Pittoreska hus med vasstak och stockrosor i drivor vid knuten, vita sandstränder som sträcker sig kilometervis under en klarblå sensommarhimmel, en livlig hamn och fiskmarknad, soldränkta gator och promenadstråk. Gilleleje vid norra Själlands kust är en charmig fiskeby och numera populär turistort under sommarhalvåret. Men minnen från andra världskriget och vad som utspelade sig här under några månader på senhösten 1943 är städse närvarande i byggnader och minnesmärken runt om i byn. Flyktiga skuggor ur historien som kan kännas märkligt levande en dag i augusti.

Regnet kommer inte som en överraskning.
   Jag har tagit mig från byn Tisvildeleje till Gilleleje över dagen, har man inte bil så krävs först tåg en kortare sträcka och sen byte till lokalbuss. När jag kliver av vid Gilleleje station och beger mig ner i riktning mot hamnen träffar jag en äldre dam som kikar upp mot himlen som nyss såg lovande ut men nu täcks av ovädersmoln, hon suckar, drar kappan tätar om sig och skakar på huvudet. ”Det ser inte bra ut”, säger hon på danska.
   Tio minuter senare vräker regnet ner.

   Jag hinner precis söka skydd under taket till en av fiskestugorna som fortfarande finns kvar och där regn droppar ifrån vasstaket i strida strömmar. Det är som en storm vid franska Rivieran. Gator och gränder förvandlas till platser där vattnet forsar fram. I hamnen piskar vågorna båtarna. Men när regnet upphör för några sekunder och solen tittar fram målas allt i flytande guld. Gatorna, husen, hamnen, båtarna, sundet som sträcker sig hela vägen mot Sverige. Och jag finner mig stirra på en minnesskylt som upplyser om minnen från det förgångna, som inte vill stanna i det förgångna.
   Det förflutna finns nämligen runt knuten och anas som undflyende skuggor inne i den vitkalkade kyrkan och på Skibshallerne Gilleleje museum där en helt fantastisk utställning berättar om de fiskare och motståndsmän som var verksamma i att hjälpa danska judar fly undan nazisterna. Byggnaderna bär på minnen som ingen kan eller får glömma. Ansikten och namn och svartvita foton. Kontroverser, händelser och platser. Den så kallade Syklubben var verksam inte långt från Gilleleje och vid ett tillfälle försökte man få ut flyktingar från hamnen, men tyskarna satte stopp för aktionen.
I centrum på museet står en eka som tillhörde fiskaren Johannes Nielsen i Villingebaek och som användes till att ro judiska flyktingar ut till båten Falken som gick mot Höganäs i Sverige. Det krävs mod för att våga gå ut på öppet hav med tyskarna i hälarna. Det krävs mod och civilkurage för att sätta sitt eget och familjens liv på spel.

Det är inte svårt att blunda och för en halv sekund tänka bort de nya husen, de bullriga turisterna och trängseln utanför glasskiosken och se hur de moderna båtarna blir genomskinliga och upplöses i tomma intet. Att ana hur muren mellan det förgångna och nuet plötsligt förvandlas till glas tills den upphör att existera.
   Tills du plötsligt står i Gillelejes hamn en ganska kall oktobereftermiddag för snart 80 år sedan och ser desperata människor släpande på bagage och resväskor, med småbarn i släptåg hukande mot vinden i desperat väntan på transport över sundet.
Då hamnar det som är ett litet fiskeläger, i centrum för en enorm flyktingström från främst Köpenhamn, inom loppet av några kaotiska dagar.

   Bakgrunden i korthet. Under 1943 växer motståndet, vreden och sabotagen mot tyskarna som ockuperat Danmark i tre år. I augusti införs undantagstillstånd och den tillfälliga danska samarbetsregeringen upplöses. Ett beslut fattas att deportera Danmarks judar men av olika anledningar läcks informationen och judarna varnas, många packar och börjar fly mot kusten. Aktionen genomförs natten mellan den 1 och 2 oktober men är i princip ett misslyckande, av Danmarks cirka 7 000-8 000 judar fängslas 300, de flesta gamla och sjuka som brutalt släpas till ett fartyg i hamnen (dit även kommunister förs) med destination Tyskland och vidare mot koncentrationsläger. Några tas i andra delar av Danmark, totalt rör det sig om runt 470 danska judar som deporteras.  

Människor flyr nu i panik och många tar sig med tåget från Köpenhamn upp längs kusten mot olika platser, bland annat Gilleleje, via Hillerød. På bara några timmar strömmar hundratals personer; familjer med barn och bebisar, unga och gamla in i byn. Tyskarna finns även här, de har soldater i Helsingör, bara några få mil bort, liksom de som samarbetar med dem, så kallade ”stikkere”. Men flyktingarna inkvarteras och göms undan i källare, uthus, uppe på loft och vindsutrymmen runt om i hela byn. När det är som mest göms 400–500 personer här av lokalbefolkningen. 

   Några mörka moln syns på himlen ovanför den lilla kyrkan i Gilleleje, denna i övrigt varma augustidag. Grusgångarna är välkrattade mellan gravstenar och gravar där generationer av invånare slumrar. Inuti är det svalt och det ser ut ungefär som i de flesta andra sjömanskyrkor (den här byggdes på 1500-talet); avskalat, vitkalkade väggar och modeller av skepp hängande i taket. Platsen där en av byns värsta tragedier kommer att utspela sig.

   Natten mellan den 6 och 7 oktober gör tyskarna en räd i fiskebyn beordrad av Hans Juhl kallad Gestapo-Juhl. De kommer till kyrkan, där många har gömt sig på vinden. De tvingar kyrkvaktmästaren att lämna över nyckeln till kyrkan under pistolhot mot hans fru.
Över 80 danska judar grips och förs till lägret i Horseröd för vidare transport till Theresienstadt. En enda person, Bruno, överlever genom att klättra upp i klocktornet där han klamrar sig fast men han kommer senare att drunkna under en transport över sundet som går fel.

   Fortfarande gömmer Gilleleje på spåren efter allt som hände för så länge sedan, men det finns en stolthet i de val man gjorde. I nutid glittrar vattnet i hamnen i sommarsolen som belyser de många vita båtarnas smäckra skrov medan musik strömmar ut från en av fiskrestaurangerna.
Regnet är plötsligt långt borta.
  
Under andra världskriget undkom nästan hela Danmarks judiska befolkning nazisternas utrotning, cirka 1300 eller fler fördes till Sverige från Gilleleje. En liten glasmonter nära ingången i kyrkan innehåller en medalj med Davidsstjärnan, skänkt av judiska veteraner i USA på besök 1970. Ett tack till lokalbefolkningen för deras mod och civilkurage.
   På baksidan står att läsa: ”Med beundran och respekt”.
Det är precis de känslor man får; beundran och ödmjukhet. Ödmjukhet och förundran över hur en liten fiskeby och dess invånare utmanade mörka makter genom sin medmänsklighet och civilkurage. Och därigenom förändrade historien och räddade liv.

På stenplattan till ingången står det stolt årtalet – 1895.
Det är året då Tisvildeleje strandhotel stod klart. En pust av cigarrök når mig genom kvällen. Det är ett vitt hus med innergård och inglasad veranda. Ett stenkast ifrån stranden, man promenerar bara några hundra meter och så öppnar sig havet framför ögonen.
Långa vita sandstränder, kristallklart vatten, en oändlig himmel, mängder av nyponrosbuskage som växer vilt och här och var små badhytter målade i klara färger. Det märks att det är ett typiskt danskt badhotell, inte olikt det som figurerar i den populära danska serien ”Badhotellet” som dock utspelar sig på Jylland.
Jag befinner mig på Nordsjälland i den lilla byn Tisvildeleje och längs med hela kusten och på dess vackra stränder återfinns liknande badorter och charmiga före detta fiskebyar.

Det är en sömnig liten by med några restauranger, en pizzeria, två glassbarer, en mataffär och några hantverks- och klädbutiker. Mycket mer än så är det inte. Enligt väninnan så lär den kände författaren och journalisten Jan-Olof Olsson (Jolo) har tillbringat många somrar här och även skrivit om platsen. Kanske bodde han och hans familj på samma badhotell som jag?
Viktigt att göra när man vill uppleva ett danskt badhotell är att kolla väderleken. Något jag totalt missat att göra. Därför blir det två dagar i ömsom sol men mestadels regn, mörka moln och ibland mullrande åska. Rummen på hotellet är trivsamma, sparsamt möblerade men luftiga och ljusa, frukosten ok (och delvis Coronaanpassad så ingen buffé) och på kvällen sitter några av gästerna ute i soffor och rottingmöbler och pratar och röker och tar ett glas.
Precis som i tv-serien.
Ena dagen när det öser ner tar jag en tur genom Tisvildeleje hegn, och lövskogarna som löper nära stränderna. De bildar små tunnlar av ljusgrön skugga och lövverk där regnet hörs på avstånd under de mörka molnen och smattret av regn mot blad. Rönnbärsträd, ekar, bokskog och björkar trängs längs stigarna.

Tillbaka i den charmiga lilla byn beställer jag en is (glass) med skumboll på toppen. Helst ska det vara chokladsås och grädde dessutom. Funderar på om jag möjligtvis skulle kunna utröna var Jolo var på sin semester, men mycket är osäkert. Till sist återvänder jag till badhotellet och möts av öppna armar. Jag sitter i den lilla innergården under det fantastiska olivträdet.
Och jag kan precis ana damerna i hatt och ålderdomliga badkläder liksom herrarna i konstiga byxor och med en pilsner i näven, skymta förbi i ett moln av cigarrök, medan regnet sveper in oss i en kokong som är märkligt tidlös.

Vackra byggnader, slingrande gator och gränder där Mozart och Beethoven vandrade, intressanta museer, märkliga hus och en glittrande Donau i kvällsskymningen.
Wien är Stephansdom med sin gotiska katedral och utsirade torn, anrika restauranger med svartklädda kypare som serverar wienerschnitzel eller knödl, Gustav Klimts födelsestad och sjudande, livliga kaféer med ett utbud av bakverk och kakor som är en konditors dröm. Det är inte för inte som croissanten faktiskt stammar ifrån Österrike. Här finns sagoslottet Schönbrunn med sina makalösa rum – en gång hem för Habsburska ätten – och dess trädgård, där man under sommaren kan lyssna på konserter under en stjärnfylld natthimmel. På vintern fylls staden av sagolika julmarknader och punschstånd i varje gathörn. Wien är möten, människor och musik.

Jag står inne i en labyrint.
Omgiven av höga grönskande buskar på alla sidor befinner jag mig på en smal grusgång med ogenomträngliga murar av växtlighet på sidorna som effektivt uppslukar alla ljud. Trots att jag på ett ungefär vet hur en labyrint fungerar, tar det inte lång stund innan jag går vilse. Gångarna leder kors och tvärs, då och då tränger uppsluppna och ibland lätt nervösa skratt genom bladverket från andra som är lika vilsna som jag. En lätt dimma eller regndis svävar upp från markerna och gör det hela ännu mer svårt att urskilja som om jag kliver runt i ett drömliknande landskap. Labyrintens gåta gäckar alla som vågat kliva in mellan dess väggar.

Den ursprungliga labyrinten byggdes mellan 1698 och 1740 och bestod av fyra delar med en upphöjd paviljong där man kunde stå och blicka ut över konstruktionen. Den nuvarande är dock en rekonstruktion av den gamla, men på exakt samma plats strosade alltså en gång i tiden den kejserliga familjen. Vi är ute vid Schönbrunn och det är i slottets trädgård som labyrinten återfinns. Sol och skugga faller i ett besynnerligt växelspel över grusgångarna. Regnet skapar ett gyllene dis som sveper in världen i ett moln av silver. Jag bländas för en sekund och sätter handen framför ögonen. Plötsligt är det förbluffande lätt att tycka sig se en hastig skymt av en fåll av en barockklänning eller ett parasoll som försvinner in i skuggorna, ett avlägset skratt som härstammar från en annan tid. Ett annat århundrade.

Det är lite som med Paris – kärlek vid första ögonkastet. Wien är fjärde stoppet på en tågluff tvärs genom Europa. Vi har hunnit avverka bland annat Berlin, Krakow och Budapest när vi kommer till Österrikes huvudstad sent på kvällen. Med åren har jag lärt mig knepen att hitta billiga men bra hotell och har bokat i förväg även den här gången. Det visar sig att hotellet ligger mitt i Österrikes blygsamma motsvarighet till Red Light District med lättklädda damer. Det manliga resesällskapet är förtjust. Boendet visar sig vara utmärkt.

Första kvällen hittar vi också till restaurang Bieriger, Schwegerstraße 37. Vilket bekräftar ryktet om att portionerna i Wien kan överträffa både de man serveras i Tyskland och på amerikanska Diners i USA. Maten är mycket god, atmosfären gemytlig och bordsgrannarna, tvättäkta Wien-bor, pratar på och undrar vart vi ska vidare efter Wien (till Venedig). Resesällskapet (fransman) är den som är hungrig, i början såg han förfärad ut över maträtternas storlek men efter ett par kvällar i Berlin är han härdad. Jag säger till kyparen att jag vill ha något litet och tänker mig revbensspjäll, alltså några få stycken med en sås som man får i Sverige. När min mat kommer in gapskrattar resten av restaurangen som har hört ordväxlingen högt. Bilden nedan hämtad från restaurangens hemsida illustrerar tydligt varför. Det är inga små portioner som serveras.

Wien är konstnären Gustav Klimts födelsestad, hans vackra tavlor finns att beskåda bland annat på museet Belvedere, varav den mest berömda är ”Kyssen” som modedesignern och troligen också hans älskarinna Emilie Flöge lär ha stått modell för. För den som vill se äldre föremål finns Venus från Willendorf – en gåtfull kvinnostatyett som är över 20 000 år gammal – på Naturhistoriska museet (Naturhistorisches Museum). En plats som i sina stora samlingar även inhyser ett dinosaurieskelett, Stellers sjöko, en stor samling meteoriter och där man kan strosa runt i timmar en regnig eftermiddag.

Missa inte heller museet tillägnat den österrikiska kejsarinnan Elisabeth ”Sisi” ursprungligen av Bayern som var gift med Frans Josef I av Österrike, museet är inhyst i de gamla kejserliga lägenheterna, men det mest intressanta är hennes fascinerande historia och liv. Det går att se var Mozart bodde och besöka Beethovens museum, vandra runt på samma gator som Haydn och Chopin. En bit Sachertårta på anrika kafé Sacher med aprikosmarmelad och den bittra, mörka chokladglasyren som smälter i munnen är värd både priset och turistträngseln. Och för den ikoniska wienerschnitzeln som i sin tur troligen kom till Österrike på 1800-talet från Italien och deras version cotoletta alla Milanese – om detta tvista de lärde – rekommenderas restaurang Figlmüller på Bäckerstraße. En förtjusning jag faller för är alla små smörgåsar/sandwichar österrikarna är så förtjusta i och som man kan köpa till lunch. Man köper lite olika varianter och sköljer ner det med ett glas öl eller vin. Här rekommenderas till exempel Trzesniewski på Dorotheergasse 1. Lyxvarianter finns även på en annan anrik restaurang Zum Schwarzen Kameel, där ett tips är att skippa restaurangen och hänga i baren.

Österrike är en formidabel smältdegel av kulturer och utländska influenser och har en minst sagt brokig historia. De äldsta spåren går tillbaka till stenålder, 20 000–30 000 f Kr. Från 1276 styrdes landet av den mäktiga ätten Habsburg och har historiskt sett haft tajta band med Ungern, som även tillhört nationen Österrike-Ungern (den österikisk-ungerska dubbelmonarkin bildades 1867) fram till första världskrigets slut då länderna splittrades. Idag bor det cirka 8,7 miljoner människor i Österrike varav cirka 1,7 miljoner i huvudstaden. 

Överallt är musiken ett återkommande tema när du är i Wien. Konsten, dansen, museerna, människorna, musiken, skönheten. Och konserter kan du gå på lite överallt, vilket vi också gör. Kommer man hit på vintern byter Wien kostym och klär sig i vinterskrud. Rykande het punsch serveras i gathörnen, glittrande glaskulor, skira änglar, trähantverk och äpplen doppade i vit och mörk choklad syns på julmarknaderna. Wien i december är som en snökula, som att kliva in i Tjajkovskijs Nötknäpparsaga. Då glittrar ljusen från hundratals juldekorationer i luften längs shoppinggatan Kärnter strasse. Det doftar av pepparkakor, varm punsch och smält ost, raclette. Medan dragna hästvagnar kör förbi med turister som fotograferar allt de ser ringer kyrkklockorna genom snödiset.
För mer om julmarknaderna: https://www.svd.se/staden-som-tar-julstamning-pa-allvar

Men tillbaka till Wien i augusti när vi är där.
Tonerna av Johann Strauss strävar upp genom den blå skymningen under sommarkvällens himmel. Jag har hittat ut ur labyrinten och sitter på en liten bar vid Habsburgerstrasse med en öl. Svagt hörs tonerna av Strauss, Mozart, Haydn, Beethoven ur mörkret och högtalarna. Det är som om de hade förvandlats till eldflugor där ute som tränger igenom sorl, prat och skratt.

Wien är skönhet, kärlek, sorg, poesi, skratt, gråt.

Om Paris är en oförglömlig sång av Edith Piaf är Wien som de första mjukt svävande, förväntansfulla stroferna i Strauss ”An der schönen blauen Donau” en varm julikväll.

Oförglömlig och evig under stjärnorna.

Orden myntades av en herre som hette Tomáš Masaryk, filosof och politiker, som blev Tjeckoslovakiens förste president 1920. Masaryk var filosofiprofessor vid Praguniversitetet och hade kämpat för Tjeckoslovakiens självständighet från Österrike-Ungern under hela sitt liv. Det gav insikt. Han visste att diktatorer är verbalt begåvade och karismatiska människor som har förmåga att förleda och förföra med ord. Som kan bli livsfarliga genom sin retorik.
Men som alltid förlorar i slutändan.

Det är en otroligt varm eftermiddag i augusti och svetten rinner längs med ryggraden. Vi har varit på resande fot i ett par dagar, lyckats få visum i Riga för i Sverige har inte Belarus/Vitryssland någon ambassad, och det märks tydligt att det är en diktatur vi ska till. I den märkliga staden Minsk väntar soldränkta gator. Tomma nästan öde kvarter i staden som sover under slutna men alltid vaksamma ögonlock. Storslagna byggnader som är vackra i all sin bisarrhet och som för tankarna till hur det troligen såg ut i Tyskland under tredje riket och Hitler. Det som byggs är pampigt, i postsovjetisk anda och den lilla människan, individen, försvinner och går vilse någonstans bland dessa jättelika avenyer och gator likt en flyende skugga som uppslukas av mörkret. Som det tenderar att vara i totalitära regimer. Det finns inte en papperslapp eller tiggare så långt ögat når. Det vi ser är kulisser. Men de vi möter är fantastiska människor i diktaturens skugga.

Ett exempel; den gamla mannen som sopar gatan nedanför den röda kyrkan St Simeon & St Elenas kyrka. Ansiktet är fårat och händerna arbetsmärkta och rynkiga, det är 26 grader varmt men han fortsätter enträget sitt arbete i hettan. Dammet yr i luften. Kyrkan är en av sevärdheterna på Nezalezhnasti eller Indepedence square. En svart staty av Lenin, som en gång i tiden var den högsta statyn av honom i hela Sovjetunionen bevakar regeringsbyggnaden. 
Vi vandrar vidare och så plötsligt hamnar vi där, vid KGB:s högkvarter vid Independence Avenue, i hörnet från Komsomolskaya Street. En byggnad som sover med släckta mörka fönster och som jag trodde skulle utstråla något oerhört ondskefullt med tanke på vad som försiggått/försiggår bakom väggarna. Men som i realiteten bara är en byggnad. En torr, grå, byggnad.

I slutet av maj greps regimkritiske journalisten Roman Protasevitj och hans flickvän juridikstudenten Sofia Sapega sedan flygplanet de färdades på, ett Ryanair-plan, tvingats ner på order av president Lukasjenko, i en uppmärksammad flygkapning i Minsk. Protesterna i Belarus har ökat sedan 2020 i takt med att president Aleksandr Lukasjenko slår ned allt hårdare mot sin befolkning. Demonstranter misshandlas av säkerhetsstyrkor, människor grips och sätts i fängelse. Protesterna började i samband med valet i augusti i fjol och har fortsatt att eskalera. Uppgifter om tortyr, misshandel, våldtäkter och godtyckliga fängslanden är något som det internationella samfundet blundar för.

När vi var i Belarus mötte vi fantastiska människor. Människor som oss med barn, föräldrar, syskon, älskade, familjer, vänner, som vill leva, älska, dö, ha det bästa för sina barn, skratta och gråta men göra det som fria medborgare.

Det är en skam för hela världen att de inte kan göra det.

Den där varma augustidagen stod vi utanför KGB:s högkvarter och tittade upp mot den fruktade säkerhetspolisens kontor. Såg en kvarleva som borde ha försvunnit för länge sedan och som varje dag den existerar är ett nederlag för EU, FN och världen.

Det är viktigt att genomskåda en diktators knep.
Att inse att diktatorer störtas, att vissa inte har och aldrig kommer att få någon makt igen. Det finns en ände på våld, tortyr och folkmord. Om världssamfundet reagerar i tid och för en gångs skull gör någonting som verkligen sätter press på en förtryckarregim finns det chans för friheten och rättvisan att segra.
Det finns våld. Det finns mörker.
Men sanningen segrar – till sist. Tyranner förlorar sin makt. Det visste redan Masaryk.