De är små med stora runda nosar och svansar och omges av allehanda knytt och väsen. Tove Janssons värld är en magisk plats inte lik någon annan. På Muminmuseet i Tammerfors/Tampere kan man för ett ögonblick kliva in i den världen. För övrigt är stan ett charmigt virrvarr av gamla industribyggnader med trendiga barer och kaféer vid floden, vintagebutiker, en saluhall som är Nordens största och saunas.

Trendigt, coolt, puls – en sprudlande tonåring i en gammal sliten kostym. Det är något som stämmer in på Tammerfors. Stan har jämförts med brittiska Manchester och det är lätt att förstå varför. De gamla fabriksbyggnaderna i rött och brunt tegel ligger på rad och inrymmer restauranger, butiker, kaféer och barer. Likadant med Finlaysons bomullsfabrik som grundades 1820 – en gång i tiden Nordens största textilfabrik. Numera ligger här bland annat en stor biograf.  Forsens brusande ackompanjerar lördagshandeln vid ett litet torg där folk köper grönsaker, bröd, piroger, kläder, ett stenkast från en av Tammerfors största saunas eller bastu. Det är juli och +26 grader i skuggan. Vi går på träspångar längs med floden, tittar på folk som sitter och solar och picknickar i gräset och slår oss ner på en bar med utsikt över vatten.

Några timmar tidigare har vi rest från Helsingfors med tåg, något som tar knappt en och en halv timme. Väninnan har påpekat att jag måste besöka Tampere om jag åker till Finland, så därför tar vi oss hit. Eftersom hon har bott i stan tidigare känner hon till den väl och guidar runt, till kända och okända platser. Och den är just så speciell som hon sagt. Världens mig veterligen enda Leninmuseum, dit hinner vi inte. Världens bastuhuvudstad, här finns till exempel 50 allmänna bastur.
Men det är förstås en specifik upplevelse jag inte vill missa.

Det står en staty av mumintrollet i parken utanför den stora moderna glasbyggnaden. Och det är en fantastisk värld som möter besökaren innanför dörrarna, som om man har klivit rakt in i muminböckerna genom en magisk port. Muminmuseet som invigdes 2017 består av 2 000 konstverk och originalteckningar, skänkta av Tove Jansson och är inrymt i Tammerfors Konstmuseums byggnad. En avdelning tillägnas också Tove Jansson själv med verk från hennes liv utanför muminvärlden och fakta om hennes uppväxt och liv.  

Dämpad belysning och lugn atmosfär. En japansk turist studerar förtjust de små teckningarna, ett ungt par fotar, en mamma med son beundrar en uppbyggd värld ur en av böckerna. Små upplysta detaljrika scener liknande tittskåp ur de olika muminböckerna, konstverk gjorda av Tuulikki Pietilä som var Tove Janssons livskamrat, samsas med svartvita illustrationer och teckningar i färg från Tove Janssons mest kända böcker. I taket hänger mängder med glasprismor i rader som blixtrar i det svaga ljuset, symboliserande kometen i ”Kometen kommer”. På en vägg flimrar datoranimerade hattifnattar förbi. Kronan på verket är det blåmålade Muminhuset, fem våningar och två meter högt som gjordes av Tove Jansson, Tuulikki Pietilä och Pentti Eistol. Detaljrikedomen är häpnadsväckande. Där står muminpappan med sin hatt i handen och muminmamman med handväska redo att ta emot den som knackar på dörren. Det är en blandning av lekfullhet och melankoli. Och det är nog just det där sorgsna, vemodiga i muminböckerna som alltid utövat en sällsam lockelse på mig. Med speciella karaktärer som Filifjonkan, Lilla My och inte minst Snusmumriken – en mystisk varelse som gillar att sitta och fiska, spela munspel och att vandra ensam i natten.

Jag skulle kunna gå runt här i timmar, men vi lämnar det svala mörka museet och går ut i solskenet i Tammerfors där vi tillbringar de följande timmarna. Traskar gator upp och ner medan väninnan berättar om stan. Äter lunch, en fantastisk vegetarisk tallrik med enormt mycket mat, på en lite restaurang dit få turister hittar och sedan kollar vi in en bastu. Fortsätter bort mot Finlayson och Tallipiha stallgårdar där fabriksägaren Wilhelm von Nottbeck hade sina hästar. Idag är de gamla stallen omgjorda till idylliska verkstäder och ett kafé.

Och så hamnar vi till sist på baren vid forsen för att pusta ut.

Men mina tankar är fortfarande kvar på vandring inne i mumindalen. Kanske är det Snusmumriken som skymtar förbi i skuggorna nere vid vattnet med sitt metspö.

Enligt legenden spökar det på Nyslott.
När borgen stod övergiven och förfallen på 1800-talet spreds historier om mystiska ljussken som syntes genom de högt belägna fönstergluggarna och som de boende runt omkring lade märke till. Tanken är inte helt osannolik när man står i skuggan av de enorma murarna och blickar upp mot tornen. Slottet vaktar över stan likt en soldat i ständig givakt och kanske anas det förgångnas andar i vindens viskande genom gräset.

Det finns också en legend som handlar om de getter som man höll i borgen för mat. Det fanns svarta baggar och en natt ska det enligt sägnen, vara så att en av baggarna rymde, och sprang runt uppe på en avsats så att han syntes genom fönstergluggarna som en mörk skugga i skenet från eldstaden. Det lär ha skrämt fienden så till den grad, eftersom de trodde att det var djävulen själv som försvarade borgen, att de övergav alla planer på att anfalla.
   Enligt vissa historier ska det finnas andra, okända varelser i Saimaa, bland annat en vattenälva, som vaktar borgen och avskräcker inkräktare. Varelser som skyddar invånarna i Savonlinna mot faror och fiender. Vem vet vad som döljer sig i djupet?

Säkert är att ett besök på Olofsborg är som ett smärre träningspass.
   Uppför branta stentrappor och nerför samma stentrappor. Ut på murarna och runt tornen. Guiden berättar entusiastiskt om tornen, befästningsmurarna, stora salen och den lilla kyrkan som finns i borgen och gruppen springer efter när han sätter av i rask takt och guidar oss runt. Det är +27 grader utomhus och även om det är svalare inne i slottet på grund av de tjocka stenmurarna, svettas alla ymnigt. Förutom möjligtvis guiden.

Nyslott har liksom många andra platser här djupa svenska rötter. Det är en charmig stad vid vattnet, fylld av turister och med en liten marknad där du kan köpa allt ifrån piroger (Lörtsyt) med olika fyllningar till träskulpturer, hemgjorda fiskedrag, kläder, öl, lokala specialteter och böcker. Ett stort antal båtar ligger på rad vid kajen och annonserar om turer ut på Saimen, ungefär som vid Stadgården i Stockholm.
   Det tar ett tag att gå från centrum upp till slottet men vägen löper längs med vattnet, förbi båtarna och en liten minisandstrand för barn liksom diverse olika strandkaféer och glasskiosker. Det är ganska charmigt.

Flera hus och träd skymmer numera borgen men så plötsligt tornar den upp sig i all sin majestät när man svänger runt ett hörn. Historien i kortfattad version – Olofsborg byggdes av Erik Axelsson (Tott) på 1470-talet, han var även herre till Viborgs slott. Gustav II Adolf är en av de få svenska kungar som besökte borgen. Den erövrades så småningom av ryssarna som sedermera övergav slottet.

Men trots krig, umbäranden, oräkneliga kungar, erövrande trupper, sekler och glömska står det envist kvar än idag. Kanske är det faktiskt så att det vaktas av spöken från det förflutna och av de varelser som döljs i de djupa vattnen i Savolaxområdet. När jag lämnar slottet och korsar bron ser jag en plötslig virvel ute i vattnet som om ett stort djur rör sig i djupet. Eller kanske det bara var vinden.

Ett gult trähus med stora blanka fönster och en prunkande trädgård ligger på en liten gågata i Borgå. Kliver man in genom de öppna grindarna står man på en grusgång som leder upp till förstutrappan och huset, Runebergs hem. Det var här Finlands nationalskald, mannen bakom Fänrik Ståls sägner – Johan Ludvig Runeberg – en gång bodde med sin fru Fredrika och sina barn. Numera är det ett museum i hjärtat av staden.

Borgå är en sömnig, pittoresk liten stad nära havet och Pellinge skärgård med vackra gamla träbyggnader, intressanta designbutiker, små kaféer, mycket turister och ett minimalt centrum.  Längs med vattnet kan man strosa och äta lunch eller ta ett glas på någon av de många båtarna som förvandlats till barer och restauranger.

Borgå eller Porvoo som den heter på finska ligger cirka 50 minuters bussresa från Helsingfors och är väl värt ett besök. Här pratar en stor andel av de boende svenska och minnet av en särskild man genomsyrar stan – nämligen nationalpoeten Johan Ludvig Runeberg. För mig har han en särskild plats bland alla barndomsminnen. Mamma läste högt innan man skulle gå och lägga sig (vilket var något som gjordes varje kväll) och det kunde vara allt ifrån Astrid Lindgren och Fem-böckerna av Enid Blyton till Sagan om Ringen, Jules Verne och Viktor Rydberg – eller Runeberg. Jag tyckte att Fänriks Ståls sägner var oerhört spännande.

Johan Ludvig Runeberg föds 1804, gifter sig med Fredrika Charlotta Tengström 1831 och familjen flyttar till Borgå 1837. De får åtta barn – varav två dör i späd ålder. Från 1852 bor de i huset vid Alexandersgatan fram till 1878. 1877 dör han och två år senare hustrun och hemmet omvandlas tidigt till museum. I närheten finns ytterligare ett litet museum som innehåller sonen Walter Magnus skulptursamling (han utbildade sig till skulptör).  Johan Ludvig Runeberg var en man med många strängar på sin lyra, han kom från ett fattigt hem men lyckades få möjlighet att studera genom att bland annat ta arbete vid sidan om som informator, för att finansiera studierna. Han blev så småningom professor och lärare men mest känd är han som författare och för sina dikter, framför allt ”Fänrik Ståls sägner” som gavs ut i två delar. Hans dikt ”Vårt land” som ingår i denna, utgör texten till Finlands nationalsång. Men mer kända för en allmän svensk publik är kanske de underbara dikterna ”Sven Dufva”, ”Döbeln vid Jutas” och ”Lotta Svärd”.

Ett dukat matsalsbord, glasögonen i en monter jämte andra personliga ägodelar, skafferiet med Fredrika Runebergs receptbok, salongen med fönstren fyllda av krukväxter, ett glasskrin där manusskriptet till Fänriks Ståls sägner förvarades och rummet där gäster togs emot, med upphängda rävskinn på väggen och jaktvapen. Ett besök i det Runebergska hemmet är inte bara en fascinerande inblick i diktarens liv utan också ett tidsdokument och en tidskapsel från senare delen av 1800-talet.  

Ute på tomten finns flera ekonomibyggnader och en lunmig trädgård. Prunkande vackra blommor – rosor, schersmin, luktärt – växer i rabatten och ymniga krukväxter tronar som sagt i fönstren, sticklingar från de ursprungliga plantorna. Fredrika Runeberg intresserade sig mycket för odling och trädgården och det berättas att hon under somrarna när familjen flyttade ut till sommarhuset i Kroksnäs tog med alla krukväxter. De var så många att det behövdes en särskild båt för att transportera dem. Men hon ägnade sig inte bara åt hemmet utan arbetade, något som var ovanligt på den här tiden. Hon gav ut två historiska romaner, hjälpte maken med redigeringen av tidningen Helsingfors Morgonblad och blev därigenom en av Finlands första kvinnliga tidningsredaktörer.

Runebergs värld är väl värd ett besök och det är nästan som att man förväntar sig att se honom sitta ute i trädgården när man svänger runt en buske, med penna och pappersark i färd att komponera ett nytt alster.

Det sitter en ung man på en parkbänk och spelar gitarr en julikväll i Villmanstrand. Vattnet speglar solen och molnen likt splittrade skärvor av mörkt genomskinligt glas. Restaurangbåtar med lyktor och kulörta lampor ligger på rad vid den knirrande träkajen som sträcker sig längs med sjön Saimaa.
Det här är Södra Karelen med djupa milsvida skogar, vattendrag och enstaka åkrar, tre mil från ryska gränsen.
Fiskmåsar skriker från en mörkgrå himmel och cirklar runt de gräsbevuxna vallarna vid den gamla fästningen, där minnen av krig, fortfarande tycks sväva likt svarta sotiga silhuetter genom skymningen. Det var länge sedan, men en sådan här kväll känns det förflutna kusligt nära.

Det finns ögonblick som är eviga. Som etsar sig fast på hornhinnan och som man kommer att minnas länge. Det här är ett sådant. En sommarkväll på bryggan mitt inne i Finland, ett stenkast från den mörka sjön, spelar den unge killen, som visar sig vara omkringresande musiker och kommer från Polen, gitarr, ackompanjerad av myggornas sång. Vattnet kluckar mot stranden och den ljusa sommarhimlen välver sig över våra huvuden. Musiken ljuder genom kvällen i osynliga moln av silver. Det är en sommarkväll så vacker som den bara kan vara i Norden, där nätterna fortfarande är korta men hösten ändå anas som en kall vindil.

Jag sitter nere vid Saimaa, Finlands största insjö. Eller Saimen på svenska. Den är Europas fjärde största och har en hisnande storlek på 400 kvadratkilometer, går 200 kilometer in i landet i en sönderskuren kedja av vattendrag. Men mer om den senare. Under dagen har jag besökt sandskulpturerna nere vid stranden och klättrat upp mot fästningen i högsommarvärme. Mycket är stängt eftersom det är sen söndagseftermiddag när jag kommer med tåget från Tampere/Tammerfors. Men det går ändå att strosa runt inne på området vid den gamla befästningen som markeras av gräsbevuxna vallar och bastioner. Två kanoner står kvar och pekar ut mot vattnet. De gamla byggnaderna, de flesta från den ryska perioden, inhyser numera tre museer, hantverksbodar och en restaurang. Här finns även en ortodox kyrka. Det är tyst och stilla, bara enstaka turister.

Lappeeranta eller Villmanstrand, som grundades officiellt 1649 av Per Brahe den yngre, ligger nära den ryska gränsen och Viborg. Staden benämndes redan på 1500-talet som en marknadsplats men det var under 1700-talet som den fick sin stora betydelse som befästningsstad under krigen mot Ryssland.

– Jag är glad att jag snart kommer att lämna Villmanstrand, säger en ung kille som sitter i kassan i mataffären och slår in mina köp. Hans mamma är svensk, pappan finländare, och planen är att studera i Lund till hösten. Han är trött på den ganska sömniga staden och hoppas på något bättre. Men, frågar jag, är folk oroliga för ryssarna så här nära gränsen? Spelar det in i beslutet? Njae han tänker inte så mycket på det, men visst finns det många som är oroliga och noga följer utvecklingen.

Efter Sovjetunionens fall blomstrade gränshandeln i Villmanstrand, då många ryssar reste hit för att shoppa och festa, men numera är gränsen av förklarliga skäl stängd. En kvinna jag möter på bussen en dag senare från Lappeeranta berättar att hon tog motorcykeln till gränsen förra året. Istället för bilköer som man kunde se före kriget i Ukraina var det alldeles tomt, välbevakat men öde.

Området har en brokig historia. Om vi tar några kliv bakåt i tiden – närmare bestämt cirka 300 år då hattarna satt vid makten i Sverige – utkämpades de svensk-ryska krigen här under 1700-talet. Vid det förödande slaget vid Villmanstrand den 22 augusti 1741, då Ryssland under ledning av en general Peter von Lacy anföll staden i en överraskningsattack, förlorade Sverige närmare 2 000 man. Ryssarna betydligt färre. Slaget var en katastrof och drygt ett år senare tvingades man kapitulera och Sverige förlorade stora delar av Karelen till Ryssland. Nuförtiden täcks delar av området vid befästningen som vittnar om de oroliga tiderna, av gräs och buskar. I solen nära resterna av muren sitter en familj och har picknick med utsikt över hamnen. Turister strosar in i de små hantverksbutikerna eller tar en titt på minnesmonument och byggnader. I fjärran syns det glittrande blå vattnet.
Idylliskt, fridfullt.

Det är först när skymningen faller då allt sveps in i ett svagt rökgrått ljus och horisonten mellan himmel och sjö suddas ut, som även gränsen mellan det förflutna och nutid blir transparent. Dåtiden kryper närmare i skuggorna. I Villmanstrand finns olika minnesmärken tillägnade de soldater som stupade i kriget 1741 men även de som dog i inbördeskriget 1918. Ukrainska flaggor syns numera lite överallt jämte de finländska. Men jag undrar om det är ett bedrägligt lugn som råder. Ryssland är fortfarande lika nära.  

Små lummiga krigskyrkogårdar, soldränkta monument som minner om de stupade, oändliga rader med vita kors vid Omaha beach och långa vidsträckta stränder där de allierade landsteg den 6 juni 1944. Överallt kransar med röda vallmoblommor av plast eller tyg. Det är 80 år sedan D-dagen i Normandie. I ett Europa präglat av främlingsfientlighet, antisemitism och högerpopulistiska partier, är det viktigare än någonsin att minnas vilka mörka krafter de som stupade stred emot.

Den vilar halvt dold av lummiga buskage nära landsvägen. Kyrkogården Cimetière Militaire Britannique i byn Hermanville-sur-Mer, belägen cirka 13 kilometer från Caen. Solen skymtar fram i glimtar denna varma julidag och de många vita gravstenarna – över 1000 stupade soldater är begravda här – kastar långa skuggor över gräsmattan. De döda som sover under marken är unga, de flesta mellan 20-25 år, några ännu yngre. En gravsten är prydd med en davidsstjärna. ”H Rosenberg served as 13106628 trooper R Russell”. Han stupade den 19 juli, 21 år gammal. På 20-årige D J Trumans grav står det ”It’s hard to know you have left us, but we shall always remember your smile”. Hjärtskärande. Flera rader av gravar saknar namn, det är okända som gravlagts, vid en sten sträcker en röd rosenbuske ymnigt ut sina grenar.
 Vinden sveper genom buskar och träd och får löven att susa. För ett ögonblick känns det som om någon står bakom ryggen och viskar något knappt urskiljbart. Viskar om att minnas. Minnas namnen på de som dog och vad de kämpade för.
Det förgångnas röst.

I skuggan av det franska nyvalet till parlamentet där högerpopulistiska Nationell samling knep majoriteten i första omgången, ger oss vi ut på en resa i andra världskrigets fotspår. Hela Normandie är fullt med minnesmärken från D-dagen den 6 juni 1944. I en av de största krigsoperationerna i modern europeisk historia landsteg 150 000 soldater från främst Storbritannien, USA och Kanada längs kusten i Normandie i det som kallas Operation Overlord. Det började redan vid midnatt då glidflygplan landade intill Caen-kanalen för att säkra flera broar, först ut var den så kallade Bénouville-bron, sedermera Pegasus-bron. En fullskalig attack skedde i gryningen vid framför allt fem stränder – Utah, Omaha, Gold, Juno och Sword. Siffrorna går isär över hur många som dog den där första dagen, men en siffra som dyker upp är 4 414 stupade allierade och mellan 4 000 och 9 000 tyskar. Totalt dog 73 000 allierade under slaget om Normandie och cirka 20 000 franska civila.

Den är skör med tunna ljusröda kronblad och växer i skira klungor i dikesrenarna vi kör förbi. Den röda vallmon blev redan efter första världskriget en symbol för hågkomst och för att hedra de som dött i kriget. I skyttegravskriget när granat- och artillerield trasat sönder jorden och förvandlat allt till öde lerfält, spirade vallmofrön när kriget äntligen var över. Dödens fält förvandlade till röda vallmofält. I Frankrike ligger det kransar och vallmoblommor vid alla minnesmärken. Så även vid British Normandy Memorial i byn Ver-sur-Mer.

Det är tyst och stillsamt när vi besöker platsen. Vi har kört förbi böljande gyllene sädesfält, ängar med betande kor och byn med sina små stenhus och ett nybyggt brasserie på vägen. Minnesmärket tronar högt uppe på en kulle och liknar ett grekiskt tempel. Men det invigdes för bara tre år sedan, 2021. Regnet hänger i luften och molnen ser hotfullt mörka ut över närbelägna Gold beach borta vid den ljusa horisonten som smälter ihop med havet. Vågorna där ute går höga och slår in mot sanddynerna. Platsen där soldaterna landsteg den där kaotiska morgonen för så länge sedan.
De höga vita pelarna i det gigantiska monumentet är fulla med namn – totalt 22 442 män och kvinnor, sjukvårdspersonal och soldater under brittiskt befäl som förlorade sina liv under slaget om Normandie 6 juni till 31 augusti. Lagom inför 80-årsminnet har en särskild installation ”Standing with giants” skapats, bestående av 1 475 mörka människolika silhuetter som placerats ut i omgivningarna och i det höga gräset i den sluttande terrängen. Figurerna symboliserar de soldater som stupade den 6 juni. Här finns även två sjuksköterskor, Mollie Evershed och Dorothy Field, som dog när de räddade 75 personer från ett sjunkande fartyg som transporterade sårade. Vid små plaketter vid varje silhuett kan man läsa namnet på de stupade. Ibland kan man se svartvita foton.
Regnet börjar falla och några besökare tar fram paraplyer. Vinden drar viskande genom gräset. De små konstgjorda vallmoblommorna lyser illande röda.

Det har gått 80 år sedan alla dessa unga män och kvinnor gav sina liv för att försvara frihet och demokratiska värderingar, men i en värld som fortfarande präglas av krig, konflikter och oroligheter känns alltihop obehagligt aktuell. Hur hade Europas framtid sett ut om D-dagen misslyckats? Om Hitler hade vunnit kriget? Vad hade hänt om ingen hade stått upp mot Nazityskland?
Vinden talar med det förgångnas röster, viskar till oss att minnas och aldrig glömma vad de som dog här stred för.

Det finns en särskild magi i den svenska skogen. En magi som håller på att dö ut.
De två senaste åren har jag sett över hälften av alla svamp- och blåbärsställen, skogar och utmarker jag vandrat i sedan jag var liten, försvinna. Utplånas. Men även de små skogsdungarna i kvarteret liknar ökenmarker där allting förstörts. Kalhyggena breder ut sig och skogsskövlingen når nya nivåer i det tysta. Sverige är ett av de sämsta länderna i Europa när det gäller att skydda sina skogar, framför allt från denna destruktiva form av skogsbruk. Dessutom är andelen nybildade skyddsområden rekordlåg. I många fall är det redan för sent.

Vita björkdungar och en backe täckt av blå- och vitsippor skimrar i solen. Alldeles intill ängarna och hagarna vaktar den täta urskogen med sina majestätiska tallar och granar, myrstackar som myllrar av liv, buskar, blåbärsris och hemliga stigar i den mjuka mossan. Dungar med skimrande liljekonvaljer, spröda skogsstjärnor och spretiga ormbunkar breder ut sig. Mörka vattengölar blickar som ögon mot himlen. Här har skogsinvånare av alla de slag sitt hem – myror, spindlar, flugor, ekorrar, fåglar, rådjur, harar, rävar, älgar. Här ligger grå stenblock utspridda likt väktare från det förgångna och sover de tidlösas sömn. På våren är det en plats där ljuset svävar över markerna i moln av silver och allting är nytt, på hösten kryper dimmorna fram när naturen sakta går till ro och allting är förgängelse.
   Här lever det gåtfulla. Det hemliga. Det som är bortom människornas kontroll. Det vilda.
   Platsen ligger några mil utanför Västerås och man kommer dit på slingriga landsortsvägar förbi bondgårdar och fält, åkrar och nybyggda villor. En plats där vi hade picknick som barn i backarna och gick på stigar i de trolska, mörka skogarna och letade svamp och blåbär i augusti och september.
   Nu är skogen borta och kvar finns bara kalhyggen som enorma öppna sår i markerna. Träden har huggits ner och skövlats, markerna rivits sönder och ligger där med spår efter skogsmaskinerna likt öppna sår.
 Det är långt ifrån den enda platsen.

Bara de två senaste åren har jag sett ett oräkneligt antal liknande ställen, som funnits i minst 40–50 år, försvinna. Det handlar framför allt om skogarna i Västmanland men även norrut upp mot Salbohed och Dalarna. Det är ingenting vi kan få tillbaka. De är borta för alltid. Och den största boven stavas Sveaskog.

Sverige är ett av de värsta länderna i Europa när det gäller kalhyggen (föryngringsyta är ibland ett förskönande ord) och skogsvård. Skogsvårdslagen ställer få krav på skogsägare, det är frihet under ansvar som gäller, något som uppenbart slagit enormt fel. Skogsstyrelsen stoppar huvudet i sanden, kanske påverkad av skogsindustrins enorma lobbyresurser. Tanken är inte orimlig.
   För tre år sedan kritiserade EU Sverige för det svenska skogsbrukets kalhyggen, som anses skada klimatarbetet och den biologiska mångfalden. ”Kalhyggen ska praktiseras med stor försiktighet och bara i specifika situationer”, enligt EU:s miljökommissionär. I forskningsstudien var Sverige det land som stod för den största delen av europeisk skogsavverkning – 27 procent. Inte mycket verkar ha hänt sedan dess – tvärtom.

Enligt Skogsstyrelsen anmäldes 261 953 hektar skog för avverkning 2023, vilket är en ökning med 9 procent jämfört med 2022. För fjällnära skog ökade anmälningarna med 117 procent, till 12 393 hektar. 
Så här skriver myndigheten själv på sin hemsida redan två år tillbaka:

”Avverkningsnivåerna under 2021 och 2022 har varit de största hittills om vi bortser från 2005 och 2007 då avverkningarna var mycket höga på grund av stormarna Gudrun och Per.”

Den skyddade skogen och antalet nybildade skyddsområden är alltså generellt på en mycket låg nivå. Höga virkes- och fastighetspriser liksom mindre pengar från staten uppges vara några orsaker. Men det handlar också om att de pengar som finns går till intrångsersättning till markägare som får nej till att avverka i den fjällnära skogen med ”mycket höga naturvärden”. Dessa ansökningar har ökat kraftigt de senaste tre åren, enligt statistik från myndigheten.

”År 2023 bildade Skogsstyrelsen 129 nya biotopskyddsområden och 28 nya naturvårdsavtal. Sammantaget motsvarade detta 995 hektar produktiv skogsmark och en ersättning med 160 miljoner kronor. Det är en fortsättning av de senaste årens rekordlåga nybildning av områdesskydd.
Orsaken till de låga nivåerna är att Skogsstyrelsen behövt reservera medlen till intrångsersättning för nekade tillstånd att avverka fjällnära skog. Dessa ersättningar har ökat kraftigt sedan starten 2020, under 2023 betalades 309 miljoner kronor ut.”

Den svenska skogen är unik och enormt viktig för den biologiska mångfalden. För oss själva. Det finns goda exempel på hyggesfritt skogsbruk som är betydligt mer skonsamt, men det måste också uppenbarligen till ett större skydd för allt virkesuttag. Just nu skövlas den svenska skogen och det pågår i det tysta.

Kanske har många sett nyinspelningen av ”Ronja Rövardotter” på Netflix? Författaren Astrid Lindgren lär ha skrivit den vid ett tillfälle när hon kände en längtan efter det vilda och ursprungliga, efter den orörda skogen och naturen. I hennes bok spelar skogen en enormt viktig roll som en plats för rumpnissar, grådvärgar och vildvittror, men också för Ronja själv. Den svenska skogen hon längtar till är på väg att försvinna.
En annan författare som tidigt vände sig mot skövlingen av skogen var J RR Tolkien. I hans ”Sagan om ringen” mobiliserar enterna, trädens väktare, sig till en sista strid för att besegra Saruman som hugger ner och förstör Fangornskogen. Han verkar ostoppbar men enten Lavskägge lyckas övertala de andra enterna att agera för att stoppa honom och skövlingen som pågår. I Tolkiens bok beskriver Lavskägge sorgen efter vänner, träd, som nu är borta.

Är det här enternas sista strid?

Soldränkta, uråldriga klippor, smala backsluttningar med vindpinat gräs, grå och röda sjöbodar som överlevt generationer, slingrande stigar som nötts av otaliga fötter och vågorna som vaggar de förtöjda båtarna vid bryggorna. Strupö är en liten ö i Misterhults skärgård belägen mellan Oskarshamn och Västervik långt ifrån allt vad exploaterad skärgård kan heta där solen, vinden, havet styrt i århundraden. Där varje grästuva, träd, busksnår, klippa, skugga, sten minner om det som en gång var och där mina fötter trampar samma stigar där släktingar en gång sprang. Det förgångnas röster viskar i vinden och det gäller att lyssna noga för att uppfatta de spår de lämnat efter sig. Kanske går det ibland att höra undflyende skratt, rop, röster som fortfarande ekar mellan klipporna.

Vinden rasslar i gräset. En fiskmås skriker högt över våra huvuden. Det sitter en brunspräcklig nästan flygfärdig fågelunge på stigen som löper mellan husen och sjöbodarna och blinkar upp mot solljuset. Den har burrat upp sin fjäderdräkt så att den blivit en liten fjäderboll och vägrar absolut att flytta på sig när vi kommer gående. Genast skaver det i mig att göra något och inte låta den sitta kvar helt oskyddad, men efter en snabb koll att det inte finns några katter eller andra rovdjur i närheten, låter jag den sitta kvar i solen. När vi kommer tillbaka en halvtimme senare är den borta. Jag hoppas och tror att den har flugit iväg eller blivit upplockad och satt i ett bo av någon av de boende. Men denna ö är full av berättelser och historier – både glada och tragiska.

Som den om kvinnan vars lille son fick en fint snidad leksaksbåt av trä och när hon vände ryggen till i några minuter var han plötsligt borta. Hon slängde allt och sprang ner till vattnet och pojken hittades nära bryggan på botten med båten i famnen. En senare son fick samma namn som pojken, så att man inte skulle glömma. Det finns berättelser om båtar som gått på grund och många familjemedlemmar som dukade under när det var difteri. Eller en annan historia om en familj som aldrig hann fram när mamman skulle begravas, på grund av en snöstorm, den då vuxna kvinnan som tvingades vänta ut stormen var min mormor.

Historierna är många. Livet var hårt och sällan rättvist på öarna, men idag är det inte många som minns. Förutom vinden, havet, klipporna.

På wikipedia står det ”Strupö med omnejd tillhör Misterhults skärgård. Ön har sedan 1500 varit ett fiskeläge i ytterskärgården. År 1666 blev Strupö ett lotshemman och lades ned 1 juli 1933”. Och högst upp med utsikt över hela skärgården står det gamla lotstornet, för länge sedan övergivet. På gamla svartvita foton ser jag min mormor – en förunderligt stark person – stå på samma plats tillsammans med sin pappa, överlotsen Johan Peter Gottfrid Öhlin och familjen som bestod av barnen Aldo, Uno, Svea, Etel och Viva/Vivan. Vad jag har hört berättas var att han var otroligt snäll, modern i sitt tankesätt (alla flickorna skulle få utbildning). Vivans mamma Amalia Öhlin syns på många foton, hon är vacker som ung, man ser hur beslutsam hon verkade vara som äldre, jag tror hon var en stark person. Vad jag har fått berättat för mig var att hon var sjuk men vägrade gå till läkare och till sist var det för sent. Hon dog i cancer 1940, mitt under pågående brinnande världskrig.

Från Klintemåla eller som i detta fall, Lindhaga båtvarv tar det cirka 20 minuter ut till Strupö med båt. Det är jag och papa som åker. Att åka runt kommunalt i östra Småland är ungefär lika kul som att göra det i Alaska, dvs inte alls. Men Lindhaga båtvarv kör turer för den kommunala trafiken och Marcus och Anders på Lindhaga är verkligen att rekommendera. Trevliga och hjälpsamma.

Precis efter att jag har sett den lilla värnlösa fågeln mitt på stigen, råkar jag på en av de boende som har hus på ön och som det visar sig vara en mycket avlägsen släkting. Han i sin tur följer med mig och pappa till paret som numera äger huset där mammas morfar bodde och där hon själv växte upp. Det gula huset är vackert invändigt och utvändigt med spröjsade fönster, färgat glas, fina väggar, noggrant utvalda möbler och en fantastisk inglasad veranda. Det är undernara rum där de har lyckats behållit tidsandan och tapeterna. Allting minner om ett annat sekel, ett annat århundrade, en annan tid. Under ett par timmar känns det märkligt nog som om jag har kommit hem. Kent och Christina visar mig runt i huset, i trädgården, till de andra byggnaderna. Man kan se var mammas morfar skrev in märken och siffror i träposten vid grisslakten, att det fanns nät uppsatt längs väggen i ett av uthusen eftersom de hade trutungar som de födde upp för mat, var dasset fanns, var hönsen gick, var sjöboden stod. Och alldeles intill husey ligger lotsskolan, skolan för alla barnen till lotsarna. Vad jag fick höra var att denna stod utanför kyrkan, barnen här hörde till en helt annan direktion vilket innebar att de var friare. När lärarinnan till exempel fick en reprimand av en besökande präst på att eleverna kunde sin bibliska historia dåligt, svarade hon att barnen behövde kunna läsa, skriva, matematik mer än kristendom.

Det känns märkligt att åka ut till Strupö och se var jag kommer ifrån; varma klippor under fötterna, stugor och sjöbodar och ett gult hus med vackra fönster och en enorm värme.

När jag lämnar Strupö så kvittrar det ur alla buskar och snår och jag inbillar mig att den lilla fågelungen är där någonstans. Den som satt på stigen och vägrade flyga. Stormen kommer tillfälligt med mörka moln på himlen, vinden friskar i och jag är blir orolig ett tag eftersom vi ska tillbaka med båten men det klarnar upp. Någonstans ovanför mitt huvud finns lotstornet. Någonstans längre bort anas den småländska kusten. Jag känner en vind svepa fram över vågorna och det är en vind av kärlek. Där flyger också fågeln.

”Even a regular secretary, a housewife or a teenager can turn on a small light in a dark room”, orden är Miep Gies, kvinnan som hjälpte till att gömma Anne Frank och hennes familj under andra världskriget i Amsterdam.
Det finns ljus även där natten är som mörkast.
Det finns hopp och medmänsklighet även när allt verkar förlorat.

Nyligen öppnade Sveriges museum om Förintelsen och dess utställning ”Sju liv” i Stockholm.  Ljuset och kunskapen om vad som hände då och vad som aldrig får hända igen fortsätter att spridas

Foto: Sveriges museum om Förintelsen, SHM

Krig, människor på flykt, människor som förföljs och misshandlas och samlas in i dödsläger och som förföljs på grund av sin hudfärg, religion, sexuella läggning, etnicitet, kön – listan kan göras lång.
Den mänskliga historien är ofta fylld av mörker och därför är de ljusglimtar som finns så viktiga.
   De senaste veckorna har sett flera sådana – inte minst i Sverige.
För första gången någonsin, och man kan undra varför det har tagit så lång tid, har en byst av Raoul Wallenberg, mannen som kom att personifiera den svenska räddningsinsatsen av ungerska judar och som sedan försvann och mördades i Sovjetunionen, invigts på Kajplats 13, Strandvägen 7A. Vilket är nära platsen där han jobbade och hade sitt kontor innan han skickades till Budapest.
   Samtidigt invigdes Sveriges första museum om Förintelsen, ett museum som handlar om sju liv vilka alla påverkades av andra världskriget. Om människorna och vad de genomled och hur de överlevde. Den handlar om Walter, Alice, Czesław, Lieselotte, Hanna, Kiwa och Eva. Sju liv i skuggan av mörkret där ljuset ändå fanns. Lägg deras namn på minnet. Läs mer: https://museumforintelsen.se/

Anne Frank House/Frans Dupont/AP

Samtidigt så har nyligen en serie haft premiär på Disney+ om hur Miep Gies (och hennes man Jan) m fl gömmer familjen Frank och familjen Pels uppe på annexet bakom en falsk bokhylla på kontoret på Prinsengracht 263. Storyn är känd. Anne Frank kommer att skriva om allt det hon känner, älskar och är rädd för. Alla deporteras i slutändan och bara hennes far Otto Frank överlever, men genom dagboken överlever hon och talar direkt till oss. Det är ett unikt vittnesmål. Och det är hjärtskärande.

Miep Gies

Jag tänker att Anne var en enormt modig, rolig, intelligent och verbal person som skulle lutat sig tillbaka och sett på oss idag och sagt; ”jag måste skriva ner detta för Kitty”.
Men hon var så mycket mer. Hon var ett ljus i mörkret. Hon var sprudlande glad och hade aldrig sett sig själv som ett offer – vilket hon inte var. Hon kommer aldrig någonsin att glömmas bort.

”Även en vanlig sekreterare, en hemmafru eller en tonåring kan, på sitt sätt, tända ett litet ljus i ett mörkt rum.” Det var vad Miep Gies sade.
Och om fler lade de orden på minnet skulle mörkret och ignoransen och rasismen och diskrimineringen och partierna som låtsas att de lämnat sitt förflutna bakom sig och de som hatar, aldrig aldrig någonsin ha en chans. Ljuset är starkare.