Det är heltimme och turisterna håller förväntansfullt andan framför det stora uret. En procession av snidade apostlar i trä tågar ut i procession framför Kristus innan de försvinner in igen i klockan och Judas stängs ute. Det är svalt inne i valvet och den näst intill magiska klockan vars urtavla visar zodiaken, månens faser och månaderna ser ut att vara hämtad ur en Harry Potter-bok. I Mariakyrkan (Marienkirchen) i stans centrum kan man alltså se ett av de äldsta astronomiska uren i världen som fortfarande fungerar, med ett urverk i ursprungligt skick, som markerar timmen sedan medeltiden. Det tillverkades 1472 av Hans Düringer och sedan dess har det oavbrutet räknat ner tiden i snart 600 år. I en stad som ofta är tidlös.

Rostock är vackra byggnader, slingriga små kullerstensgator, ett rådhus vars rosa fasad glimmar i solnedgången och en porlande fontän. Men den är även pompösa tegelbyggnader, en livlig och smått kaotisk hamn, stål och graffitti, små restauranger i dunkla källarlokaler med handskrivna menyer och en arkitektur som minner om det forna DDR.
En förtryckarregim som inte är längre borta än ett stenkast i tiden.

En stad består nämligen inte enbart av den moderna stadskärnan och förorterna, affärerna, restaurangerna, barerna, pulsen eller nöjeslivet, människor och tillfälliga besökare, utan också av glimtar av det förflutna. Små historiska ögonblick frusna i tiden, som man hittar lite överallt under en promenad genom gator och gränder. I den gamla Hansastaden i nordöstra Tyskland – 800 år gammal är stan – märks denna närhet till gångna sekler tydligt. Här löper gator som fått namn efter personer i historiekrönikor och berättelser, politiker och furstar som är borta sedan länge. Här finns medeltida stadsportar som byggdes när handelsförbundet Hansan dominerade staden. Här ligger också husen där människor bodde som mördades under Kristallnatten eller deporterades under naziregimen (nazisterna fick stort stöd i Rostock i valet 1932) men det finns också minnen i stål och järn i hamnen som berättar om storslagna planer under en sovjetisk förtryckarregim som skulle bygga ett klasslöst idealsamhälle när Rostock var DDR:s viktigaste hamnstad.

Efter en lång och inte särskilt intressant båtresa fylld med semestrande barnfamiljer och trötta lastbilschaffisar med Stena Line från Trelleborg (resan tar cirka 6 timmar och det finns två bolag som trafikerar sträckan) kommer jag fram till Rostock. Väl framme upptäcker jag att hamnen ligger en bra bit ifrån själva centrum, men av en slump träffar jag på en trevlig svensk tjej som bor i München och ska vidare med tåget och vi delar taxi in till stan. Mitt hotell vid järnvägsstationen ligger en bit från Neuer Markt och Gamla stan men spårvagnarna går ofta.

Rostock är en småputtrig, mysig stad med många vackra äldre byggnader och kyrkor i en salig blandning med mer moderna (och i mitt tycke) ganska fula tegelstensbyggnader. Under Sovjetunionens diktatur efter andra världskriget byggdes Rostock upp igen. Staden har även fått en rejäl ansiktslyftning sedan DDR-tiden, men fortfarande märks spåren av det förflutna tydligt. Det är lätt att ta sig ut till Warnemünde, en bit utanför stadskärnan där långa vita sandstränder och verkstadsindustrier dominerar. Platsen var en gång i tiden en liten fattig fiskeby, innan den blev populär kurort på 1800-talet och så småningom DDR:s viktigaste hamn.

Första kvällen strosar jag runt i de östra delarna av staden och hamnar på en liten omodern restaurang i en källare. Kala väggar, mörka trämöbler, små tända ljus på borden, här finns inga turister överhuvudtaget och menyerna är helt på tyska. Enligt vad jag har läst är de experter på schnitzlar och det märks tydligt på utbudet. Schnitzel med stekt potatis, schnitzel med svampsås, bakad schnitzel med ost. Och det är rejäla portioner.

Efter en gedigen måltid håller solen på att gå ner när jag går mot hotellet, men de sista solstrålarna målar torget och rådhuset i ett skimrande ljus innan skymningen sänker sig denna sena kväll i juli. Folklivet är sjudande, människor sitter ute på kaféer och restauranger, äter glass eller tar ett glas öl.

I närheten räknar Mariakyrkans astronomiska ur in ytterligare en timme.

Det står ett par palmer på gågatan mitt emellan de dystra tegelbyggnaderna utanför rådhuset och slokar i duggregnet. En H&M, diverse klädaffärer, Clas Ohlson, en sportbar och en galleria i storlek mindre, Stortorget, Vattentornet och ett antal pizzerior utgör själva centrum i stan.
Som man går igenom på fem minuter även om man skulle råka vara snigel.
Till Trelleborg verkar många komma inte för att stanna, utan för att de är på väg någon annanstans.

Trelleborg kallas ibland för Lilla Miami eller ”Palmstaden” och under mitt besök har jag mycket svårt att se några större likheter mellan de två förutom för de stackars palmerna.

Det är så klart regnigt och framför allt blåsigt under mitt blixtsnabba besök. Några barnfamiljer har klättrat upp i det lilla gula turisttåget som går igenom stan. Utanför rådhuset står några försäljare och försöker halvhjärtat sälja jordgubbar till förbipasserande, det går så där i regnet. Jag har hyrt rum för natten på ett litet bnb ”Systrar och bönor” som också har kafé. Fräscha rum och välkomnande personal, man känner sig som man har förflyttats till ett mycket litet badhotell, rumme ligger på ovanvåningen med toa och dusch i korridoren. Kaféet är på bottenvåningen. Tyvärr finns ingen ljudisolering alls vilket kommer att visa sig under natten när folk kommer och går i korridoren, slår igen dörrar, spolar i kranar och det är omöjligt att sova.

Trelleborg är Sveriges sydligaste stad (by?) med cirka 30 800 invånare enligt Wikipedia och även här finns förstås sandstränder och närheten till Östersjön. När jag har checkat in tar jag därför en buss till Dalabadet, den närmaste badplatsen, där det också finns en camping. Blåst och duggregn gör att jag inte badar, men det är ändå ganska trivsamt att strosa längs vattnet, blicka ut över Östersjön och de inrullande vågorna, känna sand mellan tårna och blåsten i håret och se på när den enda barnfamiljen på stranden flyger drake. (Med blandat resultat, vinden är så stark att den trasslar in sig hela tiden i vassen). Några fiskmåsar cirklar förbi på den ljusa himlen, skummet från vågorna yr i luften. I närheten campare som slagit upp sina tält och vagnar, det finns inte mycket att göra för de som inte vill bada i sådant väder.

Tillbaka i centrum lämnar den fula stadskärnan med tegelhus mycket i övrigt att önska, men det finns guldkorn lite här och var som glittrar denna regndisiga dag.
Ett litet syrianskt konditori/bageri med förtrollande skapelser i fönstret och ännu mer exotiska bakverk och kakor som doftar ljuvligt inne i butiken.
En del av staden man plötsligt hamnar i efter att ha strosat en bit, där svunna tider plötsligt gör sig påminda med skånska stenhus i pastellfärger med stockrosor utanför knuten, en gammal biograf, vackra husfasader.
Efter en pizza och en öl på en riktig turistfälla (där man till och med fuskar med pinten och låtsas att det är en pint för att det är i en annan typ av glas) – ja det är mycket folk där och personalen är trevlig, men Casa blanca är absolut inte värt ett besök – hamnar jag på en liten pub som heter Tre Lyktor.

En gullig pub, tydligen en institution i Trelleborg (från 1906) med lång bardisk med barstolar, brunröda lädersoffor, dämpad belysning, reklamskyltar för Guinness och där man genast känner sig som hemma när man sjunker ner i en av de slitna fåtöljerna.
Ute fortsätter det att regna småspik och palmerna syns knappt i diset men det är ingen förlust.

Tiden.
Det är något konstigt med tid.
Enligt Einstein finns inte det vi definierar som dåtid, nutid, framtid alls i verkligheten utan det är en konstruktion för att försöka förstå det vi inte förstår och många har lekt med tanken att all tid existerar samtidigt – det förflutna och framtiden sida vid sida med nuet. Vi kan bara inte se eller förnimma det.
Men om vi låtsas att vi kunde dra bort den silvergrå dimman likt ett tjockt ogenomträngligt draperi mot det förflutna för bara några korta sekunder. Likt en ridå av regn. Lika snabbt som någon vänder blad i en bok och börjar på ett nytt kapitel.

Vad skulle vi se?
Vilka människors fotspår skulle vi möta?
Vilka val skulle vi göra?

Jag är nere i Helsingborg eftersom min underbara fantastiska mamma i år skulle ha fyllt 80 år, för att sätta blommor på graven. Det är ett tungt besök i en sorg som är nattsvart och aldrig blir bättre. Men jag har även kommit i ett annat syfte nämligen att besöka platser på båda sidor om sundet. Jag minns nämligen att mamma en gång berättade om sin kompis när hon var barn, vars far hjälpte judiska flyktingar från Danmark till Sverige under andra världskriget över sundet. Han gick ut på nätterna i sin båt med släckta lyktor. Och han visste att det var farligt. Att stå emot en militär övermakt är alltid farligt.
Men för att citera Astrid Lindgren, ”det finns saker som man måste göra, för annars är man ingen människa, bara en liten lort”.

För att citera en annan:

”Trots att det har gått femtio år sedan 1943, så minns vi tydligt dessa dagar av terror och förföljelse. Vi minns de skrämda blickarna, de förstenade ansiktena, de oändliga tårarna, de svåra upplevelserna hos människorna som flydde undan förintelsen.  Vi minns nätter fyllda av hat och skräck. Vi minns en värld som var så tömd på mänsklighet och medlidande att våra tårar torkade ut. Mina föräldrar lärde mig att jag skulle bry mig om sina medmänniskor och min omgivning. De lärde mig lyssna till vad folk runt mig sa. Därför var vårt bidrag bara något som låg i vår natur – det var självklart och enkelt, och inte alls hjältemodigt. Vi gjorde bara vad vi tyckte var rätt att göra, och vi skulle göra det igen, i dag och i morgon, om det var nödvändigt.”

Orden tillhör Børge Rønne, medlem i ”Syklubben” som räddade hundratals danska judiska flyktingar undan tyskarna. (Ur boken ”Helsingørs syklubb – vi måste rädda så många vi kan” av Søren Gulmann och Karin a Søby Madsen)

Låt oss göra en tidsresa, nästan 80 år tillbaka i tiden till brinnande världskrig. När var jag nere i Skåne tidigare passade jag på att ta färjan över till Helsingör. Havet krusas av vågor och ser ut som silverpapper med sotiga fläckar. Vinden är kall och viner om öronen och får ögonen att tåras. På klippor en bit in i hamnen sitter skuggor av flera svarta skrakar stilla under en blek sol. Vagt anas skuggorna av Helsingör på andra sidan sundet när färjan klyver vågorna. Mars. Ljuset sticker i ögonen och man bländas av solkatterna och ser för en sekund en helt annan scen i skuggorna.
Ett mörkt hav.
Fiskebåtar med släckta lyktor.
Desperata människor ombord som flyr för sina liv över sundet.

Danmark är ockuperat.
Klockan 04.15 den 9 april 1940 går tyska trupper till anfall mot Danmark som inte har mycket att sätta emot och kapitulerar. Danmarks samlingsregering ställs under tysk administration men även om tyska patruller nu rör sig ute på gatorna blir mycket sig likt. Tyskarna hoppas på samarbete, men motståndet jäser hela tiden under ytan.
   När nazisterna vill diskutera lösningen på ”judeproblemet” får de envist till svar från regeringens håll att det inte behövs ”för Danmark har inget judeproblem”. Sommaren 1943 intensifieras motståndet, protesterna och sabotagen mot den tyska närvaron tilltar och den 29 augusti inför tyskarna undantagstillstånd och avväpnar den danska militären. Sedan kommer nästa steg, nu ska judefrågan i landet lösas en gång för alla och riksfullmäktig över Danmark Werner Best får grönt ljus från högsta ledningen i Berlin att dra igång aktionen.  Natten mellan den 1 och 2 oktober 1943 skulle de danska judarna gripas och deporteras.
Men den tyska marinattachén och diplomaten Georg Ferdinand Duckwitz läcker planen till flera ledande danska politiker och informationen sprids snabbt.
Judiska familjer börjar planera för att fly och det som står närmast till hands är att fly till är neutrala Sverige över havet. Flykten pågår intensivt under framför allt de första två veckorna och det är med hjälp av privatpersoner på både den svenska, men framför allt den danska sidan, som människor räddas undan nazisterna. Framför allt  går båtar ut från nordöstra sidan kring Helsingör där avståndet som minst bara är 3,5 kilometer mellan den svenska och danska sidan.

En av de mest kända organisationerna som organiserade de illegala transporterna och försökte hjälpa så många människor som möjligt kom att kallas ”Syklubben” och bestod av Børge Rønne, redaktör, Erling Kjær som drev ett bokbinderi, polisen Thormod Larsen och polisassistent Ove Bruhn. Totalt uppskattas Syklubben ha räddat cirka 1400 människor och det var Erling Kjær som gick ut på havet och körde mellan Helsingborg och Helsingör där tyska patrullbåtar gick. Jörgen Gersfelt var läkare i Snekkersten, utanför Helsingör, och han gav husrum till judiska flyktingar, anordnade transporter och hjälpte även till att söva barn som skulle skeppas över, det var nämligen viktigt att de inte avslöjade transporterna genom att gråta högt eller skrika.
  Det finns flera vittnesskildringar från båtturerna, som ofta gjordes på nätterna och med släckta lyktor. Överfarten kunde ta flera timmar i de små fiskebåtarna ibland under stormar och oväder och vittnen berättar om gastkramande upplevelser när de tvingades hålla sig gömda under däck och skräcken för att upptäckas av tyskarna.

Kis Marcus, som var 34 år gammal och mamma till två små barn, har flitigt skrivit ned sina upplevelser och hon skildrar ankomsten till Sverige efter de långa timmarna ute på havet:
”När vi kom fram blev vi mottagna av svenska matroser som önskade oss välkomna till Sverige. Det var en härlig känsla att bli mottagen på det viset och veta att vi var i ett fritt land. De allra flesta hade tårar i ögonen” (Ur: Bo Lidegaard ”Landsmän”)

På den svenska sidan i Helsingborg fanns nämligen de så kallade ”Tre musketörerna”, fast de egentligen var fyra; nämligen polisöverkonstapel Carl Palm, poliserna Gösta Fäldt och Olle Olsson och deras chef Göte Friberg. De hjälpte till i räddningsarbetet och liksom svenska tullbåtar och marinen bistod de vid transporterna på alla sätt de kunde.

”Den 30 september på morgonen kom de första judiska flyktingarna i fiskebåtar till Helsingborg. De var 60 till antalet. Den 1 oktober kom ett 70-tal, den 2 oktober, som var lördag, över 100, söndagen den 3 oktober hade vi tappat kontrollen över inflödet och den 4 oktober på morgonen var Stallgatan och planen utanför rådhusets östra sida full av flyktingar” skriver Göte Friberg i ”Stormcentrum Öresund”.

Antalet flyktingar till Helsingör växte lavinartat, ett dygn senare kom cirka 900 människor, berättar Friberg i boken. Men man löste situationen. Många inkvarterades på Ramlösa brunnshotell, på Grand Hotell, pansarregementet i Berga öppnade sina portar medan Röda korset, Lottakåren och frivilliga hjälpte och organiserade härbärge, mottagande och utspisning.

Många av de som hjälpte människor att fly mördades under kriget. En av dem var den berömde ägaren till Snekkersten kro där Syklubbens medlemmar ofta möttes, som organiserade transporter och även gömde flyktingar. H C Thomsen arresterades och dog i Neuengamme i december 1944, enligt officiella källor av ”lunginflammation”. Efter kriget har flera fångar vittnat om att han piskades ihjäl. De fyra ”urmedlemmarna” av Syklubben överlevde dock alla men många av dem fick ärr för livet. Erling Kjær greps den 12 maj 1944, torterades och fördes sedan till koncentrationsläger där han blev kvar till befrielsen. Thormod Larsen blev beskjuten av tyskar under en aktion, skadades svårt och led av skadorna resten av livet.

Vad dessa människor visade är empati och medmänsklighet. Av de judar som bodde i Danmark lyckades över 7 000 människor sätta sig i säkerhet i Sverige och undkomma döden. Nu är det en helt annan spelplan men lidandet, flykten, modet att göra något och medmänsklighet är exakt detsamma som för många år sedan.

Bo Lidegaard avslutar sin bok ”Landsmän” med följande ord :
”Det förflutnas erfarenheter ger inget svar på nutidens utmaningar. Men de påminner oss om vårt ansvar och om hur fel det kan gå ifall vi tillåter våra samhällen att avvika från de humanistiska värden de är byggda på.”

Tiden är relativ och en gåta. Men frågorna är fortfarande; Hur ser medmänsklighet och civilkurage ut för dig? Vad är din ståndpunkt när det kommer flyktingar som flyr för sina liv? Vilka val gör vi?
”Det finns saker som man måste göra, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

(För mer om Syklubben och motståndet läs gärna Conny Palmkvists bok ”Sundets röda nejlikor”.)

Pittoreska hus med vasstak och stockrosor i drivor vid knuten, vita sandstränder som sträcker sig kilometervis under en klarblå sensommarhimmel, en livlig hamn och fiskmarknad, soldränkta gator och promenadstråk. Gilleleje vid norra Själlands kust är en charmig fiskeby och numera populär turistort under sommarhalvåret. Men minnen från andra världskriget och vad som utspelade sig här under några månader på senhösten 1943 är städse närvarande i byggnader och minnesmärken runt om i byn. Flyktiga skuggor ur historien som kan kännas märkligt levande en dag i augusti.

Regnet kommer inte som en överraskning.
   Jag har tagit mig från byn Tisvildeleje till Gilleleje över dagen, har man inte bil så krävs först tåg en kortare sträcka och sen byte till lokalbuss. När jag kliver av vid Gilleleje station och beger mig ner i riktning mot hamnen träffar jag en äldre dam som kikar upp mot himlen som nyss såg lovande ut men nu täcks av ovädersmoln, hon suckar, drar kappan tätar om sig och skakar på huvudet. ”Det ser inte bra ut”, säger hon på danska.
   Tio minuter senare vräker regnet ner.

   Jag hinner precis söka skydd under taket till en av fiskestugorna som fortfarande finns kvar och där regn droppar ifrån vasstaket i strida strömmar. Det är som en storm vid franska Rivieran. Gator och gränder förvandlas till platser där vattnet forsar fram. I hamnen piskar vågorna båtarna. Men när regnet upphör för några sekunder och solen tittar fram målas allt i flytande guld. Gatorna, husen, hamnen, båtarna, sundet som sträcker sig hela vägen mot Sverige. Och jag finner mig stirra på en minnesskylt som upplyser om minnen från det förgångna, som inte vill stanna i det förgångna.
   Det förflutna finns nämligen runt knuten och anas som undflyende skuggor inne i den vitkalkade kyrkan och på Skibshallerne Gilleleje museum där en helt fantastisk utställning berättar om de fiskare och motståndsmän som var verksamma i att hjälpa danska judar fly undan nazisterna. Byggnaderna bär på minnen som ingen kan eller får glömma. Ansikten och namn och svartvita foton. Kontroverser, händelser och platser. Den så kallade Syklubben var verksam inte långt från Gilleleje och vid ett tillfälle försökte man få ut flyktingar från hamnen, men tyskarna satte stopp för aktionen.
I centrum på museet står en eka som tillhörde fiskaren Johannes Nielsen i Villingebaek och som användes till att ro judiska flyktingar ut till båten Falken som gick mot Höganäs i Sverige. Det krävs mod för att våga gå ut på öppet hav med tyskarna i hälarna. Det krävs mod och civilkurage för att sätta sitt eget och familjens liv på spel.

Det är inte svårt att blunda och för en halv sekund tänka bort de nya husen, de bullriga turisterna och trängseln utanför glasskiosken och se hur de moderna båtarna blir genomskinliga och upplöses i tomma intet. Att ana hur muren mellan det förgångna och nuet plötsligt förvandlas till glas tills den upphör att existera.
   Tills du plötsligt står i Gillelejes hamn en ganska kall oktobereftermiddag för snart 80 år sedan och ser desperata människor släpande på bagage och resväskor, med småbarn i släptåg hukande mot vinden i desperat väntan på transport över sundet.
Då hamnar det som är ett litet fiskeläger, i centrum för en enorm flyktingström från främst Köpenhamn, inom loppet av några kaotiska dagar.

   Bakgrunden i korthet. Under 1943 växer motståndet, vreden och sabotagen mot tyskarna som ockuperat Danmark i tre år. I augusti införs undantagstillstånd och den tillfälliga danska samarbetsregeringen upplöses. Ett beslut fattas att deportera Danmarks judar men av olika anledningar läcks informationen och judarna varnas, många packar och börjar fly mot kusten. Aktionen genomförs natten mellan den 1 och 2 oktober men är i princip ett misslyckande, av Danmarks cirka 7 000-8 000 judar fängslas 300, de flesta gamla och sjuka som brutalt släpas till ett fartyg i hamnen (dit även kommunister förs) med destination Tyskland och vidare mot koncentrationsläger. Några tas i andra delar av Danmark, totalt rör det sig om runt 470 danska judar som deporteras.  

Människor flyr nu i panik och många tar sig med tåget från Köpenhamn upp längs kusten mot olika platser, bland annat Gilleleje, via Hillerød. På bara några timmar strömmar hundratals personer; familjer med barn och bebisar, unga och gamla in i byn. Tyskarna finns även här, de har soldater i Helsingör, bara några få mil bort, liksom de som samarbetar med dem, så kallade ”stikkere”. Men flyktingarna inkvarteras och göms undan i källare, uthus, uppe på loft och vindsutrymmen runt om i hela byn. När det är som mest göms 400–500 personer här av lokalbefolkningen. 

   Några mörka moln syns på himlen ovanför den lilla kyrkan i Gilleleje, denna i övrigt varma augustidag. Grusgångarna är välkrattade mellan gravstenar och gravar där generationer av invånare slumrar. Inuti är det svalt och det ser ut ungefär som i de flesta andra sjömanskyrkor (den här byggdes på 1500-talet); avskalat, vitkalkade väggar och modeller av skepp hängande i taket. Platsen där en av byns värsta tragedier kommer att utspela sig.

   Natten mellan den 6 och 7 oktober gör tyskarna en räd i fiskebyn beordrad av Hans Juhl kallad Gestapo-Juhl. De kommer till kyrkan, där många har gömt sig på vinden. De tvingar kyrkvaktmästaren att lämna över nyckeln till kyrkan under pistolhot mot hans fru.
Över 80 danska judar grips och förs till lägret i Horseröd för vidare transport till Theresienstadt. En enda person, Bruno, överlever genom att klättra upp i klocktornet där han klamrar sig fast men han kommer senare att drunkna under en transport över sundet som går fel.

   Fortfarande gömmer Gilleleje på spåren efter allt som hände för så länge sedan, men det finns en stolthet i de val man gjorde. I nutid glittrar vattnet i hamnen i sommarsolen som belyser de många vita båtarnas smäckra skrov medan musik strömmar ut från en av fiskrestaurangerna.
Regnet är plötsligt långt borta.
  
Under andra världskriget undkom nästan hela Danmarks judiska befolkning nazisternas utrotning, cirka 1300 eller fler fördes till Sverige från Gilleleje. En liten glasmonter nära ingången i kyrkan innehåller en medalj med Davidsstjärnan, skänkt av judiska veteraner i USA på besök 1970. Ett tack till lokalbefolkningen för deras mod och civilkurage.
   På baksidan står att läsa: ”Med beundran och respekt”.
Det är precis de känslor man får; beundran och ödmjukhet. Ödmjukhet och förundran över hur en liten fiskeby och dess invånare utmanade mörka makter genom sin medmänsklighet och civilkurage. Och därigenom förändrade historien och räddade liv.

På stenplattan till ingången står det stolt årtalet – 1895.
Det är året då Tisvildeleje strandhotel stod klart. En pust av cigarrök når mig genom kvällen. Det är ett vitt hus med innergård och inglasad veranda. Ett stenkast ifrån stranden, man promenerar bara några hundra meter och så öppnar sig havet framför ögonen.
Långa vita sandstränder, kristallklart vatten, en oändlig himmel, mängder av nyponrosbuskage som växer vilt och här och var små badhytter målade i klara färger. Det märks att det är ett typiskt danskt badhotell, inte olikt det som figurerar i den populära danska serien ”Badhotellet” som dock utspelar sig på Jylland.
Jag befinner mig på Nordsjälland i den lilla byn Tisvildeleje och längs med hela kusten och på dess vackra stränder återfinns liknande badorter och charmiga före detta fiskebyar.

Det är en sömnig liten by med några restauranger, en pizzeria, två glassbarer, en mataffär och några hantverks- och klädbutiker. Mycket mer än så är det inte. Enligt väninnan så lär den kände författaren och journalisten Jan-Olof Olsson (Jolo) har tillbringat många somrar här och även skrivit om platsen. Kanske bodde han och hans familj på samma badhotell som jag?
Viktigt att göra när man vill uppleva ett danskt badhotell är att kolla väderleken. Något jag totalt missat att göra. Därför blir det två dagar i ömsom sol men mestadels regn, mörka moln och ibland mullrande åska. Rummen på hotellet är trivsamma, sparsamt möblerade men luftiga och ljusa, frukosten ok (och delvis Coronaanpassad så ingen buffé) och på kvällen sitter några av gästerna ute i soffor och rottingmöbler och pratar och röker och tar ett glas.
Precis som i tv-serien.
Ena dagen när det öser ner tar jag en tur genom Tisvildeleje hegn, och lövskogarna som löper nära stränderna. De bildar små tunnlar av ljusgrön skugga och lövverk där regnet hörs på avstånd under de mörka molnen och smattret av regn mot blad. Rönnbärsträd, ekar, bokskog och björkar trängs längs stigarna.

Tillbaka i den charmiga lilla byn beställer jag en is (glass) med skumboll på toppen. Helst ska det vara chokladsås och grädde dessutom. Funderar på om jag möjligtvis skulle kunna utröna var Jolo var på sin semester, men mycket är osäkert. Till sist återvänder jag till badhotellet och möts av öppna armar. Jag sitter i den lilla innergården under det fantastiska olivträdet.
Och jag kan precis ana damerna i hatt och ålderdomliga badkläder liksom herrarna i konstiga byxor och med en pilsner i näven, skymta förbi i ett moln av cigarrök, medan regnet sveper in oss i en kokong som är märkligt tidlös.