Pittoreska hus med vasstak och stockrosor i drivor vid knuten, vita sandstränder som sträcker sig kilometervis under en klarblå sensommarhimmel, en livlig hamn och fiskmarknad, soldränkta gator och promenadstråk. Gilleleje vid norra Själlands kust är en charmig fiskeby och numera populär turistort under sommarhalvåret. Men minnen från andra världskriget och vad som utspelade sig här under några månader på senhösten 1943 är städse närvarande i byggnader och minnesmärken runt om i byn. Flyktiga skuggor ur historien som kan kännas märkligt levande en dag i augusti.

Regnet kommer inte som en överraskning.
   Jag har tagit mig från byn Tisvildeleje till Gilleleje över dagen, har man inte bil så krävs först tåg en kortare sträcka och sen byte till lokalbuss. När jag kliver av vid Gilleleje station och beger mig ner i riktning mot hamnen träffar jag en äldre dam som kikar upp mot himlen som nyss såg lovande ut men nu täcks av ovädersmoln, hon suckar, drar kappan tätar om sig och skakar på huvudet. ”Det ser inte bra ut”, säger hon på danska.
   Tio minuter senare vräker regnet ner.

   Jag hinner precis söka skydd under taket till en av fiskestugorna som fortfarande finns kvar och där regn droppar ifrån vasstaket i strida strömmar. Det är som en storm vid franska Rivieran. Gator och gränder förvandlas till platser där vattnet forsar fram. I hamnen piskar vågorna båtarna. Men när regnet upphör för några sekunder och solen tittar fram målas allt i flytande guld. Gatorna, husen, hamnen, båtarna, sundet som sträcker sig hela vägen mot Sverige. Och jag finner mig stirra på en minnesskylt som upplyser om minnen från det förgångna, som inte vill stanna i det förgångna.
   Det förflutna finns nämligen runt knuten och anas som undflyende skuggor inne i den vitkalkade kyrkan och på Skibshallerne Gilleleje museum där en helt fantastisk utställning berättar om de fiskare och motståndsmän som var verksamma i att hjälpa danska judar fly undan nazisterna. Byggnaderna bär på minnen som ingen kan eller får glömma. Ansikten och namn och svartvita foton. Kontroverser, händelser och platser. Den så kallade Syklubben var verksam inte långt från Gilleleje och vid ett tillfälle försökte man få ut flyktingar från hamnen, men tyskarna satte stopp för aktionen.
I centrum på museet står en eka som tillhörde fiskaren Johannes Nielsen i Villingebaek och som användes till att ro judiska flyktingar ut till båten Falken som gick mot Höganäs i Sverige. Det krävs mod för att våga gå ut på öppet hav med tyskarna i hälarna. Det krävs mod och civilkurage för att sätta sitt eget och familjens liv på spel.

Det är inte svårt att blunda och för en halv sekund tänka bort de nya husen, de bullriga turisterna och trängseln utanför glasskiosken och se hur de moderna båtarna blir genomskinliga och upplöses i tomma intet. Att ana hur muren mellan det förgångna och nuet plötsligt förvandlas till glas tills den upphör att existera.
   Tills du plötsligt står i Gillelejes hamn en ganska kall oktobereftermiddag för snart 80 år sedan och ser desperata människor släpande på bagage och resväskor, med småbarn i släptåg hukande mot vinden i desperat väntan på transport över sundet.
Då hamnar det som är ett litet fiskeläger, i centrum för en enorm flyktingström från främst Köpenhamn, inom loppet av några kaotiska dagar.

   Bakgrunden i korthet. Under 1943 växer motståndet, vreden och sabotagen mot tyskarna som ockuperat Danmark i tre år. I augusti införs undantagstillstånd och den tillfälliga danska samarbetsregeringen upplöses. Ett beslut fattas att deportera Danmarks judar men av olika anledningar läcks informationen och judarna varnas, många packar och börjar fly mot kusten. Aktionen genomförs natten mellan den 1 och 2 oktober men är i princip ett misslyckande, av Danmarks cirka 7 000-8 000 judar fängslas 300, de flesta gamla och sjuka som brutalt släpas till ett fartyg i hamnen (dit även kommunister förs) med destination Tyskland och vidare mot koncentrationsläger. Några tas i andra delar av Danmark, totalt rör det sig om runt 470 danska judar som deporteras.  

Människor flyr nu i panik och många tar sig med tåget från Köpenhamn upp längs kusten mot olika platser, bland annat Gilleleje, via Hillerød. På bara några timmar strömmar hundratals personer; familjer med barn och bebisar, unga och gamla in i byn. Tyskarna finns även här, de har soldater i Helsingör, bara några få mil bort, liksom de som samarbetar med dem, så kallade ”stikkere”. Men flyktingarna inkvarteras och göms undan i källare, uthus, uppe på loft och vindsutrymmen runt om i hela byn. När det är som mest göms 400–500 personer här av lokalbefolkningen. 

   Några mörka moln syns på himlen ovanför den lilla kyrkan i Gilleleje, denna i övrigt varma augustidag. Grusgångarna är välkrattade mellan gravstenar och gravar där generationer av invånare slumrar. Inuti är det svalt och det ser ut ungefär som i de flesta andra sjömanskyrkor (den här byggdes på 1500-talet); avskalat, vitkalkade väggar och modeller av skepp hängande i taket. Platsen där en av byns värsta tragedier kommer att utspela sig.

   Natten mellan den 6 och 7 oktober gör tyskarna en räd i fiskebyn beordrad av Hans Juhl kallad Gestapo-Juhl. De kommer till kyrkan, där många har gömt sig på vinden. De tvingar kyrkvaktmästaren att lämna över nyckeln till kyrkan under pistolhot mot hans fru.
Över 80 danska judar grips och förs till lägret i Horseröd för vidare transport till Theresienstadt. En enda person, Bruno, överlever genom att klättra upp i klocktornet där han klamrar sig fast men han kommer senare att drunkna under en transport över sundet som går fel.

   Fortfarande gömmer Gilleleje på spåren efter allt som hände för så länge sedan, men det finns en stolthet i de val man gjorde. I nutid glittrar vattnet i hamnen i sommarsolen som belyser de många vita båtarnas smäckra skrov medan musik strömmar ut från en av fiskrestaurangerna.
Regnet är plötsligt långt borta.
  
Under andra världskriget undkom nästan hela Danmarks judiska befolkning nazisternas utrotning, cirka 1300 eller fler fördes till Sverige från Gilleleje. En liten glasmonter nära ingången i kyrkan innehåller en medalj med Davidsstjärnan, skänkt av judiska veteraner i USA på besök 1970. Ett tack till lokalbefolkningen för deras mod och civilkurage.
   På baksidan står att läsa: ”Med beundran och respekt”.
Det är precis de känslor man får; beundran och ödmjukhet. Ödmjukhet och förundran över hur en liten fiskeby och dess invånare utmanade mörka makter genom sin medmänsklighet och civilkurage. Och därigenom förändrade historien och räddade liv.

På stenplattan till ingången står det stolt årtalet – 1895.
Det är året då Tisvildeleje strandhotel stod klart. En pust av cigarrök når mig genom kvällen. Det är ett vitt hus med innergård och inglasad veranda. Ett stenkast ifrån stranden, man promenerar bara några hundra meter och så öppnar sig havet framför ögonen.
Långa vita sandstränder, kristallklart vatten, en oändlig himmel, mängder av nyponrosbuskage som växer vilt och här och var små badhytter målade i klara färger. Det märks att det är ett typiskt danskt badhotell, inte olikt det som figurerar i den populära danska serien ”Badhotellet” som dock utspelar sig på Jylland.
Jag befinner mig på Nordsjälland i den lilla byn Tisvildeleje och längs med hela kusten och på dess vackra stränder återfinns liknande badorter och charmiga före detta fiskebyar.

Det är en sömnig liten by med några restauranger, en pizzeria, två glassbarer, en mataffär och några hantverks- och klädbutiker. Mycket mer än så är det inte. Enligt väninnan så lär den kände författaren och journalisten Jan-Olof Olsson (Jolo) har tillbringat många somrar här och även skrivit om platsen. Kanske bodde han och hans familj på samma badhotell som jag?
Viktigt att göra när man vill uppleva ett danskt badhotell är att kolla väderleken. Något jag totalt missat att göra. Därför blir det två dagar i ömsom sol men mestadels regn, mörka moln och ibland mullrande åska. Rummen på hotellet är trivsamma, sparsamt möblerade men luftiga och ljusa, frukosten ok (och delvis Coronaanpassad så ingen buffé) och på kvällen sitter några av gästerna ute i soffor och rottingmöbler och pratar och röker och tar ett glas.
Precis som i tv-serien.
Ena dagen när det öser ner tar jag en tur genom Tisvildeleje hegn, och lövskogarna som löper nära stränderna. De bildar små tunnlar av ljusgrön skugga och lövverk där regnet hörs på avstånd under de mörka molnen och smattret av regn mot blad. Rönnbärsträd, ekar, bokskog och björkar trängs längs stigarna.

Tillbaka i den charmiga lilla byn beställer jag en is (glass) med skumboll på toppen. Helst ska det vara chokladsås och grädde dessutom. Funderar på om jag möjligtvis skulle kunna utröna var Jolo var på sin semester, men mycket är osäkert. Till sist återvänder jag till badhotellet och möts av öppna armar. Jag sitter i den lilla innergården under det fantastiska olivträdet.
Och jag kan precis ana damerna i hatt och ålderdomliga badkläder liksom herrarna i konstiga byxor och med en pilsner i näven, skymta förbi i ett moln av cigarrök, medan regnet sveper in oss i en kokong som är märkligt tidlös.