Vinden viskar i ekens krona och blåser genom gräset vid de övergivna klosterruinerna i Eldena utanför Greifswald. Några ekollon faller till marken och studsar till innan de blir liggande. Det är en mulen dag med regn som hänger i luften. Mot en blank, genomskinlig himmel avtecknar sig delar av klosterväggarnas kantiga profiler. De som bland annat återfinns på tyske konstnären Caspar David Friedrichs målningar. Gräs täcker delar av det forna stengolvet. Inne i det som en gång var klosterkyrkan sitter två tonåringar och dricker öl och spelar tysk hip-hop. Det förflutna och nutida sida vid sida.

Hur lång tid tar det för ett ekollon att växa upp till ett träd? Enligt wikipedia, cirka 30 år för en ek att bli 10 meter hög. Men ekar kan bli betydligt äldre, minst tusen år gamla. Så det är inte omöjligt att eken jag tillfälligt satt mig under började växa när klostret byggdes för 800 år sedan och att trädet fortfarande var ungt när det stängdes vid reformationen 1535.
Nu är munkarna för länge sedan borta, byggnaden i ruiner och världen en annan. Men kanske kan träd bära på minnen som sitter kvar i deras rotsystem, bark, grenar och löv likt årsringar?

Scenen ändras. Träden som växer på området där det nazistiska koncentrationslägret Ravensbrück en gång låg utanför Fürstenberg, är betydligt yngre. De står i klungor av tall och gran i små skogspartier på båda sidor om kullerstensvägen som leder in på området från det pyttelilla samhället med samma namn. Lövträd växer vid den vackra sjön som öppnar upp mot himlen till höger och där man kan se tornspiran till kyrkan i Fürstenberg tvärs över vattnet, de står vid de hus där de nazistiska fångvaktarna och SS personal bodde och som man ser till vänster och de kastar sina skuggor inne på själva lägerområdet. Vid industrilokalerna där hundratals kvinnor tvingades till slavarbete. Nära bunkern där fångar fängslades i små fängelseceller, torterades och förhördes av SS. Lindarna planterades när lägret byggdes 1938. Barackerna finns inte längre, allt som återstår är rektangulära nedsänkningar i gruset och jorden. Under kalla kriget demolerades de av ryssarna som använde platsen för militären.
Men träden står kvar.

Länge talade man inte om Ravensbrück, många överlevare ville inte prata om sina upplevelser och lägret hamnade bakom järnridån. Historikerna fokuserade på andra koncentrations- och förintelseläger än det ökända kvinnolägret och det är först på senare tid och efter murens fall som fler har börjat forska om det och skriva om vad som utspelade sig här.

Inne på det lilla museet kan man ta del av vittnesmål från denna mörkrets tid, se vardagsföremål som bevarats, teckningar, kläder och väggar med foton på fångar – en del mördades, andra överlevde. Här finns små dockor, halsband, personliga ägodelar som kvinnorna tillverkade i hemlighet medan de satt fängslade. Dikter de skrev. Totalt uppskattas det att cirka 130 000 kvinnliga fångar passerade portarna till Ravensbrück under åren det var i bruk, tusentals av dem avrättades och gasades ihjäl, framför allt mot slutet av kriget. Siffror pratar om allt ifrån 30 000 till 90 000 personer, men sanningen kan ligga någonstans emellan. Judar, romer, kommunister, politiska motståndare, prostituerade och andra ”arbetsoföra” element eller bråkiga ungdomar, Jehovas vittnen var några av de som drabbades av nazisternas vansinne. Det fanns även ett litet läger för män och en del just för unga. Verkligheten i Ravensbrück var brutal och stundtals blir det för mycket att ta in när man läser om medicinska experiment, svält och umbäranden och individuella öden.

Ute på den öppna platsen där barackerna stod steker solen från en molnfri himmel. Det är ödsligt och tomt, näst intill kusligt tyst. Även här susar vinden och får löven i trädkronorna att prassla. Att viska. En bit bort finns ett område där krematoriet ligger. Här har besökare lagt ned blommor. Nära intill finns en mörk passage med stenmurar som kallades för ”shooting wall” där fångar avrättades. Idag finns en minnessten på platsen.

Så många människor dog här för 80 år sedan. Så mycket lidande. Så många livsöden. Sådant mod.

Men de tysta vittnena, träden, står fortfarande kvar med sina rötter djupt nere i marken och minnena sitter etsade för evigt i deras rotsystem och långa skuggor.

Den lilla mässingsklockan på glassförsäljarens vagn pinglar när han cyklar förbi. Ljudet blandar sig med fiskmåsarnas skrik, glammet från skrattande barn som bygger sandslott eller plaskar i vattnet och brus från vågorna och vinden. Pampiga sekelskifteshus som liknar gräddtårtor ligger på rad vid strandpromenaden. Kilometerlånga stränder med pudervit sand sträcker lojt ut sig innan de övergår i tät bokskog där husen tar slut. Rader på rader av färgglada strandkorgstolar i rött, blått, grönt står prydligt uppradade vid vattnet. Dofter av nygräddade våfflor och brända mandlar blandar sig med currywursten.
Den gamla badorten Ostseebad Binz på Rügen är som hämtad ur en annons för badhotell från 1800-talet. Det vilar liksom ett skimmer av bleka pastellfärger från gångna sekler över orten.

Jag är där en lördag sent i juli med fint väder, så mycket folk kommer och går längs promenaden. Barnfamiljer, par, unga och många äldre. De marängliknande villorna (numera inhyser de hotell, turistlägenheter och restauranger) tävlar i att överglänsa varandra i trästuckatur, snickarglädje och krusiduller.
Nedanför en bar på en bänk sitter en man i 80-årsåldern, röker pipa och läser faktiskt en papperstidning. Det är Der Spiegel och han är djupt försjunken i dagens rubriker. Några meter längre bort växer kön till en av strandbarerna som säljer populära fischbrötchen eller sillmackor.
Solen är varm men blåsten får vita gäss att skumma på vågorna. Samtliga nedgångar till stranden är noggrant numrerade, det gäller nämligen att veta vilket sorts bad man ska till för det finns flera att välja på; ”textilbad (vanligt bad), bad med hund eller nakenbad.
Att gå fel kan föranleda pinsamma situationer.

Rügen som är Tysklands största ö och belägen utanför nordtyska östersjökusten, har tidvis varit svenskt. Ön tillföll Sverige efter Westfaliska freden 1648 (efter trettioåriga kriget) och var svenskt fram till 1815. Hit tar man sig lätt från Ystad till Sassnitz och det går snabbfärjor. Det finns många vackra och intressanta platser på ön väl värda ett besök som till exempel nationalparken Jasmund nära Sassnitz med sina vita kritklippor, pirhuset i Sellin, lilla fiskebyn Vitt eller Prora, orten där Hitler en gång i tiden började bygga flervåningshus som sträckte sig i fyra och en halv kilometer och skulle bli de ”ariska arbetarnas” egen semesteranläggning. Arbetet avstannade när kriget bröt ut men byggnationen återupptogs av DDR och det blev då anläggningar för mililtären. Numera håller de på att omvandlas till semesterbostäder.
Det bästa är förstås om man har bil och lätt kan ta sig runt, men regionaltågen går relativt ofta och till stora delar av ön. Binz är en av de mest populära orterna, speciellt för de som gillar bad och sol. Här finns mängder med hotell att bo på men priserna är saftiga inte minst under högsäsongen.

Från början var Binz en liten oansenlig fiskeby men prins Wilhelm Malte Putbus – som så småningom blev svensk generalguvernör över svenska Pommern – anses ha introducerat badkulturen. Han köpte raskt upp hela byn och förvandlade den till ett besöksmål för aristokratin som ville njuta av frisk luft och badliv.
Numera är det inte adel man möter i Binz, däremot en övervägande majoritet tyska turister. Semesterfirare och barnfamiljer som solar, badar, äter på restaurangerna, strosar längs strandpromenaden, tar en öl eller ett glas vin och botaniserar i de små hippa butikerna. Den som vill kan promenera ut på piren en sväng där det råder huggsexa om tappad mat bland fiskmåsarna.

Nere vid vattnet har folk slagit upp tält eller gjort små egna avspärrningar bakom skynken, alternativt parkerat sig i en strandkorb. Den första ”strandkorben” lär ha uppfunnits i Rostock 1882 åt en dam med reumatism som ville njuta av strand och bad men slippa blåst och dåligt väder. Numera verkar det vara mer standard än undantag. Folk sitter inne i sina små strandkorgar och mumsar på currywurst eller sillmackor, glass och tar en öl och skålar.

När man är mätt på sol och det pastellfärgade ljuset och krusidulliska är det bara att långsamt strosa tillbaka mot järnvägsstationen. Några hästdragna vagnar som det fanns på Wilhelm Malte Putbus tid som fraktade besökare mellan strandhotellen och stationen finns inte längre. Men man kan nästan föreställa sig dem stå där och vänta i skymningsljuset.

Det är heltimme och turisterna håller förväntansfullt andan framför det stora uret. En procession av snidade apostlar i trä tågar ut i procession framför Kristus innan de försvinner in igen i klockan och Judas stängs ute. Det är svalt inne i valvet och den näst intill magiska klockan vars urtavla visar zodiaken, månens faser och månaderna ser ut att vara hämtad ur en Harry Potter-bok. I Mariakyrkan (Marienkirchen) i stans centrum kan man alltså se ett av de äldsta astronomiska uren i världen som fortfarande fungerar, med ett urverk i ursprungligt skick, som markerar timmen sedan medeltiden. Det tillverkades 1472 av Hans Düringer och sedan dess har det oavbrutet räknat ner tiden i snart 600 år. I en stad som ofta är tidlös.

Rostock är vackra byggnader, slingriga små kullerstensgator, ett rådhus vars rosa fasad glimmar i solnedgången och en porlande fontän. Men den är även pompösa tegelbyggnader, en livlig och smått kaotisk hamn, stål och graffitti, små restauranger i dunkla källarlokaler med handskrivna menyer och en arkitektur som minner om det forna DDR.
En förtryckarregim som inte är längre borta än ett stenkast i tiden.

En stad består nämligen inte enbart av den moderna stadskärnan och förorterna, affärerna, restaurangerna, barerna, pulsen eller nöjeslivet, människor och tillfälliga besökare, utan också av glimtar av det förflutna. Små historiska ögonblick frusna i tiden, som man hittar lite överallt under en promenad genom gator och gränder. I den gamla Hansastaden i nordöstra Tyskland – 800 år gammal är stan – märks denna närhet till gångna sekler tydligt. Här löper gator som fått namn efter personer i historiekrönikor och berättelser, politiker och furstar som är borta sedan länge. Här finns medeltida stadsportar som byggdes när handelsförbundet Hansan dominerade staden. Här ligger också husen där människor bodde som mördades under Kristallnatten eller deporterades under naziregimen (nazisterna fick stort stöd i Rostock i valet 1932) men det finns också minnen i stål och järn i hamnen som berättar om storslagna planer under en sovjetisk förtryckarregim som skulle bygga ett klasslöst idealsamhälle när Rostock var DDR:s viktigaste hamnstad.

Efter en lång och inte särskilt intressant båtresa fylld med semestrande barnfamiljer och trötta lastbilschaffisar med Stena Line från Trelleborg (resan tar cirka 6 timmar och det finns två bolag som trafikerar sträckan) kommer jag fram till Rostock. Väl framme upptäcker jag att hamnen ligger en bra bit ifrån själva centrum, men av en slump träffar jag på en trevlig svensk tjej som bor i München och ska vidare med tåget och vi delar taxi in till stan. Mitt hotell vid järnvägsstationen ligger en bit från Neuer Markt och Gamla stan men spårvagnarna går ofta.

Rostock är en småputtrig, mysig stad med många vackra äldre byggnader och kyrkor i en salig blandning med mer moderna (och i mitt tycke) ganska fula tegelstensbyggnader. Under Sovjetunionens diktatur efter andra världskriget byggdes Rostock upp igen. Staden har även fått en rejäl ansiktslyftning sedan DDR-tiden, men fortfarande märks spåren av det förflutna tydligt. Det är lätt att ta sig ut till Warnemünde, en bit utanför stadskärnan där långa vita sandstränder och verkstadsindustrier dominerar. Platsen var en gång i tiden en liten fattig fiskeby, innan den blev populär kurort på 1800-talet och så småningom DDR:s viktigaste hamn.

Första kvällen strosar jag runt i de östra delarna av staden och hamnar på en liten omodern restaurang i en källare. Kala väggar, mörka trämöbler, små tända ljus på borden, här finns inga turister överhuvudtaget och menyerna är helt på tyska. Enligt vad jag har läst är de experter på schnitzlar och det märks tydligt på utbudet. Schnitzel med stekt potatis, schnitzel med svampsås, bakad schnitzel med ost. Och det är rejäla portioner.

Efter en gedigen måltid håller solen på att gå ner när jag går mot hotellet, men de sista solstrålarna målar torget och rådhuset i ett skimrande ljus innan skymningen sänker sig denna sena kväll i juli. Folklivet är sjudande, människor sitter ute på kaféer och restauranger, äter glass eller tar ett glas öl.

I närheten räknar Mariakyrkans astronomiska ur in ytterligare en timme.

Det står ett par palmer på gågatan mitt emellan de dystra tegelbyggnaderna utanför rådhuset och slokar i duggregnet. En H&M, diverse klädaffärer, Clas Ohlson, en sportbar och en galleria i storlek mindre, Stortorget, Vattentornet och ett antal pizzerior utgör själva centrum i stan.
Som man går igenom på fem minuter även om man skulle råka vara snigel.
Till Trelleborg verkar många komma inte för att stanna, utan för att de är på väg någon annanstans.

Trelleborg kallas ibland för Lilla Miami eller ”Palmstaden” och under mitt besök har jag mycket svårt att se några större likheter mellan de två förutom för de stackars palmerna.

Det är så klart regnigt och framför allt blåsigt under mitt blixtsnabba besök. Några barnfamiljer har klättrat upp i det lilla gula turisttåget som går igenom stan. Utanför rådhuset står några försäljare och försöker halvhjärtat sälja jordgubbar till förbipasserande, det går så där i regnet. Jag har hyrt rum för natten på ett litet bnb ”Systrar och bönor” som också har kafé. Fräscha rum och välkomnande personal, man känner sig som man har förflyttats till ett mycket litet badhotell, rumme ligger på ovanvåningen med toa och dusch i korridoren. Kaféet är på bottenvåningen. Tyvärr finns ingen ljudisolering alls vilket kommer att visa sig under natten när folk kommer och går i korridoren, slår igen dörrar, spolar i kranar och det är omöjligt att sova.

Trelleborg är Sveriges sydligaste stad (by?) med cirka 30 800 invånare enligt Wikipedia och även här finns förstås sandstränder och närheten till Östersjön. När jag har checkat in tar jag därför en buss till Dalabadet, den närmaste badplatsen, där det också finns en camping. Blåst och duggregn gör att jag inte badar, men det är ändå ganska trivsamt att strosa längs vattnet, blicka ut över Östersjön och de inrullande vågorna, känna sand mellan tårna och blåsten i håret och se på när den enda barnfamiljen på stranden flyger drake. (Med blandat resultat, vinden är så stark att den trasslar in sig hela tiden i vassen). Några fiskmåsar cirklar förbi på den ljusa himlen, skummet från vågorna yr i luften. I närheten campare som slagit upp sina tält och vagnar, det finns inte mycket att göra för de som inte vill bada i sådant väder.

Tillbaka i centrum lämnar den fula stadskärnan med tegelhus mycket i övrigt att önska, men det finns guldkorn lite här och var som glittrar denna regndisiga dag.
Ett litet syrianskt konditori/bageri med förtrollande skapelser i fönstret och ännu mer exotiska bakverk och kakor som doftar ljuvligt inne i butiken.
En del av staden man plötsligt hamnar i efter att ha strosat en bit, där svunna tider plötsligt gör sig påminda med skånska stenhus i pastellfärger med stockrosor utanför knuten, en gammal biograf, vackra husfasader.
Efter en pizza och en öl på en riktig turistfälla (där man till och med fuskar med pinten och låtsas att det är en pint för att det är i en annan typ av glas) – ja det är mycket folk där och personalen är trevlig, men Casa blanca är absolut inte värt ett besök – hamnar jag på en liten pub som heter Tre Lyktor.

En gullig pub, tydligen en institution i Trelleborg (från 1906) med lång bardisk med barstolar, brunröda lädersoffor, dämpad belysning, reklamskyltar för Guinness och där man genast känner sig som hemma när man sjunker ner i en av de slitna fåtöljerna.
Ute fortsätter det att regna småspik och palmerna syns knappt i diset men det är ingen förlust.

Tiden.
Det är något konstigt med tid.
Enligt Einstein finns inte det vi definierar som dåtid, nutid, framtid alls i verkligheten utan det är en konstruktion för att försöka förstå det vi inte förstår och många har lekt med tanken att all tid existerar samtidigt – det förflutna och framtiden sida vid sida med nuet. Vi kan bara inte se eller förnimma det.
Men om vi låtsas att vi kunde dra bort den silvergrå dimman likt ett tjockt ogenomträngligt draperi mot det förflutna för bara några korta sekunder. Likt en ridå av regn. Lika snabbt som någon vänder blad i en bok och börjar på ett nytt kapitel.

Vad skulle vi se?
Vilka människors fotspår skulle vi möta?
Vilka val skulle vi göra?

Jag är nere i Helsingborg eftersom min underbara fantastiska mamma i år skulle ha fyllt 80 år, för att sätta blommor på graven. Det är ett tungt besök i en sorg som är nattsvart och aldrig blir bättre. Men jag har även kommit i ett annat syfte nämligen att besöka platser på båda sidor om sundet. Jag minns nämligen att mamma en gång berättade om sin kompis när hon var barn, vars far hjälpte judiska flyktingar från Danmark till Sverige under andra världskriget över sundet. Han gick ut på nätterna i sin båt med släckta lyktor. Och han visste att det var farligt. Att stå emot en militär övermakt är alltid farligt.
Men för att citera Astrid Lindgren, ”det finns saker som man måste göra, för annars är man ingen människa, bara en liten lort”.

För att citera en annan:

”Trots att det har gått femtio år sedan 1943, så minns vi tydligt dessa dagar av terror och förföljelse. Vi minns de skrämda blickarna, de förstenade ansiktena, de oändliga tårarna, de svåra upplevelserna hos människorna som flydde undan förintelsen.  Vi minns nätter fyllda av hat och skräck. Vi minns en värld som var så tömd på mänsklighet och medlidande att våra tårar torkade ut. Mina föräldrar lärde mig att jag skulle bry mig om sina medmänniskor och min omgivning. De lärde mig lyssna till vad folk runt mig sa. Därför var vårt bidrag bara något som låg i vår natur – det var självklart och enkelt, och inte alls hjältemodigt. Vi gjorde bara vad vi tyckte var rätt att göra, och vi skulle göra det igen, i dag och i morgon, om det var nödvändigt.”

Orden tillhör Børge Rønne, medlem i ”Syklubben” som räddade hundratals danska judiska flyktingar undan tyskarna. (Ur boken ”Helsingørs syklubb – vi måste rädda så många vi kan” av Søren Gulmann och Karin a Søby Madsen)

Låt oss göra en tidsresa, nästan 80 år tillbaka i tiden till brinnande världskrig. När var jag nere i Skåne tidigare passade jag på att ta färjan över till Helsingör. Havet krusas av vågor och ser ut som silverpapper med sotiga fläckar. Vinden är kall och viner om öronen och får ögonen att tåras. På klippor en bit in i hamnen sitter skuggor av flera svarta skrakar stilla under en blek sol. Vagt anas skuggorna av Helsingör på andra sidan sundet när färjan klyver vågorna. Mars. Ljuset sticker i ögonen och man bländas av solkatterna och ser för en sekund en helt annan scen i skuggorna.
Ett mörkt hav.
Fiskebåtar med släckta lyktor.
Desperata människor ombord som flyr för sina liv över sundet.

Danmark är ockuperat.
Klockan 04.15 den 9 april 1940 går tyska trupper till anfall mot Danmark som inte har mycket att sätta emot och kapitulerar. Danmarks samlingsregering ställs under tysk administration men även om tyska patruller nu rör sig ute på gatorna blir mycket sig likt. Tyskarna hoppas på samarbete, men motståndet jäser hela tiden under ytan.
   När nazisterna vill diskutera lösningen på ”judeproblemet” får de envist till svar från regeringens håll att det inte behövs ”för Danmark har inget judeproblem”. Sommaren 1943 intensifieras motståndet, protesterna och sabotagen mot den tyska närvaron tilltar och den 29 augusti inför tyskarna undantagstillstånd och avväpnar den danska militären. Sedan kommer nästa steg, nu ska judefrågan i landet lösas en gång för alla och riksfullmäktig över Danmark Werner Best får grönt ljus från högsta ledningen i Berlin att dra igång aktionen.  Natten mellan den 1 och 2 oktober 1943 skulle de danska judarna gripas och deporteras.
Men den tyska marinattachén och diplomaten Georg Ferdinand Duckwitz läcker planen till flera ledande danska politiker och informationen sprids snabbt.
Judiska familjer börjar planera för att fly och det som står närmast till hands är att fly till är neutrala Sverige över havet. Flykten pågår intensivt under framför allt de första två veckorna och det är med hjälp av privatpersoner på både den svenska, men framför allt den danska sidan, som människor räddas undan nazisterna. Framför allt  går båtar ut från nordöstra sidan kring Helsingör där avståndet som minst bara är 3,5 kilometer mellan den svenska och danska sidan.

En av de mest kända organisationerna som organiserade de illegala transporterna och försökte hjälpa så många människor som möjligt kom att kallas ”Syklubben” och bestod av Børge Rønne, redaktör, Erling Kjær som drev ett bokbinderi, polisen Thormod Larsen och polisassistent Ove Bruhn. Totalt uppskattas Syklubben ha räddat cirka 1400 människor och det var Erling Kjær som gick ut på havet och körde mellan Helsingborg och Helsingör där tyska patrullbåtar gick. Jörgen Gersfelt var läkare i Snekkersten, utanför Helsingör, och han gav husrum till judiska flyktingar, anordnade transporter och hjälpte även till att söva barn som skulle skeppas över, det var nämligen viktigt att de inte avslöjade transporterna genom att gråta högt eller skrika.
  Det finns flera vittnesskildringar från båtturerna, som ofta gjordes på nätterna och med släckta lyktor. Överfarten kunde ta flera timmar i de små fiskebåtarna ibland under stormar och oväder och vittnen berättar om gastkramande upplevelser när de tvingades hålla sig gömda under däck och skräcken för att upptäckas av tyskarna.

Kis Marcus, som var 34 år gammal och mamma till två små barn, har flitigt skrivit ned sina upplevelser och hon skildrar ankomsten till Sverige efter de långa timmarna ute på havet:
”När vi kom fram blev vi mottagna av svenska matroser som önskade oss välkomna till Sverige. Det var en härlig känsla att bli mottagen på det viset och veta att vi var i ett fritt land. De allra flesta hade tårar i ögonen” (Ur: Bo Lidegaard ”Landsmän”)

På den svenska sidan i Helsingborg fanns nämligen de så kallade ”Tre musketörerna”, fast de egentligen var fyra; nämligen polisöverkonstapel Carl Palm, poliserna Gösta Fäldt och Olle Olsson och deras chef Göte Friberg. De hjälpte till i räddningsarbetet och liksom svenska tullbåtar och marinen bistod de vid transporterna på alla sätt de kunde.

”Den 30 september på morgonen kom de första judiska flyktingarna i fiskebåtar till Helsingborg. De var 60 till antalet. Den 1 oktober kom ett 70-tal, den 2 oktober, som var lördag, över 100, söndagen den 3 oktober hade vi tappat kontrollen över inflödet och den 4 oktober på morgonen var Stallgatan och planen utanför rådhusets östra sida full av flyktingar” skriver Göte Friberg i ”Stormcentrum Öresund”.

Antalet flyktingar till Helsingör växte lavinartat, ett dygn senare kom cirka 900 människor, berättar Friberg i boken. Men man löste situationen. Många inkvarterades på Ramlösa brunnshotell, på Grand Hotell, pansarregementet i Berga öppnade sina portar medan Röda korset, Lottakåren och frivilliga hjälpte och organiserade härbärge, mottagande och utspisning.

Många av de som hjälpte människor att fly mördades under kriget. En av dem var den berömde ägaren till Snekkersten kro där Syklubbens medlemmar ofta möttes, som organiserade transporter och även gömde flyktingar. H C Thomsen arresterades och dog i Neuengamme i december 1944, enligt officiella källor av ”lunginflammation”. Efter kriget har flera fångar vittnat om att han piskades ihjäl. De fyra ”urmedlemmarna” av Syklubben överlevde dock alla men många av dem fick ärr för livet. Erling Kjær greps den 12 maj 1944, torterades och fördes sedan till koncentrationsläger där han blev kvar till befrielsen. Thormod Larsen blev beskjuten av tyskar under en aktion, skadades svårt och led av skadorna resten av livet.

Vad dessa människor visade är empati och medmänsklighet. Av de judar som bodde i Danmark lyckades över 7 000 människor sätta sig i säkerhet i Sverige och undkomma döden. Nu är det en helt annan spelplan men lidandet, flykten, modet att göra något och medmänsklighet är exakt detsamma som för många år sedan.

Bo Lidegaard avslutar sin bok ”Landsmän” med följande ord :
”Det förflutnas erfarenheter ger inget svar på nutidens utmaningar. Men de påminner oss om vårt ansvar och om hur fel det kan gå ifall vi tillåter våra samhällen att avvika från de humanistiska värden de är byggda på.”

Tiden är relativ och en gåta. Men frågorna är fortfarande; Hur ser medmänsklighet och civilkurage ut för dig? Vad är din ståndpunkt när det kommer flyktingar som flyr för sina liv? Vilka val gör vi?
”Det finns saker som man måste göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

(För mer om Syklubben och motståndet läs gärna Conny Palmkvists bok ”Sundets röda nejlikor”.)