga kodexar. En liten dörr öppnar sig som porten till en skattkammare in till ett dunkelt rum fyllt från golv till tak med böcker. Ett besök i St Gallens klosterbibliotek är som att kliva in i en magisk värld.

Allt är mycket strikt. Fotografering är strängt förbjudet i hela byggnaden. Jag försöker lirka, ”Ja men om jag stänger av blixten…” men möts av skakande huvuden. Alla väskor måste låsas in och filttofflor för att skydda det ömtåliga trägolvet gjort av pinjeträ är obligatoriskt. Vi är ett antal turister som hasar runt i för stora tofflor under hela besöket. Överallt går vakter omkring som kollar så att ingen bryter mot reglerna och har smugglat in en mobil.
Men snart glömmer man allt annat när rummet öppnar sig framför ögonen. Ute är det 25 grader och strålande sol men inomhus är belysningen icke-existerande och allt höljt i dunkel. Lite damm yr i luften i en ensam solstråle som faller in från en glipa i tyget som täcker fönstren.

I taket finns fantastiska målningar från 1700-talet och i det lilla rummet med utsmyckade träpaneler, fresker och bokhyllor trängs böckerna längs väggarna i två våningar. I ena hörnet finns något så oväntat som en mumie, den av kvinnan Schepense som levde under 26:e dynastin, omkring 650–610 f Kr och kom från en inflytelserik familj av politiker och präster. Men det var först på 1800-talet som hon kom till biblioteket och dess samling av kuriosa i form av mynt, målningar, kirurgiska instrument, snäckor, mineraler och fossiler. En samling som påbörjades redan 200 år tidigare.

Klostrets anfader ska ha varit en irländsk munk vid namn Gallus som bosatte sig i området och anlade bland annat ett bönehus på 600-talet. I början av 700-talet växte det till ett kloster och fortsatte att utvecklas till ett stort område. Biblioteket hade sin guldålder 800–1000-talet, med senare blomstringsperioder på 1400-talet och under barocken. Runt 830 byggdes en basilica och troligen även ett nytt kloster. Fortfarande går det att se en konstruktionsplan som anses vara en av de äldsta i Europa från denna tid. Totalt finns 160 000 texter i samlingen. Bland de äldsta skrifterna finns elva sidor och åtta fragment kvar av en volym som troligen en gång innehöll 700 sidor av romerska poeten Vergilius verk. Manuskriptet dateras till sent 300-tal eller tidigt 400-tal. Bland de riktigt gamla skrifterna med ursprung från klostret finns en biografi över Gallus, skriven mellan 680 och 780 och den äldsta kompletta volymen om musik med så kallade neumes i världen (920/930). Blir man osäker på vad som finns i samlingarna kan en titt i den äldsta bibliotekskatalogen från mitten av 800-talet vara en god idé…

Tofflor utanpå skorna obligatoriskt för att skydda det ömtåliga trägolvet i biblioteket som byggdes på 1700-talet
Smygfotat fönster
Den närbelägna katedralen

One would not mind being buried in such a library.

(Andreas Wilhelm Cramer, chefsbibliotekare i Kiel om Stiftsbibliothek St Gallen 1822 efter ett besök)

I en upplyst monter sitter två elfenbensplattor, utsirade med bibliska motiv, infattade i guldramar med ädelstenar. De utgör bak- respektive framstycke på ”Evangelium longum”, som innehåller en kopia av Johannesevangeliet. Boken ska ha presenterats för Karl den Store på hans kröning i Rom år 800. För 1200 år sedan höll alltså den mäktige tyskromerske kejsaren denna i händerna – tanken svindlar.
Även i källaren finns unika manuskript och böcker. Många är vackra konstverk i sig, med bindningar och inlagda detaljer i guld och ädelstenar och praktfulla målade bilder på sidorna av djur, växter, människor, som gjordes av munkarna. Det är en övervägande mängd religiösa texter och avskrifter av bibeln men även antika skrifter och vetenskapliga. I en monter finns en bok om läkeväxter och läkekonsten från 800-talet där mandragorans egenskaper (alruna) beskrivs utförligt (här får jag genast en flashback till Harry Potter). För tandvärk rekommenderas att hälla extrakt av kamomill i örat…

Samlingen av manuskript var tidigt inhyst i ett speciellt torn vilket gjorde att de överlevde både plundringar och bränder. Så småningom flyttades biblioteket till en separat byggnad och på 1700-talets byggdes barockbiblioteket där böckerna förvaras idag.

Det är mycket lätt att gå runt i timmar för en boknörd som jag. Försvinna i tanken ett par århundraden tillbaka i tiden i delar av rummet där skuggorna är långa och tiden tycks stå stilla. Det är nästan så att det går att se gestalterna av munkar klädda i mörka kåpor leta manuskript i samlingarna i vaxljusens sken. Eller sitta vid sina pulpeter och omsorgsfullt teckna ned skrifter om allt ifrån religion och delar ur bibeln till texter om musik, poesi, filosofi och läkekonsten.

Böcker är magiska, inte minst i detta bibliotek.

(Bilderna från biblioteket är hämtade från Stiftsbibliothek St Gallens hemsida)

Turer i Bernalperna

Det är som öppningsscenen ur Sound of Music.
Höga snötäckta berg, glasklara bergssjöar, blommande ängar, glaciärer och en oändlig himmel som välver sig över huvudet. Ljudet av kornas råmanden och koskällor. Synen av murmeldjur som plötsligt sticker upp huvudet ur marken. Det är sagolikt vackert i bernesiska alperna där du bland annat kan ta linbana/tåg upp till en av Europas högsta toppar Jungfrau.

Det simmar ett antal koikarpar, skimrande i orange och guld, i det grumliga vattnet i dammen.
Små vattenfall, släta grå stenar, lummiga buskar och smala broar gör den japanska trädgården som kallas ”Garden of friendship” och är belägen nära en liten katolsk kyrka vid Hotel Interlaken, till en tillfällig oas. Jag pustar ut i skuggan och svalkan av miniatyrvattenfallet efter att ha varit uppe i ottan och tagit tåget från Montreux. Ute på gatorna har temperaturen klättrat till 26–27 grader och mer.

Byn Interlaken är belägen på ett näs mellan de turkosblå sjöarna Thun och Brienz i Berner Obenland. Området domineras av bergen Eiger, Mönch och Jungfrau och lockar årligen tiotusentals turister och extremsportare. Här finns oändliga möjligheter att prova på allt ifrån kayaking och forsränning till paragliding och fallskärmshopp.
Det är en charmig stad med typiska schweiziska stenhus med överfulla blomlådor och målade fönsterluckor. Överallt på gator och i gränder, mellan hus och uteserveringar, trängs givetvis turister. I en stor park nere på gräsmattan sitter folk och picknickar, leker med sina hundar och barn och kopplar av med en bok. Samtidigt som det landar några paragliders i bakgrunden.
Med sina blommande planteringar och berg i bakgrunden ser hela byn ut som ett vykort.

Jag hinner med en av de sista turerna med linbanan uppför byns eget berg Harder Kulm, cirka 1322 meter, där utsikten över området är storslagen i kvällssolen.
Övernattar på ett litet och charmigt, men extremt lyhört B&B Alphorn i Interlaken West. Här serverar ägarinnan en överdådig frukost komplett med ett kokt ägg som ser ut som schweiziska flaggan (Schweiz nationaldag den 1 augusti är bara två dagar bort) och bjuder på macaroner när man checkar ut.
Stan är ju egentligen bara ett tillfälligt stopp, det är Grindelwald, en cirka 40 minuters tågresa bort, som är målet…

Från Harder Kulm väntar utsikt över flera sjöar och berg
En trevlig frukost på Hotel Alphorn

Det är nu Sound of music kommer in.

Jag har klivit av vid stationen och promenerar snabbt genom staden. Så småningom sitter jag i linbanevagnen och vyn genom dess rutor på väg upp till stationen First på 2 163 meters höjd, på berget Schwarzhorn, är enastående. Resan tar 25 minuter och då och då stannar liften till av oklar anledning och blir stående. Berg och smaragdgröna ängar anas utanför fönstren. Små hus klamrar sig fast längs med sluttningarna.

Väl uppe finns det en rad olika vandrings- och hikingleder att välja mellan, en av de mest slående – och mindre ansträngande – går till vackra Bachalpsee. En nybyggd turistattraktion – First Cliff Walk är inte för personer med anlag för höjdskräck. Den ligger precis vid restaurangen och består av en lång hängbro av metall som löper runt klippan med stupet rakt under. Hisnande eller avskräckande beror på hur man ser på saken. Tjuten från en del turister talar sitt tydliga språk.

Grindelwald med omgivningar är en fascinerande plats. Från bygatan ser du tydligt flera av bergen; Wetterhorn (3708 m), Mettenberg (3104 m) och den norra sidan av Eiger (3974 m). Turismen i byn har funnits länge, redan på 1700-talet kom besökare hit för att njuta av bergsluften och de vackra vyerna och visades runt av lokala bergsguider i området.
Vi gör ett hopp framåt i tiden till 1894. Då samlades järnvägsingenjörer och politiker på ett hotell i byn och vid mötet framfördes tanken att bygga en järnväg hela vägen upp till berget Jungfrau, 4 150 meter högt. (Man hade redan anlagt Wengenjärnvägen till Kleine Scheidegg-stationen på 2000 meters höjd.) En del skrattade ut ingenjören som kommit med idén och menade att det var omöjligt. Men han var envis.
Och 16 år senare var rälsen lagd och järnvägen klar.
Tåget finns kvar men i fjol invigdes nya linbanan Eiger Express som tar dig hela vägen upp till Eigerglaciären. Det hölls en folkomröstning innan den nya liften byggdes vilket inte är ovanligt i Schweiz och en majoritet av invånarna stödde konstruktionen av den nya banan. Nu gör man reklam för att det tar 15 minuter upp till ”The top of Europe”.

Men Jungfrau och Eigerglaciären får tyvärr vänta till en annan gång. Jag är kvar vid First och strosar runt i landskapet. Njuter av de sagolika blommande alpängarna med sin myriad av växter och djur, imponerande vattenfall, ett antal murmeldjur som sticker upp sina huvuden ur marken och de höga bergen runt omkring.

Solen är varm och en stilla bris fläktar när jag kommer högre upp. Vattenfallet på ena sidan kastar sig nerför bergssluttningarna och har grävt en djup fåra i bergssidan. Vattendroppar stiger som imma genom luften. Jag tar en paus i värmen. Svänger runt en krök och så ligger den glasklara sjön plötsligt där och speglar molnen, bergen och himlen.

Man får bita sig i tungan för att inte börja sjunga ”The hills are alive” och dansa ut på ängen…

Den eleganta damen vid Genèvesjöns strand

Vajande palmer, färgsprakande blommor, Genèvesjöns stilla spegelblanka vatten och terrassodlingar av vin som trängs i sluttningarna där staden tar slut. I fjärran anas bergen med snöklädda toppar som skymningsblå silhuetter. Montreux är en elegant dam som behållit sin ungdomlighet och vars putsade fasad fortfarande gömmer på det förgångna.

Nere vid strandpromenaden råder livlig aktivitet. Människor i alla åldrar och nationaliteter strosar längs med Genèvesjön, eller lac Lémans stränder. Till tänderna uppklädda äldre damer i högklackat trippar förbi turister i shorts och solklänningar med kameror. Några killar i badbyxor har gått ut på bryggan för att dyka, längre bort står fiskare med metspön. Här finns glass- och kebabkiosker, försäljning av allt ifrån turistprylar och loppisfynd till hantverk och solhattar.
Förbluffande likt strandpromenaden, Croisetten i Cannes.
Det är inte för inte som Montreux kallats för juvelen på den schweiziska rivieran.

Dagen är varm och vindstilla. Sjöns vatten klart, nästan som turkosblått glas. Några fiskmåsar slåss med sparvarna om brödbitar. På en plats nära vattnet står Freddie Mercury staty, ett stenkast från huset som han bodde i. Det var också här som Queen hade sin studio. Invid statyn skockas turisterna i ännu tätare horder för att ta bilder. Men Montreux är i musiksammanhang förstås känt för sin jazzfestival, och för att låten ”Smoke on the water” med Deep Purple kom till här, efter en brand som ödelade kasinot under Frank Zappas konsert 1971. Montreux är – liksom Cannes – även känt för en världsberömd tv-festival, Montreuxfestivalen, eller som den egentligen heter ”Rose d’Or” som startade 1961 och som sedan 2004 nu flyttar runt mellan olika städer. Språket har medan jag färdats förändrats, från övervägande tyska till franska. Och landskapet genomgår lite av en metamorfos, det är lika underskönt vackert som tidigare men nu duggar det tätt av vinfält utmed sluttningarna av berget Mont Fleuri. Schweiz är ett utmärkt vinland, dock kanske inte lika känt som Italien och Frankrike, i alla fall inte i Sverige.

Jag tar en tur till Gruyères och ostfabriken men det är lite av en besvikelse. Kul att se och lära sig mer om tillverkningen (12 liter mjölk ger t ex 1 kilo Gruyère), få provsmaka ostar som lagrats olika länge, men alla guidade turer i fabriken är inställda pga Coronan och det som återstår är ett mycket litet museum och en titt ner i fabriken bakom glasväggar. Om du har tur kommer du dit när det är action.
Sådan tur har inte jag.
På tågstationen möter jag ett ungt amerikanskt par från Pennsylvania som väntat ett år på att få komma iväg till Schweiz på semester. De har haft mer tur än jag (eller bättre framförhållning) och var på plats när ostkaren tömdes. Nu kollar de tidtabeller för att fortsätta till chokladbutiken Maison Caillier med tåg respektive buss. ”Vi trodde verkligen inte att vi skulle komma iväg den här gången, de släppte inte in amerikanska turister, men en vecka innan avfärden, lättade man plötsligt på reglerna”, säger Shannon och ler lättat. Planen är att fortsätta till Italien.
Jag vinkar adjö och kliver på tåget för att istället ta mig till Vevey som lockar mer än chokladbutiken. Vilket blir en fascinerande upplevelse inte minst för möjligheten att följa i Charlie Chaplins fotspår.

En annan plats man inte får missa är slottet Château de Chillon från 1100-talet som ägdes av grevarna av Savoy. Slottet har fungerat som fängelse under en period och vid ett besök kan du bland annat följa i poeten Lord Byrons fotspår. Han inspirerades att skriva dikten ”The prisoner of Chillon”, om en av slottets fångar.

Tillbaka i Montreux igen går solen ner över Genèvesjön och färgar vattnet rött, guld och orange. Kvällsbrisen är ljum. Turisterna har om möjligt tredubblats. Jag strosar genom stan och beundrar de vackra byggnaderna med arkitektur från La belle époque som blandas med mer moderna hus. Skymningen kommer krypande. Här och var anas minnen från det förgångna. Tydligare blir det om man lämnar strandpromenaden och tar sig högre upp i stan till de gamla delarna som Les Planches – cirka 10 minuters promenad från sjön. Här återfinns konstnärsbutiker, barer, restauranger och hantverkare. Atmosfären är mer likt den som finns i en liten by. Själva Montreux var ursprungligen en samling mindre byar och hus längs med Genèvesjön och bergssluttningarna, innan staden växte fram. Till rivieran har turister lockats länge inte minst på grund av klimatet och för hälsoskäl.

Natten sänker sig och ljusen glittrar i mörkret. Bakom den putsade fasaden ler den eleganta damen ikapp med stjärnorna.