Darth Vaders mask i Lyon

Alfred Hitchcocks kamera, Darth Vaders mask, Ron Weasleys trollstav och Mary Poppins paraply. I hjärtat av de gamla kvarteren i Lyon ligger Musée Cinéma et Miniature (Film- och miniatyrmuseet) – en fantastisk plats fylld av filmrekvisita, föremål och hela set från Wes Andersons filmer.
   Men Lyon i övrigt är också som en skattkammare. Mysiga pubar, livliga restauranger, en gigantisk matmarknad, smala medeltida gränder och romerska ruiner, är exempel på sevärdheter som gör denna stad till en magisk plats.

Det är i slutet av juni och varmt, mellan +33–34 C. Värmeböljan, canicule, har gjort sitt intåg och överallt varnas det för höga temperaturer, att man ska vara försiktig, inte vistas för länge i solen och dricka mycket vatten. T-banan är en av få platser som är underbart sval, här går AC:n för fullt. Men utomhus i Lyon, Frankrikes tredje största stad, trängs svettiga turister och lokalbor på de många uteserveringarna. Solfjädrar ser man i mängd, ett försök att få lite svalka i den vindstilla staden.
    Jag har precis anlänt från en stipendieresa till Europaparlamentet i Strasbourg och har stannat till i det gastronomiska matmeckat på vägen ner för att besöka en väninna i södra Frankrike.

   Lyon imponerar trots den stundtals förlamande hettan.
   Med sina vackra byggnader och kyrkor, en katedral, konstmuseer, floderna Rhône och Saône och en uppsjö av restauranger, kaféer och barer, finns det magi i varje gathörn. Färgglada fasader, kullerstensbelagda gator, hemliga gränder, roliga butiker, gatuförsäljning av affischer, skivor, böcker och seriealbum, liksom blomstrande innergårdar, trängs i Vieux Lyon. Om man vill kan man ta linbanan, eller funiculaire, upp till de äldsta delarna uppe på Fourvière-kullen. Den romerska staden Lugdunum grundades 43 f. Kr. och 2 000 år senare finns det fortfarande spår kvar – bland annat en magnifik amfiteater, ett romerskt tempel och en Odeion, en slags mindre teater som användes för musikframträdanden och poesi. De sover i solen med slutna ögon, antika vålnader sida vid sida om den nyare staden.

*Underbara vyer och byggnader i vackra Lyon.*

Men hettan och milslånga köer till linbanan sätter tyvärr stopp för alla mina planer på att ta mig dit. Istället blir det ett besök på den fantastiska inomhusmatmarknaden Les Halles de Lyon Paul Bocuse, döpt efter den världsberömda kocken och ikonen som kom från Lyon.

Vackra chokladpraliner, rader av korvar och charkuterier, pastellfärgade macaroner i små presentaskar, färska ostron, musslor och fiskar på is, välfyllda ostdiskar, vinbarer och delikatesser. Lyon anses av många vara den franska gastronomins huvudstad och det är lätt att förstå varför. Jag köper lite ostar hos en av ostförsäljarna. Här trängs rader efter rader med olika sorter, former, utseende. Gjorda av fårmjölk, komjölk, getmjölk, buffelmjölk. Pastöriserade och opastöriserade.

– Hur många ostar som finns här, ja du…det vet jag inte riktigt, men gott och väl över 300, säger den stolte ägaren.

*En fantastisk matmarknad att botanisera i.*

Här skulle jag kunna strosa runt i timtal men jag ger mig ut i hettan igen och beger mig bort till ett mycket speciellt museum som ligger i Vieux Lyon och ser rätt anspråkslöst ut från utsidan.
Men Musée Cinéma et Miniature är allt annat än trist.

En lifesize Alien, en Chucky-docka, föremål från Indiana Jones-filmerna, Darth Vaders mask, rekvisita från Beetlejuice och Ghostbusters, Mary Poppins paraply, Ron Weasleys trollstav, Charlie Chaplins käpp, Gremlinsdockor och ett helt set från en av Wes Andersons produktioner, i den speciella delen tillägnad hans filmer. Här trängs rekvisita, föremål från kultfilmer och annan originalfilmmemorabilia som skulle få det att vattnas i munnen på vilken cineast som helst med självaktning. Museet är inrymt i en gammal stenbyggnad från 1400-talet med vindlande trappor, balustrader, gångar och otaliga rum, men trots värmen kutar man glatt upp och nerför trapporrna till de fem våningarna, för det här är verkligen en magisk skattkammare.

Ett av de roligaste museerna jag besökt.
Och jag har varit på många.

På översta våningen finns samlingen av tittskåp eller miniatyrvärldar, gjorda med fantastisk precision och hantverksskicklighet. Detaljrika konstverk som är lika fascinerande som det övriga museet och visar vardagsscener och rum från olika århundraden och samhällsklasser. En biograf, en boudoir från 1800-talet, en äng, en operascen, ett bageri, ett slakteri, en målarateljé.
Och magin är närvarande överallt i Lyon, i både små och stora världar.

Den eleganta damen vid Genèvesjöns strand

Publicerad av ninnabengtsson

Vajande palmer, färgsprakande blommor, Genèvesjöns stilla spegelblanka vatten och terrassodlingar av vin som trängs i sluttningarna där staden tar slut. I fjärran anas bergen med snöklädda toppar som skymningsblå silhuetter. Montreux är en elegant dam som behållit sin ungdomlighet och vars putsade fasad fortfarande gömmer på det förgångna.

Nere vid strandpromenaden råder livlig aktivitet. Människor i alla åldrar och nationaliteter strosar längs med Genèvesjön, eller lac Lémans stränder. Till tänderna uppklädda äldre damer i högklackat trippar förbi turister i shorts och solklänningar med kameror. Några killar i badbyxor har gått ut på bryggan för att dyka, längre bort står fiskare med metspön. Här finns glass- och kebabkiosker, försäljning av allt ifrån turistprylar och loppisfynd till hantverk och solhattar.
Förbluffande likt strandpromenaden, Croisetten i Cannes.
Det är inte för inte som Montreux kallats för juvelen på den schweiziska rivieran.

Dagen är varm och vindstilla. Sjöns vatten klart, nästan som turkosblått glas. Några fiskmåsar slåss med sparvarna om brödbitar. På en plats nära vattnet står Freddie Mercury staty, ett stenkast från huset som han bodde i. Det var också här som Queen hade sin studio. Invid statyn skockas turisterna i ännu tätare horder för att ta bilder. Men Montreux är i musiksammanhang förstås känt för sin jazzfestival, och för att låten ”Smoke on the water” med Deep Purple kom till här, efter en brand som ödelade kasinot under Frank Zappas konsert 1971. Montreux är – liksom Cannes – även känt för en världsberömd tv-festival, Montreuxfestivalen, eller som den egentligen heter ”Rose d’Or” som startade 1961 och som sedan 2004 nu flyttar runt mellan olika städer. Språket har medan jag färdats förändrats, från övervägande tyska till franska. Och landskapet genomgår lite av en metamorfos, det är lika underskönt vackert som tidigare men nu duggar det tätt av vinfält utmed sluttningarna av berget Mont Fleuri. Schweiz är ett utmärkt vinland, dock kanske inte lika känt som Italien och Frankrike, i alla fall inte i Sverige.

Jag tar en tur till Gruyères och ostfabriken men det är lite av en besvikelse. Kul att se och lära sig mer om tillverkningen (12 liter mjölk ger t ex 1 kilo Gruyère), få provsmaka ostar som lagrats olika länge, men alla guidade turer i fabriken är inställda pga Coronan och det som återstår är ett mycket litet museum och en titt ner i fabriken bakom glasväggar. Om du har tur kommer du dit när det är action.
Sådan tur har inte jag.
På tågstationen möter jag ett ungt amerikanskt par från Pennsylvania som väntat ett år på att få komma iväg till Schweiz på semester. De har haft mer tur än jag (eller bättre framförhållning) och var på plats när ostkaren tömdes. Nu kollar de tidtabeller för att fortsätta till chokladbutiken Maison Caillier med tåg respektive buss. ”Vi trodde verkligen inte att vi skulle komma iväg den här gången, de släppte inte in amerikanska turister, men en vecka innan avfärden, lättade man plötsligt på reglerna”, säger Shannon och ler lättat. Planen är att fortsätta till Italien.
Jag vinkar adjö och kliver på tåget för att istället ta mig till Vevey som lockar mer än chokladbutiken. Vilket blir en fascinerande upplevelse inte minst för möjligheten att följa i Charlie Chaplins fotspår.

En annan plats man inte får missa är slottet Château de Chillon från 1100-talet som ägdes av grevarna av Savoy. Slottet har fungerat som fängelse under en period och vid ett besök kan du bland annat följa i poeten Lord Byrons fotspår. Han inspirerades att skriva dikten ”The prisoner of Chillon”, om en av slottets fångar.

Tillbaka i Montreux igen går solen ner över Genèvesjön och färgar vattnet rött, guld och orange. Kvällsbrisen är ljum. Turisterna har om möjligt tredubblats. Jag strosar genom stan och beundrar de vackra byggnaderna med arkitektur från La belle époque som blandas med mer moderna hus. Skymningen kommer krypande. Här och var anas minnen från det förgångna. Tydligare blir det om man lämnar strandpromenaden och tar sig högre upp i stan till de gamla delarna som Les Planches – cirka 10 minuters promenad från sjön. Här återfinns konstnärsbutiker, barer, restauranger och hantverkare. Atmosfären är mer likt den som finns i en liten by. Själva Montreux var ursprungligen en samling mindre byar och hus längs med Genèvesjön och bergssluttningarna, innan staden växte fram. Till rivieran har turister lockats länge inte minst på grund av klimatet och för hälsoskäl.

Natten sänker sig och ljusen glittrar i mörkret. Bakom den putsade fasaden ler den eleganta damen ikapp med stjärnorna.

Semester, semester, semester…

Publicerad av ninnabengtsson

”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt” (Homeros Odysséen). Om semestrandets vedermödor, att bli akterseglad i stan och konsten att ha vind i seglen och resa genom okända länder utan att göra många knop.

Två väninnor åker till Malta, en annan har bokat en resa till Vietnam i augusti, en tredje befinner sig för närvarande i Florida och lägger upp bilder på sandstränder, drinkar och solnedgångar på Instagram och en fjärde vän bilar runt i Europa och hade senast jag kollat checkat in i ”Dårarnas paradis” i orten Älgarås på väg genom ett sommarfagert Sverige. För den som är kvar i stan och jobbar hela sommaren återstår bara att drömma sig bort och resa via böckernas oändliga värld eller upptäcka smultronställen runt husknuten.

Båda framstår som tråkiga alternativ men kan bjuda på förbluffande överraskningar.

Sommartecken nummer två (tidigare har jag skrivit om grillandet) är lika irriterande som getinginvasioner, taiga-fästingslarm och gräsklippning en fredagskväll.
Jag pratar om semester.
Kul för den som är ledig, bittert för den som inte är det. Finns det något folktommare än att strosa genom Stockholm en julikväll. Visst, turisterna står som spön i backen, men många krogar och restauranger bommar igen och få invånare blir kvar i stan. Stockholmare, har jag upptäckt, fasar lika mycket för att tvingas bli kvar bland semestrande tyskar, danskar, britter, fransmän och gudsigförbjude göteborgare, skåningar och lantisar som andra gillar att gå till tandläkaren. Massflykt till lantstället är svaret för de som inte bokat någon utlandsresa eller tur till Visby och Båstad.

Ska jag vara helt ärlig, är det lite märkligt denna folkvandring och massflykt som sker under sommarmånaderna?
Alla byter platser med varandra som Hela-havet-stormar. Vi åker till Frankrike, Italien, Spanien, kontinenten. De reser till Sverige, Norge, Finland. Tyskarna vill ha röda stugor, stora skogar och älgar. Fransmännen drömmer måhända om skärgård, god mat, vackra vyer, blondiner. Vi vill se Berlin och Paris och München och champagnedistrikten och Bretagne och Rivieran och Medelhavet och solen. Allt för att komma ifrån den svenska sommaren som är lika oberäknelig som en brexit-omröstning och där den vanligaste väderleken benämns ”växlande molnighet”.

Men ändå – är inte Sverige som finast just på sommaren? En överjordiskt vacker försommarkväll i juni när syrénerna blommar. En varm julidag ute på klipporna med havet som granne och ängarna fulla med blommor. En augustikväll när djupröda kräftor och immiga snapsglas dukas fram i goda vänners lag under en blek augustimåne.
Och är det inte snarare när det stora vemodet rullar in, dvs övriga sju-åtta månader på året, som den där utlandsresan till solen verkligen lockar och borde bokas?
Det är bara en personlig reflektion.

Att semestra hemma i stan behöver inte vara trist.

Det finns ett oändligt antal böcker med ett oändligt antal världar att upptäcka och ströva igenom. Att kunna resa i rum – och tid – genom det skrivna ordet är en fantastisk gåva. Promenera genom 1800-talets England, ströva i 1950-talets Uganda, resa genom magiska världar befolkade av alver, trollkarlar, orcher, tillbringa en eftermiddag i London, San Francisco, Berlin, Sydney, romarriket, det antika Egypten, se världen genom andras ögon.
Möjligheterna är stora för det finns inga gränser för vad du kan göra och fantasin har inga murar.

En julikväll vandrar jag runt på Stora Essingen – mina nya hoods.
Kvällen är överjordiskt skön, himlen bedövande ljus och det lätt fuktiga gräset vajar långsamt i en försiktig bris. Värmen dröjer sig kvar i luften och ljuset vilar som skimrade moln i buskar och träd. Rosor och schersminer lyser i planteringarna invid husknuten och i villaträdgårdarna. Fåglarna sjunger trots att det är sent. Vattnet vilar spegelblankt nere vid bryggan och myggen surrar i skuggorna. Doften av blommor och jord och hav svävar med kvällsvinden och när jag slår mig ner i en av trädgårdsstolarna bakom huset känner jag det mjuka gräset under mina bara fötter.
Jag häller upp ett glas vin och känner hur natten sakta kommer smygande bakom ryggen i skymningens spår.

Sommaren är en resa i sig där målet inte är det viktiga men resan allt, för att citera en nyligen bortgången vissångare och poet.
Och medan tankarna vandrar i kvällen kan jag konstatera att det inte är så tokigt trots allt att vara strandsatt i stan. För det finns magi även i det vardagliga och ett lugn i ensamheten när kvarteren töms på folk.

Jag misstänker att fler bilder kommer att dyka upp på Facebook och Instagram och WhatsApp från vännerna som är på semester de kommande veckorna. Men det gör mig faktiskt inget alls och även om jag älskar att resa finns det en tillfredsställelse även i de små, knappt märkbara utflykterna som görs i drömmar, böcker och alldeles runt hörnet en varm sommarnatt.

Kort sagt, jag tar tillfälligt semester från semestern med följande visdomsord från en amerikansk journalist vid namn Emma Bornbeck:

”En ledighet är som kärleken – man ser fram emot den med nöje, upplever den med obehag och kommer ihåg den med nostalgi”.

Magisk midsommar på Åland

Publicerad av ninnabengtsson

För några år sedan bärgades 168 flaskor champagne daterade 1830 från ett vrak på havsbottnen utanför Åland.
De flesta buteljerna var av märket Veuve Clicquot.
Skeppets destination förblir ett mysterium och vem som skulle njuta av den ädla drycken likaså men flaskorna förvaras numera på ”en hemlig plats” i den åländska skärgården.

Åland är lite som champagne – magisk, sprudlande, glädjefylld.

Ön är liten och har knappt 29 000 invånare och Mariehamn som man till fots traskar igenom på en kvart, känns som en idyllisk småstad från svunna tider. Inga stora köpkedjor och få snabbmatsställen men desto fler småbutiker och söta kaféer som serverar den typiska åländska pannkakan med sylt och vispgrädde.

Men här finns också vidsträckta kala klippor, urskogar, långa sandstränder, grottor som vetter ut mot havet och bergsknallar som badar i kvällssolen. Det är något särskilt med den här ön som är svårt att sätta fingret på, men förra veckan var jag tillbaka för tredje gången på lika många år för att fira midsommar tillsammans med goda vänner. Vi hann med både picknick på sandstranden i solnedgången, omgiven av påfåglar (en särskild liten park, Lilla Holmen med kaniner och många olika fåglar som går lösa men som stängs in på kvällen) och jag tog även en tur till Degersand, en plats som enligt engelska guideböcker benämns som Europas ”finaste men även hemligaste” sandstrand.

Väninnan valde istället att låna en cykel från hotellet för att ta sig till platsen med det mycket säregna och lätt fnitterframkallande namnet ”Lemland”.

Ska man ta sig runt på ön så märks Ålands säregenhet tydligt. Bussförbindelserna lämnar mycket i övrigt att önska och har man inte bil kommer man inte långt. Jag hittade en buss som gick halvvägs dit jag var på väg och tänkte glatt att jag skulle gå resterande bit – en nätt promenad på nästan en mil i sommarhettan. Men icke. Busschauffören såg djupt grubblande ut när jag sade vart jag skulle och ordnade raskt skjuts med en gubbe i keps som var på väg åt samma håll. Inklämd i en ganska skraltig pick-up utan säten i baksätet, lätt trasiga rutor och med två åländska män i framsätet skulle man kunna känna sig lätt nervös. Men icke. De pratade glatt på om vädret, frugan (den enes), huset (som den yngre höll på att bygga) kajaken och midsommar.

Undanskymda men vackra stranden vid Degersand

Och så vädret igen. Snällt fick jag skjuts hela vägen dit jag skulle.

Och röda klippor

Tillbaka händer samma sak där jag traskar fram på den ringlande landsvägen som är omgiven av försommarfagra blommande ängar, lummiga buskar och här och var små hus inklämda i grönskan. En snäll dam (som det visar sig senare hyr ut stugor i området) i en nästan lika skraltig pickup stannar till och säger att jag ”OMÖJLIGT FÅR” fortsätta och gå den långa vägen. Så jag hoppar in och får lift tillbaka till busshållsplatsen.

Åland måste vara paradiset på jorden för varje liftare.

Gulliga Mia har hus på ön och midsommarafton tillbringades i hennes trädgård efter en tur ner till midsommarstången och det allmänna firandet. Åländska midsommarstänger liknar inte svenska överhuvudtaget men glädjen, sångerna och danserna är sig rätt lika.

Efter att ha dukat upp ett gigantiskt midsommarbord med rökt ålandslax, sill, kokt nypotatis, gräslök, gräddfil, såser, grillat, salt kött, åländskt knäckebröd, åländsk ost, sallad och diverse nubbar satte vi oss ute i trädgården.

Solen tittade fram frampå kvällskanten och världen var så där obeskrivligt vacker som bara en svensk (eller åländsk) sommarkväll kan vara i juni. Några surrande mygg runt bordet. Vita hundkäx som brer ut sig som skummande vita flor i skymningen. Doften av rosor, syrénbuskar, kaprifol och gräs. Ljuset som svävar i silvrade moln längs markerna, det blir ju aldrig riktigt mörkt dessa nätter. De immiga snapsglasen.

Någon champagne blev det inte till midsommar. Men nästa gång jag är tillbaka på Åland ska jag ge mig ut på skattjakt och leta efter de där gömda flaskorna från 1830 som förvaras någonstans i skärgården. Jag lovar att berätta hur det går!

Glada midsommarfirande början av kvällen.

Här hela gänget, Mia värdinnan, ståendes. Undertecknad tar fotot.

Sommartider = grilltider

Publicerad av ninnabengtsson

Vi har mer likhet med våra avlägsna förfäder än vad vi tror. Och aldrig blir det väl tydligare än under årets varmaste månader.

Det finns ett sommartecken lika återkommande som myggbett, midsommarstång och sommarens första dopp från klipporna – nämligen grillning. Så fort det blir någorlunda fint väder ute och temperaturerna stiger fylls de ljusa sommarkvällarna, villaträdgårdarna och parkerna inte enbart av festande, glada människor utan också av den omisskännliga lukten av grillkol och grillos.

Alla ska grilla med med mer eller mindre bra resultat. Tidningarna fylls av grillrecept, recept på marinader, rubbar, tillbehör och hur du ska göra för att undvika att förvandla flintasteken till en svartbränd kolbit. Är det månne stenåldersmänniskan i oss som vaknat till liv?

Även undertecknad har fallit till föga, i måndags invigdes föräldrarnas elgrill och voila – resultatet.

Till middag vankades lammfärsspett kryddade med persilja, vitlök, scharlottenlök, grönsaksfond, paprikapulver och spiskummin, amerikan barbecue-marinerad fläskfilé och fläskkotletter, färsk sparris, vattenmelonsallad, fräst paprika, grillade majskolvar och färska champinjoner marinerade i olivolja, salt citron peppar och vitlök. Till detta hemlagad bearnaisesås och en dressing på gräddfil, honung, senap och kryddor.