Fåglar, kor, hästar, insekter av alla de slag, hare, hjort. Och förstås fågelskådarna som man kan se krypa runt i buskarna eller fylla parkeringsplatserna med husbilar. Djurlivet på Öland är mycket varierande och somliga arter är omöjliga att undvika.

Det som ständigt hörs är fågelsången. Ur buskar och snår, nere vid vattnet och strandängarna och ute på alvaret. I lövskogen där solen väver nät av ljus och skugga och marken täcks av gullvivor och liljekonvaljer gal göken oavbrutet. Även på kvällen hörs fåglarna sjunga ute i trädgården till huset jag hyr och de tystnar för bara några få timmar när ljuset försvinner.

Solens och vindarnas ö är ett paradis – särskilt på vår och försommar när mattor av orkidéer och andra blommor täcker alvaret. Då ölandstoken så smått börjar blomma med sina gula blommor, gullvivorna nickar inne skogen och nattviol, cikoria, smörblommor, allehanda försommarblommor kantar stigar. I år hyr jag för första gången en cykel för att lättare kunna ta mig runt. Hos den äldre mannen som har haft cykeluthyrning i Mörbylånga i 11 år kan man välja mellan vanliga cyklar, elvarianten och elsparkcykel. Jag ber att få den enklaste och långsammaste, det är nog inte vad han brukar få höra. När jag var barn cyklade jag från och till skolan i nio år, efter det var jag ganska trött på cykla. Men ringrostigheten går över snabbt och efter ett tag är jag och mitt nya resesällskap på hyfsat god fot/hjul.

Uthyraren föreslår en tur ner till strandängarna ”där kan det finnas säl, men du måste vara uppmärksam många misstar dem för stenar när de ligger ute och solar på klipporna”. Så jag följer rådet och trampar bort mot Risinge och kusten. Jag ser en oändligt mängd sjö- och havsfåglar; gäss, måsar, sillgrisslor, sothönor, häger, fiskgjuse (?) och sådana jag inte kan namnen på. Tyvärr inga sälar. Ett tillfälligt möte med kor på vägen, som vägrar att flytta sig. I maj är annars Öland fyllt av häckande fåglar av alla dess slag. En del bygger sina bon direkt på marken i den torra, kalkhaltiga jorden på alvaret. Man kan se dem hovra ovanför huvudet, nervöst skrikande för att de är rädda att någon ska trampa på äggen, så det gäller att vara försiktig. I kölvattnet följer förstås fågelskådarna – och de kan dyka upp när man minst anar det.

Jag cyklar vidare mot idylliska byn Kastlösa, förbi sommarvackra hagar och ängar, prunkade trädgårdar dolda bakom hägg- och syrénhäckar, kor och hästar som nyfikna tittar upp där de går lösa ute på alvaret. Kastlösa är platsen där poeten Erik Johan Stagnelius växte upp, hans pappa var präst i den lilla stenkyrkan som blickar ut över samhället. Här finns numera några konstateljéer, loppisar och gårdsförsäljning av grönsaker, kött och ägg. Det är inte mycket folk i rörelse på de soldränkta bygatorna. Egentligen vill jag till Vickleby och Resmo men nu blir det istället en mindre väg ut mot sjön Möckelmossen och närmaste vägen till alvaret.
Och det är här jag träffar en djurart som visserligen är harmlös men som uppenbarligen inte går att undvika och som känns igen på sin entusiasm, attiraljer och oftast säregna klädedräkt.

”Har du precis kommit hit? Vi har varit här i två veckor och kan inte slita oss. Egentligen skulle vi bara varit här i en vecka, men det är så fantastiskt väder och fint”.
Den entusiastiske mannen är i 65-årsåldern med bar överkropp, shorts, hatt och kikare har först överfallit personerna som precis parkerade sin bil tio minuter tidigare (de är ute i samma ärende, också i hatt och i friluftskläder) och nu har han sett mig stå vid cykeln och hittat nästa offer. Han och hans fru är entusiastiska fågelskådare, frun dock lite mer timid, och han håller oavbrutet låda om vilka vandringar de gjort, vad man ska se, vad de ätit till middag osv. Frun lyckas inflika att de har laddat ner en app som kan identifiera fågeln på själva lätet om man spelar in ljudet. För enkelhetens skull sover de dessutom i pickupen, ”det går jättebra”. Jag anar att detta kan ta väldigt lång tid så efter en kvart lyckas jag slita mig loss med frammumlande ursäkter att jag har en tid att passa och åker för att hitta en annan väg/stig in på alvaret.

Stora alvaret är en unik biotop på framför allt södra Öland och det finns inte många liknande platser på jorden. I maj sjuder det av liv i denna karga, tundraliknande terräng, från insekter och smådjur till fåglar och betande kor. Vinden blåser ständigt genom enbuskarna medan solen bränner i ansiktet. Marken och den kalkhaltiga jorden är täckt av lav, mossa, växter och örter, många finns bara här som till exempel Ölandssolvändan. Mitt i allt ihop breder orkidéerna ut sig på höga stänglar och blickar upp mot himlen i ett skirt virrvarr av rosa, lila, ljusgult och purpur. På våren kan delar av det stora området svämmas över och små sjöar bildas. På sommaren torkar det nästan ut.

Tiden stannar när man är ute och vandrar på alvaret. Det förgångnas röster viskar i vinden och spåren från det förflutna finns överallt, inte minst i form av vittrande kalkstensmurar. Minnen av vandringar med mamma (och pappa, bror) kommer tillbaka och vetskapen om hur mycket hon älskade Öland. Göken hörs igen när jag parkerar cykeln och ger mig ut. Himlen är hög och lysande blå, en fågel piper enträget ur närmaste enbuske och här och var syns röda fläckar av den kalkhaltiga jorden. Det är bedövande vackert. Ensamhet. Oändlighet. Ljus. Kärlek. Ingen annan mänsklig varelse är i närheten bara den öppna horisonten.

Inte ens några fågelskådare.