Katten och månen i byn nära Béziers

Slingrande soliga gränder med prunkande bougainvillea och blått gullregn i bortglömda byar. En ravin i bergen där floden Orb forsar fram på sin resa mot havet, loppisar, fiskmarknader, restauranger mitt ute i ingenstans, marockansk tagine, ostron, lokala ostsorter och lummiga vingårdar. I södra Frankrike målas sommardagarna med starkt lysande färger, men när skymningen faller kan en by förvandlas till en magisk plats för fest och dans under den sammetssvarta natthimlen.

Katten sitter i solen och stirrar på oss, tvättar utstuderat långsamt ena tassen och slinker sedan vidare in i skuggan i gränden. Hemlighetsfull som katter tenderar att vara. Vi träffar en äldre man som är på väg åt andra hållet på morgonpromenad med en baguette under armen, han hälsar glatt med armarna utsträckta och ler när han ser vinet vi bär på. Själva har vi nämligen av en slump ramlat in i en liten cave du vin klockan 10.00 på förmiddagen en fredag och blivit bjuden att provsmaka alla lokala vinsorter som finns av en äldre och mycket entusiastisk herre som frikostigt häller upp i glasen.
Mitt resesällskap ser nöjd ut, själv känner jag mig salongsberusad en halvtimme senare. Och givetvis kan vi inte motstå entusiasmen hos ägaren och har köpt med oss tre flaskor av diverse sorters vin som klirrar glatt i väskan när vi promenerar hemåt.
Men byn rustar till fest på kvällen och ingen verkar bry sig nämnvärt.

Det är en liten sömnig men charmig by med gamla, vackra stenhus, några få restauranger (alla har utomordentligt god mat), en slaktare, ett bageri, en kyrka, en vinkällare/vinbutik eller cave du vin, Mairie, ett museum, ett postkontor och lokala baren. Första gången jag åker hit i slutet av juni och besöker väninnan är det oerhört varmt nere vid Medelhavet, men vi tillbringar några underbara dagar då hon tar med mig på upptäcktsfärder runt om i landskapet kring Béziers i södra Frankrike. Till vermouthfabriken Maison Noilly Prat och mysiga hamnen i Marseillan, till Sérignan med små gränder och charmiga restauranger vid floden Orb, till sandstränder vid Medelhavet och väninnans hund Bonzo plaskar glatt runt i vattnet. En kväll äter vi på en liten restaurang mitt ute i ingenstans i en lummig trädgård nära ett fält där maten lagas i festivalliknande små skjul och vi sitter på träbänkar. Allt är utsökt.  

Och vi besöker en av de äldsta franska städerna Béziers för att bland annat se den imponerande katedralen Catedral de Saint-Nazaire de Béziers. Den byggdes på 1200-talet på en plats där det lär ha legat ett antikt romerskt tempel, efter att den tidigare kyrkan förstördes och brändes ner 1209. Det var när den romersk-katolska kyrkan förföljde katarerna vilket resulterade i en fruktansvärd plundring och massaker i staden. Enligt sägnen ska invånarna ha vägrat att lämna ut dessa vilket resulterade i att 20 000 människor mördades – män, kvinnor och barn – till och med präster. Korsfararna lär ha frågat hur man kunde skilja katoliker från katarer och den påvliga legaten Arnaud Amaury ska ha svarat: ”Döda dem alla – Herren kommer att känna igen dem som är hans.” Religiös förföljelse i sin prydnad.

Än idag kan man stundtals känna historiens vingslag vila tung över Béziers och samtidigt, finns där en ljusstråle av hopp, nämligen det civilkurage befolkningen visade för 800 år sedan när de vägrade utlämna de som förföljdes på grund av en annan tro.

Lite senare i början av augusti, återvänder jag tillsammans med mitt resesällskap, och vi upptäcker fler platser. En tur upp till bergen och ravinen Gorges d’Héric i bergsmassivet Caroux, känd för sin natur med bäckar, vattenfall och naturliga pooler och närliggande medeltida byn Olargues som anses vara en av Frankrikes vackraste. En annan dag, ett stopp av tillfälligheter i byn Clermont-l’Hérault, med en fantastisk kyrka, statyer, vackra prunkande buskar och underbar crèpes. Ett intressant besöksmål är Pézenas, som en gång i tiden utgjorde den politiska huvudstaden i Languedocregionen och var en viktig handelsstad. Här trängs konstnärer och traditionella hantverkare, antikaffärer och loppisar på rad. Kanske vandrar Molières ande före på gatorna, den berömde dramatikern och skådespelaren tillbringade nämligen flera år i Pézenas på 1650-talet, när han inte var välkommen i Paris. Tyvärr är det mesta stängt när vi anländer på kvällen, men maten som intas på en liten lokal restaurang är god, vinet är fantastiskt och musiken flödar ur gathörnen. Det är som en palett av intensivt självlysande färger, denna region där Béziers och den lilla byn är belägen, i Occitanien och Languedoc-Roussillon, Frankrikes sydöstliga gräns mot Spanien.

På kvällen när vi återvänder till vår by stundar det festligheter. Nästan alla vägar är avspärrade vilket orsakar allmän förvirring och kaos, men det är lite typiskt franskt. Folk parkerar där de hittar ett utrymme, må så vara på en trottoar, någons tomt eller halvvägs ut i gathörnet. Utanför borgmästeriet dukas det upp på långbord med vita dukar. Det är musikfestival och mat, liveband och upptåg. Tidigare under dagen har det anordnats så kallad tjurrusning genom byn. Något som kanske inte är min melodi, men tack och lov skadas ingen i dessa traditionella upptåg – varken mänskliga deltagare eller ännu viktigare, tjurarna.

På kvällen är alla där – ungdomar, par, hundar, bebisar, äldre, familjer, ensamstående, turister, och en och annan katt. Det sjungs med i refränger och dansas. Det äts, skålas och skrattas. Det är över 25 grader ute när klockan är 01 på morgonen.
   Jag och resesällskapet spontandansar under natthimlen och natten som sänker sig är just så varm och sammetsliknande som den bara kan vara vid Medelhavet i södra Europa i augusti. Över hustaken svävar månen, stor och gyllene och skuggan av en katt försvinner in i mörkret.

Darth Vaders mask i Lyon

Alfred Hitchcocks kamera, Darth Vaders mask, Ron Weasleys trollstav och Mary Poppins paraply. I hjärtat av de gamla kvarteren i Lyon ligger Musée Cinéma et Miniature (Film- och miniatyrmuseet) – en fantastisk plats fylld av filmrekvisita, föremål och hela set från Wes Andersons filmer.
   Men Lyon i övrigt är också som en skattkammare. Mysiga pubar, livliga restauranger, en gigantisk matmarknad, smala medeltida gränder och romerska ruiner, är exempel på sevärdheter som gör denna stad till en magisk plats.


 Det är i slutet av juni och varmt, mellan +33–34 C. Värmeböljan, canicule, har gjort sitt intåg och överallt varnas det för höga temperaturer, att man ska vara försiktig, inte vistas för länge i solen och dricka mycket vatten. T-banan är en av få platser som är underbart sval, här går AC:n för fullt. Men utomhus i Lyon, Frankrikes tredje största stad, trängs svettiga turister och lokalbor på de många uteserveringarna. Solfjädrar ser man i mängd, ett försök att få lite svalka i den vindstilla staden.
    Jag har precis anlänt från en stipendieresa till Europaparlamentet i Strasbourg och har stannat till i det gastronomiska matmeckat på vägen ner för att besöka en väninna i södra Frankrike.

   Lyon imponerar trots den stundtals förlamande hettan.
   Med sina vackra byggnader och kyrkor, en katedral, konstmuseer, floderna Rhône och Saône och en uppsjö av restauranger, kaféer och barer, finns det magi i varje gathörn. Färgglada fasader, kullerstensbelagda gator, hemliga gränder, roliga butiker, gatuförsäljning av affischer, skivor, böcker och seriealbum, liksom blomstrande innergårdar, trängs i Vieux Lyon. Om man vill kan man ta linbanan, eller funiculaire, upp till de äldsta delarna uppe på Fourvière-kullen. Den romerska staden Lugdunum grundades 43 f. Kr. och 2 000 år senare finns det fortfarande spår kvar – bland annat en magnifik amfiteater, ett romerskt tempel och en Odeion, en slags mindre teater som användes för musikframträdanden och poesi. De sover i solen med slutna ögon, antika vålnader sida vid sida om den nyare staden.

Men hettan och milslånga köer till linbanan sätter tyvärr stopp för alla mina planer på att ta mig dit. Istället blir det ett besök på den fantastiska inomhusmatmarknaden Les Halles de Lyon Paul Bocuse, döpt efter den världsberömda kocken och ikonen som kom från Lyon.

Stjärnkock och legend, Paul Bocuse.

Vackra chokladpraliner, rader av korvar och charkuterier, pastellfärgade macaroner i små presentaskar, färska ostron, musslor och fiskar på is, välfyllda ostdiskar, vinbarer och delikatesser. Lyon anses av många vara den franska gastronomins huvudstad och det är lätt att förstå varför. Jag köper lite ostar hos en av ostförsäljarna. Här trängs rader efter rader med olika sorter, former, utseende. Gjorda av fårmjölk, komjölk, getmjölk, buffelmjölk. Pastöriserade och opastöriserade.

– Hur många ostar som finns här, ja du…det vet jag inte riktigt, men gott och väl över 300, säger den stolte ägaren.

Här skulle jag kunna strosa runt i timtal men jag ger mig ut i hettan igen och beger mig bort till ett mycket speciellt museum som ligger i Vieux Lyon och ser rätt anspråkslöst ut från utsidan.
   Men Musée Cinéma et Miniature är allt annat än trist.

En lifesize Alien, en Chucky-docka, föremål från Indiana Jones-filmerna, Darth Vaders mask, rekvisita från Beetlejuice och Ghostbusters, Mary Poppins paraply, Ron Weasleys trollstav, Charlie Chaplins käpp, Gremlinsdockor och ett helt set från en av Wes Andersons produktioner, i den speciella delen tillägnad hans filmer. Här trängs rekvisita, föremål från kultfilmer och annan originalfilmmemorabilia som skulle få det att vattnas i munnen på vilken cineast som helst med självaktning. Museet är inrymt i en gammal stenbyggnad från 1400-talet med vindlande trappor, balustrader, gångar och otaliga rum, men trots värmen kutar man glatt upp och nerför trapporrna till de fem våningarna, för det här är verkligen en magisk skattkammare.

På översta våningen finns samlingen av tittskåp eller miniatyrvärldar, gjorda med fantastisk precision och hantverksskicklighet. Detaljrika konstverk som är lika fascinerande som det övriga museet och visar vardagsscener och rum från olika århundraden och samhällsklasser. En biograf, en boudoir från 1800-talet, en äng, en operascen, ett bageri, ett slakteri, en målarateljé.  
   Och magin är närvarande överallt i Lyon, i både små och stora världar.

Strövtåg i Dorset

Jag vaknar upp till måsarnas skränande sång och rop utanför fönstren. Ibland låter de som skällande hundar och ibland som skrikande småbarn. De håller på till sent på kvällen och börjar tidigt på morgonen. Havets vågor hörs svagt i bakgrunden. I övrigt härskar tystnaden i Monmouth B&B i Lyme Regis. Huset har anor från 1500-talet. Till frukosten spelas fransk musik i högtalarna. Jag bor i Oscar Wildes rum.

Men vi backar bandet.

Att ta sig till Dorset vid Englands sydvästra kust är enkelt, tåget från Waterloo station i London tar cirka två och en halv timme till Axminster, som ligger ett stenkast från Lyme Regis och är första stoppet, mest på grund av billigare boende eftersom det ligger en bit från kusten. Tågresan i sig är en njutning, visserligen trångt men med luftkonditionerade vagnar till skillnad från den bastuliknande varma t-banan i London som man får ta ett djupt andetag för att ge sig ner i, lyxiga säten som i Sverige bara återfinns i SJ:s förstaklassvagnar och en liten trolley där man kan köpa choklad, mackor, te och ljummet vin på småflaskor. Tydligen har det varit tal om att ta bort dessa trolley och införa en särskild restaurangvagn upplyser killen som går runt med den lilla vagnen men det har hittills inte gått att införa, lika lite som det alkoholförbud som det var tal om för fyra år sedan.

Jag sitter med tre brittiska damer, alla något äldre än mig, och när de beställer rödvin (liten flaska) följer jag exemplet. Rosé. Vinet är ljummet.

IMG_3358

En av mina medpassagerare, Veronica, som bland annat driver ett B&B i trakten och jobbar med barn med särskilda behov, bor i närheten och har varit och hälsat på dottern i London. Hon ger mig skjuts bort till Kerrington house, som jag bokat för natten: ”It’s on my way home anyway”, säger hon och rycker på axlarna.

Rummet på Kerrington house kommer med hund (Beatrice, 8 ½ år gammal Newfoundland) som översvallande hälsar på alla gäster och skäller i upphetsning så det dånar i huset. Enligt ägarinnan och värdinnan är hon bättre än ett tjuvlarm. Beatrice säger till när det kommer nya gäster och älskar allt ifrån rostat bröd till bacon, berättar hon. Mitt rum är en höjdare (billigare per natt än ett Scandic hotell) och då får jag tillgång till böcker, öppen brasa (på vintern) te, vatten och konjak med en liten chokladbit. Ägarinnan själv jobbade med att ta emot gäster redan som liten, hennes föräldrar drev ett hotell i en äldre byggnad/slott dock med ett enda badrum som gästerna fick dela. Numera driver hon det lilla B&B:et i sömniga Axminster.

Fantastiska rum

Ett litet glas konjak till kaffet/teet

Beatrice och värdinnan

Axminster har lite över 5 600 invånare och du går igenom centrum på tio minuter, en typisk engelsk idyllisk liten by med en vacker medeltidskyrka och en man som går och vattnar rosorna vid 20-tiden på kvällen. I behagligt makfullt tempo för här brådskar det inte. Solen bränner fortfarande i nacken, jag tar en tur genom ett litet skogsparti där lyktorna tänts och återvänder sedan till rummet. De flesta av gatorna är öde men enligt värdinnan är det lågsäsong just nu, nästa vecka slutar skolorna meddelar hon och då blir det liv. Dagen avslutas med en konjak och en bit choklad på rummet med utsikt över en lummig engelsk trädgård när sommarskymningen sänker sig.

Kyrkan i Axminster

Dagen därpå efter en som vanligt överdådig engelsk frukost (för min del utmärkt eftersom jag står mig på den hela dagen och sparar in pengarna för lunchen) tar jag farväl av den underbara värdinnan och Beatrice, hon får en bit rostat bröd som hon försvinner med ut i trädgården (hunden alltså), sen sätter jag mig på bussen som på skumpiga vägar tar mig till målet för den här turen söderut – Lyme Regis och the Jurassic Coast.

Fossiljägarnas, soldyrkarnas, surfarnas paradis. Ibland kallad paleontologins vagga. Och inte minst att förglömma: en av mina personliga hjältinnors hemvist. Mary Anning-land. Men mer om detta i nästa inlägg.

I Arkimedes fotspår i Syrakusa

En ung flicka på rullskridskor dansar fram över det soldränkta torget vid Piazza Duomo, Ortigia, i hjärtat av Syrakusa nedanför trappan till katedralen. Hon susar fram över torget med vinden i håret till tonerna av klassisk musik. Invecklade konster och rebelliska ögon. Det är fortfarande julledigt och folk strosar runt i maklig takt genom de små gränderna där byggnaderna är gjorda av ljus sten. Under ett kort ögonblick bländar solen oss och i en solglimt stannar tiden. Historiens vingslag anas tydligt och röster från det förgångna viskar ur skuggorna. Här är spåren av det förflutna tydligt.
De många bilderna av Lucia, Syrakusas skyddshelgon, vakar över oss likt en andeviskning. Katter sträcker ut sig i solen i det förfallna templet tillägnat Apollon.
Vi rör oss i de förlorade osynliga fotspår som Arkimedes lämnade efter sig.

”Varje gång jag åker till Syrakusa upptäcker jag något nytt, alldeles runt hörnet”, det säger Giorgio (50+), som jobbar som mäklare men bor i en liten by utanför Syrakusa när vi stöter ihop i en av de slingrande gränderna av en slump.
Vi står med blicken vänd mot ett glittrande turkosblått Medelhavet även om vinden är kall i januari. För sicilianarna är öppenhet och vänlighet karaktärsdrag. De suckar inte över turister, snarare tycker de det är roligt när de möter någon som förvirrad springer runt en sen lördagseftermiddag med ett halvt öga på google maps på mobilen.
” Livet är gott att leva, eller hur?” säger han och pekar ut mot havet och omgivningarna. ”Här finns mycket att se”.

Vädret växlar snabbt. Himlen är mulen och ett lätt duggregn faller över den förfallna grekiska amfiteatern vid Neapolis Archaeological Park där blommor och gräs tagit över och växer i sprickor mellan stenarna. Men trots att temperaturen ligger runt sju plusgrader hänger solgula citroner och orange apelsiner i klasar i träden i det forntida antika stenbrottet där 7 000 athenare hölls fängslade efter en misslyckad expedition till Sicilien. Numera är det en idyllisk trädgård Latomia del Paradisio. Amfiteatern, från 500-talet f Kr, är en av de största i Italien och lär ha hyst 15 000 åskådare. Utsikten från toppen är magnifik och längst upp finns naturliga grottor i berget, en av dessa ska vara platsen där Arkimedes begravdes.

”Varje gång jag åker till Syrakusa upptäcker jag något nytt”.
Syrakusas mest berömde invånare efter Lucia är Arkimedes. Arkimedes var en filosof, matematiker, fysiker, ingenjör och astronom som föddes här 287 f Kr. Mest känd är han kanske för att ha ropat ”Heureka” efter att ha legat i badet och då kommit på att ett föremål nedsänkt i vatten påverkas av en uppåtriktad kraft, lika stor som tyngden av den undanträngda vätskan; Arkimedes princip. Under hans sista år var Syrakusa belägrat av romarna och enligt legenden ska han ha blivit nedstucken av en romersk soldat då han höll på med ett matematiskt problem uppritat i sanden under invasionen och vägrade att flytta på sig: ”Rubba inte mina cirklar!”
Rebellisk. Liksom Lucia. Liksom den unga tjejen på rullskridskor.

När solen faller anas det förflutna som en skugga i fjärran. Men det är inte svårt att tänka sig hur det såg ut här för 2 500 år sedan då publiken samlades under sammetsmjukt varma, stjärnklara sommarnätter och de antika drama vi känner igen spelades upp. Då Arkimedes satt i publiken och fortfarande grubblade över sina matematiska problem.

img_0285

Apollotemplet på ön Ortigia, Syrakusas äldsta del. Enligt den grekiska mytologin är Ortygia Apollos och Artemis födelseort.

 

img_0307

Strövande fredagslediga invånare och turister i solen vid katedralen på Piazza Duomo.

img_0312

Restaurangerna ligger tätt längs med vattnet.

img_0203

Gula citroner hänger i träden i den idylliska trädgården Latomia del Paradisio, inne i den arkeologiska parken utanför Syrakusa.

img_0197

Den grekiska amfiteatern är cirka 2 500 år gammal och dateras till 500 f Kr.

img_0194

Kanske var det här Arkimedes begravdes efter att ha blivit nedstucken av romerska soldater, enligt sägnen.

Två timmar i Georgien – ett stenkast från Polhemsgatan

Dimhöljda berg, vidunderlig natur, uråldriga städer och kryddstark mat i skuggan av Kaukasusbergen. Georgien ligger på gränsen mellan Europa och Asien och med sina 4,5 miljoner invånare är det ett relativt okänt resmål. Men sedan en mycket god väninna uttryckte en önskan om att åka dit, har jag också känt suget att sätta mig på ett plan till Tiblisi.
Men för den som inte har möjlighet att ta sig dit finns en skärva av georgisk mat- och vinkultur mitt på Kungsholmen.

Khachapuri, chkmeruli och ostri liksom exotiska grytor med nötkött, lamm, kyckling och specialkryddor eller grillspett med tillbehör.

Det är inte ofta jag skriver om restauranger men den här gången gör jag ett undantag. På Hantverkargatan har nämligen den nyöppnade restaurangen Tiflisi slagit upp sina portar sedan två månader tillbaka. Stället är knökfullt på helgerna, då måste man boka bord, men på vardagar går det lättare att slinka in oanmäld på en bit mat.

image

Georgiska förrätter är mättande. Längst upp ostbrödet följt av köttfärsfyllda vindolmar med smetana.

Juvelprydda, antika knivar sitter uppsatta på väggen, georgisk musik strömmar ur högtalarna och dofterna från det lilla köket bakom disken sprider sig snabbt i lokalen.
För den som är hungrig finns en uppsjö av förrätter som ostbröd, vindolmar fyllda med köttfärs, små dumplings att välja mellan. Och portionerna är stora.
Vi delar på khachapuri (ostbröden) som liknar tjocka pizzabitar sprängfyllda med ost – gott men mäktigt.
Efter vindolmarna som kommer med smetana att dippa i bestämmer vi oss för att dela på en varmrätt. Det blir en kycklinggryta med rödlök och tomater, kryddor och färsk koriander.
Såsen är gudomlig. Men till rätten har man använt kycklinglår, visserligen har de kokat länge så köttet faller av benet men samtidigt kan man riskera att få med en och annan broskbit, vilket inte är min melodi. Ändå fantastiska smaker, med hemliga kryddor avslöjar vår kypare, och de rostade potatisklyftorna som vi beställer till – utan extra kostnad – är smarriga.
Stämningen är på topp, maten är gudomlig, servicen bra. Minus för priset på vinerna – de georgiska kostar från 100 spänn glaset.

imageNär vi efter maten vinglar ut i vinternatten och ett lätt snöfall yr i luften som har svept in världen i en vit filt, känns det som vi för några timmar varit i det kulinariska Georgien och tillbaka.
En vanlig onsdagskväll mitt på Kungsholmen.

En kulinarisk resa – Italien vs Frankrike

Från florentinsk biffstek, krämig italiensk pasta och små bakverk fyllda med vaniljkräm till frasiga friterade zucchiniblommor, färsfyllda tomater och auberginer, möra entrecôter med hemmagjorda ”frites” och Crème Caramel. Det går inte att klaga på maten de senaste veckorna.

Två av världens giganter när det gäller matlagning är Frankrike och Italien. I en kulinarisk tävling mellan de båda är det omöjligt att säga vem som skulle avgå med segern.
Å ena sidan – Italien. Lasagne, gnocchi, bruschetta, fantastiska pastarätter, korvar, proscuttio, parmesanostar, pecorino, mozarella olivoljor och balsamico lagrade i ett par år. Här lär den första pizzan (Margheritan) ha uppfunnits i Neapels kök av kocken Raffaele Esposito. En skapelse som innehöll mozzarella, tomater och basilika, dvs den italienska flaggans färger. Säg den mat här som inte är god…
Å andra sidan – Frankrike. Landet som vispade ihop den första bearnaisesåsen, har bidragit med boeuf bourgignon, den bästa entrecôten, baguetten och inte minst en symfoni av efterrätter från tarte au citron, profiteroles och crème brûlée till macaroner och de mest utsökta chokladpraliner.

Svårt val? Jo mycket. Nedan följer en kortare redogörelse över alla kulinariska vandringar.

IMG_0600

Carolina äter pizza på Gherardo

IMG_0439

Gelaterierna står som spön i backen

Min resa börjar i Florens, Toscana där jag besöker en god vän. Nedanför Apenninernas gröna kullar ligger staden som inte bara är berömd för sin konst och vackra byggnader men också för maten.
Här finns allt ifrån blodiga florentinska stekar till pasta med vildsvinsragu, tagliatelle med tryffel, världens i särklass bästa gelato och krämig pannacotta. En gudomlig pizza med kronärtsskockor, hemmagjord tomatsås och pecorinoost hittar vi på ”Gherardo” på Borgo S. Frediano, enligt min italienska väninna Carolina den bästa pizzarestaurangen i Florens.

Sent en stjärnbeströdd natt ramlar vi in på en taverna nära torget vid Santo Spirito för att äta panini och dricka rödvin, en annan kväll köper vi ett glas vin på kvarterets lokala hak och då ingår en gigantisk buffé eller ”apritivo” bestående av små pastarätter, krämig risotto med saffran, rostad potatis, grönsaker och skinka. Allt är gratis.
Italien har även många hektiska men charmiga matmarknader där försäljare bjuder ut färska grönsaker och frukter från den egna gården, inlagda oliver, lagrade parmesanostar och väldoftande skinkor. Och vin förstås.

IMG_0534

Matmarknad i Florens

En solig söndag i september beger vi oss till vinprovarfestivalen i Montefioralle, en liten by mitt ute på toskanska landsbygden bland lummiga olivlundar och vingårdar i Greve-in-Chianti. Besökarna köper inträde för 10 euro och får då på köpet ett glas med ingraverad tupp (symbolen för detta speciella vinsällskap) samt en liten påse att hänga runt halsen där glaset kan ställas mellan provsmakningarna. Sedan är det bara att vandra runt bland stånden och provsmaka viner från olika gårdar, gemensamt för alla är att vinet tillverkas av Sangiovesedruvan.

IMG_0528

Vinprovningsfestival i Montefioralle. Killen på bilden tillhör en familj som har en vingård, han är bara 12 år, men redan en van vinkonässör.

IMG_0526
Färden fortsätter en dryg vecka senare med bil från Florens genom nordvästra Italien och orter som Genua, Albenga, San Remo och Ventimiglia mot gränsen, via små sovande sydfranska byar (Menton, Villefranche-sur-Mer, Juan-les Pins, Antibes) längs med kusten till Cannes. Därmed kommer vi in på det franska och provencalska matundret.

image

Friterade zucchiniblommor på ”Farigoule”

IMG_0867

Biff med pommes på ”Le Dauphin”

Längs med franska Rivieran lagas mycket fisk och vegetariskt som ratatouille eller friterade zucchiniblommor ”Beignets fleurs de courgettes”, men också fantastiska kötträtter.
En specialitet är att fylla tomater, squashskivor eller aubergine med kryddig färsblandning – ”farci”. På favoriten ”La Farigoule” avnjuter vi fantastisk biff med pepparsås och på ”Le Dauphin” en ljuvlig Poire caramel, en crème caramel med päron.
Då har jag inte ens nämnt innehållet i det lokala patisseriets (bageri/konditori) fönster…

 

Slutsatsen efter två gudomliga veckor av ätande och drickande i de två länder som rankas bland de bästa i världen när det gäller mat är dessvärre ett något tilltaget midjemått, begynnande melankoli inför hemresan och en absolut oförmåga att utse en vinnare.

IMG_0869[1]

Typexempel på provencalska specialiteter bl a farcis

IMG_0502

Italienska bakverk från Florens

IMG_0868

Poire caramel, Crème caramel med päron