Somliga går med trasiga skor

Svart-vita scener som flimrar förbi. Ljus och skugga och kulisser från en svunnen epok. Dramatisk musik. En luffare kommer gående på gatan med käpp, trasiga skor och ett plommonstop som har hamnat på sniskan. Han har förälskat sig i en blind blomsterflicka (Virginia Cherrill) och sagt att han är miljonär för att kunna hjälpa henne med en operation som gör att hon får synen tillbaka. Men i den berömda slutscenen, när flickan återser trashanken känner hon förstås inte igen honom. Kärleken är blind.
Filmen är signerad Charlie Chaplin. En av filmhistoriens största ikoner som lyckades skildra allt ifrån fattigdom, kärlek, sorg och mänsklighetens alla tillkortakommanden så att det går rakt in i hjärtat – men med glimten i ögat.

Det är den lille mannen, trashanken som trotsar auktoriteter som återkommer. Vagabonden. Och man kan följa i hans trasiga skors fotspår i Vevey nära Montreux.

Den ovan beskrivna scenen har kallats för en av de främsta i filmhistorien och det handlar förstås om Chaplins film City Lights (från 1931) som han regisserade, producerade och gjorde musiken till. Men det är bara att välja och vraka ur hans enorma produktion – andra fantastiska filmer är förstås Diktatorn där han gör narr av Hitler och nazismen, Modern Times, Limelight och Monsieur Verdoux. Listan kan göras lång. Som oftast står luffaren eller vagabonden i centrum i Chaplins filmer. Den lille fattige, oftast klantige, mannen med hjärtat på rätta stället som kämpar mot övermakten.

Chaplin sågs som kommunistvän under McCarthyeran efter kriget och på väg tillbaka till USA från Europa förbjöds han att resa i in i landet. Han bosatte sig därför 1952 i Schweiz tillsammans med hustrun Oona och barnen i en villa i Corsier-sur-Vevey där han levde fram till sin död 1977.

Hans minne lever kvar i den vackra, charmiga staden Vevey, knappt tio minuter med tåg från Montreux. Här trängs prunkande planteringar med blommande bougainvillea och fuchsia med höga vajande palmer, cypresser, gamla vackra hus och mängder med turister som strosar vid Genèvesjöns strand. Längs med promenaden vid sjön lär Oona ha kört en åldrande Chaplin i rullstol under hans sista levnadsår. Och en bronsstaty av den lille luffaren, som ser besynnerligt levande ut, finns att beskåda nere vid vattnet.

Men det är inte allt. En klädbutik har ett skyltfönster dekorerat med plommonstop, käpp, fluga och en röd ros liksom flera svartvita stillbilder från filmerna. Ett kafé har namnet Le Charlot, franska smeknamnet för Chaplin. Ett besök på chocolaterieoch chokladfabrik Läderach, som förutom ett överflöd av olika sorters chokladpraliner, hel choklad i stora bitar med olika smaker och smaksatta popcorn även är berömt för sina skor. Små kopior av Chaplins urvuxna, för stora skor tillverkade i choklad. Det var för 20 år sedan som chokladtillverkaren Blaise Poyet, ville göra något speciellt för att hylla Chaplin och kontaktade familjen. Resultatet blev skor i mörk choklad, caramel/kola och pinjenötter, berättar damen som står i chocolateriet. Mörk choklad för att han hade en stark personlighet, caramel för att han var en romantiker och pinjenötter för humorn och det ovanliga.

Ett par av de riktiga skorna som användes i filmerna finns att se på museet Chaplin’s world som är inhyst i Chaplins forna hem i Corsier-sur-vevey. Dock inte de gjorda av lakrits som används i klassikern ”Guldfeber” (Gold Rush) och som Chaplin, som var perfektionist, ska ha låtit tillverka 20 par av ifall scenen behövdes tas om. Museet kan varmt rekommenderas, här finns föremål som har tillhört Chaplin, en film tagen i hemmet som visar hur han leker med några av sina barn och har allehanda upptåg för sig. Liksom uppbyggda scener från hans filmer.

Till sist står jag ändå där och stirrar. På en monter med ett par trasiga, spruckna svarta skor tillsammans med den karakteristiska hatten och käppen på display.

Och det är som om vagabonden precis hängt av sig dem och väntar med ett spjuveraktigt leende på läpparna och glimten i ögat runt nästa hörn…

Magi vid Themsen

Monumentala byggnader, ett Big Ben vars urverk omramas av byggnadsställningar likt spindelnät, små turisthak som tävlar i att basunera ut att de serverar Londons bästa fish & chips, pubar vars fönster är dolda bakom hängande korgar med ett överflöd av pelargoner, fuchsia, lobelia. Trafik som aldrig aldrig står stilla. Röda telefonkiosker. Blinkande billboardtavlor och tysta statyer. Ett Themsen fullpackat med turistbåtar som speglar kvällssolen vars gyllene strålar glittrar till i glaskapslarna på London Eye.
Det är svårt att inte bli förälskad.

Det finns en scen i filmatiseringen av Tolkiens Sagan om ringen som etsat sig fast i minnet. Den utspelar sig alldeles i början av handlingen när Frodo och Sam lämnar Fylke och Sam upphetsat utbrister; ”We are going to see the elves”. Trots farhågorna för resan skiner spänningen över att möta det han alltid drömt om att få se igenom och är större än rädslan. Meningen levereras med en hemlighetsfull längtan i rösten.

För mig har London alltid varit platsen jag drömt om att besöka. Som alltid haft en märkligt magisk dragningskraft så länge jag kan minnas. Det London som förekommer i otaliga filmer, musik, bilder och böcker. Det är Downtown Abbey, The darkest hour och Doctor Who. Mary Poppins, Peter Pan och Harry Potter, Susan Coopers böcker och Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes. Det är Keats och Byron och Charles Dickens. Det är obskyra romanser som utspelar sig under 1800-talets sena hälft och skräckhistorier i spåren av Jack the Ripper men även kungar och drottningar och händelser som format världen. Darwin, den industriella revolutionen, suffragetterna, rösträttsrörelsen, andra världskriget, Churchill. London är en stad där historiens vingslag alltid varit levande.

Jag har besökt i stort sett alla europeiska huvudstäder och bott i Paris och Dublin, men London har förblivit en vit prick på kartan. De flesta i bekantskapskretsen tycker inte att London är något märkligt – tvärtom levereras berättelser om sunkiga hotellrum, dålig mat, smutsiga t-banestationer och höga priser. Men den barnsliga förtjusningen vägrar att försvinna.

Den där magin finns och glimtar till som guldkorn i sand då och då det märker jag redan första dagen jag promenerar omkring.

När den äldre mannen som jobbar på Churchill War Rooms stannar till för att prata bort en halvtimme med mig och ett amerikanskt par i kön och berättar fräckisar som bygger på språkförbistringar mellan amerikaner och britter samt upplyser om (med anledning av kulturskillnader) att en pint ska serveras ”rumstempererad”.
När en annan Londonbo stannar till i en av parkerna och börjar mata korpar och sedan får ett hav av svarta fåglar omkring sig som yr som skuggor över gräsmattan.

När träden vid Westmister som omger statyn av Churchill fäller blommor över honom i sommarkvällen. När man långsamts strosar fram längs Portobello Road en söndagseftermiddag i duggregn.

När solen går ner över Themsen och inte bara får London Eyes gondoler att skina men också Big Bens urverk att lysa.

När mörkret sänker sig men stan fortfarande vägrar att sova.
”We are going to see the elves”.

img_2886

IMG_3002

Skylt i form av en tekanna på Portobello Road

IMG_3269

Staty av Winston Churchill

IMG_2942

Blomstrande pubar

IMG_2885

img_2980

Fish and chips är uppenbarligen nationalrätten

img_2940

Bryssel – Seriefigurernas stad

Tintin, märkliga dinosaurier och maktens högborg i hjärtat av Europa. Om seriefigurer – verkliga och påhittade i Bryssel. Stan är som en färgglad Bande Dessinée (seriealbum) målad i klara färger med kanter i tjocka svarta penseldrag. Medeltida och hypermodernt, stenhus och stål och glas, traditionell belgisk mat och fusion. Som ett album där varje ruta ser annorlunda ut mot den förra, där politiker lika väl kan vara karikatyrer som verkliga och pratbubblorna är fyllda med en myriad olika språk.

För turister och resenärer är Bryssel en våt dröm. Här finns butiker med underbara små praliner och skulpturer av belgisk choklad, kiosker som säljer pappersstrutar med rykande varma pommes frites, vackra byggnader, hästdroskor, ett fantastiskt slott och tio olika souvenirbutiker tillägnade Tintin. Hergé, eller Georges Remi som han egentligen hette, var ju trots allt Belgare. Prydliga och rena gator, enkelt att ta sig runt, vänliga och hjälpsamma belgare som pratar engelska, bra kommunikationer, god mat, billig taxi gör också sitt till.

Belgiska våfflor på Maison Dandoy är en höjdare!

Vid det vackra torget Grand Place

Utsökta chokladbutiker finns lite överallt

Bryssel är en internationell smältdegel. Och så framför allt detta med engelskan. I Paris riskerar den som vågar yttra en hälsningsfras på ett annat språk än franska en nonchalant axelryckning och ilsken blick som om det var en personlig förolämpning. Jag säger inte att det händer ofta, men det händer. En fransk bekant har med skräckblandad förtjusning berättat att det blivande Förenta staterna, USA, efter frihetskriget på 1700-talet erbjöd sig att införa franska som modersmål och nationalspråk. Som ett tack till Frankrike för hjälpen i striderna mot britterna.Varpå den franske överbefälhavaren sade nej, och hos min vän väcker detta fortfarande indignation.

I Bryssel är det precis tvärtom, Brysselborna verkar snarare ta minsta chans till att prata engelska; ”Can I help you Miss, here is the menu…” frågar den unge kyparen på kaféet Maison Dandoy som serverar belgiska våfflor. ”Oui monsieur, merci mais ca marche très bien avec la carte francais” svarar jag. Då ser han lite generad ut. Nu är ju landet tvåspråkigt och Bryssel ”hjärtat” av Europa, så kanske faller sig engelska språket mer naturligt.

I Belgien är serietecknandet är en högt aktad konstform. En sevärdhet är därför serietidningsmuseet på Rue des Sables 20. Det första besökaren ser som kliver in genom dörrarna är en kopia av den röd- och vitrutiga raketen från Månen tur och retur, bredvid står Luky Luke i full galopp och längre bort bakom ett hörn gömmer sig en gigantisk smurf.

Ingången till serietidningsmuseet

Man promenerar genom en värld som inte bara skildrar stora mästares verk; Uderzo & Goscinny (Asterix) Hergé (Tintin) Peyo (Smurfarna och Pellevin) utan också nya tecknare, får lära sig om serietecknandets ursprung och olika konstformer och stilar. Seriefigurer är ofta barnsliga individer med säregna och förstärkta karaktärsdrag, karikatyrer av den mänskliga naturen. Och många sådana figurer kan man hitta i verkliga livet i denna maktens huvudstad.

Efter en underbar men sen vinkväll på min värdinnas balkong, straffas jag dagen efter med en dunderförkylning. Men ett stopp måste jag hinna med; Dinosauriemuseet eller Natural Science museum som det egentligen heter. Halvfebrig och lätt yr går jag genom ett antal rum som är typiskt för liknande museer; vackra fastnålade insekter med glänsande metallfärgade vingar, plastkopior av kroppsdelar och inre organ, konstiga stenar, groteskt uppstoppade djur och så plötsligt…kommer jag in i en jättesal där enorma djur reser sig flera meter ovanför huvudet nästan upp till det höga taket.
Iguanodon.
Denna jätteödla blev bortåt nio meter lång och levde för 155-125 miljoner år sedan. I den dunkelt upplysta men gigantiska montern bildar de en flock, för evigt förstenade i flykt, med huvudena vända åt olika håll. Skuggorna är långa över golvet och deras gestalter avspeglas i glaset. Nu är bara benen kvar men det är ändå mäktigt och det är lätt att föreställa sig hur de såg ut för flera miljoner år sedan när de var varelser av kött och blod som rörde sig på stora grästäckta savanner.

Bakgrunden är lika fascinerande. I slutet av 1800-talet gjordes ett unikt fynd av över 30 välbevarade dinosaurieskelett djupt begravda i jorden. Det var gruvarbetare som 322 meter under marken i belgiska Bernissart påträffade något de först trodde var gammalt trä, men det visade sig vara dinosaurieben från arten Iguanodon. Och totalt hittade man alltså totalt tror hag det var 37 individer. Troligen har de fastnat i lera eller i ett jordskred på en plats som snabbt fylldes med vatten och sedan drunknat.

EU har sitt huvudkontor i Bryssel

Passande nog står dessa uråldriga tungviktare uppställda bara ett stenkast från byggnaden i glas och stål där Europaparlamentet har sitt säte. Där viktiga frågor driftas, politiska beslut fattas och överbetalda EU-kommissionärer, topppolitiker, nyhetshungriga journalister, fotografer, energiska lobbyister, assistenter häckar i en ständigt pågående cirkus. Omkring 25 procent av de drygt 950 000 invånarna i Bryssel arbetar inom EU-administrationen.

Kanske är det maktens korridorer som lockar?

Här finns lika många besynnerliga karaktärer som i den mest energiske serietecknares universum. Men i skuggan av de utdöda dinosaurierna i byggnaden bredvid, känns alltihop lite banalt. Som en särdeles fantasifullt färgsatt seriestripp.

Hergé kunde med andra ord inte gjort det bättre…

Drömmar om Skagen

Om Skagen Maraton, berömda konstnärer vars verk jag inte såg skymten av, vita sandstränder och ett hotell som fastnat i tiden.

Det här är ett inlägg som jag hade tänkt skulle handla om Skagen.
Om vidsträckta stränder med kritvit sand och ett alldeles speciellt ljus som svävar över markerna, som silar genom vassruggarna och lägger sig över allt likt sandkorn eller skuggorna och ljuset som blir i en gammal svart-vit film. Det skulle handla om badorter och konstnärskulturer. Om berömda målare som P.S Kröyer och hans fru Marie Kröyer och triangeldramat med den svenska tonsättaren Hugo Alvén och de odödliga målningarna som skildrar norra Jylland i slutet av 1800-talet. Om Marie som på sin tid ansågs vara ”den vackraste kvinnan i Danmark” men som övergav sitt eget målande, var tillsammans med en man som var manodepressiv och sedan förfördes av en notorisk kvinnotjusare som hon gifte sig med och sedan skilde sig ifrån. Och som slutade sina dagar i tragedi.

Men istället börjar jag med det lilla hotellet Park i Fredrikshamn.


Där är det nämligen fortfarande 1800-tal, som om tiden stannat. Små trånga korridorer och trappor med mörka ekpaneler och lampor med glasskärmar i Jugend-stil. Väggarna täcks av kopior av Gaugin-målningar och självklart, Skagenmålarna men även svartvita foton. Lyktor svajar ovanför de murgrönstäckta ytterväggarna utomhus. Fåtöljerna är hemtrevligt nedsuttna i salongerna.
Rummen är bekväma och moderna, tyvärr finns det inte hiss så har man en tung resväska så är det ett dagsverke men det uppvägs å andra sidan av så mycket annat, inte minst av stämningen som tycks sitta i väggarna likt cigarrök.

Lagom till frukosten sveps gästerna in i denna doft av en svunnen era med en liten vacker buffé med allehanda korvar, ostar och marmelader på fina fat. Små varma frukostbullar och perfekt kokta ägg som ligger i ett litet fågelbo av halm. Färdigbryggt te i kannor, nybryggt kaffe för den som vill ha och ur radion strömmar 20-talsjazz. Ett misch-masch av tidsepoker likt något ur en Woody Allen-film. På kvällen serveras vin och små ostbrickor i den andra salongen. Till klassisk musik.

Så det är med motvillighet jag checkar ut.

Jag tar tåget upp till blåsiga Skagen längst ut på norra Jylland, denna molniga oktoberdag då regnet hänger i luften och man då och då fastnar i en störstskur. Danskarna kallar Jyllands nordspets för ”Lysets land”, Ljusets rike. Detta för att Skagen har flest soltimmar i hela landet.
Icke idag.

Den lilla byn Skagen är charmig med sina små butiker, restauranger och kaféer.

Turistsäsongen är över men det är ändå fullt med folk eftersom jag lyckats pricka in den enda dagen på året då det är Skagen-maraton. Med andra ord fylls gatorna med flåsande människor iklädda träningskläder och gympaskor. En kvinna som joggar förbi mig med barnvagn berättar att det finns tre olika etapper; själv har hon valt att springa fem kilometer men det finns också 1/1-marathon, 1/2-marathon, 11 kilometer.
För de tappra.

Byn Skagen är charmig även i strilande oktoberregn, men utan bil och med ett tajt tidsschema är det omöjligt att hinna med ”Grenen” där vågorna från Skagerack och Kattegatt möts och som var så inspirerande för Skagen-målarna. Däremot hittar jag bort till en liten del av dessa milsvida långa sandstränder, passerar den ”hvide fyr” som byggdes 1747 och rekonstruktionen av en ”Vippfyr”. Ljuset är så enormt att det nästan gör ont i ögonen trots att himlen är mulen.
Sitter och picknickar ett tag vid vattenbrynet med bara måsarna som sällskap. Vandrar runt och letar efter bärnsten, oklart om jag hittar några men får en hop stenar med mig hem till den redan ansträngda resväskan. Tar lite foton och ser den grå fyren avteckna sig i fjärran, men ända dit oorkar jag inte gå.
Det är vackert och ödsligt och vilt så här på höstkanten med vågorna som slår mot strandkanten, högar med uppsköljda snäckskal och stenar och då och då en hundägare eller vilsekommen maratonlöpare, men…kanske hade jag lite för höga förväntningar.

Jaha, var det här allt liksom.


På kvällen tar jag tåget till Århus som är nästa stopp på resan. Byte i Ålborg, en stad som jag mest förknippar med snaps (Ålborgs akvavit?) men som enligt wikipedia har en domkyrka med 48 klockor som spelar varje heltimme samt ett stenhus från 1600-talet med en figur som räcker ut tungan. Hinner inte se något.

Inser jag att jag inte hann med varken P S Kröyers hus eller Skagenmuseet när jag sitter på tåget.. Och ändå känns det inte som om jag missat så mycket.
Jag har redan besökt 1800-talet och sekelskiftet i levande form.
Och det stavas Park hotell i Fredrikshamn.

Semester, semester, semester…

”Natten gick hän, och det grydde till dag, och de seglade ständigt” (Homeros Odysséen). Om semestrandets vedermödor, att bli akterseglad i stan och konsten att ha vind i seglen och resa genom okända länder utan att göra många knop.

Två väninnor åker till Malta, en annan har bokat en resa till Vietnam i augusti, en tredje befinner sig för närvarande i Florida och lägger upp bilder på sandstränder, drinkar och solnedgångar på Instagram och en fjärde vän bilar runt i Europa och hade senast jag kollat checkat in i ”Dårarnas paradis” i orten Älgarås på väg genom ett sommarfagert Sverige. För den som är kvar i stan och jobbar hela sommaren återstår bara att drömma sig bort och resa via böckernas oändliga värld eller upptäcka smultronställen runt husknuten.

Båda framstår som tråkiga alternativ men kan bjuda på förbluffande överraskningar.

Sommartecken nummer två (tidigare har jag skrivit om grillandet) är lika irriterande som getinginvasioner, taiga-fästingslarm och gräsklippning en fredagskväll.
Jag pratar om semester.
Kul för den som är ledig, bittert för den som inte är det. Finns det något folktommare än att strosa genom Stockholm en julikväll. Visst, turisterna står som spön i backen, men många krogar och restauranger bommar igen och få invånare blir kvar i stan. Stockholmare, har jag upptäckt, fasar lika mycket för att tvingas bli kvar bland semestrande tyskar, danskar, britter, fransmän och gudsigförbjude göteborgare, skåningar och lantisar som andra gillar att gå till tandläkaren. Massflykt till lantstället är svaret för de som inte bokat någon utlandsresa eller tur till Visby och Båstad.

Ska jag vara helt ärlig, är det lite märkligt denna folkvandring och massflykt som sker under sommarmånaderna?
Alla byter platser med varandra som Hela-havet-stormar. Vi åker till Frankrike, Italien, Spanien, kontinenten. De reser till Sverige, Norge, Finland. Tyskarna vill ha röda stugor, stora skogar och älgar. Fransmännen drömmer måhända om skärgård, god mat, vackra vyer, blondiner. Vi vill se Berlin och Paris och München och champagnedistrikten och Bretagne och Rivieran och Medelhavet och solen. Allt för att komma ifrån den svenska sommaren som är lika oberäknelig som en brexit-omröstning och där den vanligaste väderleken benämns ”växlande molnighet”.

Men ändå – är inte Sverige som finast just på sommaren? En överjordiskt vacker försommarkväll i juni när syrénerna blommar. En varm julidag ute på klipporna med havet som granne och ängarna fulla med blommor. En augustikväll när djupröda kräftor och immiga snapsglas dukas fram i goda vänners lag under en blek augustimåne.
Och är det inte snarare när det stora vemodet rullar in, dvs övriga sju-åtta månader på året, som den där utlandsresan till solen verkligen lockar och borde bokas?
Det är bara en personlig reflektion.

Att semestra hemma i stan behöver inte vara trist.

Det finns ett oändligt antal böcker med ett oändligt antal världar att upptäcka och ströva igenom. Att kunna resa i rum – och tid – genom det skrivna ordet är en fantastisk gåva. Promenera genom 1800-talets England, ströva i 1950-talets Uganda, resa genom magiska världar befolkade av alver, trollkarlar, orcher, tillbringa en eftermiddag i London, San Francisco, Berlin, Sydney, romarriket, det antika Egypten, se världen genom andras ögon.
Möjligheterna är stora för det finns inga gränser för vad du kan göra och fantasin har inga murar.

En julikväll vandrar jag runt på Stora Essingen – mina nya hoods.
Kvällen är överjordiskt skön, himlen bedövande ljus och det lätt fuktiga gräset vajar långsamt i en försiktig bris. Värmen dröjer sig kvar i luften och ljuset vilar som skimrade moln i buskar och träd. Rosor och schersminer lyser i planteringarna invid husknuten och i villaträdgårdarna. Fåglarna sjunger trots att det är sent. Vattnet vilar spegelblankt nere vid bryggan och myggen surrar i skuggorna. imageDoften av blommor och jord och hav svävar med kvällsvinden och när jag slår mig ner i en av trädgårdsstolarna bakom huset känner jag det mjuka gräset under mina bara fötter.
Jag häller upp ett glas vin och känner hur natten sakta kommer smygande bakom ryggen i skymningens spår.

Sommaren är en resa i sig där målet inte är det viktiga men resan allt, för att citera en nyligen bortgången vissångare och poet.
Och medan tankarna vandrar i kvällen kan jag konstatera att det inte är så tokigt trots allt att vara strandsatt i stan. För det finns magi även i det vardagliga och ett lugn i ensamheten när kvarteren töms på folk.

Jag misstänker att fler bilder kommer att dyka upp på Facebook och Instagram och WhatsApp från vännerna som är på semester de kommande veckorna. Men det gör mig faktiskt inget alls och även om jag älskar att resa finns det en tillfredsställelse även i de små, knappt märkbara utflykterna som görs i drömmar, böcker och alldeles runt hörnet en varm sommarnatt.

Kort sagt, jag tar tillfälligt semester från semestern med följande visdomsord från en amerikansk journalist vid namn Emma Bornbeck:

”En ledighet är som kärleken – man ser fram emot den med nöje, upplever den med obehag och kommer ihåg den med nostalgi”.


imageimage

Top of the world

IMG_4312Allra längst upp i Alaska ligger Point Barrow som också kallas för ”Top of the World”.
Det är så långt norrut du kan komma på den nordamerikanska kontinenten, på andra sidan det oändliga havet ligger Nordpolen och mitt emellan sträcker sig det oändliga Ishavet.
Jag och Nicole tar en taxi med en pratsam thailändsk taxichaufför på en timmes tur genom ett öde ”månlandskap” av svart lavasand och jord. Här och var några rostiga gamla bilar. Inga träd, inga buskar, ingen växtlighet utan bara denna oändligt platta horisont och svarta sand. En bit av evigheten
Längs vägen ligger övergivna och förfallna hus, bråte och möbler och tomma gungor vajar i vinden. Alla dessa mänskliga spår på de oändliga vidderna utgör en mycket märklig tavla. Som om människorna som bott där bara plötsligt försvunnit därifrån. Den före detta byn används enbart som campingplats för jaktlag. Några barn leker på en förfallen lekplats mitt bland all bråte. De tittar upp för en sekund när vi åker förbi och återgår sedan till att leka.
Till slut är vi framme vid den allra nordligaste punkten av alla och blickar ut över ett ändlöst hav som sträcker sig ut mot horisonten och in i oändligheten. På avstånd en familj innuiter på väg ut i fiskebåten
Kylan och vinden biter i kinderna, sanden klibbar fast i skorna och taxichauffören, glad som en lax, envisas med att ta foton på OSS med honom:
”If I had known all Swedish people were like you I would have gone to Sweden straight away” säger han och flörtar hämningslöst.
och sedan skingras plötsligt molnen och solen bryter fram några dyrbara sekunder och skiner ner på fiskebåt och hav.
Och den mest ödsliga platsen på jorden förvandlas i några sekunder till en magisk plats målad i silver och ljus.