Katten och månen i byn nära Béziers

Slingrande soliga gränder med prunkande bougainvillea och blått gullregn i bortglömda byar. En ravin i bergen där floden Orb forsar fram på sin resa mot havet, loppisar, fiskmarknader, restauranger mitt ute i ingenstans, marockansk tagine, ostron, lokala ostsorter och lummiga vingårdar. I södra Frankrike målas sommardagarna med starkt lysande färger, men när skymningen faller kan en by förvandlas till en magisk plats för fest och dans under den sammetssvarta natthimlen.

Katten sitter i solen och stirrar på oss, tvättar utstuderat långsamt ena tassen och slinker sedan vidare in i skuggan i gränden. Hemlighetsfull som katter tenderar att vara. Vi träffar en äldre man som är på väg åt andra hållet på morgonpromenad med en baguette under armen, han hälsar glatt med armarna utsträckta och ler när han ser vinet vi bär på. Själva har vi nämligen av en slump ramlat in i en liten cave du vin klockan 10.00 på förmiddagen en fredag och blivit bjuden att provsmaka alla lokala vinsorter som finns av en äldre och mycket entusiastisk herre som frikostigt häller upp i glasen.
Mitt resesällskap ser nöjd ut, själv känner jag mig salongsberusad en halvtimme senare. Och givetvis kan vi inte motstå entusiasmen hos ägaren och har köpt med oss tre flaskor av diverse sorters vin som klirrar glatt i väskan när vi promenerar hemåt.
Men byn rustar till fest på kvällen och ingen verkar bry sig nämnvärt.

Det är en liten sömnig men charmig by med gamla, vackra stenhus, några få restauranger (alla har utomordentligt god mat), en slaktare, ett bageri, en kyrka, en vinkällare/vinbutik eller cave du vin, Mairie, ett museum, ett postkontor och lokala baren. Första gången jag åker hit i slutet av juni och besöker väninnan är det oerhört varmt nere vid Medelhavet, men vi tillbringar några underbara dagar då hon tar med mig på upptäcktsfärder runt om i landskapet kring Béziers i södra Frankrike. Till vermouthfabriken Maison Noilly Prat och mysiga hamnen i Marseillan, till Sérignan med små gränder och charmiga restauranger vid floden Orb, till sandstränder vid Medelhavet och väninnans hund Bonzo plaskar glatt runt i vattnet. En kväll äter vi på en liten restaurang mitt ute i ingenstans i en lummig trädgård nära ett fält där maten lagas i festivalliknande små skjul och vi sitter på träbänkar. Allt är utsökt.  

Och vi besöker en av de äldsta franska städerna Béziers för att bland annat se den imponerande katedralen Catedral de Saint-Nazaire de Béziers. Den byggdes på 1200-talet på en plats där det lär ha legat ett antikt romerskt tempel, efter att den tidigare kyrkan förstördes och brändes ner 1209. Det var när den romersk-katolska kyrkan förföljde katarerna vilket resulterade i en fruktansvärd plundring och massaker i staden. Enligt sägnen ska invånarna ha vägrat att lämna ut dessa vilket resulterade i att 20 000 människor mördades – män, kvinnor och barn – till och med präster. Korsfararna lär ha frågat hur man kunde skilja katoliker från katarer och den påvliga legaten Arnaud Amaury ska ha svarat: ”Döda dem alla – Herren kommer att känna igen dem som är hans.” Religiös förföljelse i sin prydnad.

Än idag kan man stundtals känna historiens vingslag vila tung över Béziers och samtidigt, finns där en ljusstråle av hopp, nämligen det civilkurage befolkningen visade för 800 år sedan när de vägrade utlämna de som förföljdes på grund av en annan tro.

Lite senare i början av augusti, återvänder jag tillsammans med mitt resesällskap, och vi upptäcker fler platser. En tur upp till bergen och ravinen Gorges d’Héric i bergsmassivet Caroux, känd för sin natur med bäckar, vattenfall och naturliga pooler och närliggande medeltida byn Olargues som anses vara en av Frankrikes vackraste. En annan dag, ett stopp av tillfälligheter i byn Clermont-l’Hérault, med en fantastisk kyrka, statyer, vackra prunkande buskar och underbar crèpes. Ett intressant besöksmål är Pézenas, som en gång i tiden utgjorde den politiska huvudstaden i Languedocregionen och var en viktig handelsstad. Här trängs konstnärer och traditionella hantverkare, antikaffärer och loppisar på rad. Kanske vandrar Molières ande före på gatorna, den berömde dramatikern och skådespelaren tillbringade nämligen flera år i Pézenas på 1650-talet, när han inte var välkommen i Paris. Tyvärr är det mesta stängt när vi anländer på kvällen, men maten som intas på en liten lokal restaurang är god, vinet är fantastiskt och musiken flödar ur gathörnen. Det är som en palett av intensivt självlysande färger, denna region där Béziers och den lilla byn är belägen, i Occitanien och Languedoc-Roussillon, Frankrikes sydöstliga gräns mot Spanien.

På kvällen när vi återvänder till vår by stundar det festligheter. Nästan alla vägar är avspärrade vilket orsakar allmän förvirring och kaos, men det är lite typiskt franskt. Folk parkerar där de hittar ett utrymme, må så vara på en trottoar, någons tomt eller halvvägs ut i gathörnet. Utanför borgmästeriet dukas det upp på långbord med vita dukar. Det är musikfestival och mat, liveband och upptåg. Tidigare under dagen har det anordnats så kallad tjurrusning genom byn. Något som kanske inte är min melodi, men tack och lov skadas ingen i dessa traditionella upptåg – varken mänskliga deltagare eller ännu viktigare, tjurarna.

På kvällen är alla där – ungdomar, par, hundar, bebisar, äldre, familjer, ensamstående, turister, och en och annan katt. Det sjungs med i refränger och dansas. Det äts, skålas och skrattas. Det är över 25 grader ute när klockan är 01 på morgonen.
   Jag och resesällskapet spontandansar under natthimlen och natten som sänker sig är just så varm och sammetsliknande som den bara kan vara vid Medelhavet i södra Europa i augusti. Över hustaken svävar månen, stor och gyllene och skuggan av en katt försvinner in i mörkret.

Cikadornas sång i den keltiska byn där tiden stått stilla

Ett glittrande blått Medelhavet i kvällssolen, vingårdar och vackra bergsbyar. Södra Frankrike är ett mecka för alla som älskar sol och bad – men bjuder på mycket annat för de som vågar lämna trängseln på playan. För de som vill utforska det dolda i ett landskap som sjunger med de förgångnas röster.


De spelar från buskar och snår och ljudet är öronbedövande när vi efter en resa på slingriga vägar förbi sovande små byar äntligen kliver ur bilen. Cikadorna. De hälsar oss välkomna.

Det är en 20 minuters biltur från Béziers i södra Frankrike till den gamla befästa keltiska staden Oppidum d’Ensérune, som grundades 575 f. Kr. och 2 500 år senare tar emot turister och besökare från hela världen. Vi har på vägen hit passerat lummiga vinodlingar, dammiga bensinstationer (varav vi stannade till vid en för att fylla på bensin, småprata och bli bjudna på kaffe), små byar och skjul med vägförsäljning av allt från meloner och tomater till hemmagjord Sangria.

Långsamt blir det brantare, torrare, terrassodlingar, sluttningar och smalare vägar. Vi är till slut uppe på en kulle med milsvid utsikt över åkrar, skogar och ängar. Platsen bjuder på magnifika vyer över den solfjäderformade numera torrlagda dammen,”étangen”, nära byn Montady. Solen steker från en molnfri himmel och temperaturen har klättrat till över +35 C. Vi lämnar bilen och tar oss till fots uppåt på en minimal, krokig stig som leder förbi cypresser, oliv- och pinjeträd och stenrösen till ljudet av cikadornas sång.


Sol, skugga och insekter som svärmar runt våra huvuden. Det är en kort bit upp till entrén men vi stannar ändå till för att dricka vatten och vila. Längre upp på de branta sluttningarna väntar en överraskande syn. Här slumrar resterna av en keltisk boplats i solen och hettan och drömmer om det förgångna.

Inträdet till området är inte dyrt och i priset ingår ett besök på museet. Här kan du se vad de arkeologiska utgrävningarna, som startade redan 1909 (boplatsen upptäcktes på 1850-talet) avslöjat om de förflutna. Det är en stor stad som breder ut sig här uppe, vars ruiner så här 2 000 år senare, fortfarande är synliga mellan träd och buskar. Bostäder ligger på rad i solen, nekropolen eller kyrkogården utgör ett eget område, här finns förvaringskammare för spannmål och mat, hantverks- liksom nöjeskvarteren och rester av tempel. Är du högst upp på kullen ser du bort till Pyrenéerna och Canal du Midi på ena sidan och Caroux-massivet och Medelhavet på den andra. Själva museet är inrymt i Villa Maux, som byggdes mellan 1911 och 1914, och visar den viktiga roll som oppidumet spelade under forntiden. Staden var belägen invid den romerska vägen Via Domitia som förbinder Italien med Spanien och flera keltiska, grekiska, iberiska och romerska föremål har grävts fram av arkeologer. En oljelampa, mängder med urnor och förvaringskärl, delar av statyer och vardagsföremål.


Väl tillbaka i hettan igen efter det luftkonditionerade och underbara svala museet vandrar vi runt på de små sluttningarna. Stannar till och sätter oss vid en bänk under cypresser och olivträd. Insekter surrar i snåren. Här och var syns rester av väggar, rum och härdar som en gång i tiden utgjorde hem för de som levde här för flera tusen år sedan. Här lagade människor mat, här levde de och sov, här födde de sina barn, skrattade, ängslades, slogs, dyrkade sina gudar och begravde de döda. Och när vinden leker i pinjeträden kan man nästan höra deras röster viska svagt i brisen. Ständigt ackompanjerade av cikadornas musik.

En cikada lever under jord som nymf i många år, men som vuxen i solen bara några få veckor. Vi hör deras eviga sång ljuda ur buskar och snår och det känns som om de spelar för oss. Och för en kort minut är det som om en osynlig hand sträcks ut mellan dåtid och det förflutna i vänskap. Cikadorna har alltid funnits här och spelat. Och någon stannade upp och lyssnade till dem även för 2 000 år sedan.

Darth Vaders mask i Lyon

Alfred Hitchcocks kamera, Darth Vaders mask, Ron Weasleys trollstav och Mary Poppins paraply. I hjärtat av de gamla kvarteren i Lyon ligger Musée Cinéma et Miniature (Film- och miniatyrmuseet) – en fantastisk plats fylld av filmrekvisita, föremål och hela set från Wes Andersons filmer.
   Men Lyon i övrigt är också som en skattkammare. Mysiga pubar, livliga restauranger, en gigantisk matmarknad, smala medeltida gränder och romerska ruiner, är exempel på sevärdheter som gör denna stad till en magisk plats.


 Det är i slutet av juni och varmt, mellan +33–34 C. Värmeböljan, canicule, har gjort sitt intåg och överallt varnas det för höga temperaturer, att man ska vara försiktig, inte vistas för länge i solen och dricka mycket vatten. T-banan är en av få platser som är underbart sval, här går AC:n för fullt. Men utomhus i Lyon, Frankrikes tredje största stad, trängs svettiga turister och lokalbor på de många uteserveringarna. Solfjädrar ser man i mängd, ett försök att få lite svalka i den vindstilla staden.
    Jag har precis anlänt från en stipendieresa till Europaparlamentet i Strasbourg och har stannat till i det gastronomiska matmeckat på vägen ner för att besöka en väninna i södra Frankrike.

   Lyon imponerar trots den stundtals förlamande hettan.
   Med sina vackra byggnader och kyrkor, en katedral, konstmuseer, floderna Rhône och Saône och en uppsjö av restauranger, kaféer och barer, finns det magi i varje gathörn. Färgglada fasader, kullerstensbelagda gator, hemliga gränder, roliga butiker, gatuförsäljning av affischer, skivor, böcker och seriealbum, liksom blomstrande innergårdar, trängs i Vieux Lyon. Om man vill kan man ta linbanan, eller funiculaire, upp till de äldsta delarna uppe på Fourvière-kullen. Den romerska staden Lugdunum grundades 43 f. Kr. och 2 000 år senare finns det fortfarande spår kvar – bland annat en magnifik amfiteater, ett romerskt tempel och en Odeion, en slags mindre teater som användes för musikframträdanden och poesi. De sover i solen med slutna ögon, antika vålnader sida vid sida om den nyare staden.

Men hettan och milslånga köer till linbanan sätter tyvärr stopp för alla mina planer på att ta mig dit. Istället blir det ett besök på den fantastiska inomhusmatmarknaden Les Halles de Lyon Paul Bocuse, döpt efter den världsberömda kocken och ikonen som kom från Lyon.

Stjärnkock och legend, Paul Bocuse.

Vackra chokladpraliner, rader av korvar och charkuterier, pastellfärgade macaroner i små presentaskar, färska ostron, musslor och fiskar på is, välfyllda ostdiskar, vinbarer och delikatesser. Lyon anses av många vara den franska gastronomins huvudstad och det är lätt att förstå varför. Jag köper lite ostar hos en av ostförsäljarna. Här trängs rader efter rader med olika sorter, former, utseende. Gjorda av fårmjölk, komjölk, getmjölk, buffelmjölk. Pastöriserade och opastöriserade.

– Hur många ostar som finns här, ja du…det vet jag inte riktigt, men gott och väl över 300, säger den stolte ägaren.

Här skulle jag kunna strosa runt i timtal men jag ger mig ut i hettan igen och beger mig bort till ett mycket speciellt museum som ligger i Vieux Lyon och ser rätt anspråkslöst ut från utsidan.
   Men Musée Cinéma et Miniature är allt annat än trist.

En lifesize Alien, en Chucky-docka, föremål från Indiana Jones-filmerna, Darth Vaders mask, rekvisita från Beetlejuice och Ghostbusters, Mary Poppins paraply, Ron Weasleys trollstav, Charlie Chaplins käpp, Gremlinsdockor och ett helt set från en av Wes Andersons produktioner, i den speciella delen tillägnad hans filmer. Här trängs rekvisita, föremål från kultfilmer och annan originalfilmmemorabilia som skulle få det att vattnas i munnen på vilken cineast som helst med självaktning. Museet är inrymt i en gammal stenbyggnad från 1400-talet med vindlande trappor, balustrader, gångar och otaliga rum, men trots värmen kutar man glatt upp och nerför trapporrna till de fem våningarna, för det här är verkligen en magisk skattkammare.

På översta våningen finns samlingen av tittskåp eller miniatyrvärldar, gjorda med fantastisk precision och hantverksskicklighet. Detaljrika konstverk som är lika fascinerande som det övriga museet och visar vardagsscener och rum från olika århundraden och samhällsklasser. En biograf, en boudoir från 1800-talet, en äng, en operascen, ett bageri, ett slakteri, en målarateljé.  
   Och magin är närvarande överallt i Lyon, i både små och stora världar.

Skuggorna och ljuset i Arles

Slingrande soldränkta gränder, små hantverksbutiker och minimala brasserier inklämda i gathörnen, knotiga hundraåriga olivträd med silvergrå stammar och löv som rasslar i brisen. En romersk amfiteater och resterna av en gammal begravningsplats – det förflutna finns överallt bland de pastellfärgade stenhusen mitt i stan. Ljuset i Arles är vitt, ibland obevekligt som stickande sandkorn, ibland skiftande i regnbågens alla färger och det lockade en gång målarna hit. Och medan vi strosar på gatorna hinner skymningen falla och de första stjärnorna skymta och ljuset omvandlas till violett och blått och sammet.

Medeltida kyrkan inne på Alyscamps


Tomma stenkistor kantar den långa vägen som leder in på området, den romerska nekropolen.

Första tanken är – nej, jag åker inte till Arles, en stad där tjurfäktning faktiskt förekommer 2021. En sedvänja så vidrig och barbarisk att den borde ha förbjudits för länge sedan. Min kompis och resesällskap insisterar, han har hyrt bil och tänker sig en road trip långt ifrån glassiga Rivieran och Cannes. En nätt liten resa på minst två timmars bilfärd via motorvägen, men resesällskapet är från LA, bilvan och gillar att köra snabbt. Till slut ger jag med mig, Arles är ändå staden som en gång i tiden fick målaren Vincent van Gogh att flytta hit 1888 från Paris, lockad av de intensiva färgerna, det provencalska ljuset, värmen och människorna.

Arles, belägen i departementet Bouches-du-Rhône i sydöstra Provence, är också en stad där seklerna flyter in i varandra och blandas till en gigantisk smältdegel.

Vi parkerar bilen lite utanför centrum och går mot den första sevärdheten. Möts av vittrande pelare och stenkistor i långa rader. Lummiga pinjeträd och cypresser filtrerar solljuset genom lövverket och väver ett skuggspel över en gammal romersk nekropolis eller begravningsplats, Alyscamps, en gång i tiden en av de mest kända i den antika världen. Namnet kommer från latinets ”Elisii Campi” som betyder ”Elyseiska fälten”, platsen dit de döda färdades enligt grekisk-romersk mytologi. De dödas Champs-Élyssées.
Många ville bli begravda här i Arles och på 400-talet fanns det redan tusentals gravar inne på området som låg utanför själva stadens murar. Begravningsplatsen fortsatte att växa och vara populär långt in på medeltiden och nämns även av Dante i hans ”Inferno”, i ”Den gudomliga komedin”. Det var främst en begravningsplats för den högre eliten i samhället liksom senare, under kristendomen, för Arles biskopar.
En rödspräcklig katt slumrar i solen, vaknar till och betraktar oss innan han försvinner in i skuggan bakom en av de mossbelupna stenkistorna. Det är vindstilla, varmt, tyst. Och mycket märkligt att vandra runt på denna plats där tiden tycks har stannat. Numera är platsen med på Unescos världsarvslista och de flesta av de mer välbevarade sarkofagerna har flyttats till Musée de l’Arles et de la Provence antiques. Men fortfarande går det att den gamla medeltidskyrkan Saint Honoratus, ett stort antal kistor längs den trädkantade allén, många utan kistlock, och vittrande pelare.

Moderna Arles sedd lite grann från ovan

Arles har en lång och brokig historia. Från början var det en viktig fenicisk hamnstad innan romarna stegade in. Under Julius Caesars välde blev det en romersk koloni där det byggdes stridsskepp som kunde sättas in i kriget mot nuvarande Marseille eller då, den av greker grundade kolonin Massalia. Under Konstantin den store upphöjdes stan till hela Galliens huvudstad och fick tillnamnet Constantina. På 1600–1700-talet blev Arles en ingångsport för fattiga immigranter från Nordafrika som tog sig till Frankrike. Och så sent på 1800-talets slut, hittade en av världens mest berömda konstnärer Vincent van Gogh hit. Här skapade han över 200 målningar och hängde med konstnärskollegan Paul Gaugin, som han senare blev ovän med, på kaféer och i barer. Men det var också här han skar av sig delar av sitt öra och sökte hjälp på sjukhus när han mådde som allra mest psykiskt dåligt.

Den stora arenan dateras till 100-talet f Kr och rymmer cirka 20 000 åskådare.

Arles ligger cirka 7 mil nordväst om Marseille och staden är byggd ovanpå en klippsträckning med vidsträckt utsikt över floden Rhône. Det är också porten till det unika deltaområdet och våtmarken Camargue, med sina flamingo, vita vildhästar och tjurar. Vi strosar långsamt runt i eftermiddagssolen i Arles, förbi konstbutiker, restauranger och den romerska arenan som är en pampig påminnelse om det förflutna. Nuförtiden används arenan, som byggdes på 100-talet f Kr, för tjurfäktning, en sorglig företeelse. Vid ett kafé sitter ett par äldre herrar och dricker var sitt glas pastis. Den ene har grå mustasch och samtalar ivrigt med yviga gester, till synes helt ointresserad av turistströmmen.

I strimmor av vitt solljus som blixtrar till syns historien i hastiga glimtar när du svänger runt gathörnen. Den pampiga arenan. De romerska termerna eller baden. Uråldriga olivträd. Resterna av en romersk teater – Theatre Antique D’arles. Utanför den senare sitter en kvinna och spelar gitarr och sjunger spanska folksånger och på något märkligt sätt passar det in.

Och så går solen ner och skymningen kommer sakta krypande. Gatulivet intensifieras, turister finns det gott om trots pandemin, ur kaféer och barer strömmar musiken, ett skrattande par dansar tätt intill varandra. Mot en mörknande himmel avtecknar sig plötsligt en välbekant silhuett, med fönsterluckor, kafébord och balkonger. Det visar sig vara kaféet som finns med på van Gogh-målningen ”The Starry Night”.

Jag ser ett par ögon lysa ur dunklet, ögon som tillhör en rödspräcklig katt. Han slinker in i skuggorna och blir borta i mörkret.

Bussåkningens konst på franskt manér

Att åka buss i Frankrike är en särskild konstart, där allting tycks följa en hemlig artighetskod som jag inte helt listat ut mekanismerna bakom.
När man går på bussen gör man det med ett artigt ”Bonjour” varpå busschauffören svarar (i 99,9 procent av fallen) med ett lika artigt ”Bonjour” tillbaka. Givetvis kan detta vara avhängigt stad, tidpunkt, väder och de båda parternas humör, men i de allra flesta fall är det så det går till.
När passageraren sedan kliver av ska hen gärna säga tack ”merci” och vinka lite snällt mot chauffören som tack för att hen faktiskt får gå av och som tack för resan, vilket chauffören besvarar med en artig nick tillbaka eller till och med en vänlig handviftning.

Idag när föraren av 2:ans buss mellan Cannes-la-Bocca och Cannes klev av sitt tidiga morgonskift vid 14-tiden lämnade han bussen med ett elegant ”Au revoir mesdames et messiurs” slängt över ena axeln. Alltså ”På återseende mina damer och herrar”. Varpå halva bussen ropade samma tillbaka. Läskigt eller bara trevligt? Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka…
Jämför med Stockholm en tidig måndagsmorgon på 4:ans buss och man inser snabbt den absurda skillnaden.

Vidare kan busschauffören mycket väl stanna lite varstans längs rutten. Om någon ber att få gå av där det inte syns röken av en hållplats är detta inte något problem.
Annorlunda mot vad vi är vana vid är också den lilla paus som föraren ofta gör vid knutpunkten Hôtel de Ville i Cannes. Oavsett tidpunkt – det kan vara klockan 2 på natten eller tidigt på morgonen – stannar chaufförerna helt sonika sina bussar och kliver av.
Men de står inte bara snällt utanför och dricker sitt kaffe, de småpratar med sina kompisar som hänger på hållplatsen, tar en promenad, flörtar lite och minglar. Kvar på bussen sitter en rad passagerare tålmodigt väntande även när föraren är borta 20 minuter, utan protester.

Resenärerna på franska bussar är annars sällan tysta och stilla. Är det någon som ber om hjälp hjälper man gärna till – idag var det en äldre dam som ville ha en vägbeskrivning. När hon klev av vid hållplatsen började hon gå åt fel håll varpå bussen tvärnitar, tjugo fransmän hänger ut genom den öppna dörren, gestikulerar, pekar och ropar att hon ska gå åt andra hållet. Inklusive chauffören.

Det allra märkligaste med franskt bussåkande till skillnad från svenskt torde dock vara avsaknaden av mobiltelefoner och passagerare som intensivt stirrar ner på dessa under hela resan.
Visst finns det några fransmän som kollar mobilen, men de allra flesta sitter och tittar ut genom fönstret, slumrar till, läser en bok, pratar med grannen. Under hela resan på 15 minuter ser jag bara en enda person förutom mig själv som fipplar med sin mobil.
Och han visar sig vara engelsman.

 

Livet i Cannes – en vecka senare…

Vita sandstränder, filmfestival och rika turister – men Cannes är så mycket mer. De senaste dagarna har  pengarna från privatpersoner strömmat in till förmån för katastrofens offer och volontärer tar sig tvärs över Frankrike för att erbjuda stöd och hjälp till de som förlorat allt i översvämningarna.
När deltagarna på tv-mässan MIPCOM åkt hem, fylls gatorna åter under de ljumma oktoberkvällarna av lokalbor som försöker leva sina liv som vanligt efter stormen och förödelsen.

Medelhavet glittrar turkosblått i fjärran från min lägenhet. Solen steker från en klarblå himmel och en palm vajar stillsamt i vinden. Som på ett vykort. Kvarterets matbutik som varit stängd i flera dagar har äntligen öppnat igen och i bageriet köar fransmännen som vanligt på morgonen för sina baguetter och croissanter.
En dryg vecka efter stormen som tog så många liv och ställde till med sådan förödelse har livet återgått till det normala för de allra flesta – men många har också fått sina hem och affärsverksamheter förstörda och är ekonomiskt ruinerade. I Cannes-la-Bocca är flera av butikerna fortfarande igenbommade och ingen vet när man kommer kunna öppna igen. Ägarna tvingas nu påbörja den plågsamma processen med att försöka få ut ersättning från försäkringsbolagen. En ung brittisk tjej vi träffar på i hamnen i Mandelieu berättar att hennes pojkvän kände flera av de personer som blev instängda och drunknade i ett garage. Själv var hennes pappas hus det enda i kvarteret som klarade sig utan vattenskador, men hela trädgården är nu täckt av lera och skräp och är totalförstörd. Röjningsarbetet längs Rivieran kommer ta lång tid.

image
Men det finns ljuspunkter.
De senaste dagarna har människor skänkt pengar till katastrofens offer via särskilda insamlingsbössor som satts upp i centrala Cannes. Samtidigt har 300 volontärer och lokalbor anmält sig för att hjälpa till att röja upp och stödja de som drabbats värst. Många andra har spontant tagit sig hela vägen tvärs över hela Frankrike ner till Rivieran för att hjälpa till.
Röda korset finns på plats och en kristelefon har inrättats dit oroliga och förtvivlade människor kan ringa.
Gemensamt försöker boenden röja upp efter översvämningarna i sina områden genom att lägga upp appeller på Facebook under paroller som ”tillsammans för vårt kvarter”.

Cannes anses ofta vara en lite ytlig och glittrande kulisstad för de rika och för alla filmstjärnor som åker hit en gång om året under festivalen.
Men skrapar man lite på ytan framkommer en helt annan bild av omtanke, värme och solidaritet – något som märkts tydligt de senaste dagarna i efterdyningarna av översvämningsatastrofen.

 

 

 

En kulinarisk resa – Italien vs Frankrike

Från florentinsk biffstek, krämig italiensk pasta och små bakverk fyllda med vaniljkräm till frasiga friterade zucchiniblommor, färsfyllda tomater och auberginer, möra entrecôter med hemmagjorda ”frites” och Crème Caramel. Det går inte att klaga på maten de senaste veckorna.

Två av världens giganter när det gäller matlagning är Frankrike och Italien. I en kulinarisk tävling mellan de båda är det omöjligt att säga vem som skulle avgå med segern.
Å ena sidan – Italien. Lasagne, gnocchi, bruschetta, fantastiska pastarätter, korvar, proscuttio, parmesanostar, pecorino, mozarella olivoljor och balsamico lagrade i ett par år. Här lär den första pizzan (Margheritan) ha uppfunnits i Neapels kök av kocken Raffaele Esposito. En skapelse som innehöll mozzarella, tomater och basilika, dvs den italienska flaggans färger. Säg den mat här som inte är god…
Å andra sidan – Frankrike. Landet som vispade ihop den första bearnaisesåsen, har bidragit med boeuf bourgignon, den bästa entrecôten, baguetten och inte minst en symfoni av efterrätter från tarte au citron, profiteroles och crème brûlée till macaroner och de mest utsökta chokladpraliner.

Svårt val? Jo mycket. Nedan följer en kortare redogörelse över alla kulinariska vandringar.

IMG_0600

Carolina äter pizza på Gherardo

IMG_0439

Gelaterierna står som spön i backen

Min resa börjar i Florens, Toscana där jag besöker en god vän. Nedanför Apenninernas gröna kullar ligger staden som inte bara är berömd för sin konst och vackra byggnader men också för maten.
Här finns allt ifrån blodiga florentinska stekar till pasta med vildsvinsragu, tagliatelle med tryffel, världens i särklass bästa gelato och krämig pannacotta. En gudomlig pizza med kronärtsskockor, hemmagjord tomatsås och pecorinoost hittar vi på ”Gherardo” på Borgo S. Frediano, enligt min italienska väninna Carolina den bästa pizzarestaurangen i Florens.

Sent en stjärnbeströdd natt ramlar vi in på en taverna nära torget vid Santo Spirito för att äta panini och dricka rödvin, en annan kväll köper vi ett glas vin på kvarterets lokala hak och då ingår en gigantisk buffé eller ”apritivo” bestående av små pastarätter, krämig risotto med saffran, rostad potatis, grönsaker och skinka. Allt är gratis.
Italien har även många hektiska men charmiga matmarknader där försäljare bjuder ut färska grönsaker och frukter från den egna gården, inlagda oliver, lagrade parmesanostar och väldoftande skinkor. Och vin förstås.

IMG_0534

Matmarknad i Florens

En solig söndag i september beger vi oss till vinprovarfestivalen i Montefioralle, en liten by mitt ute på toskanska landsbygden bland lummiga olivlundar och vingårdar i Greve-in-Chianti. Besökarna köper inträde för 10 euro och får då på köpet ett glas med ingraverad tupp (symbolen för detta speciella vinsällskap) samt en liten påse att hänga runt halsen där glaset kan ställas mellan provsmakningarna. Sedan är det bara att vandra runt bland stånden och provsmaka viner från olika gårdar, gemensamt för alla är att vinet tillverkas av Sangiovesedruvan.

IMG_0528

Vinprovningsfestival i Montefioralle. Killen på bilden tillhör en familj som har en vingård, han är bara 12 år, men redan en van vinkonässör.

IMG_0526
Färden fortsätter en dryg vecka senare med bil från Florens genom nordvästra Italien och orter som Genua, Albenga, San Remo och Ventimiglia mot gränsen, via små sovande sydfranska byar (Menton, Villefranche-sur-Mer, Juan-les Pins, Antibes) längs med kusten till Cannes. Därmed kommer vi in på det franska och provencalska matundret.

image

Friterade zucchiniblommor på ”Farigoule”

IMG_0867

Biff med pommes på ”Le Dauphin”

Längs med franska Rivieran lagas mycket fisk och vegetariskt som ratatouille eller friterade zucchiniblommor ”Beignets fleurs de courgettes”, men också fantastiska kötträtter.
En specialitet är att fylla tomater, squashskivor eller aubergine med kryddig färsblandning – ”farci”. På favoriten ”La Farigoule” avnjuter vi fantastisk biff med pepparsås och på ”Le Dauphin” en ljuvlig Poire caramel, en crème caramel med päron.
Då har jag inte ens nämnt innehållet i det lokala patisseriets (bageri/konditori) fönster…

 

Slutsatsen efter två gudomliga veckor av ätande och drickande i de två länder som rankas bland de bästa i världen när det gäller mat är dessvärre ett något tilltaget midjemått, begynnande melankoli inför hemresan och en absolut oförmåga att utse en vinnare.

IMG_0869[1]

Typexempel på provencalska specialiteter bl a farcis

IMG_0502

Italienska bakverk från Florens

IMG_0868

Poire caramel, Crème caramel med päron

 

 

 

Kaos och förödelse i Cannes

Översvämmade butiker, restauranger och hotell. Gator täckta med lera och skräp. Förtvivlade affärsägare som försöker rädda sina verksamheter. 16 döda och tre saknade. Det är facit efter en av de största naturkatastroferna i Frankrike i modern tid

 

-Jag har aldrig sett något liknande, vi var på teater inne i Cannes när det började forsa in vatten genom taket. Pjäsen fick avbrytas och lokalen utrymmas. Jag kom inte ens hem i går kväll, jag fick sova hos min son inne i stan, säger Emilia Castiglione, som bor i Cannes la Bocca, en halvmil utanför Cannes.
-En man lämnade sin bil och försökte ta sig fram genom vattnet men han var nära att spolas med av vattenmassorna, vattnet gick upp till bröstkorgen på honom.

IMG_0293 IMG_0286 IMG_0284 IMG_0283 IMG_0280

Ingen var egentligen förberedd på gårdagens storm och chocken är fortfarande stor. I morse vaknade boende vid Côte d’Azur till förödelse och kaos.
Bilar med fortfarande blinkande baklyktor som svepts med av vattenmassorna längs vägarna, gator täckta med lera och skräp, ambulanser och räddningsbilar på utryckning. Cannes-la-Bocca en halvmil utanför Cannes  är ett av de områden som drabbats värst. Sent i natt var vägarna helt blockerade av enorma vattenmassor – omöjligt att ta sig in.
Under hela morgonen och till långt in på eftermiddagen har butiksägare försökt få undan vatten, beräkna hur stora skadorna blivit och rädda det som räddas kan i de översvämmade butikerna.

Många har troligen lidit svåra ekonomiska förluster.
– Jag har bott här i 30 år och aldrig varit med om något liknande, all elektricitet är utslagen hos oss som hos alla andra men jag hoppas att det ska fixa sig, säger Lin som driver en kinakrog i kvarteret.

image

En av de som blev strandsatta under stormen var Emilia Castiglione.

image

Lin städar undan vatten från sin restaurang

image

Ovädret startade igår eftermiddag med regn och vindar. Vid 20-tiden på kvällen mitt under pågående tv-mässan MIP Junior och MIP.com vräkte regnet ner. Uteserveringarna längs med stranden fick utrymmas av säkerhetsskäl. Jag befann mig tillsammans med vänner nere vid vattnet vid Martinez beach stora partytält (på invigningen av mässan) när himlen korsades av blixtar och regnet tilltog i styrka. Paniken spred sig och deltagarna blev mer och mer skräckslagna när vattnet började läcka in genom taket.
Det som återstod var att vada tvärs över gatan i knähögt vatten in på hotellet mitt emot. En del försökte skydda sig med paraplyer, andra tog av sig skor och strumpor. Inne på hotellet var stämningen märklig och nästan lite hysteriskt uppsluppen, men när strömmen gick och personalen började lägga ut handdukar på golvet för att hindra vattnet från att ta sig in genom dörrarna kände vi att det var dags att ta sig därifrån.
I dag är hotellet helt stängt på grund av översvämningarna.

Dödstalen fortsätter att stiga, nu är siffran uppe i 16 döda och tre saknade. I lilla Mandelieu ett stenkast från Cannes bor en god vän och han berättade under dagen att fem personer från stan omkommit.

Vid 15-tiden på eftermiddagen börjar gatorna torka upp men leran ligger fortfarande kvar i rännstenen och ägarna till den lilla hårsalongen dit jag tagit mig (en av få platser där Internet fungerar) är stämningen tryckt när ingen vet hur det går med försäkringar, förlorade inkomster eller hur framtiden kommer att se ut.