Slingrande soliga gränder med prunkande bougainvillea och blått gullregn i bortglömda byar. En ravin i bergen där floden Orb forsar fram på sin resa mot havet, loppisar, fiskmarknader, restauranger mitt ute i ingenstans, marockansk tagine, ostron, lokala ostsorter och lummiga vingårdar. I södra Frankrike målas sommardagarna med starkt lysande färger, men när skymningen faller kan en by förvandlas till en magisk plats för fest och dans under den sammetssvarta natthimlen.

Katten sitter i solen och stirrar på oss, tvättar utstuderat långsamt ena tassen och slinker sedan vidare in i skuggan i gränden. Hemlighetsfull som katter tenderar att vara. Vi träffar en äldre man som är på väg åt andra hållet på morgonpromenad med en baguette under armen, han hälsar glatt med armarna utsträckta och ler när han ser vinet vi bär på. Själva har vi nämligen av en slump ramlat in i en liten cave du vin klockan 10.00 på förmiddagen en fredag och blivit bjuden att provsmaka alla lokala vinsorter som finns av en äldre och mycket entusiastisk herre som frikostigt häller upp i glasen.
Mitt resesällskap ser nöjd ut, själv känner jag mig salongsberusad en halvtimme senare. Och givetvis kan vi inte motstå entusiasmen hos ägaren och har köpt med oss tre flaskor av diverse sorters vin som klirrar glatt i väskan när vi promenerar hemåt.
Men byn rustar till fest på kvällen och ingen verkar bry sig nämnvärt.

Det är en liten sömnig men charmig by med gamla, vackra stenhus, några få restauranger (alla har utomordentligt god mat), en slaktare, ett bageri, en kyrka, en vinkällare/vinbutik eller cave du vin, Mairie, ett museum, ett postkontor och lokala baren. Första gången jag åker hit i slutet av juni och besöker väninnan är det oerhört varmt nere vid Medelhavet, men vi tillbringar några underbara dagar då hon tar med mig på upptäcktsfärder runt om i landskapet kring Béziers i södra Frankrike. Till vermouthfabriken Maison Noilly Prat och mysiga hamnen i Marseillan, till Sérignan med små gränder och charmiga restauranger vid floden Orb, till sandstränder vid Medelhavet och väninnans hund Bonzo plaskar glatt runt i vattnet. En kväll äter vi på en liten restaurang mitt ute i ingenstans i en lummig trädgård nära ett fält där maten lagas i festivalliknande små skjul och vi sitter på träbänkar. Allt är utsökt.  

Och vi besöker en av de äldsta franska städerna Béziers för att bland annat se den imponerande katedralen Catedral de Saint-Nazaire de Béziers. Den byggdes på 1200-talet på en plats där det lär ha legat ett antikt romerskt tempel, efter att den tidigare kyrkan förstördes och brändes ner 1209. Det var när den romersk-katolska kyrkan förföljde katarerna vilket resulterade i en fruktansvärd plundring och massaker i staden. Enligt sägnen ska invånarna ha vägrat att lämna ut dessa vilket resulterade i att 20 000 människor mördades – män, kvinnor och barn – till och med präster. Korsfararna lär ha frågat hur man kunde skilja katoliker från katarer och den påvliga legaten Arnaud Amaury ska ha svarat: ”Döda dem alla – Herren kommer att känna igen dem som är hans.” Religiös förföljelse i sin prydnad.

Än idag kan man stundtals känna historiens vingslag vila tung över Béziers och samtidigt, finns där en ljusstråle av hopp, nämligen det civilkurage befolkningen visade för 800 år sedan när de vägrade utlämna de som förföljdes på grund av en annan tro.

Lite senare i början av augusti, återvänder jag tillsammans med mitt resesällskap, och vi upptäcker fler platser. En tur upp till bergen och ravinen Gorges d’Héric i bergsmassivet Caroux, känd för sin natur med bäckar, vattenfall och naturliga pooler och närliggande medeltida byn Olargues som anses vara en av Frankrikes vackraste. En annan dag, ett stopp av tillfälligheter i byn Clermont-l’Hérault, med en fantastisk kyrka, statyer, vackra prunkande buskar och underbar crèpes. Ett intressant besöksmål är Pézenas, som en gång i tiden utgjorde den politiska huvudstaden i Languedocregionen och var en viktig handelsstad. Här trängs konstnärer och traditionella hantverkare, antikaffärer och loppisar på rad. Kanske vandrar Molières ande före på gatorna, den berömde dramatikern och skådespelaren tillbringade nämligen flera år i Pézenas på 1650-talet, när han inte var välkommen i Paris. Tyvärr är det mesta stängt när vi anländer på kvällen, men maten som intas på en liten lokal restaurang är god, vinet är fantastiskt och musiken flödar ur gathörnen. Det är som en palett av intensivt självlysande färger, denna region där Béziers och den lilla byn är belägen, i Occitanien och Languedoc-Roussillon, Frankrikes sydöstliga gräns mot Spanien.

På kvällen när vi återvänder till vår by stundar det festligheter. Nästan alla vägar är avspärrade vilket orsakar allmän förvirring och kaos, men det är lite typiskt franskt. Folk parkerar där de hittar ett utrymme, må så vara på en trottoar, någons tomt eller halvvägs ut i gathörnet. Utanför borgmästeriet dukas det upp på långbord med vita dukar. Det är musikfestival och mat, liveband och upptåg. Tidigare under dagen har det anordnats så kallad tjurrusning genom byn. Något som kanske inte är min melodi, men tack och lov skadas ingen i dessa traditionella upptåg – varken mänskliga deltagare eller ännu viktigare, tjurarna.

På kvällen är alla där – ungdomar, par, hundar, bebisar, äldre, familjer, ensamstående, turister, och en och annan katt. Det sjungs med i refränger och dansas. Det äts, skålas och skrattas. Det är över 25 grader ute när klockan är 01 på morgonen.
   Jag och resesällskapet spontandansar under natthimlen och natten som sänker sig är just så varm och sammetsliknande som den bara kan vara vid Medelhavet i södra Europa i augusti. Över hustaken svävar månen, stor och gyllene och skuggan av en katt försvinner in i mörkret.