Katten och månen i byn nära Béziers

Slingrande soliga gränder med prunkande bougainvillea och blått gullregn i bortglömda byar. En ravin i bergen där floden Orb forsar fram på sin resa mot havet, loppisar, fiskmarknader, restauranger mitt ute i ingenstans, marockansk tagine, ostron, lokala ostsorter och lummiga vingårdar. I södra Frankrike målas sommardagarna med starkt lysande färger, men när skymningen faller kan en by förvandlas till en magisk plats för fest och dans under den sammetssvarta natthimlen.

Katten sitter i solen och stirrar på oss, tvättar utstuderat långsamt ena tassen och slinker sedan vidare in i skuggan i gränden. Hemlighetsfull som katter tenderar att vara. Vi träffar en äldre man som är på väg åt andra hållet på morgonpromenad med en baguette under armen, han hälsar glatt med armarna utsträckta och ler när han ser vinet vi bär på. Själva har vi nämligen av en slump ramlat in i en liten cave du vin klockan 10.00 på förmiddagen en fredag och blivit bjuden att provsmaka alla lokala vinsorter som finns av en äldre och mycket entusiastisk herre som frikostigt häller upp i glasen.
Mitt resesällskap ser nöjd ut, själv känner jag mig salongsberusad en halvtimme senare. Och givetvis kan vi inte motstå entusiasmen hos ägaren och har köpt med oss tre flaskor av diverse sorters vin som klirrar glatt i väskan när vi promenerar hemåt.
Men byn rustar till fest på kvällen och ingen verkar bry sig nämnvärt.

Det är en liten sömnig men charmig by med gamla, vackra stenhus, några få restauranger (alla har utomordentligt god mat), en slaktare, ett bageri, en kyrka, en vinkällare/vinbutik eller cave du vin, Mairie, ett museum, ett postkontor och lokala baren. Första gången jag åker hit i slutet av juni och besöker väninnan är det oerhört varmt nere vid Medelhavet, men vi tillbringar några underbara dagar då hon tar med mig på upptäcktsfärder runt om i landskapet kring Béziers i södra Frankrike. Till vermouthfabriken Maison Noilly Prat och mysiga hamnen i Marseillan, till Sérignan med små gränder och charmiga restauranger vid floden Orb, till sandstränder vid Medelhavet och väninnans hund Bonzo plaskar glatt runt i vattnet. En kväll äter vi på en liten restaurang mitt ute i ingenstans i en lummig trädgård nära ett fält där maten lagas i festivalliknande små skjul och vi sitter på träbänkar. Allt är utsökt.  

Och vi besöker en av de äldsta franska städerna Béziers för att bland annat se den imponerande katedralen Catedral de Saint-Nazaire de Béziers. Den byggdes på 1200-talet på en plats där det lär ha legat ett antikt romerskt tempel, efter att den tidigare kyrkan förstördes och brändes ner 1209. Det var när den romersk-katolska kyrkan förföljde katarerna vilket resulterade i en fruktansvärd plundring och massaker i staden. Enligt sägnen ska invånarna ha vägrat att lämna ut dessa vilket resulterade i att 20 000 människor mördades – män, kvinnor och barn – till och med präster. Korsfararna lär ha frågat hur man kunde skilja katoliker från katarer och den påvliga legaten Arnaud Amaury ska ha svarat: ”Döda dem alla – Herren kommer att känna igen dem som är hans.” Religiös förföljelse i sin prydnad.

Än idag kan man stundtals känna historiens vingslag vila tung över Béziers och samtidigt, finns där en ljusstråle av hopp, nämligen det civilkurage befolkningen visade för 800 år sedan när de vägrade utlämna de som förföljdes på grund av en annan tro.

Lite senare i början av augusti, återvänder jag tillsammans med mitt resesällskap, och vi upptäcker fler platser. En tur upp till bergen och ravinen Gorges d’Héric i bergsmassivet Caroux, känd för sin natur med bäckar, vattenfall och naturliga pooler och närliggande medeltida byn Olargues som anses vara en av Frankrikes vackraste. En annan dag, ett stopp av tillfälligheter i byn Clermont-l’Hérault, med en fantastisk kyrka, statyer, vackra prunkande buskar och underbar crèpes. Ett intressant besöksmål är Pézenas, som en gång i tiden utgjorde den politiska huvudstaden i Languedocregionen och var en viktig handelsstad. Här trängs konstnärer och traditionella hantverkare, antikaffärer och loppisar på rad. Kanske vandrar Molières ande före på gatorna, den berömde dramatikern och skådespelaren tillbringade nämligen flera år i Pézenas på 1650-talet, när han inte var välkommen i Paris. Tyvärr är det mesta stängt när vi anländer på kvällen, men maten som intas på en liten lokal restaurang är god, vinet är fantastiskt och musiken flödar ur gathörnen. Det är som en palett av intensivt självlysande färger, denna region där Béziers och den lilla byn är belägen, i Occitanien och Languedoc-Roussillon, Frankrikes sydöstliga gräns mot Spanien.

På kvällen när vi återvänder till vår by stundar det festligheter. Nästan alla vägar är avspärrade vilket orsakar allmän förvirring och kaos, men det är lite typiskt franskt. Folk parkerar där de hittar ett utrymme, må så vara på en trottoar, någons tomt eller halvvägs ut i gathörnet. Utanför borgmästeriet dukas det upp på långbord med vita dukar. Det är musikfestival och mat, liveband och upptåg. Tidigare under dagen har det anordnats så kallad tjurrusning genom byn. Något som kanske inte är min melodi, men tack och lov skadas ingen i dessa traditionella upptåg – varken mänskliga deltagare eller ännu viktigare, tjurarna.

På kvällen är alla där – ungdomar, par, hundar, bebisar, äldre, familjer, ensamstående, turister, och en och annan katt. Det sjungs med i refränger och dansas. Det äts, skålas och skrattas. Det är över 25 grader ute när klockan är 01 på morgonen.
   Jag och resesällskapet spontandansar under natthimlen och natten som sänker sig är just så varm och sammetsliknande som den bara kan vara vid Medelhavet i södra Europa i augusti. Över hustaken svävar månen, stor och gyllene och skuggan av en katt försvinner in i mörkret.

Cikadornas sång i den keltiska byn där tiden stått stilla

Ett glittrande blått Medelhavet i kvällssolen, vingårdar och vackra bergsbyar. Södra Frankrike är ett mecka för alla som älskar sol och bad – men bjuder på mycket annat för de som vågar lämna trängseln på playan. För de som vill utforska det dolda i ett landskap som sjunger med de förgångnas röster.


De spelar från buskar och snår och ljudet är öronbedövande när vi efter en resa på slingriga vägar förbi sovande små byar äntligen kliver ur bilen. Cikadorna. De hälsar oss välkomna.

Det är en 20 minuters biltur från Béziers i södra Frankrike till den gamla befästa keltiska staden Oppidum d’Ensérune, som grundades 575 f. Kr. och 2 500 år senare tar emot turister och besökare från hela världen. Vi har på vägen hit passerat lummiga vinodlingar, dammiga bensinstationer (varav vi stannade till vid en för att fylla på bensin, småprata och bli bjudna på kaffe), små byar och skjul med vägförsäljning av allt från meloner och tomater till hemmagjord Sangria.

Långsamt blir det brantare, torrare, terrassodlingar, sluttningar och smalare vägar. Vi är till slut uppe på en kulle med milsvid utsikt över åkrar, skogar och ängar. Platsen bjuder på magnifika vyer över den solfjäderformade numera torrlagda dammen,”étangen”, nära byn Montady. Solen steker från en molnfri himmel och temperaturen har klättrat till över +35 C. Vi lämnar bilen och tar oss till fots uppåt på en minimal, krokig stig som leder förbi cypresser, oliv- och pinjeträd och stenrösen till ljudet av cikadornas sång.


Sol, skugga och insekter som svärmar runt våra huvuden. Det är en kort bit upp till entrén men vi stannar ändå till för att dricka vatten och vila. Längre upp på de branta sluttningarna väntar en överraskande syn. Här slumrar resterna av en keltisk boplats i solen och hettan och drömmer om det förgångna.

Inträdet till området är inte dyrt och i priset ingår ett besök på museet. Här kan du se vad de arkeologiska utgrävningarna, som startade redan 1909 (boplatsen upptäcktes på 1850-talet) avslöjat om de förflutna. Det är en stor stad som breder ut sig här uppe, vars ruiner så här 2 000 år senare, fortfarande är synliga mellan träd och buskar. Bostäder ligger på rad i solen, nekropolen eller kyrkogården utgör ett eget område, här finns förvaringskammare för spannmål och mat, hantverks- liksom nöjeskvarteren och rester av tempel. Är du högst upp på kullen ser du bort till Pyrenéerna och Canal du Midi på ena sidan och Caroux-massivet och Medelhavet på den andra. Själva museet är inrymt i Villa Maux, som byggdes mellan 1911 och 1914, och visar den viktiga roll som oppidumet spelade under forntiden. Staden var belägen invid den romerska vägen Via Domitia som förbinder Italien med Spanien och flera keltiska, grekiska, iberiska och romerska föremål har grävts fram av arkeologer. En oljelampa, mängder med urnor och förvaringskärl, delar av statyer och vardagsföremål.


Väl tillbaka i hettan igen efter det luftkonditionerade och underbara svala museet vandrar vi runt på de små sluttningarna. Stannar till och sätter oss vid en bänk under cypresser och olivträd. Insekter surrar i snåren. Här och var syns rester av väggar, rum och härdar som en gång i tiden utgjorde hem för de som levde här för flera tusen år sedan. Här lagade människor mat, här levde de och sov, här födde de sina barn, skrattade, ängslades, slogs, dyrkade sina gudar och begravde de döda. Och när vinden leker i pinjeträden kan man nästan höra deras röster viska svagt i brisen. Ständigt ackompanjerade av cikadornas musik.

En cikada lever under jord som nymf i många år, men som vuxen i solen bara några få veckor. Vi hör deras eviga sång ljuda ur buskar och snår och det känns som om de spelar för oss. Och för en kort minut är det som om en osynlig hand sträcks ut mellan dåtid och det förflutna i vänskap. Cikadorna har alltid funnits här och spelat. Och någon stannade upp och lyssnade till dem även för 2 000 år sedan.

Skuggorna och ljuset i Arles

Slingrande soldränkta gränder, små hantverksbutiker och minimala brasserier inklämda i gathörnen, knotiga hundraåriga olivträd med silvergrå stammar och löv som rasslar i brisen. En romersk amfiteater och resterna av en gammal begravningsplats – det förflutna finns överallt bland de pastellfärgade stenhusen mitt i stan. Ljuset i Arles är vitt, ibland obevekligt som stickande sandkorn, ibland skiftande i regnbågens alla färger och det lockade en gång målarna hit. Och medan vi strosar på gatorna hinner skymningen falla och de första stjärnorna skymta och ljuset omvandlas till violett och blått och sammet.

Medeltida kyrkan inne på Alyscamps


Tomma stenkistor kantar den långa vägen som leder in på området, den romerska nekropolen.

Första tanken är – nej, jag åker inte till Arles, en stad där tjurfäktning faktiskt förekommer 2021. En sedvänja så vidrig och barbarisk att den borde ha förbjudits för länge sedan. Min kompis och resesällskap insisterar, han har hyrt bil och tänker sig en road trip långt ifrån glassiga Rivieran och Cannes. En nätt liten resa på minst två timmars bilfärd via motorvägen, men resesällskapet är från LA, bilvan och gillar att köra snabbt. Till slut ger jag med mig, Arles är ändå staden som en gång i tiden fick målaren Vincent van Gogh att flytta hit 1888 från Paris, lockad av de intensiva färgerna, det provencalska ljuset, värmen och människorna.

Arles, belägen i departementet Bouches-du-Rhône i sydöstra Provence, är också en stad där seklerna flyter in i varandra och blandas till en gigantisk smältdegel.

Vi parkerar bilen lite utanför centrum och går mot den första sevärdheten. Möts av vittrande pelare och stenkistor i långa rader. Lummiga pinjeträd och cypresser filtrerar solljuset genom lövverket och väver ett skuggspel över en gammal romersk nekropolis eller begravningsplats, Alyscamps, en gång i tiden en av de mest kända i den antika världen. Namnet kommer från latinets ”Elisii Campi” som betyder ”Elyseiska fälten”, platsen dit de döda färdades enligt grekisk-romersk mytologi. De dödas Champs-Élyssées.
Många ville bli begravda här i Arles och på 400-talet fanns det redan tusentals gravar inne på området som låg utanför själva stadens murar. Begravningsplatsen fortsatte att växa och vara populär långt in på medeltiden och nämns även av Dante i hans ”Inferno”, i ”Den gudomliga komedin”. Det var främst en begravningsplats för den högre eliten i samhället liksom senare, under kristendomen, för Arles biskopar.
En rödspräcklig katt slumrar i solen, vaknar till och betraktar oss innan han försvinner in i skuggan bakom en av de mossbelupna stenkistorna. Det är vindstilla, varmt, tyst. Och mycket märkligt att vandra runt på denna plats där tiden tycks har stannat. Numera är platsen med på Unescos världsarvslista och de flesta av de mer välbevarade sarkofagerna har flyttats till Musée de l’Arles et de la Provence antiques. Men fortfarande går det att den gamla medeltidskyrkan Saint Honoratus, ett stort antal kistor längs den trädkantade allén, många utan kistlock, och vittrande pelare.

Moderna Arles sedd lite grann från ovan

Arles har en lång och brokig historia. Från början var det en viktig fenicisk hamnstad innan romarna stegade in. Under Julius Caesars välde blev det en romersk koloni där det byggdes stridsskepp som kunde sättas in i kriget mot nuvarande Marseille eller då, den av greker grundade kolonin Massalia. Under Konstantin den store upphöjdes stan till hela Galliens huvudstad och fick tillnamnet Constantina. På 1600–1700-talet blev Arles en ingångsport för fattiga immigranter från Nordafrika som tog sig till Frankrike. Och så sent på 1800-talets slut, hittade en av världens mest berömda konstnärer Vincent van Gogh hit. Här skapade han över 200 målningar och hängde med konstnärskollegan Paul Gaugin, som han senare blev ovän med, på kaféer och i barer. Men det var också här han skar av sig delar av sitt öra och sökte hjälp på sjukhus när han mådde som allra mest psykiskt dåligt.

Den stora arenan dateras till 100-talet f Kr och rymmer cirka 20 000 åskådare.

Arles ligger cirka 7 mil nordväst om Marseille och staden är byggd ovanpå en klippsträckning med vidsträckt utsikt över floden Rhône. Det är också porten till det unika deltaområdet och våtmarken Camargue, med sina flamingo, vita vildhästar och tjurar. Vi strosar långsamt runt i eftermiddagssolen i Arles, förbi konstbutiker, restauranger och den romerska arenan som är en pampig påminnelse om det förflutna. Nuförtiden används arenan, som byggdes på 100-talet f Kr, för tjurfäktning, en sorglig företeelse. Vid ett kafé sitter ett par äldre herrar och dricker var sitt glas pastis. Den ene har grå mustasch och samtalar ivrigt med yviga gester, till synes helt ointresserad av turistströmmen.

I strimmor av vitt solljus som blixtrar till syns historien i hastiga glimtar när du svänger runt gathörnen. Den pampiga arenan. De romerska termerna eller baden. Uråldriga olivträd. Resterna av en romersk teater – Theatre Antique D’arles. Utanför den senare sitter en kvinna och spelar gitarr och sjunger spanska folksånger och på något märkligt sätt passar det in.

Och så går solen ner och skymningen kommer sakta krypande. Gatulivet intensifieras, turister finns det gott om trots pandemin, ur kaféer och barer strömmar musiken, ett skrattande par dansar tätt intill varandra. Mot en mörknande himmel avtecknar sig plötsligt en välbekant silhuett, med fönsterluckor, kafébord och balkonger. Det visar sig vara kaféet som finns med på van Gogh-målningen ”The Starry Night”.

Jag ser ett par ögon lysa ur dunklet, ögon som tillhör en rödspräcklig katt. Han slinker in i skuggorna och blir borta i mörkret.