UK | Ut i vida världen

Jag vaknar upp till måsarnas skränande sång och rop utanför fönstren. Ibland låter de som skällande hundar och ibland som skrikande småbarn. De håller på till sent på kvällen och börjar tidigt på morgonen. Havets vågor hörs svagt i bakgrunden. I övrigt härskar tystnaden i Monmouth B&B i Lyme Regis. Huset har anor från 1500-talet. Till frukosten spelas fransk musik i högtalarna. Jag bor i Oscar Wildes rum.

Men vi backar bandet.

Att ta sig till Dorset vid Englands sydvästra kust är enkelt, tåget från Waterloo station i London tar cirka två och en halv timme till Axminster, som ligger ett stenkast från Lyme Regis och är första stoppet, mest på grund av billigare boende eftersom det ligger en bit från kusten. Tågresan i sig är en njutning, visserligen trångt men med luftkonditionerade vagnar till skillnad från den bastuliknande varma t-banan i London som man får ta ett djupt andetag för att ge sig ner i, lyxiga säten som i Sverige bara återfinns i SJ:s förstaklassvagnar och en liten trolley där man kan köpa choklad, mackor, te och ljummet vin på småflaskor. Tydligen har det varit tal om att ta bort dessa trolley och införa en särskild restaurangvagn upplyser killen som går runt med den lilla vagnen men det har hittills inte gått att införa, lika lite som det alkoholförbud som det var tal om för fyra år sedan.

Jag sitter med tre brittiska damer, alla något äldre än mig, och när de beställer rödvin (liten flaska) följer jag exemplet. Rosé. Vinet är ljummet.

En av mina medpassagerare, Veronica, som bland annat driver ett B&B i trakten och jobbar med barn med särskilda behov, bor i närheten och har varit och hälsat på dottern i London. Hon ger mig skjuts bort till Kerrington house, som jag bokat för natten: ”It’s on my way home anyway”, säger hon och rycker på axlarna.

Rummet på Kerrington house kommer med hund (Beatrice, 8 ½ år gammal Newfoundland) som översvallande hälsar på alla gäster och skäller i upphetsning så det dånar i huset. Enligt ägarinnan och värdinnan är hon bättre än ett tjuvlarm. Beatrice säger till när det kommer nya gäster och älskar allt ifrån rostat bröd till bacon, berättar hon. Mitt rum är en höjdare (billigare per natt än ett Scandic hotell) och då får jag tillgång till böcker, öppen brasa (på vintern) te, vatten och konjak med en liten chokladbit. Ägarinnan själv jobbade med att ta emot gäster redan som liten, hennes föräldrar drev ett hotell i en äldre byggnad/slott dock med ett enda badrum som gästerna fick dela. Numera driver hon det lilla B&B:et i sömniga Axminster.

Fantastiska rum

Ett litet glas konjak till kaffet/teet

Beatrice och värdinnan

Axminster har lite över 5 600 invånare och du går igenom centrum på tio minuter, en typisk engelsk idyllisk liten by med en vacker medeltidskyrka och en man som går och vattnar rosorna vid 20-tiden på kvällen. I behagligt makfullt tempo för här brådskar det inte. Solen bränner fortfarande i nacken, jag tar en tur genom ett litet skogsparti där lyktorna tänts och återvänder sedan till rummet. De flesta av gatorna är öde men enligt värdinnan är det lågsäsong just nu, nästa vecka slutar skolorna meddelar hon och då blir det liv. Dagen avslutas med en konjak och en bit choklad på rummet med utsikt över en lummig engelsk trädgård när sommarskymningen sänker sig.

Kyrkan i Axminster

Dagen därpå efter en som vanligt överdådig engelsk frukost (för min del utmärkt eftersom jag står mig på den hela dagen och sparar in pengarna för lunchen) tar jag farväl av den underbara värdinnan och Beatrice, hon får en bit rostat bröd som hon försvinner med ut i trädgården (hunden alltså), sen sätter jag mig på bussen som på skumpiga vägar tar mig till målet för den här turen söderut – Lyme Regis och the Jurassic Coast.

Fossiljägarnas, soldyrkarnas, surfarnas paradis. Ibland kallad paleontologins vagga. Och inte minst att förglömma: en av mina personliga hjältinnors hemvist. Mary Anning-land. Men mer om detta i nästa inlägg.

Monumentala byggnader, ett Big Ben vars urverk omramas av byggnadsställningar likt spindelnät, små turisthak som tävlar i att basunera ut att de serverar Londons bästa fish & chips, pubar vars fönster är dolda bakom hängande korgar med ett överflöd av pelargoner, fuchsia, lobelia. Trafik som aldrig aldrig står stilla. Röda telefonkiosker. Blinkande billboardtavlor och tysta statyer. Ett Themsen fullpackat med turistbåtar som speglar kvällssolen vars gyllene strålar glittrar till i glaskapslarna på London Eye.
Det är svårt att inte bli förälskad.

Det finns en scen i filmatiseringen av Tolkiens Sagan om ringen som etsat sig fast i minnet. Den utspelar sig alldeles i början av handlingen när Frodo och Sam lämnar Fylke och Sam upphetsat utbrister; ”We are going to see the elves”. Trots farhågorna för resan skiner spänningen över att möta det han alltid drömt om att få se igenom och är större än rädslan. Meningen levereras med en hemlighetsfull längtan i rösten.

För mig har London alltid varit platsen jag drömt om att besöka. Som alltid haft en märkligt magisk dragningskraft så länge jag kan minnas. Det London som förekommer i otaliga filmer, musik, bilder och böcker. Det är Downtown Abbey, The darkest hour och Doctor Who. Mary Poppins, Peter Pan och Harry Potter, Susan Coopers böcker och Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes. Det är Keats och Byron och Charles Dickens. Det är obskyra romanser som utspelar sig under 1800-talets sena hälft och skräckhistorier i spåren av Jack the Ripper men även kungar och drottningar och händelser som format världen. Darwin, den industriella revolutionen, suffragetterna, rösträttsrörelsen, andra världskriget, Churchill. London är en stad där historiens vingslag alltid varit levande.

Jag har besökt i stort sett alla europeiska huvudstäder och bott i Paris och Dublin, men London har förblivit en vit prick på kartan. De flesta i bekantskapskretsen tycker inte att London är något märkligt – tvärtom levereras berättelser om sunkiga hotellrum, dålig mat, smutsiga t-banestationer och höga priser. Men den barnsliga förtjusningen vägrar att försvinna.

Den där magin finns och glimtar till som guldkorn i sand då och då det märker jag redan första dagen jag promenerar omkring.

När den äldre mannen som jobbar på Churchill War Rooms stannar till för att prata bort en halvtimme med mig och ett amerikanskt par i kön och berättar fräckisar som bygger på språkförbistringar mellan amerikaner och britter samt upplyser om (med anledning av kulturskillnader) att en pint ska serveras ”rumstempererad”.
När en annan Londonbo stannar till i en av parkerna och börjar mata korpar och sedan får ett hav av svarta fåglar omkring sig som yr som skuggor över gräsmattan.

När träden vid Westmister som omger statyn av Churchill fäller blommor över honom i sommarkvällen. När man långsamts strosar fram längs Portobello Road en söndagseftermiddag i duggregn.

När solen går ner över Themsen och inte bara får London Eyes gondoler att skina men också Big Bens urverk att lysa.

När mörkret sänker sig men stan fortfarande vägrar att sova.
”We are going to see the elves”.