Minsk är kulissernas stad.   

Det går en gammal man och sopar gatan nedanför den röda kyrkan St Simeon & St Elenas kyrka i centrala Minsk. Ansiktet är fårat och händerna arbetsmärkta och rynkiga, det är 26 grader varmt men han fortsätter enträget sitt arbete i hettan. Dammet yr i luften.

Kyrkan är en av sevärdheterna på Nezalezhnasti eller Indepedence square. En svart staty av Lenin, som en gång i tiden var den högsta statyn av honom i hela Sovjetunionen bevakar regeringsbyggnaden. Guideboken är snabb att trumpeta ut: ”låt er inte luras att tro att Vitryssland fastnat i den kommunistiska eran, det är bara det att vitryssar är ett konservativt folk som ogillar förändringar i omgivningen”.

Den gamle gatsoparen stannar till och gestikulerar åt oss, han vill inte vara med på bild när vi fotograferar. Sedan kommer han fram och vill prata men hans engelska är lika obefintlig som vår ryska. Han frågar var vi kommer ifrån – i Minsk räknas turister på ena handens fingrar – och upprepar frågande ”Sweziaaa?”. Något jag är osäker på betyder Schweiz eller Sverige. Men så skiner han plötsligt upp och isen bryts när han utbrister ”AB-BA”? ”ABBA!”. Vilka är hans favoritsvenskar får vi senare reda på..

Det är en av de få renhållningsarbetare vi ser i stan vilket är märkligt eftersom allt är skinande rent och putsat. Gatorna är städade, här finns inte minsta fimp, påse eller skräp. Dag två råkar vi kliva över en krossad ölflaska på trottoaren vilket får oss att stirra – det hör till ovanligheterna. Inte heller finns här några tiggare, hemlösa, uteliggare det är som om hela stan är en märklig blandning av gammalt och nytt. Som om den inte är riktigt färdigbyggd. Det är rent och prydligt och – skrämmande i all sin perfekthet.

Som min reskamrat uttrycker det: ”det känns som om vi hamnat i en filminspelning och det vi ser är scenografi.” En kulisstad. Gatorna är breda, parkerna rena, fasader och byggnader pampigt monumentala. Det är lätt att tänka sig hur det såg ut i Östeuropa före Berlinmurens fall. Victory Monument. Byggdes 1954 för att hedra soldater av Sovjetarmén och vitryska partisaner som stupade under andra världskriget.
   Postkontoret på Nezalezhnasti.

Samtidigt är det en stad i förvandling – mycket är nybyggen, på flera platser byggs höghus, butiksgallerior och nära vårt hotell en jättelik arena av något slag.

Ett av alla nybyggen, här ska det bli någon form av arena


I solen glänser också taken från Sportpalatset, biokomplexet ”Moskva” och gallerior vid floden. Här finns flera större modeaffärer, amerikanska snabbmatskedjor som Mc Donalds och TGI Fridays samt en rad lyxkasinon. Men det är svårt att ändå inte känna en rysning över allt detta pampiga och lyxiga, som om skuggan av alla forna diktaturer från fascism och kommunism fortfarande finns kvar.

Den stora kontrasten är människorna. Vitryssarna. Minsk-borna. Öppna, vänliga, pratsamma (trots obefintlig engelska) lätta att få kontakt med. Tjejerna är smala och tjusigt eleganta, killarna välklädda. Många äldre damer trippar runt i högklackat. Ryska är vardagsspråket, vitryska lever fortfarande kvar men få pratar det. De ger intrycket av att vara…glada? Ytterligare en schablonbild eller verkligheten hos ett folk som lärt sig leva med de inskränkningar i personlig frihet och yttrandefrihet som staten slår fast?

För Vitryssland är en av Europas minst demokratiska länder, den har kallats ”Europas sista diktatur”. Människorna är övervakade, presidenten enväldig och censur ingen ovanlighet. Landet har kritiserats upprepade gånger av människorättsorganisationer för förföljelse av oppositionspolitiker, journalister och minoriteter, godtyckliga arresteringar och politiska fångar. Det är ett leende folk i diktaturens skugga.

En man min väninna stöter på när hon letar efter Botaniska trädgården berättar att det är så folktomt i Minsk eftersom alla flytt stan på grund av värmeböljan och är ute på landet i sina sommarstugor. Och värmen är märkbar även på det tjusiga men ålderdomliga hotellet där vi bor eftersom det inte finns någon luftkonditionering.

Här vistas en något brokig samling hotellgäster, mestadels affärsmän, en distingerad brittisk herre som tillbringar morgnarna med att mejla på dator och klaga över uppkopplingen som faktiskt är utmärkt, en italiensk resenär, ett ryskt par som möjligen skulle kunna vara turister. Första morgonen sitter det en uttråkad välklädd ryss i 30-årsåldern nere i lobbyn. Det visar sig att han väntar på sin kompis som kommer med en kasse sprit. Glatt tar han upp en flaska vodka, en whisky, en flaska vodka som den andre packar ner i sin handväska. Oklart vad de ska göra med dessa, ge bort i present? Klämma till helgen? Ha till lunchpicknicken?

I två dagar utforskar vi Minsk (mer om detta senare) i enorm hetta som får alla kläder att klibba fast på huden.

Dag två är jag tillbaka vid Independence square nu pågår ett viryskt bröllop vid kyrkan. Alla är finklädda och den vitklädda bruden i vit sidenklänning strålar ikapp med solen. Någon öppnar en flaska champagne så skummet yr i luften. ”Det är en bra dag, min dotter gifter sig”, ropar en man.

 Lenin vakar fortfarande från sin sockel, ett stenkast bort ligger det ökända vitryska KGB-byggnaden på Independence avenue nummer 17.

Av den gamla gatsoparen syns inte ett spår…