Switzerland

Vajande palmer, färgsprakande blommor, Genèvesjöns stilla spegelblanka vatten och terrassodlingar av vin som trängs i sluttningarna där staden tar slut. I fjärran anas bergen med snöklädda toppar som skymningsblå silhuetter. Montreux är en elegant dam som behållit sin ungdomlighet och vars putsade fasad fortfarande gömmer på det förgångna.

Nere vid strandpromenaden råder livlig aktivitet. Människor i alla åldrar och nationaliteter strosar längs med Genèvesjön, eller lac Lémans stränder. Till tänderna uppklädda äldre damer i högklackat trippar förbi turister i shorts och solklänningar med kameror. Några killar i badbyxor har gått ut på bryggan för att dyka, längre bort står fiskare med metspön. Här finns glass- och kebabkiosker, försäljning av allt ifrån turistprylar och loppisfynd till hantverk och solhattar.
Förbluffande likt strandpromenaden, Croisetten i Cannes.
Det är inte för inte som Montreux kallats för juvelen på den schweiziska rivieran.

Dagen är varm och vindstilla. Sjöns vatten klart, nästan som turkosblått glas. Några fiskmåsar slåss med sparvarna om brödbitar. På en plats nära vattnet står Freddie Mercury staty, ett stenkast från huset som han bodde i. Det var också här som Queen hade sin studio. Invid statyn skockas turisterna i ännu tätare horder för att ta bilder. Men Montreux är i musiksammanhang förstås känt för sin jazzfestival, och för att låten ”Smoke on the water” med Deep Purple kom till här, efter en brand som ödelade kasinot under Frank Zappas konsert 1971. Montreux är – liksom Cannes – även känt för en världsberömd tv-festival, Montreuxfestivalen, eller som den egentligen heter ”Rose d’Or” som startade 1961 och som sedan 2004 nu flyttar runt mellan olika städer. Språket har medan jag färdats förändrats, från övervägande tyska till franska. Och landskapet genomgår lite av en metamorfos, det är lika underskönt vackert som tidigare men nu duggar det tätt av vinfält utmed sluttningarna av berget Mont Fleuri. Schweiz är ett utmärkt vinland, dock kanske inte lika känt som Italien och Frankrike, i alla fall inte i Sverige.

Jag tar en tur till Gruyères och ostfabriken men det är lite av en besvikelse. Kul att se och lära sig mer om tillverkningen (12 liter mjölk ger t ex 1 kilo Gruyère), få provsmaka ostar som lagrats olika länge, men alla guidade turer i fabriken är inställda pga Coronan och det som återstår är ett mycket litet museum och en titt ner i fabriken bakom glasväggar. Om du har tur kommer du dit när det är action.
Sådan tur har inte jag.
På tågstationen möter jag ett ungt amerikanskt par från Pennsylvania som väntat ett år på att få komma iväg till Schweiz på semester. De har haft mer tur än jag (eller bättre framförhållning) och var på plats när ostkaren tömdes. Nu kollar de tidtabeller för att fortsätta till chokladbutiken Maison Caillier med tåg respektive buss. ”Vi trodde verkligen inte att vi skulle komma iväg den här gången, de släppte inte in amerikanska turister, men en vecka innan avfärden, lättade man plötsligt på reglerna”, säger Shannon och ler lättat. Planen är att fortsätta till Italien.
Jag vinkar adjö och kliver på tåget för att istället ta mig till Vevey som lockar mer än chokladbutiken. Vilket blir en fascinerande upplevelse inte minst för möjligheten att följa i Charlie Chaplins fotspår.

En annan plats man inte får missa är slottet Château de Chillon från 1100-talet som ägdes av grevarna av Savoy. Slottet har fungerat som fängelse under en period och vid ett besök kan du bland annat följa i poeten Lord Byrons fotspår. Han inspirerades att skriva dikten ”The prisoner of Chillon”, om en av slottets fångar.

Tillbaka i Montreux igen går solen ner över Genèvesjön och färgar vattnet rött, guld och orange. Kvällsbrisen är ljum. Turisterna har om möjligt tredubblats. Jag strosar genom stan och beundrar de vackra byggnaderna med arkitektur från La belle époque som blandas med mer moderna hus. Skymningen kommer krypande. Här och var anas minnen från det förgångna. Tydligare blir det om man lämnar strandpromenaden och tar sig högre upp i stan till de gamla delarna som Les Planches – cirka 10 minuters promenad från sjön. Här återfinns konstnärsbutiker, barer, restauranger och hantverkare. Atmosfären är mer likt den som finns i en liten by. Själva Montreux var ursprungligen en samling mindre byar och hus längs med Genèvesjön och bergssluttningarna, innan staden växte fram. Till rivieran har turister lockats länge inte minst på grund av klimatet och för hälsoskäl.

Natten sänker sig och ljusen glittrar i mörkret. Bakom den putsade fasaden ler den eleganta damen ikapp med stjärnorna.

I hotellobbyn sitter en vacker, snidad gökklocka på väggen. Handgjord och handmålad i klara färger och med små figurer av trä. När jag står och väntar på att checka in, dyker trägöken ut från luckan och räknar in timmen.
Det är ju inte för inte som Schweiz förknippas med klockor.

Dagen efter; smaragdgröna slänter och bergssidor, blommande alpängar, skimrande floder som kastar sig nerför sluttningarna, berg med snövita toppar som sovande jättar i bakgrunden. Raviner, djupa avgrunder där linbanor svävar ut på silversträngar som på håll ser ut som tunna spindeltrådar. Att åka tåg från Zürich via Chur till Zermatt är en studie i ett nästan overkligt vackert och vilt landskap. Som på film. Men så är Schweiz också en plats där vildmarken och bergen finns alldeles inpå knuten. Ett land med 26 autonoma kantoner och fyra officiella språk; tyska, franska, italienska och rätoromanska. Ett land som fick kvinnlig rösträtt sent – 1971. Det land efter Japan där invånarna blir äldst.

Jag byter tåg i Chur och kliver på den så kallade Glaciärexpressen som anses vara en av världens vackraste tågresor, eller som de själva gör reklam för – den långsammaste. Att åka tåg från St Moritz till Zermatt tar 8 timmar (motsvarande ungefär sträckan Stockholm-Jönköping eller cirka 29 mil). Jag hoppar alltså på i Chur och då tar det ”bara” cirka 6 timmar. Genom att köpa ett Interrailkort, kommer man undan en stor del av det dyra biljettpriset och betalar bara för platsreservationen.

På tåget serveras både dryck och trerättersmiddag för den som önskar och tågvagnarna har stora panoramafönster vilket gör att man tydligt ser alla raviner, böljande gröna sluttningar, glasklara sjöar. Sätena är bekväma och det är en blandad åldersgrupp som åker, alltifrån en stojig pensionärsgrupp till yngre par och backpackers med ryggsäck. Utländska turister blandas med inhemska. Munskydd är förstås obligatoriskt under hela resan förutom när man äter och dricker.

Mitt emot mig sitter ett äldre par som länge sett fram emot turen säger de, de ska liksom jag, kliva av i Zermatt, en ort och kommun som ligger i Visp i kantonen Valais. Det var en liten sömnig by som slumrade i skuggan av bergen ända tills engelsmännen invaderade området på 1830-talet för att bestiga Matterhorn. Numera är den känd både hos skidåkare, bergsklättrare, andra typer av turister (fransmän verkar utgöra en majoritet) och ABBA-fans. Anni-Frid Lyngstad bor nämligen här. En stor del av byn utgörs av gamla, timrade vackra hus med prunkande blomsterlådor och vackert målade fönsterluckor. Samtidigt finns det gott om stjärnkrogar i byn, många åker hit för att i skuggan av de snötäckta bergen avnjuta en gourmetmåltid.

Zermatt är en vacker plats som lockar turister året runt

Men tillbaka till tågresan. Utsikten är vidunderlig. Byarna ligger insprängda lite här och var i landskapet. Dimman kommer krypande när vi kommer högre upp i bergen och regnet slår mot rutorna. Väderleken förändras snabbt. Tåget lunkar på genom Oberalp-passet med sina snöhöljda toppar och glaciärer och genom djupa dalgångar. Matterhorn göms bakom tjocka moln och regndis, till resenärernas besvikelse. Men så plötsligt, tio minuter senare, spricker molnen upp och kvällssolen strömmar likt guld i ner dalen och får bergstopparnas snö att skimra. Och man får en känsla av något oändligt uråldrigt som kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta.
En vildmark mitt i Europa.
Schweiz må vara känt för sina klockor men det finns saker som är tidlösa.