I Riddaren av den sorgliga skepnadens fotspår

Antihjälten Don Quijote slogs mot väderkvarnar tillsammans med vapendragaren Sancho Panza. Den över 400 år gamla berättelsen har fascinerat en hel värld. Ett stenkast från Madrid ligger den lilla byn Alcalá de Henares där upphovsmannen Miguel de Cervantes föddes. Men det finns många spår av Riddaren av den sorgliga skepnaden även i huvudstaden.

Det finns magiska böcker som man slukar från sida ett, där läsupplevelsen blir något man aldrig glömmer. Böcker man kanske läste första gången som barn, men fortfarande bär med sig. En sådan bok för mig är Don Quijote (Don Quijote de La Mancha).

Den publicerades i två delar 1605 och 1615 och handlar om en spansk adelsman Alonso Quijano vars romantiska passion för böcker och riddare får honom att lämna hemmet och ge sig ut på äventyr i jakt på förlorade ideal. Tillsammans med den betydligt mer realistiske Sancho Panza på sin åsna drar de land och rike runt och slåss mot bland annat väderkvarnar i tron att de är jättar – en metafor för den lönlösa kampen mot inbillade fiender. Jag minns när jag läste den som barn att jag fascinerades av det allegoriska i historien och alla vidunderliga äventyr. Don Quijote på sin springare Rosinante lever i en drömvärld och framstår ibland som en galning. Men ibland är dårar de visaste av oss alla.

Cervantes står staty i Madrid.

Vi hoppar framåt till oktober i år. För det här är en blogg som egentligen skulle ha handlat om en utflykt till Cervantes födelseort. I Alcalá de Henares finns en pampig katedral, medeltida stenhus som vilar i ett nätverk av solljus och skugga, vindlande kullerstensgränder och en av världens äldsta teatrar Corral de Comedias. Orten är belägen cirka en halvtimmes pendeltågsresa eller tre mil från Madrid och här man kan se huset (numera museum) där Cervantes växte upp. Byn är väl värd ett besök enligt alla guideböcker.

Under min knappt tre dagar långa vistelse i Spanien hinns inte denna tur med. Men den kände författaren och Spaniens nationalskald i mångt och mycket har avsatt sina tydliga spår även i huvudstaden. Inte minst genom monument, gatunamn, statyer, konst och till och med i namn på barer och restauranger – det finns åtminstone en Miguel de Cervantes bar. På Plaza de las Cortes står författaren själv stay och vid Plaza de España finns en skulptur av Riddaren av den sorgliga skepnaden med vapendragaren Sancho Panza, den har blivit en turistattraktion.


Miguel deCervantes levde själv ett brokigt och äventyrligt liv. Född 1547 som son till en fattig läkare fick han sporadisk utbildning och tvingades fly till Italien troligen efter en duell. Senare tog han värvning i den spanska militären som soldat men tillfångatogs av pirater och fördes till Algeriet. Efter fyra misslyckade flyktförsök frigavs han efter fem års fångenskap. Rik på sitt författarskap blev han aldrig. Vid hemkomsten började han skriva dramer och arbetade bland annat som kronofogde men satt återkommande gånger i fängelse för sina skulder. Det sägs att det var just i fängelset han skrev den första delen av Don Quijote.  När han dog 1616 hade romanen hunnit bli en stor succé.

Än idag fascineras läsare av boken om Riddaren av den sorgliga skepnaden. Och fortfarande anas skuggan av den egensinnige antihjälten Don Quijote i Madrid.

Det magiska med bibliotek och böcker

Regnet öste ner och skymningen hade fallit. Lönnlöven lyste gula på de våta mörka trottoarerna. Stockholmare skyndade förbi mitt i kvällsrusningen mot t-banan, oseende med ögonen fästade vid smartphonen, inlåsta i en iskall tystnad och med stressen omsvepta kring sig likt vinterkappor.

Jag klev av bussen och gick uppför stentrappan in genom de roterande glasdörrarna i den upplysta byggnaden.
Och så stod jag där. Plötsligt. På den magiska plats där jag tillbringat en sådan stor del av min uppväxt – BIBLIOTEKET. Från salarna framför mig och från hyllorna högt ovanför huvudet som löpte längs väggarna ända upp till taket såg jag rader med rader av bokryggar. Jag hörde ljudet av alla viskande osynliga röster.
De viskade ”Välkommen”.
”Välkommen tillbaka”.

För att vara helt ärlig är det inte exakt samma plats eller Biblioteket från min barndom med stort B. Jag växte upp i världens tråkigaste stad, Västerås, och där låg biblioteket (det första jag började gå till var barnbiblioteket) på en liten gata mitt i centrum. (Vuxenbiblioteket som blev en annan hållpunkt lite senare låg/ligger vid gymnasiet Rudbeckianska skolan). Från utsidan såg det inte mycket ut för världen, men steg man in genom dörrarna bredde bokhyllorna ut sig. Oändliga rader med böcker sorterade efter ämne och författare. Gammaldags kartotek fyllda med tusentals papperskort sorterade i ordning och sprängfyllda med information i små utdragsbara lådor. Bord, stolar och insuttna soffor. En lånedisk där lånedatum prydligt skrevs upp på ett papperskort som sattes ner i en ficka på insidan av pärmen på varje bok av en ofta glasögonprydd kvinnlig bibliotekarie. Oftast damer. Var man sen med att lämna tillbaka böckerna väntade böter, åthutningar och inte minst skammen av att behöva möta de bistra ögonen bakom dessa glasögon.

När jag inte kunde ta mig in till stan som barn, vi bodde en mil utanför Västerås, fanns alltid skolbiblioteket. Betydligt mindre och inrymt i anslutning till skolan och högstadieklasserna men med en egen ingång och doften av gamla böcker och magi hängande i luften likt fin cigarrök. Det var inte enbart ett skol- eller barnbibliotek utan fungerade även som vanligt bibliotek för alla som bodde ute i Irsta. Här kunde regniga dagar, långtråkiga sommardagar eller håltimmar tillbringas med samma entusiasm. Och alla de oändliga världar och hemligheter och tårar och skratt och lycka och verklighetsflykt som böckerna öppnade upp för gjorde att möjligheterna kändes enorma och livet ljusare. Det var en magisk värld.

2b9c2ee9f5556534442ad7638997b054

Numera är bibliotekens gammaldags kartotek i de allra flesta fall utbytta mot digitala kataloger och datorer. Allt fler laddar hem böcker i e-format och läser på Paddan eller Kindle. Många som ändå vill kunna ha en bok i handen köper dem från nätjättar som Amazon, Adlibris, Bokus och får dem direkt hem i brevlådan. För den som rest och bott mycket utomlands och inte kan släpa med tunga väskor överallt har möjligheten till e-böcker varit en gudagåva. Och ändå… har det alltid känts som om det är något som saknas.

Härom dagen,  en riktigt ruskig höstdag, tog jag mig då bort till stadsbiblioteket på Sveavägen för första gången på evigheter. Jag kan inte minnas när jag satte foten på ett bibliotek senast, mycket på grund av långa arbetsdagar, mycket resande, boende i andra länder och den nya tekniken.
Det var en tung dag.
En mörk dag när skymningen och väderleken stämde perfekt överens med mina egna tankar och sorg och ångest. Jag gick dit för att leta upp böcker jag behövde för research och som jag inte kunde hitta på nätet med en lista i handen jag ämnade beta av fortast möjligt.

Men knappt hade jag satt foten innanför dörrarna innan samma känslor grep tag i mig som när jag var barn. Förundran, förväntan, hopp. Magi.
Stadsbiblioteket är mycket större än biblioteken jag minns från förr men trots detta, och trots alla datorer, avsaknaden av kartotek och skyltar som varnar för ficktjuvar så kvarstod min förundran. Alla dessa hyllor med böcker som sträckte sig från golv till tak. Alla dessa flitiga bibliotekarier, numera både män och unga tjejer, som beredvilligt sprang ner i magasinen för att hjälpa till att hitta särskilda titlar. Alla dessa böcker. Gamla och nya. Slitna och skinande blanka. Av alla dessa författare.

De viskade tyst tyst sitt välkomnande.

Och jag kände för en kort sekund att livet var lika ljust som då för länge sen och att jag var bland gamla vänner.

ba9df0dd7ca5e4dfd28799ae3a335c88