I hotellobbyn sitter en vacker, snidad gökklocka på väggen. Handgjord och handmålad i klara färger och med små figurer av trä. När jag står och väntar på att checka in, dyker trägöken ut från luckan och räknar in timmen. Det är ju inte för inte som Schweiz förknippas med klockor.
Dagen efter; smaragdgröna slänter och bergssidor, blommande alpängar, skimrande floder som kastar sig nerför sluttningarna, berg med snövita toppar som sovande jättar i bakgrunden. Raviner, djupa avgrunder där linbanor svävar ut på silversträngar som på håll ser ut som tunna spindeltrådar. Att åka tåg från Zürich via Chur till Zermatt är en studie i ett nästan overkligt vackert och vilt landskap. Som på film. Men så är Schweiz också en plats där vildmarken och bergen finns alldeles inpå knuten. Ett land med 26 autonoma kantoner och fyra officiella språk; tyska, franska, italienska och rätoromanska. Ett land som fick kvinnlig rösträtt sent – 1971. Det land efter Japan där invånarna blir äldst.
Jag byter tåg i Chur och kliver på den så kallade Glaciärexpressen som anses vara en av världens vackraste tågresor, eller som de själva gör reklam för – den långsammaste. Att åka tåg från St Moritz till Zermatt tar 8 timmar (motsvarande ungefär sträckan Stockholm-Jönköping eller cirka 29 mil). Jag hoppar alltså på i Chur och då tar det ”bara” cirka 6 timmar. Genom att köpa ett Interrailkort, kommer man undan en stor del av det dyra biljettpriset och betalar bara för platsreservationen.
På tåget serveras både dryck och trerättersmiddag för den som önskar och tågvagnarna har stora panoramafönster vilket gör att man tydligt ser alla raviner, böljande gröna sluttningar, glasklara sjöar. Sätena är bekväma och det är en blandad åldersgrupp som åker, alltifrån en stojig pensionärsgrupp till yngre par och backpackers med ryggsäck. Utländska turister blandas med inhemska. Munskydd är förstås obligatoriskt under hela resan förutom när man äter och dricker.
Mitt emot mig sitter ett äldre par som länge sett fram emot turen säger de, de ska liksom jag, kliva av i Zermatt, en ort och kommun som ligger i Visp i kantonen Valais. Det var en liten sömnig by som slumrade i skuggan av bergen ända tills engelsmännen invaderade området på 1830-talet för att bestiga Matterhorn. Numera är den känd både hos skidåkare, bergsklättrare, andra typer av turister (fransmän verkar utgöra en majoritet) och ABBA-fans. Anni-Frid Lyngstad bor nämligen här. En stor del av byn utgörs av gamla, timrade vackra hus med prunkande blomsterlådor och vackert målade fönsterluckor. Samtidigt finns det gott om stjärnkrogar i byn, många åker hit för att i skuggan av de snötäckta bergen avnjuta en gourmetmåltid.
Zermatt är en vacker plats som lockar turister året runt
Men tillbaka till tågresan. Utsikten är vidunderlig. Byarna ligger insprängda lite här och var i landskapet. Dimman kommer krypande när vi kommer högre upp i bergen och regnet slår mot rutorna. Väderleken förändras snabbt. Tåget lunkar på genom Oberalp-passet med sina snöhöljda toppar och glaciärer och genom djupa dalgångar. Matterhorn göms bakom tjocka moln och regndis, till resenärernas besvikelse. Men så plötsligt, tio minuter senare, spricker molnen upp och kvällssolen strömmar likt guld i ner dalen och får bergstopparnas snö att skimra. Och man får en känsla av något oändligt uråldrigt som kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta. En vildmark mitt i Europa. Schweiz må vara känt för sina klockor men det finns saker som är tidlösa.
Han kliver fram lika ljudlöst som en vålnad ur dimman. Ett majestätiskt djur med en enorm spretig krona, rödbrun, lite raggig päls och en fuktig darrande nos. Han stannar och står blickstilla på den lilla stigen, vänder det enorma huvudet mot mitt håll och nosen far upp och vädrar i vinden. Ett stilla regn faller runt omkring oss och skapar ringar på vattenytan i bäcken, det prasslar i snåren från tusen små djur, träden har klätt sig i prunkande färger; guld, rött, gult, lysande orange. En skugga i snåren skymtar förbi som inte var där tidigare. Det är ett oväntat möte och jag står blickstilla. Hans ögon betraktar mig oavvänt och jag förstår att jag är inkräktaren i hans rike. Jag letar i väskan efter kameran och när jag tittar upp igen har han försvunnit, som uppslukad av dimman som om det bara var en dröm.
Det är lätt att tänka sig att det är alvfolket eller Tuatha Dé Danann som förtrollat världen tillfälligt. För det finns magi kvar i världen, hur mörk vardagen än verkar vara. Den finns där – i sånger, sagor, i böcker och poesi. Hur mycket du än vill sticka huvudet under kudden och gå i ide och gråta djupt ibland när ingen ser eller hör, över personer du har förlorat, så finns ljuset där. För det ljuset och den magin gavs till dig av de personer du förlorade.
Sjunde resmålet att blicka tillbaka på blir alltså så klart Irland för där är magin i högsta grad fortfarande levande.
Det är oktober och inte många turister i nationalparken i Killarney. Snåren växer täta och döljer stigen under sina hängande grenar. Regnet droppar från grenar och lövverk. Det är som om jag är ensam i hela världen och alla de myter och sagor och legender som lockade mig allra första början till Irland, tagit form just här. Det är precis innan Halloween eller Samhain så det firas stort på Den gröna ön. Jag har tagit mig från Dublin, där jag bor i en extremt sunkig liten etta med bruna heltäckningsmattor, inrökta väggar, en granne som hämtar hyran per vecka helst i sedlar i mikron och definitivt fel sida om Liffey, men där det inte fattas barer och gemenskap. Irland är bedövande vackert i de nordvästra delarna av ön; Donegal, Cliffs of Moher, Sligo, Glencolumbkille till östsidan och söder. Utanför Dublin är det keltiska arvet och förhistorien bara ett stenkast bort med platser som Newgrange, Knowth och Tara. Det stora problemet är att landet är hyperkatolskt och ett av ynka få länder i hela Europa där abort är förbjuden. Det skaver. Jag skriver om den ekonomiska krisen som drabbat Irland hårt och intervjuar förtvivlade människor, bevakar demonstrationer och sitter med i rättegångar med människor som tog lån och sedan förlorade sina hem och allt de ägde, dansar på pubarna på kvällarna, stirrar ner i Liffeys mörka vatten på väg hem och pratar IRA med ungdomar som är frustrerade. Den lokala kvarterspuben är ett ställe där man trakteras med Guinness, sympati och vänskap redan vid lunchtid och där ”sessions” hålls om kvällarna och musiken flödar ut över gatan. Det är 2010 och Irland är hårt drabbat av den ekonomiska krisen. Ändå är Dublin världens vänligaste stad. Yeats är nationalpoeten som citeras överallt. Och magin och musiken finns där ständigt levande och närvarande bara man skrapar på ytan.
Hur ska man kunna sammanfatta en ö fylld av poesi, sång, litteratur, historia och skönhet? Omöjligt på några få rader. Jag vet bara att jag såg en magisk varelse i Killarney National Park, den där oktobermorgonen, vars ögon för ett ögonblick mötte mina innan han försvann i dimman och förblev borta. En glimt av evighet bortom skuggorna.
Solstänkta sluttningar, vita sandstränder, doftande pinjeträd och lummiga apelsinodlingar. Blekta stenruiner och vittrande pelare under stjärnklara natthimlar som vittnar om ett storslaget förflutet. Grekland är demokratins vagga och blev allra första utlandssemestern på egen hand tillsammans med dåvarande pojkvännen. Men konstigt nog är det hunden på Peloponnesos som jag minns bäst.
Det var ingen tvekan om vart vi skulle åka. Jag har alltid drömt om Grekland. Antikens Grekland som återfinns i Illiaden och Odysséen, i grekiska sagor och myter och i historieböckerna. Där Sokrates och Platon vandrade på gatorna och de allra första teaterspelen sattes upp, där filosofi, konst, astronomi och vetenskap frodades. Så sagt och gjort, sommaren efter vi tagit studenten bestämde vi oss och bokade en vecka på ett tvåstjärnigt hotell på den lilla ön Poros. Den ligger cirka en timmes båtfärd från Athen och ett stenkast från Peloponnesos och består egetligen av två öar; Sferia där Poros stad ligger och Kalavria, förenade genom en bro. Det är bedövande vackert där. Stora doftande pinjeskogar, sandstränder, turkosblått hav, ett kloster och en liten pittoresk by med små vita och bruna hus med röda tegeltak, smala gränder och en livlig liten hamn. Vi hyrde cyklar första dagen (det gjorde vi inte om med tanke på de branta sluttningarna i värmen) men däremot en Vespa så vi kunde ta oss runt. Vi passade på att besöka Athen och stod på toppen av den cirka 150 meter höga klippan där Akropolis ligger och där utsikten är häpnadsväckande. Vi vandrade runt på ett öde Agora tidigt en morgon i blekt skimrande solljus och såg förfallna statyer och det ståtliga Hefaistostemplet som byggdes på 400-talet f Kr och kände det förgångna viska bakom ryggen. Vi åkte och tittade på de stora apelsin- och citronodlingarna, besökte klostret på Poros och åt god mat och drack Ouzo och Retsina (som får sin smak av kåda och som jag fortfarande gillar). Pratade med bybor, låg en dag och solade och badade på en strand men jag har aldrig varit en strandmänniska så det blev nog ända dagen och hade över lag en fantastisk vecka. Och eftersom detta var i stort sett före mobiltelefonens och Internets tid ringde man hem för att lugna eventuella oroliga föräldrar en eller två gånger i veckan genom att låna telefonen i den lokala lilla matbutiken.
Men tillbaka till den lilla hunden på Peloponnesos.
På Poros dröjde det till tredje kvällen innan vi såg gatuhundarna som samlades nere vid hamnen. Hundar i alla storlekar, de flesta blandrashundar. De hemlösa katterna var ännu fler och strök runt kring hotellet. En dag tog vi båten över för utflykt till Mykene men på väg till de Mykenska kungagravarna och Lejonporten lyckades vi missa den enda bussavgången och gick istället ner till byn. Det var när, vi kom ut från en butik, som han satt, som om han väntade på oss. En vit blandrashund med mörka ögon som viftade på svansen. Han var ensam och de flesta hundar vi sett höll ihop i flock. Hans kropp var ett enda virrvarr av sammankletade pälstovor, bulor och parasiter i mängder.
Av någon anledning följde han efter oss. Vi gick till ett lokalt slakteri och fick tag i något kött. Men han ville inte äta. Han satt bara och väntade när vi stannade och följde efter oss när vi gick. Det var som om den lilla vänlighet vi visat honom var nog för att han skulle ty sig till oss. När vi kom ner till hamnen försökte han hoppa ner i båten efter oss. Då blev båtägaren arg och sparkade efter honom. När båten lade ut satt den lilla hunden kvar på kajen och tittade långt efter oss, han satt där och hans mörka ögon följde oss hela vägen över sundet. I efterhand kan jag fråga mig varför vi inte kontaktade en veterinär eller djurorganisation. Hade det varit idag hade jag försökt få med honom hem. Men både jag och mitt ressällskap var vid denna tidpunkt unga, oerfarna och rädda för saker som rabies och parasiter.
Jag vill gärna tro att det finns en särskild skyddsängel för hemlösa djur. Att hunden på Peloponnesos blev räddad av en lokal djurvän eller att han slog sig ihop med andra lösdrivande hundar. Men jag vet att det är önsketänkande. Nu är det många år sen Greklandsresan och jag har rest till många olika platser och länder sedan dess, dock aldrig tillbaka till Grekland, det har helt enkelt inte blivit av. Och fortfarande är det hunden på Peloponnesos som jag minns mest av allt från resan.
Det är mol tyst, vindstilla, kvavt och solen har gått i moln. Havet glittrar azurblått likt Medelhavet vid horisonten. Semestrande turister har svämmat in över ön och för bara en halvtimme sedan strålade solen och temperaturen låg runt 27 grader. Inte längre. Jag klättrar omkring på kala klippor, avsatser och över stenblock vid Drakmärket i gympaskor, shorts och med ryggsäcken på ryggen. Följer de spännande historier och sägner som tycks finnas överallt i den blekingska skärgården, så även på Hanö. Enligt en legend ska den slingrande urgröpningen i berget jag följer ha uppkommit när den första fyren tändes. Det fanns nämligen en drake som varje natt hade för vana att flyga mellan Tärnö utanför Karlshamn och Hanö, en sträcka på två mil som draken kunde klara på endast två vingslag. Men pooof, när fyren tändes för första gången och dess ljus spelade ut över havet, blev draken så förblindad och desorienterad att han störtade rakt in i bergsväggen. Därav namnet på platsen och grottan. Jag hinner precis fram, sedan kommer regnet.
Grottor vid Drakmärket på Hanö
Inget besök i Blekinge är fullkomligt utan en tur ut i skärgården. Blekinge skärgård består av tusentals öar, holmar, kobbar och skär och sträcker sig från Karlskrona i öst och ut mot Listerlandet i väst och längre. Under min resa hinner jag med två skärgårdsturer och det är ett lustigt sammanträffande att det blir precis de två öar som draken, enligt legenden, flög emellan.
På båten från Karlshamn ut till Tärnö
Första ön jag åker till är en ö som heter Tärnö. Jag tar tåget till Karlshamn från Sölvesborg och har egentligen siktet inställt på Tjärö som ska vara en av de vackraste och mest idylliska öarna i skärgården enligt alla recensioner, men när jag kommer fram till kajen står där en klunga människor som väntar på färjan till – ja just Tärnö. Så jag ändrar snabbt mina planer. Tärnö är den största och ytterst belägna ön i Hällaryds skärgård i Karlshamns kommun. Resan ut går som en dans på en halvtimme tack vare den otroligt trevliga personalen på båten som det visar sig kör samma sträcka hela dagen, och som tillåter att folk sätter sig i framme i fören som annars kan vara avspärrad. Styrman pratar bort en god stund med passagerarna innan han gör sig beredd med båtshaken för att lägga till vid bryggan.
Vackra Tärnö
Kiosken på Tärnö
Ön var tidigare befolkad av mestadels fiskare och småbönder. Nuförtiden tillhör de flesta av de otroligt blomstrande, vackra trädgårdarna som jag passerar sommarboende. Men Tärnö är som en skärgårdsidyll hämtad från ”Vi på Saltkråkan” och 50-talet och full med sällsamma historier och berättelser. Där finns små söta ek- och lövskogar, sommarhagar med en, kaprifol och björnbärssnår, en fyr högt uppe på Drakaberget med vindunderlig utsikt, en halvmåneformad strand med vit sand och stenar som är nästan helt tom på folk, en beundransvärd bedrift i augusti i Blekinge. Från högsta punkten Drakaberget, där det under 1600-talet tändes en vårdkase, kan man se mer än halva Blekinges kust. Och efter en mindre vandring ön runt når jag fram till den så kallade Fiskgökaeken eller Spökeken (en hundraårig, ihålig ek) som var ett viktigt landmärke för båtarna. Enligt andra sägner ska ”skatten i Drakagraven” vara gömd på ön och spöken samlas Survik.
Vid utsikt från fyren
Den ihåliga Fiskgökaeken
Om Tärnö är en hyfsat oupptäckt pärla är Hanö desto mer bekant för de allra flesta.
Den mycket turistvänliga ön, som man når via färja från Nogersunds hamn nära Sölvesborg och som lockar mängder med folk under sommaren, är en av de mest besökta platserna i Blekinge. Men trots att jag blivit söndertjatad sen barnsben om vad man kan göra på ön (pappa växte upp i Sölve och åkte på skolutflykt till Hanö titt som tätt) är det en helt fantastisk ö.
Det är kargt och stenigt men vackert på delar av Hanö
Fyren
Bönsäcken är en udde bestående av miljontals slipade runda stenar
Det är en plats bestående av klippor och bergshällar, turkosblått hav och urberg men också av de mest fantastiska trollskogar där du kliver fram över mossiga stenar, en strand som är skapad av miljontals stenar som slipats runda av havet (Bönsäcken) och beroende på vindriktning flyttas stenarna av vågorna och udden ändrar utseende och form. Var namnet kommer ifrån vet ingen riktigt, enligt vissa ska det förr i tiden ha hållits gudstjänster här men enligt en annan historia strandade en skuta fullastad med bönor i säckar utanför udden. En sägen berättar att en jättekvinna som bodde på Hanö tröttnade på ensamheten och bestämde sig för att bygga en stenbro över sundet för att ta sig till fastlandet. Hon samlade massor av stenar i sitt förkläde, men snubblade till och alla stenar föll ur och hamnade nere vid strandkanten, och så bildades Bönsäcken.
På Hanö finns också engelska gravar från Napoleonkrigen eftersom ön utgjorde bas för den engelska örlogsflottan under åren 1810–1812. Här vilar 15 sjömän under vittrande stenar, varav de flesta namnen för länge sedan är bortglömda, men två vet man vad de hette: William Miller och Clifford Williams.
Trollskogar med låga lövträd och stenar täckta med mossa finns det gott om. Här i regn
En kyrkogård med engelska gravar. Här begravdes soldater under Napoleonkrigen eftersom England utnyttjade Hanö som bas i Östersjön
Det finns många sällsamheter i Blekinge och många sägner och legender kring öarna i skärgården. Tillbaka till dessa klippblock och skrevor som jag klättrar omkring bland i plötsligt ösregn innan jag upptäcker ingången till den lilla grottan. Stenbumlingar ligger märkligt utplacerade i landskapet som om någon kastat dem huller om buller och rivit upp berggrunden. Men det är så klart spåren efter drakens kraschlandning när han flög emellan de båda öarna.
Den öppnar upp sig plötsligt när man svänger runt kröken på stigen. Njakajaure (Vuolip Njáhkájávri). En vidunderligt vacker sjö, som ett glimmande öga som speglar himlen bland dvärgbjörkar, snår och myrmarker. Molnen skockar sig i hopar, trögflytande och mörka. Regnet hänger i luften. Till och med myggen är dämpade. Ensamheten är total, turisterna har för tillfälligt försvunnit. Det är vidunderligt vackert. Rogivande. Stilla.
En upplevelse så nära du kan komma det gudomliga och magiska, det som vi inte kan se med blotta ögat utan bara anar. Det är lätt att förstå varför många samhällen, så även det samiska, ansåg att vissa platser som till exempel sjöar och forsar var heliga platser.
Det är lite förvånande, vandringen som börjar tvärs över järnvägsspåren från Abisko turisthotell, är en av de enklaste. Därför uppenbarligen populär bland barnfamiljerna. Det är en sträcka på cirka 5-6 kilometer tur och retur och jag har dagen innan sett det mäktiga Kårsafallen och för trött att ta mig till Trollsjön som var planen, så tänker att jag går leden mest för att ha något att göra. Men det blir en av de finaste upplevelserna på hela resan.
Man följer orange markeringar en bit in på Kungsleden innan man kommer fram till ”Marmorbrottet”, där det faktiskt bröts marmor på 1800-talet. Förbi och längs med den virvlande älven på vägen upp har man en makalös utsikt över klippor och vattenfall.
Sedan dyker sjön upp som genom ett trollslag.
På vägen tillbaka balanserar man på smala stundtals vattendränkta träspångar över sankmarker och myrar, där hjortronen lyser röda. En del av marken utgörs av öppna fjällhedar där tjälen aldrig går ur marken. En del hjortron har redan börjat bli mogna medan andra har någon vecka kvar. Svamp finns det gott om, både Karl Johan, diverse soppar och blodriska. Vad jag kan läsa mig till är det för övrigt tillåtet att plocka bär och svamp i Abisko nationalpark.
Men jag hinner stanna länge vid sjön. Slår mig ner på en sten och blickar ut över vattnet. I fjärran syns de avlägsna fjällen med sina snötyngda toppar och blå silhuetter. Bakom mig surrar mygg och knott i snåren. Några små vita blommor på rangliga stänglar höjer sina huvuden ovan ljungen. Tittar man ner i vattnet i sjön syns stenarna som slipats släta av vågorna i årtusenden i olika färger. Det är ett evigt växelspel mellan ljus och mörker. Mellan regnets skugga och solen som bryter fram bakom molnen. I sjön häckar storlommen och man ska tydligen kunna se silvertärnor, men det verkar inte som om några fåglar är ute eller så ser jag dem inte.
Sjöar har i många samhällen ansetts heliga. Under stenålder och framför allt bronsålder, för flera tusen år sedan, offrade man i sjöar och vattendrag. Inom den samiska folktron och mytologin ansågs som sagt vissa platser i landskapet som forsar, sjöar och andra vattendrag heliga. Enligt traditionen rådde Tjasolmai eller Tjáhtjeålmåj (vattenmannen) över sjöar och vatten och gav fiskelycka. Det var guden som förde fisken till kroken. Kanske finns han någonstans där ute i djupet i sjön. Det är lätt att förstå hur berättelserna kom till och det är lätt att gripas av mystiken när man sitter vid Njáhkájávris strand.
För en kort sekund drar molnen isär och solen gjuter silver på vågorna. Världen förvandlas till ett silverdis. Och näst intill osynliga ringar sprids på vattnet som om de rördes av vinden eller en osynlig hand.
Mjölke eller mjölkört kallas också för rallarros. De lila blommorna på långa höga stänglar, som är så vackra att se på, växer alldeles invid Abiskojåkka och i bakgrunden hörs bruset från älven. Järnvägen mellan Kiruna och Narvik öppnade 1902. Tusentals rallare slet med att bygga den och många, många fick sätta livet till. Blomman fick smeknamnet eftersom den ofta växte upp efter rallarnas arbete med att anlägga tågräls mitt ute i skogen. Den lyser lila i stora klungor invid rallarleden, den väg som användes till att frakta material för järnvägen med häst och vagn mellan Abisko och Rombaksfjorden i Norge. Som en hälsning från det förgångna och alla de vars röster tystnat och nu bara anas som viskningar i vinden men vars gärningar är långt ifrån bortglömda.
Rallarleden är 55 kilometer lång men man kan följa den i korta sträckor, till exempel på en led mellan Björkliden och Abisko som är cirka 8 kilometer lång och går längs med berget Njullá. Jag vandrar delar av sträckan och det är grönskande omgivningar med mängder av blommor och buskar, små björkskogar men högre upp ersätts dessa av mossmarker och myrar. Rallarrosorna växer överallt. När skogar röjdes och ibland brändes ned ökade nämligen kvävehalten i marken vilket gynnar växten som kan bli upp emot 1,5 meter hög.
Rallarna var ursprungligen grov- eller lantarbetare, historieskrivaren Torvald Karlbom beskrev de första rallarna som ”många gånger vildsinta men också veka före detta bonddrängar och torparepojkar”. De sökte sig till järnvägsbyggen som poppade upp ur jorden som svampar framför allt under 1800-talets senare hälft då de stora stambanorna byggdes.
Arbetet var tungt och riskfyllt, arbetsvillkoren usla och dagarna långa. Man använde spett, spade, grova störar, stenborrar, släggor ochskottkärror. Bostäderna utgjordes av barackliknande skjul, jord- och stenkulor och det berättas om hur ett 15-tal man eller flera fick dela på ett rum i ett skjul på 25 kvadratmeter där det regnade och blåste in. Kosten var undermålig, under bygget av Malmbanan rådde handelsmonopol längs banan och den mat som fanns tillgänglig var mager gulaktig salt sill och illaluktande fläsk där maskarna fick skrapas bort (skriver Gustav Rosén som sedermera blev tidningsman, politiker och landshövding i Västerbotten).
Rallarelag från bygget av Malmbanan. Foto Järnvägsmuseet, från Digitalt Museum.
Rallarna kunde vara illa ansedda i de bygder där de drog fram och förknippades med oregerliga slagsmål (rallarslagsmål), hejdlöst drickande och festande och stor framgång bland traktens kvinnor vilket förstås väckte ont blod. Men de byggde järnvägarna och stambanorna som bland annat kunde frakta malm från gruvorna.
Rälsläggarlag /rallare/ från järnvägsbygget 1885, Malmbanan. Foto: Järnvägsmuseet fri att använda från Digitalt Museum
Rallarfamilj vid byggnation av Malmbanan i närheten av Luossavaara. Foto: Järnvägsmuseet hämtat från Digitalt Museum
På bevarade svartvita bilder syns männen med grova kängor eller stövlar, västar, mollskinnsbyxor och hatt, mössa eller keps. Allvarliga eller leende, ibland med de tunga arbetsredskapen i händerna som om de bara tagit en paus och fotografen bett dem ställa upp sig framför kameran. Men det finns också kvinnor med på bilderna, ofta kokerskor ansvariga för matlagning åt rallarlagen. En av de mest berömda kvinnorna kallades Svarta Björn men hette egentligen Anna Rebecka Hofstad. Hon var norska och beskrivs som mycket vacker och intelligent med långt mörkt hår och vackra ögon. Hon levde ett hårt liv, enligt en del forskare blev hon hänsynslöst utnyttjad av rallarna och avled av olika sjukdomar endast 23 år gammal. Enligt andra källor ska hon ha kommit i bråk med en annan kvinna som också arbetade som kokerska, och avled till följd av de skador hon ådrog sig i bråket. Vilka var dessa kvinnor? Vad blev deras livsöden? Hur såg deras vardag ut? Frågorna hopar sig.
Tar man sig bort till Björkliden är det bara några kilometer vidare till Tornehamns kyrkogård, även kallad för rallarkyrkogården. Här begravdes de som dog när Malmbanan byggdes, första begravningen hölls 1899. Enkla vita träkors med namn och datum på markerar vilka som sover under marken. Man kan undra över deras livsöden och liv.
De illande rosa och tåliga rallarrosorna på sina långa stänglar vajar i vinden. De finns överallt och viskar sin historia.
Det finns framför allt två sorters djur i fjällen som det är bra att känna till och som man ideligen stöter på. Mygg, knott och tydligen bromsar (dessa delar jag in i en grupp för de tillhör den ursprungliga faunan) är den första. Turister är den andra.
Den andra typen av djur kan i sin tur delas in i huvudsakligen tre underarter:
Barnfamiljer (en av den mest förekommande och smått tröttande och högljudda sorten som är uppe prick klockan sju när frukosten öppnar och ser oförskämt pigga ut trots den tidiga timmen).
Seriösa backpackers som kommer bärandes på enorma ryggsäckar med dinglande tillbehör som vattenflaskor, kåsor, sovsäckar, tältpinnar, hoprullade tält och spritkök etc fastknutna och som är utrustade i de perfekta vandringskläderna och skorna. Ibland med eller utan hund. De vet exakt vilka byxor, tröjor, jackor och kängor som ska bäras i vilket väder och hur. Ingen är sminkad. Deras ryggsäckar dyker upp överallt; utomhus på bänkarna och inomhus i ett hörn i receptionen. De handlar rejäla kartor över vandringsleder och fjällområdet, pratar om att gå Kungsleden (totalt över 40 mil) medan jag själv står där med min lilla vikutbara broschyr som hotellet tillhandahåller över leder på några kilometer vardera och känner mig dum.
Utländska turister, som bär en viss likhet med både kategori 1 och 2 men hamnar någonstans mittemellan. Enligt en tjej i personalen som står i den lilla butiken som ligger inrymd i hotellet där man kan köpa allt ifrån torkad renkorvsnacks till pulversoppor, mjukost, bananer, souvenirer, kartor, kläder och glass, så brukar tredje kategorin vara en stor grupp bland gästerna. Hon skakar på huvudet, tyvärr inte i år p g a Coronan. De utländska turisterna torde i övrigt bli förfärade av priserna på menyn. Även om det ser gott ut med älg Rib Eye med pommes, rödingfilé eller rosastekt reninnanlår med kantarellsås så hamnar en huvudrätt på 290 kronor och tre rätter på 440 spänn. Ett glas vin kostar 95 kronor.
Tilläggas kan att djur nummer 1 också upplever en festlig semester med några månaders muntert kalasande på djursort nummer 2 dessa ljusa sommarnätter.
Var jag själv hamnar bland underarterna är tveksamt. Glittrig t-shirt är nog jag ensam om att ha med mig, partyklänningen var nog inte rätt val heller, liksom väskan på hjul det ser jag bara en ytterligare som har med sig och hon verkar vara japan. Men tack och lov har även vindtygsjacka, regnbyxor, vandringsskor, regnställ och varma tröjor packats ner. Och whisky.
Lite snacks på vägen finns att köpa i butiken på turiststationen
Den första längre turen jag testar går till Kårsafallen, cirka en mil tur och retur. Kårsafallen i Kårsajåkka (Gorsajohka) är beläget strax innan älven rinner in i Abiskojåkka. Trots att vandringslederna är lika trafikerade som Södermalms hetaste hipsterbar en lördagskväll visar det sig att det är TIDIGT på MORGONEN som gäller om man vill vara för sig själv så följaktligen är jag uppe och på väg redan vid 08.00. Före barnfamiljerna. Tro det eller ej. Vilket innebär att jag vandrar stora delar av sträckan helt själv med morgonsolen i ansiktet som letar sig ner bland dvärgbjörkar, buskage och snår.
Mängder med blommor täcker marken den första sträckan som löper utmed älven. Smörboll, skogsstjärna, klöver och skogsnäva hör till de vanligare sorterna men så småningom syns andra arter som hönsbär, rödblära, gullbräcka och kanske till och med fjällsippa. Överallt fladdrar blåvingar omkring. Smala träspångar löper över vattenfyllda myrmarker som glittrar i solen med snötäckta fjäll vid horisonten. Tydligen har det regnat mycket de senaste veckorna, vilket visar sig genom att det stundtals är ren lera och sumpmark och ibland små bäckar man får ta sig över. Skorna blir blöta. Solen steker i nacken. Undertecknad tar av sig jackan och går i ärmlös topp vilket kommer visa sig vara en MYCKET DÅLIG IDÉ på kvällen.
Den ena vyn är vackrare än den andra, men till sist ligger Kårsafallen där med sina strida strömvirvlar och lilla träbro där vissa delar av övergången saknar räcke att hålla sig i, oklart varför, vilket gör att de som ska gå över balanserar sig fram på träplankorna likt lindansare med armarna utsträckta. Ett felsteg och du faller rakt ner i det virvlande vattnet. Det är obeskrivligt vackert och vilt, med skummet som yr i luften, den dånande forsen och de branta klipporna där växter och små dvärgbjörkar klamrar sig envist fast över stupen.
Så småningom lägger jag mig på picknickfilt i ljungen för att vila fötterna. Forsens sång ljuder i mina öron men det är ganska skönt att ligga i solen. Efter en stund påbörjar jag vandringen tillbaka. Myggen följer mig lika glatt i spåren som tidigare.
Väl tillbaka på hotellet på kvällen visar det sig att jag har umgåtts med diverse djur i kategori nummer 1 (mygg knott m.m) i stort sett hela dagen. Det kliar överallt och här och var slår det upp större röda bulor, varav en i storleken av en golfboll på ena axeln. Enligt en ur personalen kan detta dock tyda på att det är en broms. Eller möjligtvis resultatet efter en hungrig svärm knott.
Facit från första dagen är att det är fantastiskt vackert. Men lite besviken över djurlivet…
Ibland kan till synes negativa saker vara något positivt. Ibland inträffar märkliga händelser, kanske när man behöver dem som allra mest. Det här hände för cirka två veckor sedan på väg till flyget.
Undertecknad lyckas ta fel på tiden när pendeln går till Arlanda och tvingas kasta sig in i en taxi. I taxin sitter en äldre taxichaufför som kom till Sverige från Etiopien 1988. Av en ren slump (jag tror det börjar med att vi pratar om hundar) berättar han en fantastisk historia. ”Min mamma hade hund”, säger han. ”Jaså du har en svensk mamma?” frågar jag. ”Nej, nej det är inte min mamma det är min SVENSKA mamma”, svarar han.
Och under de 40 minuter resan tar till Arlanda rullas historien upp. Mannen som vi kan kalla för K kommer till Sverige som ung kille och inkvarteras på ett flyktingboende, en gång i tiden ett gammalt mentalsjukhus, långt utanför en mellanstor svensk stad. Det går en enda buss in till stan per dag och olika frikyrkor som t ex Livets ord erbjuder gratis skjuts in till stan, men han misstänker att de gör det i eget syfte och tar hellre bussen om han har råd. Han och en kompis åker in till stan en dag för att gå i kyrkan och när de kommer ut från gudstjänsten stöter de av en slump på en äldre kvinna som tillhör församlingen, utanför en butik. Vi kan kalla henne B. De börjar prata med varandra och hon säger ”vänta lite jag ska bara köpa blommor”. ”Vem ska du köpa blommor åt?” frågar han. ”Åt mig själv, det är Mors dag men jag har inga barn”, blir svaret. ”Vänta lite”, säger K. Han går in i blomsteraffären, tömmer fickorna på alla pengar (77 kr) och ber att få blommor för summan. Floristen sätter ihop en mycket vacker bukett. Sedan går han ut, överräcker buketten och säger ”Min mamma bor långt långt härifrån och jag kan inte ge henne blommor idag, men jag kan ge dig”.
Det är början på en vänskap som sträcker sig över 30 år.
K blir hembjuden på middag och sedan fortsätter de att träffas, han hjälper till med saker som den äldre damen inte klarar; måla om huset, klippa gräsmattan, beskära träd, gräva upp rötter i trädgården. När kommunen beslutar att skicka honom till Norrland där det finns boende erbjuder sig B att han kan få bo gratis hos henne. Men kommunen kan inte gå med på att hon vill att han ska bo där gratis, så de kräver att få betala. K hittar så småningom en egen lägenhet, får jobb, bildar familj men de träffas hela tiden. Varje julafton firas hemma hos honom och hans familj och B blir som en farmor för hans barn. Varje sommar är K:s familj hos henne och hans yngste son står väldigt nära sin låtsasfarmor, de är båda noggranna, städar gärna, är lätt pedantiska och trivs utmärkt i varandras sällskap.
När B går bort nästan 30 år senare är K inte där utan bortrest, men hinner hem till begravningen. Hela familjen kommer dit med blommor och här är det märkliga, berättar han, för av en slump kommer alla blommorna som de beställer från den blomsteraffär där de först träffades. Så många år tidigare.
Här snörvlar han ljudligt. Jag snörvlar ljudligt.
”Jag vet inte varför jag berättar det här för dig”, säger han.
”Inte jag heller” säger jag ”men tack”.
Vi kommer fram till Arlanda. Taxin stannar. K får mitt visitkort med kontaktuppgifter, han lovar skicka mejl med tips om Etiopien dit jag vill åka. (Senare samma kväll ser jag att han redan mejlat och ber mig höra av mig om det är något jag behöver hjälp med.)
Jag tar mina väskor och vinkar adjö.
Ibland inträffar egendomliga händelser, ibland får man höra vidunderliga historier, precis när man behöver dem som mest.
Det är aldrig någonsin tyst på Färöarna. Det finns nämligen en ständigt närvarande varelse – vinden. Den kan vara en lätt smekning över gräset i solen som förvandlar hela sluttningar till skimrande böljande smaragdgröna hav, men oftare är den obarmhärtig i sin urkraft. Och man fryser ständigt.
Att strosa längs med gatorna i Torshamn, Färöarnas huvudstad, en söndagseftermiddag i oktober är en studie i ödslighet. Några få människor är ute och promenerar, de flesta ackompanjerade av hundar och/eller barn, gatorna är mestadels tomma och butikerna stängda men här och var lyser det ur något kafé eller en bar likt färgglatt upplysta akvarium.
Kvällen innan har jag testat nattlivet och slunkit in på en pub i hamnen. Den gapar nästan tom fast klockan är 21. En kvinna sitter med ett glas öl och en stickning i knät som hon är djupt koncentrerad på. Två kinesiska turister har beställt fisk till ölen och samtalar lågt över fiskrätterna vid ett av borden.
På en barstol hänger en lite kraftigare man som jag först tar för tysk eftersom han oavbrutet pratar om Berlin men som visar sig vara infödd Köpenhamnsbo. Och bakis. Bartendern på populära Mikkeller, en ölbar med ett imponerande sortiment inte minst när det gäller lokala sorter förklarar att bristen på folk utomhus har att göra med årstiden.
Många kaféer och barer är stängda på söndagar, men en del håller öppet
Han kommer ursprungligen från Kuba och säger att sommaren på Färöarna är bäst.
”Då är det en blandning av turister, boende, folk som jobbar på båtarna som minglar till sent. Ofta går man inte ut förrän 01-02 på natten och håller igång tills barerna stänger vid 04. Sen fortsätter festen på gatorna tills solen går upp. Det är skitkul”.
När hösten närmar sig och mörkret faller allt tidigare går folk i ide, lite grann som hemma. Några höstlöv sveps runt av vinden och dansar fram i rännstenen, men det är inte många eftersom det är ont om träd.
Färöarna tillhör Danmark, men har självstyre. Det bor cirka 49 864 personer på de 18 öarna, varav 20 000 av dem i huvudstaden Torshavn (Torshamn). I stans centrum ligger butiker som säljer tröjor, mössor, strumpor, klänningar, vantar, hoodies, det mesta handstickat. Ullen skeppas utomlands, bland annat till Sydamerika där kvinnor stickar plaggen som sedan skickas tillbaka och säljs i affärerna, får jag höra. En färöing jag pratar med förklarar;
”De flesta mödrar, farmödrar, mormödrar, kvinnor som bor här har nog med att sticka till den egna familjen”.
Den färöiska tröjan har fått ett uppsving i och med danska tv-serien ”Brottet” där huvudpersonen Sarah Lund bär en handstickad fiskartröja. Priset följer efter, en tröja är snordyr, men håller troligen länge.
Det blir alltså en rundtur i Torshamn denna söndag eftersom vädret inte är det bästa och båtturen till Vestmanna och fågelskådning fryser inne, på grund av för stark vind och höga vågor.
Konstfull väggmålning i centrala Torshavn
Vid fästet Skansin finns kanoner från andra världskriget, som minner om att Färöarna var en viktig strategisk plats för de allierade
Den äldsta delen av Torshavn, Tinganes, har anor tillbaka till vikingatid
Här återfinns Finansdepartementet och premiärministerns kontor
I Tinganes, den äldsta stadsdelen där redan vikingarna höll ting på 800–1000-talet, kan man beundra de vackra färgglada husen som ligger tätt intill varandra på en liten udde. Vissa byggnader inhyser delar av parlamentet; premiärministerns kontor finns i en söt, röd träbyggnad med gräs på taket liksom Finansdepartementet. Ingen verkar vara hemma och rummen är mörka. Ett större lastfartyg backar in med hjälp av några mindre pråmar och lägger till tätt följd av havsfåglarnas skrin. Längre bort piskar vinden upp vågorna så skummet yr i luften. Det blåser och det blåser rejält. Vid infarten till Torshavn står byggnadsställningar och inramar en halvfärdig konstruktion som ska bli ett splitternytt hotell. Och två nya tunnlar under havet, den ena på 7,1 km mellan Skálafjørður och Tórshavn den andra på 10,6 km mellan Sandoy och Tórshavn är på g. Samtidigt muttras det om ökade trafikproblem i och med turisternas tillströmning. Allt är förstås relativt, den trafikstockning jag ser innefattar två bilar som kommer från ena hållet och en husvagn som kommer från det andra på en mycket smal väg.
På kvällen fortsätter stormen och ljuden tystnar inte utan hörs genom väggar och tak, men tack och lov för bra isolering som håller kylan ute. Det är en av orsakerna till att grästorv användes till taken förr i tiden, pga att de även isolerade. Ute hörs en symfoni av suckar, rytanden och skrapande ljud mot fönstret från vindens sida till ackompanjemang av ett svagt eko av havets sång i bakgrunden och ett konstant bubblande från elementet. I Torshavn finns ljus men ute på vägarna på öarna finns inga gatlyktor eller trafikljus utan där råder becksvart mörker.
”Man får ta det försiktigt eftersom här finns så mycket får, men jag gillar när det inte är ljuspollution överallt. Nu kan man se stjärnorna”, säger en av de som arbetar på hotellet när jag hämtar te.
Jag håller med och återvänder till mitt rum.
Alltmedan vinden fortsätter sitt eviga sjungande ute i mörkret runt knuten.
Det vilar något mystiskt över Färöarna. Som om det fanns en väl bevarad hemlighet bakom de pittoreskt förtrollande vyerna. Något som anas i luften, i dimslöjorna som sveper in det karga landskapet när vädret slår om på bråkdelen av en sekund från sol till hällande regn. En hemlighet bara vinden och det dolda som vakar i skuggorna och djupt under jorden känner till.
Böljande hav av gräs täcker sluttningarna, dramatiska fjordar, karga svarta klippor och ödsliga stränder där havet slår in i skummande vågor kantar kusterna. Hus som liknar något hämtat ur sagorna med taken täckta av grästuvor. Det är ett vindpinat landskap där naturen är kung och människan endast välkomnad på nåder. Där fåglarnas sång hörs tidigt om morgonen och vindens röst är ständigt närvarande. Det är inte för inte som legender och myter frodas på dessa 18 öar som återfinns mitt ute i ingenstans i Nordatlanten. Det är sagor om kvinnor som kan ta sälskepnad, människor som försvunnit i dimman, märkliga varelser i havet och de alvliknande varelserna – Huldufólk (huldrefolket) – som sägs bo under stenar och högar och som är osynliga.
”Min farmor trodde bergfast på de små grå, det är det många i den äldre generationen som gör än idag. Man skulle vara försiktig med att spränga eller flytta bort stenar för då kunde man förarga dem och det kunde betyda otur i generationer”, berättar vår guide.
Vi har bokat en tur som tar oss runt den största ön Streymoy. Vår pratsamme guide underhåller gruppen (jag, ett förälskat par från Köpenhamn som ständigt tar bilder på varandra, en ung tjej från Frankrike) med allehanda anekdoter om Färöarnas historia, berättar om fiskeindustrin och den månghundraåriga traditionen av valfångst, främst grindval, något som på senare tid blivit kontroversiellt. Men de idkar inte nöjesjakt utan allt på valarna tas tillvara och en val kan ge mat under en hel vinter. Samtalet kommer in på den växande laxodlingsindustrin, på många platser ute i fjordarna finns stora ringformade anläggningar där ytan även på håll krusas av laxar.
”Vi har ett av världens största företag för produktion av lax, men det finns en oro för att odlingarna i fjordarna, om de blir för stora och många, kan störa annat marint liv”.
Det är ett vidunderligt vackert landskap som ser ut som hämtat från en dröm. De vidsträckta markerna med böljande gräs, de dramatiska fjordarna, det turkosblå vattnet, fåglarna. En dröm om det vilda, det otämjbara, det som finns i civilisationens utkant och djupt i skuggorna eller i solreflexerna över ett öppet hav. Men platser som den här håller på att försvinna och människan är främsta orsaken.
Vår guide har bott ett par år i Köpenhamn, rest runt utomlands, men återvänt hem och vallar, förutom turister, även får, som han har ett ganska stort antal av. Fårproduktion/skötsel är en viktig industri och fåren finns överallt. Förr var det ullen man ville åt men numera är det främst köttet. Fiske, som är den klart viktigaste näringsgrenen drygt 97 procent av exporten utgörs av fiskeriprodukter, och turism är de två andra. För var även fågeljakt vanligt och fågeljägare firade sig ner längs med lodräta klippor för att plocka ägg ur bona och fånga fåglar. Ett riskfyllt och hårt arbete. em tillbaka till turisterna.
Vår guide suckar, just turism är lite av ett tveeggat svärd. Färöarna har de senaste åren vuxit i popularitet och från jordens alla hörn kommer turister som framför allt åker hit för naturen, de vackra vyerna och det rika fågellivet och som inspirerats av filmer och tv-serier. Men det känns som om samhället inte riktigt hunnit vänja sig vid strömmen av folk. Det finns en oro för negativa effekter som till exempel påverkan på miljön, trafikproblem och att häckande fåglar störs av närgångna turister. I vissa fall har markägare börjat ta ut en avgift för alla som vill besöka de mer kända attraktionerna.
”Men det är idiotiskt, de platserna har alltid legat här och folk har kommit och gått. De är till för alla”, säger vår guide och slår ut med armarna.
På Färöarna har det funnits människor sedan järnålder, kanske ännu längre. Allt ifrån de irländska munkarna som kom hit på 400–500-talet till vikingar i långskepp runt 800 e Kr. I Kvivik och i Tjörnuvik finns lämningar av vikingahus och man har även hittat gravar. Vi ser Kirkjubøur, en av Färöarnas äldsta byar och biskopssäte under medeltiden, med Olofskyrkan från 1200-talet, Kungsgården som än idag bebos av en färöisk familj, 17:e generationen och Magnuskatedralen som började byggas men aldrig riktigt blev klar, ingen vet varför. Enligt sägnen ska Kirkjubøur en gång ha bestått av 50 hus, men de flesta blev bortspolade av en storm. Vi fortsätter till den lilla byn Tjörnuvik, nerifrån stranden ser man tydligt klipporna Risin och Kellingin. Enligt legenden kom den isländske jätten och hans fru, en häxa, till Färöarna för att stjäla öarna åt Island. De knöt ett rep runt det närliggande berget Eiðiskollur för att kunna dra upp öarna men såg inte att solen gick upp och förvandlades till sten. Nu vakar de för evigt över bukten.
”Kungsgården” som än idag benos av samma familj, 17:e generationen
Den ofullbordade Magnuskatedralen
Olofskyrkan, Färöarnas äldsta kyrka
Risin och Kellingin enligt legenden en jätte och en häxa som försökte stjäla Föröarna men förvandlades till sten när solen gick upp
Vattenfallet Vikafossur, där vinden är så stark att vattnet blåser uppåt och sidledes, är ett annat stopp. Sedan är vi framme vid Saksun beläget vid en lagun på inlandet av den nordvästliga delen av Streymoy och en av de mest fotograferade platserna på Färöarna, med de små karakteristiska husen med grästäckta tak. Överallt längs vägar och på sluttningar betar får med tjocka pälsar i färger alltifrån gyllene brunt, till brokigt, vitt och svart. Då och då syns flockar med tamgäss, gås är för övrigt vad som vankas på julbordet. Längs en stig som löper rakt upp i bergen står en samling bilar, det är markägare som är ute för att hämta in sina får för slaktsäsongen som startar i oktober. Ett hårt arbete berättar vår guide men gör en paus och kikar upp mot himlen; ”men ok idag, det regnar i alla fall inte”.
Den ensligt belägna ögruppen som ligger mitt emellan Norge, Skottland och Island liknar ingenting annat. En av de mest berömda färöiska författarna, William Heinesen, har kallat Färöarna för ett ”sandkorn på golvet i en balsal, ett ensamt blyfärgat litet land långt ut i det kvicksilverlysande världshavet”.
Han har en poäng. I Saksun har vinden tilltagit och ett lätt duggregn hänger i luften. Dimman stiger upp ur marken och sveper in gräset i ett ulligt duntäcke. Det blir svårt att se handen framför sig. Vi går i en rad längs med en sluttning med utsikt över lagunen och vattenfallet bakom oss. Vinden gör att orden flyger iväg och öronen ringer. Det känns som om någon iakttar oss, något alldeles bakom ryggen. Men när jag vänder mig om finns det ingen där. Bara stenar, några kullar och dimman. Ur vilken vakande grå ögon kanske iakttar oss.
Ut i vida världen 